hushåls-konsten på följande sätt, uti sitt Oeconomiske Bibliothek, Cap. 1. §. 1.
1 Hushåls-konsten, är en practisk wettenskap, som lärer, huru man på ärligit och rättmätigt sätt gods och penningar förwärfwa, samt hwad man förwärfwat, conservera, förwara, och försichteligen utgifwa skal, til sin timmeliga lycksalighets befrämjande och wid macht hållande. Thenna sin definition förswarar och förklarar han widlöffteligen och wackert, hwilket här at anföra, skulle falla för widlöfftigt, och kan ses hos sielfwa Auctoren, som wäl wärd är at ägas och läsas. Doct. Joh. Joachim Becher i sin bok, som kallas en Klok Husfader, förståndig HusModer etc. skrifwer i förtalet sålunda:2 Then ädla och berömwärda hushåls-konsten är utan all twifwel en af the nödigaste och nyttigaste wettenskaper, hwarigenom thet allmänna bästas [s. 1.] wälfärd och uphielpande befordrad warder. Så snart thetta fundamentet, hwar på menniskians timmeliga lycksalighet werckeligen sig fotar och grundar, på något sätt rifwes och rubbas, antingen genom almenna lands-plågor, som pestilents, misswäxt, dyran tid och krig, eller genom höga öfwerhetens tyranni och undersåtarenas gudlösa lefwerne, eller genom andra olyckeliga händelser, så kan ei annat skie, än att hela republiquens bygnad innan kort tid måste gå öfwerända och falla, och när olyckan på landet begynnes, så få äfwen städerna til sin största skada ther af gemenligen en märkelig anstöt och känning.Ja, sannerligen är hushålswäsendet liksom en Amma, som sin söta närings-safft
meddelar åt de öfrige landsens inwånare; en rik åderkälla, hwilkens förstoppande förorsakar många tusende menniskiors undergång etc.
Herr Friedr. Ulrich Stisser uti sin Inledning till Tyskarnas Land hushålning säger cap. 1. §. 1.3 At Land-hushålningen och thes rätta och försichtiga inrättning är grun-den til ett lycksaligt land, hafwa ei allenast stora och lärde män längst för thetta hållit före, utan ock mäcktiga Konungar och stora Philosopher bejakat, och ther om ståteliga författningar giordt. Han beropar sig therstädes på ett programma, af then 26. Sept. 1734,4 hwaruti han wisat möjeligit wara, at the Oeconomiska wettenska-perna äfwen uti en wiss läro-art och method kunna brackte warda: han anförer ock Wilhelm von Schröters Skatt- och Ränto-camar, cap. 70. § 11. seqq. och Socratem in Xenophonte cap. 5: §.17.5
Herr Eric Salander har äfwen rätt wachert wisat uti dedication til sin Gårds fogde instruction,6 at god Land-hushålning Berg-werck och Hand-werck äro källorna, hwarutur handelen opflyter, öfwerflötar, och härliga förmoner undfår.
Herr Probsten Mag. Jacob Serenius handlar i förtalet til den Engelska Åker-mannen rätt härligen om Åkerbrukets och Land-hushålningens ålder, förträffeliga wärde och nytta, tit wi then gunstige läsaren för korthet skal hänwisom.7 Aucto-rerne til Sachsiske [s. 2.] och Brandeburgiske Land- Hushåls- och Wärdshus Boken, skrifwa Part. II. pag. 291. seqq. sålunda här om:8 Åkerbruket, hwar om många lärda män skrifwit, af hwilkas skrifter dock ganska få låtit beweka sig at sielfwa med flit och achtsamhet läggia handen ther wid, är för trenne orsaker skul högt at skatta och i wärde hållas. 1. För then ther af flytande ärliga och Christeliga näring. 2. För thes nödwändighet och härliga nytto. 3. För thes angenäma behagelighet och liuflighet:
