§. 1.
E
medan Herrans fruchtan äfwen billigt böra wara hushålds-kunnighetens begynnelse, så måste en christelig husbonde för all ting beflita sig om en oskrymtad fruchtan och kiärlek för Gud, och jemwäl hålla sina barn ochtienstefolck ther til; han måste börja sina hushåldssyslor med bönen, och ej låta sig therutinan förstöra, eller någon komma in til sig, när han then samma förrättar, så framt thet icke wore uti en sak af största nödwändighet, som ej kunde något upskof lida; han måste helga Söndagen, och utom nödfall, inga werldsliga syslor på then samma företaga, eller tilstädia androm i sitt hus sådant giöra; han måste anföra sina barn och tienstefolck til Gudsfruchtan, föregå them härutinan med goda exempel, och draga försorg, at the uti then nödiga trones läro och om theras lefnads plichter underrättade warda. [s. 13.]
§. 2. Såsom ty wärr! hos thet gemena och enfaldiga folcket många fyndiga bruk och plägseder gå i swang, i thet the på wissa dagar och aftnar, til exempel: Advents afton, Jul afton, Nyårs-dagen, Skiärtorsdagen, Påskadagen etc. allehanda widskie-pelser och narrwärck företaga, som doch strida emot all billighet, och draga Guds straff öfwer thet hus, hwaruti man sådana uptåg tol och bedrifwer; Therföre måste en husbonde fliteliga tilse, at sådana syndiga apespel i thes hus afskaffas och alfwar-ligen förbiudas, samt at öfwerträdarena tilböralfwar-ligen näpste warda.
§. 3. Althenstund Jus Patronatus wid många Säterier och Frälsegods plägar wara förknippat, så lärer en rättsinnad och christelig ägare af sådana gods weta at här wid skicka sig, at han, enär Pastoratet skal besättias, såsom, ty wärr! ofta sker, ej så mycket anser en sådan person, som, kan skie, hans herr dubroder wid ett glas win behagat recommendera; eller som resolverar sig at taga til ächta Fruns kammarpiga, then förre Prestens dotter, eller någon annan menniskia, som Patronen gierna wil med ähran hawa försedd, eller som til tacksamhet offererar Patronen 50 ducater; eller ock eljest äger wackra gåvor, at giöra sig behagelig, och roa sin Principal wid en pip tobak;
utan att han fast mer fattar tycke för en sådan Candidat, hos hwilken finnes en sann Gudsfruchtan, exemplariskt lefwerne, grundelig lärdom, och ett uprichtigt upsåt at tiena Gudi och Nästan; han lärer, så mycket hos honom står, ther om draga försorg, at församlingen och kyrkan med en god Predikant försedd warder, säkerligen tro-ende, at therest han härutinnan skulle försumma något, han therföre hos Gud skulle hafwa ett swårt answar.
§. 4. Han är ock förbunden, at redeligen och godwilligt för sitt gods utbe-tala tionde och rättighet til kyrkian och Presten och af kyrkio medlen måste han antingen alsintet låna, eller ock till föresattan tid richtigt återbetala lånet tillika med uplöpande interesse.
§. 5. En husbonde giör wäl, om han uti grundritningen låter aftaga hela sitt gods, jemte alla ägor, som han besitter, och [s. 14.] afmäta thet igenom en edsworen Inge-nieur. Han kan theraf hafwa mångfaldig nytta; ty således kan han likasom på en gång se öfwer hela godset, och öfwerlägga på hwad sätt han en och annan gränse twist med sina grannar undfly, samt sig på allehanda wis nytta giöra kan; här utaf kan han ock thesto bättre lära kiänna, hwad godset kan bära och kasta utaf sig. o.
s. w.
§. 6. En husbonde får ei eller låta sig förtryta, at allestädes och efter alt se. Således måste han sielf gå ut på åkrarne, i ladorne, stallen, fähusen, trädgårdarne och i span-måls bodarna; emedan herrens öga giör icke allenast hästen fet, utan befrämjar ock til all delar hushållets bästa. Man måste ei alltid förlåta sig uppå fogdars och andra
betienters flit och omsorg; ty the hålla ibland med tienstefolcket, och pläga eljest gemenligen mera se uppå sin egen, än uppå herrskapets nytta.
§. 7. Han måste til art och lynne wäl känna ei allenast sitt tienstefolck, som han i sin tienst hafwer, utan ock sin boskap, och i synnerhet weta at urskilja naturliga beskaffenheten af jordmon, åkrar och ängar, på thet han må förwisso weta, hwad han af hwarjom begiära och fordra skal.
