Ur en historisk synvinkel har ordet stereotyp nästintill alltid definierats som något nedlåtande, men behöver verkligen fallet vara så? Ursprungligen var detta nämligen inte ordets avsikt, utan det var snarare ämnat som en genväg att hänvisa till världen med, dessutom som ett sätt för olika samhällen att känna och definiera sig själva med.71 Uppfattningen av ordet stereotyp som korta, enkla och lättförstådda former av representation med en massa inkodad
utomstående information i ordet gör det till ett väl användbart sådant.72 Det menas även att dem som definieras stereotypt strikt håller sig inom begräsningarna som definierar dem73
Frågan består, är hemvändaren en stereotyp? I mediefiktioner ses stereotypen som underkategori av Typen, dessa kan definieras med några få enstaka direkt igenkännbara karaktärsdrag. Problemet är likväl att Typen traditionellt inte utmanas eller utvecklas genom handlingens gång.74 Något som visserligen stämmer in på hemvändaren i början när han först anlänt, då han ses som något avvikande. Nästan på en gång utmanas han dock konstant, vare sig det är hans maskulinitet eller något annat. Efter detta utvecklas han. Detta utmanar hemvändarens potentiella definition som stereotyp, faktumet att hemvändarens roll som just hemvändare oftare än inte slutar med att den inte längre ses som detta tyder på utveckling. Det skulle därför kunna sägas att stereotypbegreppet istället passar in på landsbygdsborna som ställer sig emot allt som hemvändarna för med sig. Det sägs att syftet hos en stereotyp är att göra det synliga osynligt.75 Så när hemvändaren kommer in som något annorlunda och synligt vill de stereotypa landsbygdsborna hålla den nere vid deras rigida status quo.
Som motsats till stereotypen syns istället den novellistiska karaktären (översatt från engelskans Novelistic Character) som snarare definieras av dess många olika och genom narrativets gång utvecklande personlighetsdrag.76 Enklare utryckt en karaktär som i
narrativets helhet är mer komplext skriven, med en tydlig utveckling från början till slut. Om stereotypen kännetecknas med sin relativa enkelhet och lättförståddhet syns å andra sidan den
71 Richard Dyer, “The Role of Stereotypes”, i Media studies: a reader, red. Sue Thornham, Caroline Bassett och Paul Morris (New York: NewYork University Press, 2010), 206-207.
72 Ibid., 208.
73 Ibid., 211.
74 Ibid., 208.
75 Ibid., 211.
novellistiska som något lite mer komplext och mångsidigt. Hemvändaren syns till en början som förhållandevis simpel i karaktärsdragen, den ska som redan väl etablerat återvända hem från en enligt byborna främmande plats. I slutändan visar det sig dock att denne kan ha många och olika särdrag som skiljer den åt från porträtteringar av samma karaktär i andra serier. Om det dessutom kan sägas att ett av den novellistiska karaktärens huvuddrag är att utvecklas syns det tydligt att detta passar in på hemvändaren, särskilt så som den skildras i alla tre serierna som undersökts i denna analys. Per, Johan och Frank vill alla känna sig hemma igen i sin gamla hemort. De vill alltså utvecklas och inte längre ses som annorlunda, därför är det inte mer än rimligt att dessa istället bör bli sedda som novellistiska karaktärer istället för
Slutsatser
För att återgå till den centrala frågan: På vilka sätt kan hemvändaren så som den skildras i dessa tre tv-serier identifieras? När karaktären tack vare dessa analyser har nerskalad blivit till dess beståndsdelar är det lättare att se, hemvändaren så som den skildras i tv är alltså en sammanslagning av alla element som analyserats i denna uppsats. Hypotetiskt baserat på slutsatserna skulle det kunna anses att hemvändarkaraktären är en som uppskattas av många just eftersom den är så identifierbar. För att återigen åkalla Erikssons avhandling, som det refererades till i introduktionen: hon menade att hemvändaren syns som en progressiv gestalt medans de som stannat kvar däremot skildras mer regressiva, detta har visat sig stämma i även denna uppsats. Hemvändaren är en karaktär som söker att utvecklas bortom sin
hemvändarklassificering. Vad denna analys även visat är att tittaren i den historiska världen ser det rurala samhällets skildring i media som något drömskt, om det är en bra eller dålig dröm skiljer sig dock. Det har framgått att landsbygden utsätts för antingen en sorts orientalism eller exotism baserat på hur åtråvärd miljön är.