Ja åkerbruket är thet rättmätigaste och nyttigaste arbete och bemödande, som en menniskia någonsin företaga kan. Hwad thet första stycket angår, så är thet wist och ofelbart, at när man anser alla the syslor och handteringar, hwarmed menniskian wil komma fort och nära sig i werldene, så kan ingen jämföras med åkerbruket, mindre thet föredragas: emedan fast ärligare och uprichtigare ther med tilgår, än thet wid andra syslor och handteringar så lätt skie kan: huru tränger sig icke merendels synda-spiken emellan kiöparen och säljaren, och huru offta höres icke thenna klagan: Thet är tå aldeles ingen proportion emellan penningarna och wahran. Man betrachte, til exempel, en kiöp- och handelsman, så måste man tilstå, at thes winning är farlig, och sällan aflöper utan samwetets beswärande: eller en ockrare, tå man skal finna, at thes winning är skändelig och lastbar, och therföre både Gudi och menniskiom misshagelig; eller ock änteligen en handwerksman, så bör wäl then samma icke tad-las, utan har snarare, som ordspråket lyder, en gyllene grund; dock när man saken närmare efftersinner, måste man tilstå, at hos mångom ganska mycket bedrägeri och egennyttighet finnes, thesutan är ock eljest theras redeliga och ärliga winst dels ganska slät, dels mycket föränderlig och owiss, emedan thet rätta priset plägar nu falla, nu stiga, och thet som än wärre är, i thesse egennyttiga och swåra tider, måste then ärlige handwercksmannen nästan wara kiöpmans esclave och träl. Theremot kan hwar och en finna, at åkerbruket har sin ädla och rika winst utan nästans skada och förolämpande, ja hwar och en har ther af en otrolig nytto och gagn, om alle-nast [s. 3.] the skändeliga land-förderfwande korn-gudar och korn-judar hämmade
warda, hwarföre ock åkerbruket af Catone rätt efftertänckeligen kallas en skiön och tillåtelig winning,9 som man wäl hafwa och nyttia kan; Ja, sielfwer then allerhögste Guden, sedan wåra första föräldrar hans heliga bud öfwerträdt, har menniskiornen intet oskyldigare och lycksaligare lefwerne, at sig i sin anletes swett nära och föda, påläggia kunnat, än thet mödosamma landlefwernet med åker-ängiars och trädgår-dars upodlande och brukande. Therpå söfftar ock then wise husläraren Syrach, tå han sålunda talar: Cap.7:16. Om tig tungt warder med tine näring och åkerwerk, thet lät icke förtryta tig: ty Gud hafwer så skapat thet [Sky inte mödosamt arbete, inte åkerbruket som skapats av den Högste. Syr 7:16]. I afseende på thenna innocente ärliga winsten hafwa ei allenast the gamla fäderne, som Abraham, Isaac, Jacob etc.
och andra förstar och wäldige i gamla testamentet; utan ock i följande tiderna många förträffeliga hieltar, så wäl hos the Romare, som Grækerna och andra folckslag med all flit lagt sig på åkerbruk och land-hushållning. Hwad hedningarna hafft för tan-kar här om, kan bäste se och inhämta af Officiis Ciceronis, som skattat åkerbruk för then förnämsta delen af Philosophien.10 Ty uti åkerbruk ligger wärkeligen en sort af werldslig wishet förborgad, som antingen genom menniskians förstånds skarpsin-nighet, eller genom ther til kommande långwarig erfarenhet, lärer, hwad land och jordmon för then eller en annan frucht och jordwäxt tienligast wara månde; wid hwad årsens tid thet ena eller thet andra arbetet företagas och giöras skall etc. Giör man thetta försummeligen och wårdslöst, af en blott wana, utan widare efftertanka, så kalla the lärda en sådan ἀφιλόσοφον [aphilósophon ’en person som inte är filosofiskt bildad’]; Men här leder man altsammans af wissa och fasta grund-reglor, så at man kan weta och wisa orsaken til then eller then wärkningen, så förer thet ock med all rätt namn af Philosophie hos alla the lärda, som ifrån then allmänna hopen och bönderna wilja åtskilde wara.
