I de analyserade texternas framträder olika representationer av kroppar. För det första märks kropparna som symboler för medicinsk praktik. I patientberättelserna används de för att formulera den egna sjukvårdens medicinska kompetens och överlägsenhet i kontrast till inhemska praktiker, och med utgångspunkt i olika patienters sjukdomshistorier kontrasterar man den egna sjukvårdens giltighet och användbarhet mot alternativa praktiker och behandlingsmetoder. För det andra representeras kropparna utifrån kategorier som levandegör berättelserna och skapar bilder för läsarna att hänga upp berättelserna på. Utseenden och klädedräkter blir visuella markörer för olika sociala grupper. Samtidigt utnyttjas kategoriseringarna som språngbräda för att formulera en kritik mot typologiseringarna och ett möjligt överskridande av gränser utifrån kristna principer om universalism och allas lika värde. Det innebär att kropparna kan representeras både som kategorier för levandegörande och för överskridande. Man tar avstamp i skillnadsskapande för att markera överskridande ambitioner, gemenskaps-strävanden och viljan att formulera ett alternativ till rådande förhållanden. Slutligen formuleras, med den klimatbundna kroppen som utgångspunkt, ett stöd för den svenska närvarons tillfällighet. Det innebär att kropparna framför allt används som verktyg för att lyfta fram andra frågor. Med några undantag är det inte kropparna i sig som ges värde utan de skrivs i stället fram som symptom på eller symboler för social, religiös eller medicinsk praktik.
I många av kroppsskildringarna formuleras mål som handlar om sjukhusvårdens erbjudanden om västerländsk sjukvård, där hygien framhålls som en central aspekt, liksom att vården riktar sig till alla. Förändringsanspråken tar här utgångspunkt i individuella patienter men riktar sig mot samhälleliga strukturer och väletablerade praktiker. Idealbilderna är de patientkroppar som mottagit både kroppslig och själslig
vård och som lämnar berättelserna som individer. Här ryms ideal och motbild ofta i en och samma berättelse, där motbilden är den av alternativa behandlingsmetoder ”misshandlade” kroppen. Helt andra motbilder finner vi i skildringar av okontrollerade kroppar. Högljuddhet, grimaser och kroppsvätskor på fel plats kritiseras kraftigt och konstruerar indirekt, och ibland uttalat, den kontrollerade, lågmälda, stillsamma och rena kroppen som ett ideal. Måttfullhet i klädedräkten är ett annat ideal som framträder i kontrast till både under- och överkläddhet, fåfänga och ett ovårdat yttre. Även den engelska modeintresserade kroppen fungerar som en sådan motbild.
Kvar i ett outtalat centrum står en hälsosam och ordningsam kropp, en kropp som håller sig ren och måttfull och som är väl anpassad till det indiska slättlandsklimatet. De biologiska faktorerna verkar inte predestinerande, snarare tillämpas kulturella och sociala kriterier på en förändringsbar kropp. Vad som däremot förstås som predestinerat, är den biologiska kroppens beroende av klimatet. Svenskarna framställs som malplacerade i Indien, ständigt motarbetade av de klimatmässiga förhållandena. Gränsdragningarna mellan ideal och motbild skiftar, ibland är det i en kristen identitet som idealen förankras, ibland i en svensk och ibland i en klass- eller bildnings-grundad identitet. I dessa skillnader finns en förhoppning om och strävan efter förändring. I andra fall är det snarare så att skillnader konstateras och accepteras, utan att fördömas. Här finner vi framför allt bordsskick, men också festkultur och klädedräkter.
Vad kan man då dra för slutsatser av dessa analyser av skiftande ideal och motbilder som framträder i representationer av kroppar? Det tydligaste resultatet av analyserna är att det inte i första hand är kroppsliga utan sociala ideal som ges betydelse i skildringar av kroppar. Det handlar om värden som placeras på kroppen men som fokuserar på det man gör med kroppen, på beteenden och sociala praktiker, på hur man behandlar kroppen, hur man klär den och vad man gör med sådant som kommer från kroppen eller stoppas i den (mat). Kropparna duger i sig själva, men det är vad man gör med dem som är betydelsefullt och som värderas på olika sätt. Kropparna är behandlingsbara. Detta har ett viktigt undantag och det är det klimatmässiga beroendet, där missionärerna för fram sina egna kroppar som icke tillhöriga i den indiska kontexten.
Hur ser det då ut med relationerna mellan människor i texterna? Skildringarna av mänskliga kroppar tar sin utgångspunkt i möten mellan människor, men det är i stort sett alltid indier som beskrivs i sina kroppar,
och framför allt när det handlar om personer som inte står skribenten nära. I de tryckta källorna syns de svenska missionärerna och de indiska medarbetarnas fysiska kroppar bara i sina yrkesroller, och då framför allt på fotografier. I källor av halvprivat karaktär, framför allt i breven, framträder missionärerna däremot i sina utmattade och sjukliga missionärskroppar, nedbrutna av ett klimat som motarbetar deras hälsa. Även svenskarnas klädsel är en intern angelägenhet och används inte för att markera tillhörighet i samma utsträckning som de indiska dräkterna.
Det är möten mellan människor som ligger till grund för skildringarna och kontaktzonen i de här texterna är främst Tirupatturs sjukhusområde och olika utomhusmiljöer, samt i några fall indiska hem. De flesta möten mellan svenskar och icke närstående indier skildrades inte som ett ömsesidigt fysiskt möte, i stället är svenskarnas närvaro retorisk, som berättarröst eller som ett betraktande öga. Gentemot läsarna hade missionärerna tolkningsföreträdet och det är deras kroppar som framstår som outtalad norm. Men däremot är det inte deras kroppar som framträder såsom idealet i ett indiskt sammanhang, utan en till indiska förhållanden anpassad kropp på vilken kulturella och sociala beteenden kan appliceras. Idealbilden är i stället den efter svenskt och kristet ideal utformade indiska sjuksköterskekroppen. Missionärerna själva tar plats i de tryckta källorna främst som regissörer, lite utanför bilden där de med sina pennor anför skådespelet för hemmapubliken.
I de texter som skildrar de svenska kropparna, främst i Kugelbergs sjukdomsberättelser, är däremot både betraktaren och den betraktade närvarande och inkluderas i ett gemensamt Vi. I dessa representationer av missionärernas egna, dolda, kroppar sammanstrålar framställningar av kroppen med arbete, egenskaper och det rumsliga. Platsen Kodaikanal framställs som en vilopunkt, ett Sverige i Indien, och dess roll som metafor för hemlandet ger anledning att återvända dit i nästa kapitel som handlar om missionstexternas representationer av hemmet.