Missionshemmet
I forskning kring svenska hemideal har framhållits hur ett gott hushåll och ett gott hem också har relaterats till skapandet av ett gott samhälle. Ett gott hem och därmed även ett gott samhälle krävde ansvarstagande och
ordningssinne.470 I de tidigare analyserna av hemrepresentationer visar
missionstexterna på liknande tankemönster. Med hemmet som del av det nationella projektet var det möjligt för svenskar att värdera vissa karaktäristika som typiskt svenska och ideala och som konsekvens avvisa
andra hem som mindre kvalificerade.471
När Märtha Ysanders beskriver missionshustruns tillvaro framträder hemmet som en plats för det privata. Men det är inte dess enda funktion. I ett väl underhållet och kärleksfullt hem, argumenterar hon, kunde andra människor lära sig hur ett hem skulle se ut.
Även i Tirupatturtexterna ser man hur representationen av det goda hemmet baseras på argument som handlar om svensk moral och svenska ideal om rationalitet och hygien. När indiska hem framställs som dåliga, bristfälliga eller obefintliga och i behov av förändring, är det som retoriska motbilder till dessa. De hem som representeras som goda lyfts fram som förebilder och indikatorer på att förändring har påbörjats eller kan inledas.
472 Hemmet formuleras alltså som
en nyckelinstitution och en förebild, ett rum för fostran av människor utanför den nära familjen. Missionärerna skulle aldrig gå utanför sin yrkesroll, deras hem skulle vara öppna för alla och utgöra en plats för samhörighet, något som påminner om hur prästhemmet har fungerat som
förebild och gott exempel i det svenska samhället.473 Missionsbungalowen
skulle hållas öppen för besökare som ville ”passa på att se på de vita
människornas underligheter.”474
470 Thörn, s 17, 131.
Om man framför allt representerar indiska hem som dysfunktionella och använder dem som exempel för att visa på vad man ville förändra, beskriver bilderna av missionshemmen ett mer fostrande
471 Åker, s 57.
472 Ysander & Ysander, s 56.
473 Alexander Maurits ”Trestsåndsläran och den lutherske prästmannen”, i Kristen manlighet:
Ideal och verklighet 1830–1940, red Yvonne Maria Werner, Lund: Nordic Academic Press
2008, s 53.
drama: här blir hemmet till en scen som skulle förevisa centrala värden och funktioner i kristet familjeliv. Märtha Ysander skriver:
Och jag tror också, att ett med kärlek vårdat hem kan ha en stor fostrande betydelse för de bruna, som dagligen få tillfälle att blicka in i det. De ha en god iakttagelseförmåga och göra säkert sina reflexioner och jämförelser. Det kan hjälpa dem att ställa högre både etiska och estetiska anspråk på sina egna hem, som nog oftast ingenting annat äro än en oordnad förrådsplats för deras ägodelar och ett skydd under natten.475
Ett svenskt idealhem från början av nittonhundratalet var en plats där
människor fostrades till att bli ansvarsfulla medborgare.476 Denna
hemideologi härrörde ur en borgerlig kultur där hemmet både var ett fysiskt rum och ett moraliskt och socialt projekt. Liksom prästhemmet var det borgerliga hemmet, och här känns representationerna av missionärshemmet igen, både en plats för det privata och en scen. Hemmet som rum hade en
social funktion i gränslandet mellan det privata och det offentliga.477
I Tirupatturtexterna sammanfaller bilderna av hemmet som rum, som handling, som skådeplats och som socialt projekt. Vid sidan av de rumsliga hemideal som handlar om renhet, luft och ljus, och de sociala ideal som husmodern ålades som värdinna och skapare av hemkänsla, framhålls hemmet även som moraliskt projekt. Hemmet blir till en plats där missionsvärderingar kan ställas ut till allmän beskådan, en öppen och välkomnande plats för alla oavsett kast.
Även om denna svenska borgerliga hemideologi främst härrörde ur det sena artonhundratalets formering av borgerskapet, så lever den kvar under nittonhundratalet.
478 När man beskriver besökare till missionsbungalowen understryks deras olika sociala bakgrund med illustrationer av deras beteende vid ankomsten, vissa var blyga och gjorde lite väsen av sig, andra tog för sig och gjorde sig hemmastadda, men alla skulle
känna sig välkomna.479
475 Ysander & Ysander, s 56.
Missionärshemmet representeras som ett idealhem, dit indier skulle välkomnas för att lära sig att skapa och upprätthålla ett hem utifrån missionens ideal och på så sätt bli respektabla medborgare. Märtha Ysander skriver:
476 Thörn, s 17.
477 Nilsson, s 203.
478 Ysander & Ysander, s 50; Fredrik Kugelberg ”Hur vi började”, i Boken om Tirupattur, s 40; Gertrud Frykholm ”Ett smärtsamt dödsbud”, MT 1946: 104–105.