§. 2. Beträffande thet II stycket, nemligen Åkerbrukets [s. 4.] nödwändighet och härliga nytto, så är thet wäl en ofelbar sak, at man i werlden omöjeligen kan then umbära eller förutan wara, såsom hwarigenom, alt hwad i werldene lefwer, sin födo näring och underhåld hafwa måste, hälst en stad eller menighet thes förutan äfwen så litet bestå eller underhållas kan, som ett litet barn utan miölk kan upfostrat warda; Ty man måste tilstå, at många 1000de härliga konster i werldene äro, the doch namn af nyttiga konster thesto mer förtiena, ju mer the til then ädla Land-brukskonstens förbättrande något besynnerligit bidraga. Gud hafwer thenna först inrättat och insatt, emedan man effter fallet then förutan omöjeligen har kunnat lefwa. Ty thenna förutan, skulle menniskians lif ei lengre wara, än the diurens, som man ἐφήμερα [ephemera ’som avser endast en dag’, ’som lever endast en dag’, jämför lånordet efemär] kallar, och allenast ett dygn öfwer lefwa. Thetta hafwa Amaxobii wäl förståt, Schyterna wäl begripit, som med boskaps-skiötsel sin tid tilbracht, och Gymnosophisterna hos Indianerna wäl funnit, som aldrig wiste af Skräddare och Skomakar-handwärk, men anwände thesto mer flit och tid på landbruk.11 At förtiga, tå wid land-bruket alt lyckeligen och fruchtsammeligen aflöper, och Guds milda wälsignelse fruchtbara tider beskiärer, therigenom nästan alla andra hanteringar florera; hwarpå äfwen Xenophon förnämligast söfftar,när han skrifwer; Åker- och landbruk är lika som en Moder för alla andra wärf och handteringar, och när ther
med alt lyckeligen och wäl tilgår, så befinna the andra sig ock icke illa; Therföre ock the gamla hedningar, i synnerhet Tyskarna på öen Rygen, hwarest Ertha sitt förnäm-sta tempel bygt, på samma tid som the heruler inföllo i Italien, gjordt sielfwa jorden til en Gudinna, af hwilken the stora Gudar, Dii majorum gentium, skola födde warit, som Lactantius Lib. I ganska sinrikt utfört.12 Orsaken, hwarföre jorden til en gudo-melig ähra uphögd blef, war, effter hon uppehåller och närer menniskior, fänad, alt hwad i lufften, watnet och på jorden lefwer; wist är thet, at ett stycke land och åker af sin herre ingen ting emottager, som thet icke rikeligen och genom Guds wälsignelse med interesse igengifwer, hwilket ock then [s. 5.] wise Cicero, jemte flera andra, icke obilligt erkiänner, när han i sin I bok de officiis, åkerbruket med följande ord beskrif-wer: Land- och åkerbruk, är en konst och wettenskap, som lärer med jorden på ett nyttigt och fördelachtigt sätt umgås och handla; icke mindre Aristoteles, när han uti sin Oeconomie kallar åkerbruket en förnäm, härlig och nödwändig profession,13 hwilket then gamla Cato förliknar wid en öfwer alla måtto fruchtbar winranka;
Therföre ock ängiar hos Latinerna kallas prata, quasi parata emedan the alltid tilreds och färdige äro, at sin herre med theras winning richta Och thetta är äfwen orsaken, hwarföre alla stånd så mycket om åkerbruk rifwas och slitas, wäl wetandes, at the sig och the sina aldrabäst härigenom föda och nära kunna, hwilket bewises af theras domainer, större och mindre gods, som the sig här och ther anskaffa, och hwarest the sig med margfaldigt nöje uppehålla, om icke alltid, dock så offta the tid och ledighet från andra förrättningar hafwa kunna. Såsom fordom Masinissa then Africanska Konungen giorde, hwilken til wäga bracht, at Numidien, och thet nu för tiden kallas BileDulgerid eller Dattel-land, samt en god del af Barbariet, hwilka länder tilförene obebygde och ödelagde woro, genom människio-flit härligen äro bebygde och til the rikaste länder äro giorde och uparbetade.14 Så har ock Keiser Tiberius hafft hwarken mödo eller omkostnad ospard, at landets ofruchtbarhet afhielpa medelst jordens flitiga brukande och upodlande.15 Emedan the doch alla wäl wetat, at om thenne lefwernes-art wore wäl bestält, skulle the öfrige icke må illa. Men blir landbruket illa handterat, så lider ther igenom all annor wärf både til lands och watn.
