I analyserna av Tirupatturtexternas representationer av hem står det klart att det är ett begrepp med många och ibland motsägelsefulla innebörder. Hemmet är en plats, ett fysiskt rum, men som plats förutsätter det aktiv handling, hem är något som görs. I skildringar av hem motiverar de svenska missionärerna sitt projekt och sin närvaro genom att formulera det ideala hemmet och dess motbilder. I representationer av indiska hem framträder både fattiga, enkla hem och välbärgade hem som motbilder till idealhemmet. I båda fallen är det omsorgerna som framställs som bristfälliga. I det ena fallet är det hygien och renlighet som saknas, i det andra är det en särskild ordning eller omsorg som saknas för att den rätta hemkänslan ska infinna sig. Hemkänsla däremot får man i de svenska hemmen. En ännu starkare symbol för hemmet utgör bergsstationen Kodaikanal, där svenskarna samlades under årets varmaste månader. Det som ger Kodaikanal sitt särskilda värde som hem är dess natur- och klimatmässiga likhet med Sverige. Hemmet blir här en geografisk tillhörighet, förankrad i klimat och naturvärden. Frisk luft, berg och skogar framställs som synonyma med något svenskt. I Kodaikanal firas svenska högtider och upprätthålls och odlas en svenskhet som annars inte ges så stor betydelse. Utöver svalkan och bergsluften är det framför allt missionsgemenskapen som framhålls som värdefull, men också Kodaikanal som plats för vila och andlig återhämtning. Det är de huvudsakliga innebörderna i hemrepresentationerna: hemmet som plats för vila och återhämtning, gemenskap och tillhörighet. Men förutsättningarna för att dessa kriterier ska kunna tillgodoräknas är att grundpremisserna, renlighet, ordning, ljus, är tillgodosedda.
Ett gott hem framställs som något som görs, och det är framför allt kvinnan som är ansvarig för denna handling. Hennes plikter formuleras utifrån rumslig ordning och social interaktion med utgångspunkt i vissa normer. De indiska icke kristna hem som skrivs fram som icke-hem, stereotypt illustrerade med smuts, mörker, oordning eller ett bemötande som
inte faller inom ramarna för det förväntade, lyfts fram som exempel på att ett behov av förändring existerar och att missionsarbetet är legitimt. Samtidigt innebär det, eftersom görandet av hem framställs som en kvinnlig plikt och en husmoders ansvar, ett omyndigförklarande av indiska kvinnors uppfyllelse av sin kvinnoroll. Både fostran av kvinnors husmodersskap och ordnandet av hemmet skrivs därmed in i missionsuppdraget. Strävan efter att skapa förutsättningar för att flera indiska hem ska falla inom ramen för de uppställda normerna uttrycks i de texter som talar om hem i form av förebilder. Missionärshemmet blir därmed ett moraliskt projekt, en förebild där värderingar skulle ställas ut till beskådan och där alla, oavsett kast, skulle kunna ta intryck. Men bilden som missionärerna skapar av sig själva och sin roll är här ambivalent. Å ena sidan är det de som ska stå för och skapa förebilder i sina egna hem, i interaktion med bybor, patienter, besökare eller sjuksköterskeelever. Å andra sidan är framställningen av deras hem tvetydig, både det skötsamma husmodersidealet och den yrkesverksamma kvinnan bristande möjligheter att till fullo uppfylla sina husmoderliga plikter representeras och respekteras. Texternas olika representationer visar vilken retorisk betydelse ett begrepp som hemmet kunde ha. De ideal som utmålas som eftersträvansvärda i tryckta källor formulerar en tydlig gräns mellan det som är och det som borde bli, mellan svenska och kristna ideal och hinduiska eller muslimska och indiska motbilder. De få föredömen som lyfts fram beskrivs som undantag. Ser man däremot till icke publicerade källor som brev och krönikeböcker så får representationerna av hemmet en något annorlunda form, de lyfts där fram som betydelsefulla för missionärerna snarare än för missionsarbetet som helhet. Det är deras egna relationer till hemlandet och till hemmets härd som poängteras snarare än hemmet som missionsuppdrag och symbolvärde i relationen till indiska blivande kristna och kristna.
En retorisk inklusion av olika grupper till det hemlika rummet uttrycks också genom familjeterminologi. I talet om missionsgemenskap är det syskonskapets metafor som används, i relationerna till medarbetare, elever och patienter är det i stället föräldraskapet som får stå symbol. I de exkluderande gemenskaperna mellan svenskarna sluter man hemmet och familjekretsen utåt och hämtar kraft från varandra, men de gemenskaperna tar inte plats i de stora legitimerande berättelserna utan i de som formuleras snävare. De är fokuserade på att måla upp ett alternativ till det Sverige och de släktförhållanden man lämnat bakom sig för att arbeta i Indien. Hem- och gemenskapsberättelserna från missionärshemmet och hemmet på
Kodaikanal formulerar också en ambivalent tillhörighet, där missionärerna både är del av Indien, något för dem välkänt men för hemmapubliken främmande, och Sverige, som var dem både avlägset och med läsarna gemensamt. I och med det befäster de sin auktoritet samtidigt som de understryker sin tillfälliga roll i missionsprojektets långsiktiga ambitioner för förändring. På så vis blir också de mer privata berättelserna del i en legitimerande framställning av missionsprojektet.
Hemmet framställs också som en gränsmarkör till det Indien de svenska missionärerna ville få tillgång till. Gränsen till hemmet är en gräns att överskrida, för både vetenskapen, den kristna tron och bibelundervisningen. Hemmets ingång ges en central roll, dörren skulle öppnas inifrån så att mottagandet av missionens företrädare skedde frivilligt. Missionärerna skulle inte behöva tränga sig på utan bli inbjudna. På så vis skildras kontaktzonen som någonting definierat på mottagarens villkor, vilket också framstår som en förutsättning för att förändringsambitionerna ska få legitimitet. Den aktiva handlingen spelar en stor roll här, vilket överensstämmer med den kristna tro som de förespråkade: den fria viljan, det egna valet och individens centrala roll.
Det indiska hemmet framställs också som en konkurrerande plats för det kristna sjukhusarbetet. Genom att framhålla sjukhuset som både hemlikt och professionellt rum positionerar man sig som ett alternativ till den vård som skedde i hemmiljö och försöker befästa anspråken på att erbjuda ett bättre alternativ än det befintliga. I detta blir både rummet och handlingen viktiga komponenter i presentationen av den egna sjukvårdens som ett fördelaktigt val för de människor man strävade efter att nå. Hur de människor som var anställda på sjukhuset handlade är alltså något som framställs som betydelsefullt, hur de betedde sig och vilka egenskaper de hade är något som skrivs in som en del i missionsprojektet. Det är mot representationerna av människors egenskaper och vilken betydelse de ges i texterna om ett svenskt missionsuppdrag i Indien som analysen nu riktar sin strålkastare.