Subjektiva bedömningar

I en brittisk studie av Woodcock (2003) genomfördes djupintervjuer med 15

socialsekreterare med syfte att utforska socialsekreterarnas konstruktion av föräldraskap och hur detta speglade deras handlingar i yrkesrollen. Resultatet visade att samtliga deltagare endast hänvisade till egna erfarenheter av uppfostran eller som förälder, helt utan

forskningsbaserade instrument i sina utredningar. Detta lyftes även i en norsk studie med sex fokusgrupper och sju djupintervjuer med 31 socialsekreterare, där syftet var att förstå hur de bedömde i ärenden med konflikter i hemmen och huruvida interventioner behövdes

(Sudland & Basberg Neumann, 2021). Resultatet av denna studie visade att den subjektiva inverkan från socialsekreterarna skapade en diffus linje som innebar en utmaning för socialsekreterarna vid bedömning av omsorgsbrist och bristande föräldraförmåga. På grund av den diffusa linjen var utredningsarbetet en utmanande uppgift eftersom det inte fanns någon generell definition i precisa termer för ett “tillräckligt bra” föräldraskap (Choate &

Engström, 2014). I en kvantitativ vinjettstudie med 70 respondenter framförde även Taylor m.fl., (2008) att det var en utmanande uppgift och försökte i den studien definiera ett “bra”

eller “tillräckligt bra” föräldraskap. Taylor m.fl. menade att termens komplexitet gjorde det

“tillräckligt bra” sårbart för tolkning och tvetydighet, vilket innebar att bedömningar lätt blev subjektiva. Som en konsekvens av den diffusa linjen och subjektiva bedömningar följde risken att socialsekreterare justerade gränsen för “tillräckligt bra”, och vilka bedömningar som gjordes kunde därmed variera från fall till fall. I en flermetodsstudie (Eve m.fl., 2014) där semistrukturerade intervjuer följdes av en skattning av föräldraskap deltog 19

professionella; fem socialsekreterare, fem psykologer, fem advokater och fyra domare. Syfte med denna studie var att undersöka hur åsikter kring bra föräldraskap skilde sig mellan de fyra olika professionerna. Resultatet visade att bedömningar av föräldraförmåga skilde sig mellan yrkesgrupperna. Resultatet visade även att bland de fem deltagande

socialsekreterarna gjorde de olika bedömningar utifrån samma utredning.

8

I en svensk studie om föreställningar, normer och värderingar hos tre socialsekreterare analyserades deras dagböcker om 15 ärenden (Björkhagen Turesson, 2019). Resultatet visade att socialsekreterare hade egna tankar och erfarenheter av vad som utgjorde bra eller dåligt föräldraskap, vilket gjorde begreppet “tillräckligt bra” diffust och svårdefinierat eftersom det fanns tolkningsutrymme. Det gjorde det svårt för socialsekreterare som behövde försöka avgöra om en förälder ansågs vara “tillräckligt bra” eller om barnet bedömdes vara i för stor risk. Att det var en diffus linje att förhålla sig till i barnutredningar (Choate & Engström, 2014; Sudland & Basberg Neumann, 2021). Det ledde till att utredningarna ofta handlade om att bedöma skada för barnet istället för att hjälpa och arbeta förebyggande (Taylor m.fl., 2008). Det var av betydelse för socialsekreterare att ta hänsyn till en familjs socioekonomiska faktorer, men fokus i utredningarna tenderade ändå att hamna på föräldrarnas personliga egenskaper och deras förmågor som förälder (Taylor m.fl., 2008; Woodcock, 2003). Flera studier visade att socialsekreterare ofta fokuserade på negativa egenskaper i uppfostran snarare än att de utforskade och såg till eventuella styrkor hos föräldrarna eller inom familjen (Björkhagen Turesson, 2019; Eve m.fl., 2014; Sudland & Basberg Neumann, 2021).

Woodcock (2003) menade att det har funnits begränsad forskning kring socialsekreterares egen konstruktion av föräldraskap och hur den konstruktionen har påverkat den subjektiva bedömningen i barnutredningar. I en kvalitativ studie från Australien intervjuade Wendt m.fl. (2011) 22 socialsekreterare med syfte att studera hur privatliv påverkade praktiken. Den mest uppenbara påverkan visade sig vara hur socialsekreteraren formats som person och var den befann sig i sitt liv. Även Wendt (2011) ansåg att det fortfarande behövdes mer

djupgående forskning kring hur detta faktiskt har påverkat utredningsarbetet.

Resultatet från en irländsk flermetodsstudie baserad på 390 enkäter och 85 deltagare i tio fokusgrupper (Horwath, 2007) visade att socialsekreterare kommer att förstå information på olika sätt och även ha olika uppfattningar om vad som är viktigt. Personliga egenskaper och erfarenheter kommer påverka hur de ser, förstår och reagerar i olika situationer. Även socialsekreterare är endast människor där privata händelser kan vara med och påverka i arbetet (Wendt m.fl., 2011). Petersson (2006) förklarade att socialsekreterare utgår från att kombinera egna värderingar, subjektiva kunskaper om teorier samt den personliga

tolkningen av den normativa synen på familjen och barndomen i sina utredningar.