§.3. Thet tredie stycket, beträffande Åkerbrukets angenämhet och behageliga liu-flighet, så wisar sig then förnämligast therutinnan, at thet så kallade landlefwernet entledigar en från bekymmer, och förer med sig then angenämste ro i werlden; ther-för ock alla tider funnits många, som begifwit sig utur städerna ut på landsbygden, til then ändan, att ther med åkerbruk, och trägårdswäsendet sig förnöja, och sin öfriga lefnadstid i ro och nöje [s. 6.] tilbringa, på thet the må kunna slita sig lös från alla stadssorger och buller, och sig ther lika som gömma och fördölja, hwarest the på kiöpet ingen mangel och brist lida på alt thet the til sin nödtorfft behöfwa, eme-dan jorden, tå hon wäl brukes, them rikeligen beskiärer, hwad the betarwa: Ja, the allertapraste hieltar och män, som til the wigtigaste förrättningars utförande högop-lyste och utrustad warit, hwilkas skuldror ock undertiden blifwit matte, hafwa icke wetat någon anständigare lust och wederqweckelse at wälja, än land-lefwernet, och åkerbruk, tå the behöfft frisk lufft hämta och sig wederqweckia och roa; ty at gå aldeles late och försumelige, hafwa the tyckt icke rimma sig med tapperheten, hwar af the giordt profession. Ther med hafwa the Grekiske hieltarna wid Troja sig roat
och wederqweckt, at jag Angæi Herculis och flere andras exempel nu må förtiga.16 Hwad fyra Konungar, Hieron, Philometor, Attalus och Archelaus om land-bruk skrifwit,17 är beklageligen til thenna ädla konstens stora saknad aldeles förkommit och förlorat, kunnandes man lätteligen föreställa sig, at så store, mächtige och rike Herrar lära hafwa colligerat och samlat the allerkostbaraste experimenter och försökt af sina undersåtare, som ther igenom aldrabäst kunnat recommendera och ställa sig in hos sina Konungar, hwilka ock sielfwa härigenom hos efterwerlden welat sig ett ewigt beröm förwärfwa och förskaffa. Persiska Konungarna, woro i freds-tider äfwen så måne och bekymrade om åkerbruket, som i ofreds-tider om Sabelen och krigs disciplin. Drottning Semiramis har giordt sig mera namnkunnig och bekant i werlden genom sina hängande trädgårdar, än genom the Babyloniska murar och sina segerwinningar.18 Scipio och Lælius tyckte mycket mera om at i Campanien sina trän, än i Africa sina segersamma krigshärar i ordning ställa.19 Och som thesse för mycket lycksalige män i werlden äro skattade wordne, så finnes ock ännu gan-ska många, som tycka om samma förnöjliga lefnad, och theras fotspår efterfölja:
emedan man på landsbygden kan med nöje och fägnad bruka sin commodite och beqwämlighet [s. 7.] se ther the behageliga åderkiällor, och roa sig wid the sachta susande watn-strömmar, ther kan man spatsera och läggia sig neder i gröna gräset, se sina skiöna hästar, kalfwar, lamb och unga folar hoppa, springa och dansa, samt höra then angenämaste musique af the liufligt siungande foglar, hwilket alt ens sinne högeligen wederqwicker och sorgen fördriwer, the Horatius erkiänner, tå han i sina Odis altså siunger:20
Lycklig then steds sorgfri blifwer Just på gammalt ärligt wis:
Ådren plöjer, oxar drifwer, nöjer sig med tarflig spis:
Werldens narri intet achtar, Girug winst ei efftertrachtar, etc.
Äfwen ock then wise Pericles, hwilken, tå han begaf sig från Athen ut på sitt land-gods, och ther sin tid med landbruk tilbrachte, skref öfwer sin husdör thetta:21 Mitt skepp i land jag lyckligt ser.
Hopp, lycko jag på båten ger.
I synnerhet äro här Augustini ord wäl wärde at öfwerwägas, när han öfwer I. Mose Boks 8 Cap. sålunda skrifwer:22 Ach hwad kan wäl högre och förträffeligare skåde-spel och betrachtande i werlden wara, eller, huru kan menniskians förstånd bättre med naturen tala, än uti åker- trä- och wingårdsbrukande; ty tå frågar man likasom hwar en ört, hwar och en jordewäxt, hwad then kan och hwad den icke kan eller förmår, hwadan alt sådant härrörer, och hwad för besynnerliga hemliga fördolda kraffter uti hwart och ett förborgat ligger; widare, hwad man genom utwärtes flit och arbete wid hwart och ett i synnerhet åstadkomma och erhålla kan; ty icke then som plantar, icke then som watnar, wärkar sådant, utan Gud allena, som wäxten och wälsignelsen gifwer.
§. 4. Utaf thesse trenne stycker kan nu en Land-Man åkerbrukets ädla wärde sig aldrabäst förestella, och med godt samwete och gladt sinne samma skiöta, och i
sinom tid Guds wälsignelse [s. 8.] i tålamod afwachta, samt til sin och the sinas nytto och underhåld med godt samwete nyttia och bruka. Till öfwerflöd skönjas ännu thetta wärdet ther af, at Konung Servius land- och åkerbruket samt boskaps-skiötsel til ähro inga andra mynt, än med oxebilder prägla låtit:23 ther af har ock penningar hos Latinerna fådt sitt namn, som gamla versen lyder:
Deficiente Pecu deficit omne nia
Och än i thenna dag warda thylika mynt i the förnämsta konstcamare och mynt-cabinett företedde och wiste. Man finner äfwen i the Grækiske historier, at Theseus i Athen låtit slå ett mynt hwarpå stått en Oxe-bild, at genom thenna bildens dageliga åskådande upmuntra the Athenienser til åkerbruk.24 Såsom hwaraf all wälfärd och rikedom härflyta månde.
