Svenska kyrkans mission i Indien
Fredrik Ysander återvände till Sverige med Ansgar, ett flygplan som flera nordiska missionsorganisationer några år dessförinnan gått samman och
köpt för att kunna flyga hem missionärer efter andra världskriget.89 Med den
korta flygtiden krympte avståndet mellan Sverige och Indien avsevärt. När Fredrik och Eva Kugelberg, den förste läkarmissionären och hans hustru, anlände till Colombo vintern 1905 var det istället med båt från Genua via Port Said, en resa som tog ungefär en månad. Från Colombo tog de sig sedan med båt över till det Sydindiska fastlandet för att slutligen packa upp
sina resväskor hos svenska kollegor på missionens station i Madura.90
89 Sandblad, s 139–140. För en skildring av resan till Indien med Ansgar, se Helga Larsson ”Med ’Ansgar’ från Sverige till Indien”, Tidskrift för Sveriges Sjuksköterskor, 1947:1134.
90 Brev från Fredrik Kugelberg till Aurore Kugelberg, 1905-11-04, 1905-12-09 [felmärkt som 1905-09-09], Fredrik Kugelbergs personarkiv, SKAU; brev [avsändare saknas] till Aurore Kugelberg, 1905-11-18, Fredrik Kugelbergs personarkiv, SKAU; brev från Fredrik Kugelberg till Carl Vilhelm Kugelberg, 1905-12-02, Fredrik Kugelbergs personarkiv, SKAU.
KARTA 2. Det svenska missionsområdet i Sydindien under 30-talet, med de olika stationerna utritade. Strax ovanför mitten ligger sjukhuset i Tirupattur, illustrerat med en vit byggnad bland palmerna (jfr kap 4) (Boken om
Tirupattur, s 9, 1936).
Madura var en av de tre platser som sedan 1901 ingick i SKM:s verksamhetsområde. Fram till en bit in på tiotalet hörde de svenska SKM-missionärerna i Indien till tyska Leipzigmissionen Evangelisch-Lutherische Mission zu Leipzig (LELM), vars historia går tillbaka till de första protestantiska missionärer som landsteg i den då danska kolonin Tranquebar
1706.91 Ansvaret för att finansiera och rekrytera missionärer till
verksamheten i sydindiska Tamilnad92
91 D Dennis Hudson Protestant Origins in India: Tamil Evangelical Christians, 1706–1835, Michigan & Cambridge: Eerdmans Publishing 2000, s 1; Diehl, s 14–15; Herman Sandegren
Svensk mission och indisk kyrka: Historisk skildring av svenska kyrkans arbete i Sydindien,
Stockholm: SKDB 1924, s 8–11. Om kristendomens historia i Indien, se Robert Eric Frykenberg ”Christians in India: An Historical Overview of Their Complex Origins”, i
Christians and Missionaries in India: Cross-Cultural Communication since 1500, red Robert
Eric Frykenberg, Cambridge: Eerdman Publishing 2003.
hade SKM tagit över 1876 från
92 Jag använder Tamilnad för att beteckna det tamilspråkiga sydindiska området av Madras presidentskap (the Madras Presidency) där SKM hade sin verksamhet. I detta följer jag Cederlöf Bonds Lost, s 30 n 3. Tamilnad består av ett höglänt område i dess centrala och nordvästra delar och av slättland längs kustbandet. Staten Tamil Nadu grundades inte förrän 1956. ”Tamil Nadu”, ”Tamilnad Plains” och ”Tamilnad Upland”, i Britannica Micropaedia:
Svenska Missionsförbundet två år efter grundandet 1874.93 Då hade svenskar redan deltagit i den lutherska missionen i Sydindien i över femtio år,
finansierade av Lunds Missionssällskap (grundat 1845).94 1901 ledde
förhandlingar mellan LELM och SKM fram till en överenskommelse mellan missionerna om en uppdelning av missionsstationerna i Indien, vilket innebar att svenskarna fick ett större direktinflytande över verksamheten. Denna förändring kom till stånd som en följd av svenska önskemål på ökat inflytande över utformning och finansiering av sina egna verksamhets-områden. Ett nytt fördrag med Leipzigmissionen utarbetades 1913 och undertecknades året därpå. Den svenska missionen i Sydindien blev i och med detta en självständig nationell mission, Svenska Kyrkans Mission (Church of Sweden Mission).95 Strax därefter ledde första världskriget till att flera tyskar i Leipzigmissionen internerades och kritiska brittiska och indiska röster höjdes för deras utvisning. Då utvisningarna blev ett faktum, samtidigt som statsbidrag drogs in, bestämdes att ledningen av Leipzigmissionens verksamhet tillfälligt skulle överlåtas åt svenskarna, något
som skedde mellan 1914 och 1926.96 Samma sak inträffade under andra
världskriget då indiska medarbetare och svenska missionärer fick ta över ansvaret för den tyska missionens stationer sedan de tyska missionärerna
måste lämna landet.97
Ready Advice, Vol 11, s 530–531; ”India”, i Britannica Macropaedia: Knowledge in Depth, Vol
21, s 157–158.