Men ”det vita hemmet” är minst av allt missionärens privatbostad, där han kan stänga sig inne i den trygga känslan, att ”mitt hem är min borg”. Missionären bor ju i folkets mitt, och folket älskar att känna, att det i det hemmet har sitt andliga centrum och sin fasta punkt. De vilja känna, att dörrarna där ständigt stå öppna för dem, så att de få komma dit, när helst de önska, kanske bara för att hälsa på och visa sin samhörighet med familjen där, men också för att där få tröst och råd i sina stora och små bekymmer.480
Genom att tillskriva ”folket” vilja och tankar, skapar texten ett konstruerat tolkningsföreträde för den Andre, vilket i sig ger missionshemmet legitimitet som rum för förändring. I citatet målar Märtha Ysander upp ett andligt hemideal, hon fortsätter att beskriva att idealhemmet ”skall ju vara den trygga tillflyktsorten för kroppslig vila, men också det stilla centrum för
andlig kraftförnyelse”.481 De renlighetsideal som framträdde ovan samsas
med moraliska och andliga kvaliteter. Genom att framhålla hushållets ”fostrande betydelse för de bruna” legitimerar hon sin egen roll som husmor
inom missionsprojektet.482 Idén om det goda hemmet knyter många av
missionsarbetets ideal till sig: det skulle vara ursprunget till hushållets dygder, ordningsamhet och renlighet, centrum för andlighet, och den kristna familjens starkaste fäste.483
480 Ysander & Ysander, s 50.
Det går också att se hur motsatsparet vita/bruna i de olika citaten används för att betona skillnad mellan missionärshemmet och de Andra som är tänkta att lära av eller besöka det. Det ”vita” skrivs här, på ett tydligare sätt än någon annanstans i materialet, fram som liktydigt med en förebild eller ett föredöme. I ”det vita hemmet” ska ”de bruna” finna en fast punkt, råd, stöd och samhörighet. Konstruktionen av hemmet som inbjudande rum visar stora likheter med det rum för familjen som diskuterades i tidigare avsnitt, men här används det inte exkluderande utan inkluderande: människorna positioneras i kontaktzonen som å ena sidan fostrande föräldrar (missionärerna) och å andra sidan som läraktiga barn (”folket”). Den stora vikt som läggs vid hemmet som central institution för den kristna familjen och ett kristet liv synliggörs i ett citat av Wilcke:
481 Ysander & Ysander, s 56.
482 Ysander & Ysander, s 56.
Allt börjar i och med hemmet och den fostran och livsinställning de unga få där, innan de gå ut till sin livsgärning. Därifrån utgå de goda krafterna, där fostras individerna. Och jag tror att vi i vårt missionsarbete måste ta sikte härpå, så att vi hjälpa våra indiska kristna att bygga upp goda hem.484
Den vikt som läggs vid hemmet som förebild och läroplats märks inte minst i skildringar av de elevhem som både sjuksköterskeskolan och blindskolan hade.
Elevhemmen
Det sköterskehem som grundlades på sjukhusområdet 1929 skapades utifrån tanken att missionärerna hade ett praktiskt ansvar som förebilder och förmyndare för sina studenter. I Boken om Tirupattur skriver Wilcke om detta sköterskehem som då redan funnits i sex år: ”Ett hem är ju inte bara ett hus, där man bor och äter, ett hem vill också erbjuda den rätta miljön för fostran och utveckling av sina medlemmar. Det vill skänka den anda av lugn
och ro, som kräves för en harmonisk utveckling.”485 Wilcke börjar redan
åren före 1929 att förespråka ett elevhem, och fortsätter att tala varmt om det även efter dess grundande. Existensen av ett sköterskehem finner hon avgörande. Det som krävs, är enligt Wilcke ett hem, inte en bostad, ett resonemang vi känner igen sedan tidigare. Förtroende och ansvar gentemot föräldrarna utgör utgångspunkterna för Wilckes resonemang om sköterskornas behov av ett hem, det är hemmet som trygghet och rum för
fostran som placeras i första rummet framför hemmet som fysisk plats.486
Men detta betyder inte att rummet är obetydligt, nej snarare representeras det fysiska rummet som mycket betydelsefullt för att skapa trygghet. I ett inlägg från sjukhusets årsrapport 1930, framhåller Wilcke den mur som omger sköterskehemmet som en trygghetsskapande faktor: ”En mur