§. 5. Några hålla fuller före, som skulle then utmärglade, och altjemt hafwande och födande naturen af ålder likasom aftaga och swagare warda, så at man nu för tiden en sådan ömnoghet och rikedom, som fordomdags, af åker- och land-bruk, ei skal hafwa at hoppas och förwänta: men at thet är en obillig sak, jordenes egenskap så lasta, som skulle then, liksom af en siukdom och hög ålder blifwit ofruchtsam, then dock then store Guden och skaparen med ouphörlig fruchtbarhet benådat och begåfwat, sådant har then lärde Pålackan Johannes Jonstonus i en liten, men lärd Tractat, De Naturæ Constantia, wisat i följande satser: 1. Mundum ratione sui totius non labi perpetuo in deterius. 2. Non ratione cæli. 3. Non ratione Elementorum. 4. Non ratione mixtorum, tam inanimatorum, quam animatorum irrationalium. 5. Non ratione hominis.25 Thenna lilla boken är på wacker Latin skrifwen, löner wäl mödan at läsas, och är tryckt i Amsterdam Anno 1634 in Duodecimo. Som nu naturen icke är orsaken, eller wåller, at åkren icke så ömnog och rikelig frucht gifwer, så måste wis-serligen wara andra orsaker. Ty om en allmän misswäxt wil man här nu icke tala, emedan then sitt ursprung hafwer från then rättferdige Guden, antingen som en faderlig tuchtan och aga, eller ock som ett välförtient [s. 9.] straff för menniskiors barnas otacksamhet och synder skuld, hwar wid all menniskio wishet, konst och arbete förgäfwes är, och kan ingen ting uträtta. Men utom slikt fall, härrörer och kommer misswäxt merendels genom menniskians egit förwållande, emedan hon dels sielf åkerbruket icke rätt förstår, dels ock af girughet eller oförstånd antager sådana betienter, som thet icke eller rätteligen förstå. Jag kan ock icke neka, at ju under tiden misswäxt, genom Guds tilstädielse, äfwen genom diefwulsk truldom kan förorsakas, hwar om Wirgilius skrifwer: atque satas alio vidi traducere messes.26 Man wet fuller mycket wäl, at alt förmånga finnas som wilja hålla all truldom för ett blott ape-spel, och klent förstånds dårachtiga inbilning the kalla och begrina, som i synnerhet en sielf-förtrollad Becker, i sin widlöfftiga bok, Die Bezauberte Welt kallad, med många skenfagra skiäl söker at bewisa, men är längst för thetta af många lärda och christeliga lärare refuterad och til skam worden.27 Ty thet är, Gudi klagat, mer än wist och sant, at diefwulen genom sina wärktyg både kan, och offta har skadat men-niskiom och husfolk til theras lif, åker och boskap. Til thenna sanningens bestyr-kande torde mig tillåtas, at här införa en sanfärdig berättelse, om en händelse, som jag sielf öfwerlefwat. Anno 1695 tildrog sig i mitt fädernesland, och staden Dorpt [Tartu], hwarest jag tå förtiden studerade, följande casus. Wid Academien therstädes
war en Boktryckare, wid namn Brendeken,28 then samme hade en son, wid pass 15 a 16 år gammal, som doch temmelig yr war. Thenne reste en gång en söndag effter afftonsången tå wackert sommarwäder war, med sin syster, ut til en bonde, som bodde en fierdings-wäg utom staden, och träffade ther en gammal käring, som hölt på at watna boskapen. Som han nu hade hos sig en liten hand-spruta, tog han til then, och sprutade med then samma watn på boskapen. Käringen bad honom låta
war en Boktryckare, wid namn Brendeken,28 then samme hade en son, wid pass 15 a 16 år gammal, som doch temmelig yr war. Thenne reste en gång en söndag effter afftonsången tå wackert sommarwäder war, med sin syster, ut til en bonde, som bodde en fierdings-wäg utom staden, och träffade ther en gammal käring, som hölt på at watna boskapen. Som han nu hade hos sig en liten hand-spruta, tog han til then, och sprutade med then samma watn på boskapen. Käringen bad honom låta