I Björkhagen Turessons (2019) studie visade resultatet att socialsekreterarna omdefinierade familjernas önskningar och behov utifrån sin egen förståelse av situationen, vilket gjorde att familjerna förlorade kontrollen över sina egna liv. Resultatet visade att socialsekreterarna hade goda avsikter men att även välvilja och de bästa avsikterna kunde omvandlas till ett maktmissbruk. Petersson (2006) menade även i sin studie att det var ett problem eftersom socialsekreterarnas subjektiva tolkningar konstruerade deras unika uppfattning om barns behov och föräldrars förmåga utifrån den information de fått i varje unik utredning. Det är en konsekvens av att alla bedömningar sker i en kontext där beslut skiftar från fall till fall

(Choate & Engström, 2014). I och med att det skiljde sig i bedömningarna fanns risken att barn kunde falla mellan stolarna (Taylor m.fl., 2008).

9

Det framkom i Horwaths (2007) resultat att det fanns ett behov av att använda sin moral tillsammans med standardiserade manualer. På så sätt kombinerades både kunskap om brister med den egna tolkningen av den unika situationen; att både hjärna och hjärta användes i bedömningen. För det finns inte någon manual eller metod som kan ge exakta svar när det kommer till att identifiera barns individuella behov. I både Horwath samt Sudland och Basberg Neumanns (2021) studier visade resultaten att bedömningar i

barnutredningar därmed behövde ske med en komplex blandning av professionella verktyg och personliga kunskaper och erfarenheter. Vidare bekräftade deltagarna i Horwaths studie att en intuition om att något var fel inte var tillräckligt att gå på utan det behövdes

kompletterande verktyg för att göra bedömningarna. I en brittisk kvalitativ studie av Wilkins (2015) med 18 deltagare som fick tolka fyra vinjetter följt av individuella semistrukturerade intervjuer förtydligades att införandet av de byråkratiskt standardiserade verktygen var bra som kompletterande hjälpmedel, men att det fanns en oklar balans i professionellt

handlingsutrymme och manualbundenhet. Även Horwath (2007) menade att magkänsla och evidens behövde kombineras för att få en helhetskänsla.

Det var viktigt att förstå hur personliga faktorer kunde påverka i utredningarna (Wendt m.fl., 2011). Eftersom utredningarna kring föräldraskapet var det underlag som används för beslut i ärenden gällande barns rättigheter menade Wendt m.fl. att det blev tvivelaktigt att basera dem på socialsekreterarnas tyckande och tänkande. Detta skulle innebära att viktiga beslut baserades på subjektiva bedömningar som riskerade att inte fånga upp eller fokusera på relevanta områden av föräldraförmågan, vilket i sin tur hade en inverkan på rättssäkerheten (Eve m.fl., 2014). Samtidigt visade studien av Taylor m.fl. (2008) att socialsekreterares individuella kunskaper och erfarenheter var viktiga bidrag i bedömningar av

föräldraförmåga. Även Wilkins (2015) resonerade kring behovet av att ge socialsekreterarna mer frihet att använda sin yrkeskompetens.

I en australiensisk studie om faktorer som underlättade i barncentrerade bedömningar och beslutsfattande deltog 200 socialsekreterare i fyra fokusgrupper (Bastian m.fl., 2022).

Resultatet visade att socialsekreterare använde sig av både livs- och yrkeserfarenheter i sin professionella roll, då de använde sig av erfarenhet av att själva vara förälder tillsammans med sin yrkeskompetens. De menade på att personliga erfarenheter kompletterade det professionella omdömet. Det gick inte att förtydliga i vilken utsträckning det bidrog, utan snarare att det skedde i ett dynamiskt samspel. Överlag är utredningsarbete ett komplext arbete och det finns aldrig några garantier för att bedömningar alltid blir rätt (Wilkins, 2015).

Syftet med den “tillräckligt bra” föräldern kan endast fullgöras om myndigheter stöttar föräldrars ansträngningar när de kanske inte fyller alla delar av ett gott föräldraskap (Eve m.fl., 2014).

Bastian m.fl. (2022) belyste i sin studie vikten av att ha ett barncentrerat perspektiv och att skapa relationer i sina bedömningar. De menade att det var avgörande att förstå barnets unika sårbarheter och styrkor, att skapa relationer med barnet och att förstå dem som individer. Det menade de skulle underlätta att fatta välgrundade beslut om och för barnet.

Sammanfattningsvis visade resultatet att det var avgörande i besluten att få kunskaper om barnets utveckling, traumateori, relationsbaserad praktik samt förståelse för barns

10

rättigheter. I en finsk studie där 30 intervjuer genomfördes med socialsekreterare (Korpinen

& Pösö, 2021) lyfte de vikten av relationer och att se barn och föräldrar som kompetenta beslutsfattare. Resultatet visade att socialsekreterarna förespråkade ett samarbete med familjer och barn. De såg dock en risk i att barn och familjer i utsatta situationer kunde sakna tillräcklig kunskap för att kunna bidra med ett kompetent beslut. För att få kunskapen till att kunna bidra, menade socialsekreterarna att barn och föräldrar behövde få mer tid till

samarbete och på så sätt få tillgång till den information som behövdes för att ta egna beslut om sin tillvaro.