Televisionens hemvändare så som den skildras i grunden är alltså en novellistisk karaktär, en karaktär som genom seriernas gång kommer att utvecklas. En karaktär som spenderat tid ifrån den rurala plats den på ett eller annat vis härstammar från för att sedan återvända. Väl där visar det sig att hemvändaren sällan är väl bemött från dem som stannat kvar, detta då
hemvändaren anses ha förändrats på sin resa bortom härkomstlandsbygdens värderingar. Den blir sedd enligt de stereotypa landsbygdsborna som något avvikande eller atypiskt. Hur denna särskiljaktighet skildras ses ur flera olika perspektiv. Antingen genom hur hemvändarens maskulinitet utmanas med att jämföra den mot den urbana hegemonins synsätt kontra den rurala, ett synsätt som av de stereotypt skildrade landsbygdsborna genom en lokalt utvecklad hegemoni sätter deras egna kulturella synsätt som det normativa, eller genom att motstå de andra nya värderingarna karaktären fört med sig efter sina resor vilket leder till att den placeras i ett fack som avvikande. Hemvändaren placeras alltså direkt i ett utanförskap i den bygd som den en gång kallat hem. Eftersom denne dock är en novellistisk karaktär avser den utvecklas från utanförskapet genom att bli av med sin stämpel som hemvändare.
Hemvändarens slutliga mål är enkelt utryckt att inte förbli just en hemvändare, detta genom återvinnandet av respekten hos familjen som den en gång lämnat bakom snarare än hela landsbygdsamhällets acceptans.
Per, Johan och Frank i Hem till Byn, Skärgårdsdoktorn och Möbelhandlarens Dotter är alla hemvändare som skildras ur Public Service-televisionens perspektiv. Tack vare
televisionsmediets möjlighet att förmedla psykologisk realism genom allmänmänskliga livserfarenheter, och Public Service-tjänsternas uppgift till svenska folket att visa program som ska funktionera som en enande kraft i samhället, är hemvändaren och samhället den återvänder till narrativt välfungerande eftersom många direkt kan identifiera med dragen som skildras. Om inte direkt åtminstone indirekt med empatin tittaren kan känna genom den psykologiska realismen. Public Service-televisionens roll som ansvarsideologi och det som Edin kallar för det kravmärkta fönstret mot världen gör dessa medier väl menade till att skildra hemvändarens återkomst till den rurala miljön.
Vilket sorts landsbygdssamhälle det vänds hem till är något som spelar stor roll i hur det rurala skildras kontra det urbana i dessa medieverk. Antingen ses det rurala som en idyllisk semesterort eller som en nostalgisk blick av det som en gång varit. I tv-reklamer med syfte att sälja mejeriprodukter hoppar kossor glatt omkring, i realityprogram som Mandelmanns Gård (TV4, 2017-?) och Hjälp, vi har köpt en bondgård! (SVT, 2020) ses det rurala livet som en ideal livsstil iväg från det urbana och något som även tittaren borde leva ut. Hemvändarens roll i denna uppsats analyserade serier kontrasterar detta till en början när de återvänder och känner sig utanför, målet de har att tillslut inte längre ses som hemvändare leder dock även det till att det rurala samhället skildras som något åtråvärt. Det västerländska samhället i den historiska världen känner sig trots detta som ovan nämnt allt mer och mer frånkopplade till det rurala, med televisionens tillgång att mäkla psykologisk realism behöver teoretiskt sett den urbane tittaren inte leva ut den förespråkade rurala livsstilen. Det anses tillexempel av James D. Halloran att tv-serier aldrig kommer ha makt att utföra någon radikal förändring i den historiska världen.77 Televisionsmediets kraft som förmedlare av empati och känslor kan dock, som denna uppsats kommit fram till, menas vara nog för att ändra synen på
landsbygden som något ”annat”.
Den rurala fantasin verkar dock förbli just det, en medial dröm.
77 James D. Halloran, “On the Social Effects of Television” i Media studies: a reader, red. Sue Thornham, Caroline Bassett och Paul Morris (New York: NewYork University Press, 2010), 388.