Det fanns alltså en närhet till tyskarna som inte minst
93 För en mer omfattande genomgång av den tidiga svenska missionshistorien, se Tore Furberg Kyrka och mission i Sverige 1868–1901: Svenska Kyrkans Missions tillkomst och första
verksamhetstid, Uppsala: Svenska Institutet för Missionsforskning 1962; Arvid Bäverfeldt ”Vår
mission genom sjuttiofem år”, i Svenska Kyrkans Mission sjuttiofem år, Uppsala: Svenska Kyrkans Missionsstyrelse 1949; Gunnar Brundin En missionerande kyrka: Svenska Kyrkans
mission genom 50 år, Stockholm: SKDB 1924; Sarja, s 16; J E Lundahl ”De svenska
missionernas samarbete”, i De svenska missionerna 1922: sammanfattande översikt på uppdrag
av allmänna svenska missionskonferensens arbetskommitté, red G W Lindeberg, Uppsala: J A
Lindblads förlag 1922.
94 Lunds Missionssällskap blev en del av Svenska Missionssällskapet 1855. Furberg, s 99, 165; Olivecrona, s 67–68.
95 Enligt fördraget från 1901 skapades Den svenska diocesen av den Evangelisk-lutherska
Leipzigmissionen, till vilken räknades Madura (Madurai), Pudukotah (Puddukottai) och
Aneikadu, tre områden i södra Tamilnad. Pudukotah var en indisk furstestat men de övriga platserna tillhörde Madras presidentskap. Furberg, s 427; Brundin, s 133, 140–141. Angående samarbetet med Leipzigmissionen och utvecklingen mot ökad självständighet, se Furberg, s 290–301, 407–435.
96 Brundin, s 214–220; Arvid Bäfverfeldt ”Kyrka och mission i Indien: Den nya konstitu-tionen”, i Svenska Kyrkans Missionsstyrelses Årsbok 1950, s 10.
märktes under de årliga vistelserna i bergsstaden Kodaikanal, där man bodde grannar och firade gudstjänst tillsammans i den gemensamma kyrkan.
Under första hälften av nittonhundratalet kom alltså stora förändringar att påverka den svenska Sydindienmissionens organisatoriska struktur, men detta var tydligare i de norra verksamhetsorter där SKM tog över från tyskarna under krigen. En förändring som i högre grad kom att få betydelse för Tirupattur var grundandet av den sydindiska luthersk-evangeliska kyrkan, Tamil Evangelical Lutheran Church (TELC), 1919. Kyrkan, som har sin grund i SKM:s och LELM:s evangelisk-lutherska mission och deras lutherska bekännelsetrohet, kom att få en relativt självständig relation till missionen, något som reglerades genom ett så kallat B-dokument 1926. Självständigheten blev nu inskriven som ett uttalat mål för missionsarbetet. ”Målet för allt missionsarbete”, var enligt detta dokument, ”att upprätta en inhemsk kyrka, som själv kan sörja för sitt underhåll, sin tillväxt och sin
förvaltning”.98 Relationen mellan kyrka och mission fortsatte att diskuteras
och på fyrtiotalet blev det tydligt att en ny ordning med tydligare ansvarsfördelning krävdes. De kristna missionernas position i ett framtida självständigt Indien var osäker, samtidigt som drivkrafterna mot en större indisk självständighet inom TELC ökat successivt. Man började därför utarbeta ett reviderat B-dokument, vilket stod färdigt och godkändes 1950. Enligt det nya dokumentet överfördes ledningen helt och hållet till TELC. De svenska och tyska missionerna underställdes kyrkan men behöll samtidigt en begränsad självständighet, ansvaret för utvalda verksamheter
och viss egendom.99
Även om resultaten av förändrade relationer mellan tyskar, svenskar och indier sällan fick så långtgående konsekvenser i Tirupattur, så var diskussionerna närvarande under hela undersökningsperioden och fick konsekvenser för hur man formulerade sig kring exempelvis självständighetssträvanden, ekonomiska förutsättningar och
Kyrkas missionsfält 1941–1943: Indien”, i Svenska Kyrkans Missionsstyrelses Årsbok 1943, s 70; Diehl, s 50–51.
98 Arvid Bäfverfeldt ”Kyrka och mission i Indien: Den nya konstitutionen”, i Svenska Kyrkans
Missionsstyrelses Årsbok 1950 s 10.
99 Diehl s 51–52; Arvid Bäfverfeldt ”Kyrka och mission i Indien: Den nya konstitutionen”; ”New Document – B: Agreement between the Tamil Evangelical Lutheran Church and the Church of Sweden Mission Board”, i Svenska Kyrkans Missionsstyrelses Årsbok 1950. Angående TELC:s grundande och relationen mellan mission och kyrka, se vidare Diehl; Henschen, s 29–30.
fördelning. Det fick också till följd att både svenskar och indier i allt högre utsträckning inkluderades i samtal som rörde organisation och verksamhet.