omhägnar hela platsen, så att flickorna kunna känna sig ostörda.”487
484 Kerstin Wilcke ”Kära vänner!”, Tirupattur 1943(1):4–5, s 5.
Liksom Wilcke, betonar Fredrik Kugelberg förälderns skyddsansvar i samma årsrapport genom att framhålla betydelsen av ”det rent yttre skydd som detta
485 Kerstin Wilcke ”En ny väg”, i Boken om Tirupattur, s 111.
486 Kerstin Wilcke ”Indiska sjuksköterskor”, MT 1928:210–211; Ellen Björlingsson ”Elev och sjuksköterskehemmet i Tirupatur”, MT 1930:43–46; Fredrik Kugelberg ”Ett års arbete i Tirupatur”, MT 1930:109–117; Kerstin Wilcke ”En ny väg”, i Boken om Tirupattur, s 111.
487 Kerstin Wilcke, i Fredrik Kugelberg ”Årsberättelse för 1929 från Svenska Kyrkans missions sjukhus i Tirupatur”, 1930-01-17, s 5–6, K5.10A, SKMIA, SKAU.
hem erbjuder åt våra unga indiska kvinnor, och som varje fader eller moder fordrar som en första förutsättning för att de skola tillåta sin ogifta dotter att ge sig in på något i detta land ännu så nymodigt som sjuksköterskans levnadsbana, varom ytterst grumliga föreställningar råda, icke minst bland
våra kristna”.488 Föräldraansvaret framträder även vid ett bröllop i Nurses
home ”då hvarken brud eller brudgum hade sina föräldrar i lifvet”.489
Genom att sammanföra representationerna av sköterskornas elevhem med talet om föräldraskap fogas sköterskorna in i en familjemetaforik. I samma årsberättelse betonar Wilcke också sköterskehemmets placering nära de svenska sjuksköterskornas hus, ”så vi kunna nu känna oss som en stor
familj”.490
Mot slutet av undersökningsperioden uttalas också önskan om att skapa ett permanent hem för blinda. Detta skulle vara kopplat till en industriskola eller hemindustri där de blinda skulle kunna föra en meningsfull tillvaro. Det är Hanna Sendel som skriver, detta sedan ett försök att skicka hem
blinda för eget arbete i sina byar, inte slagit väl ut.491 Blindskolan i
Tirupattur hade sedan tidigare ett elevhem och de manliga studenterna i sköterskeskolan fick ett i mitten av trettiotalet. Skillnaden mellan hur de olika studentbostäderna tar plats i berättelserna är iögonfallande. Medan det kvinnliga sköterskehemmet ägnas åtskillig uppmärksamhet av Wilcke,
omnämns de två pojkhemmen endast mycket kortfattat.492
488 Fredrik Kugelberg ”Årsberättelse för 1929 från Svenska Kyrkans missions sjukhus i Tirupatur”, 1930-01-17, s 6, K5.10A, SKMIA, SKAU.
Deras nödvändighet konstateras, byggnader byggs, de praktiska förhållandena ordnas. De utförliga motiveringarna kring fostran och förtroende, kring ansvar och skydd, som Wilcke ger uttryck för i texterna kring de kvinnliga studenternas bostad, saknas helt för de andra två. För flickornas del framstår hemmet och hushållet som en självklar del i deras fostran, även om deras yrkesutbildning står utanför hemmets ramar. För pojkarnas del är detta däremot helt osynligt. Blindskolepojkarna har en ”mamma” och ett hem, men det enda som skrivs om detta är att de bedriver en trädgårdsodling och
489 Fredrik Ysander ”Redogörelse på Tirupatur Sjukhus elevskolas verksamhet 1930”, s 5, K5.10A, SKMIA, SKAU.
490 Kerstin Wilcke, i Fredrik Kugelberg ”Årsberättelse för 1929 från Svenska Kyrkans missions sjukhus i Tirupatur”, 1930-01-17, s 6, K5.10A, SKMIA, SKAU. Min kursivering.
491 Hanna Sendel ”Pojkarna i blindskolan”, MT 1945:320–322, s 322.
492 ”För våra kvinnliga elever ha vi kunnat ställa det bättre än för våra manliga. Vi hoppas varmt att också åt dem så småningom kunna ge ett trevligare hem.” Kerstin Wilcke ”En ny väg”, i Boken om Tirupattur, s 111; Olof A Johansson ”Svenska kyrkans mission i Sydindien 1937”, i Vittnesbördets vägar: Svenska kyrkans mission år 1937, Uppsala 1938, s 50.
förser hushållet med grönsaker. Deras bidrag handlar alltså om att förse
hemmet med mat, snarare än att vara delaktiga i en fostransprocess.493