§. 8. Han måste sent och bittida hafwa noga acht på alt sitt folck, ofta och oför-modeligen besöka them, om the ock uti sina sysslor, wid boskapskiötzlen, och eljest tilbörligen sig förehålla, och icke arbeta mer til skada, än til nytto; när han reser bort, måste han ei låta them weta, hwad dag han wil komma tilbaka, på thet han må se, ihwad skick han them finnandes warder.
§. 9. Han giör wäl, om han ibland om natten stiger up utur sin säng och ser ej allenast ut igenom fönstret, utan går ock omkring i huset och neder på gården.
Thetta kan dock ej så mycket incommodera en husbonde, och likwäl hafwa sin stora nytta med sig, hälst som thet skier på then tiden, tå han utom thes upwaknar, och ej kan sofwa. Han kan här igenom ej allenast undgå mången fahrlighet, som honom eljest af eld eller elaka menniskior til äfwentyrs kunnat hända, utan ock i hastighet få röken af ett och annat, som [s. 15.] kan skie om nattetid i hans hus passerar. När nu husbondens försichtighet i sådana stycken bekant warder, så hindras tå mångt gudlöst pack ifrån thes onda förehafwande, emedan the måste löpa fara, at theras ondska torde uptäckas.
§. 10. Han måste hafwa skarpt laddade gewär hos sig hängandes uti sin sofwe-kammare, och låta några af sina betienter ej ligga långt borta ifrån sig, samt så hafwa klocksträngarne disponerade, at han i nödfall uppå sin säng må kunna ringa, och giöra larm i hela huset och fägården. Thet är ock ganska nyttigt och ordenteligit, at man hela natten öfwer, när ej är månskien, bränner bomolja uti ett hus. Och är thetta ei så kostsamt, men dock rätt beqwämt, dels, ther en skulle någon gång råka uti en hastig siukdom, dels och at afhålla tiufwar ifrån theras företagande, ty när the se lius brinna uti ett hus, understå the sig ej så lätteligen at bryta sig in.
§. 11. Hafwer någon wäl råd och förmågo, utan at för mycket töma sin pung, så är thet en mächta loflig inrättning och nödwändig försichtighet, at man om nät-terna, när intet månan skiner, låter uppå gården en eller twå laterner brinna, eller at man håller en wächtare, som icke allenast alla timar ropar, utan och alla fierdedels timar gifwer något wist tekn ifrån sig. Uppå thessa måste man hafwa grann acht, och hårdt afstraffa them, när the med någon försummelse beträdas; men åter wäl belöna them, som bete sig warsammare. Men skulle godset intet kasta så mycket af sig, at man kan hålla en egen wächtare, eller the ther under lydande åboer icke äro skyldige at hålla sådan wacht, så kan en husbonde ibland sitt folck, så framt han therföre spenderar något litet til theras ro och nöje, ganska lätt åstad komma en sådan indelning, at alltid en person i huset vaktar hela natten igenom in til morgo-nen. Sådan tienar til stor commoditè och säkerhet, och låter rätt wäl giöra sig serdeles i widlyftiga hushåld. Hade man thettat i acht tagit, så skulle här igenom, näst Guds hielp, mångfaldiga mord och stölder, i wårt Swea-Land och på andra orter, hafwa kunnat afböjas. [s. 16.]
§. 12. Han måste hafwa noga acht uppå alla fina byggningar, så wäl wån- som uthus; hålla taken i godt stånd, så at thet ingenstädes dryper; låta laga fönstren, och föranstalta alt hwad till reparation nödwändigt erfordras. Förthen skul giör han wäl, om han twenne gångor om åhret, nemligen höst och wåhr, i egen person håller richtig husesyn öfwer hela gården; ty understundom kan thet med ringa kostnad förbättras, hwilket sedan, när man på någon tid låtit thet förfalla, warder mycket kostsammare att reparera.
§. 13. Alla Gårdshusen böra rundt omkring wäl förwaras med en mur eller annor tilförlåtelig stängsel, och förses med port och lås. Om afftonen när thet börja mörkna, jemväl om middagen när tienstefolket spisar, måste man tilsluta fägårds-porten, och inlemna nycklarna til herrskapet eller fogden, på thet ingen misstänck-ter må imedlertid insmyga sig. Fönsmisstänck-terna måste man både innan och utan til förse med trälukor, utan, at fönstren må wara fria för hagel och owäder; men innan, at försäkra sig för tiufwar. Sådana lukor äro ännu bättre än jerngallror. På farliga orter, ther så nödigt pröfwas, måste man ock förse dörarna med trä bommar.
§. 14. En förnufftig husbonde lärer wachta sig för prächtiga wånhus och wid-lyfftig byggnad, emedan många familier äro therigenom ruinerade, som eljest hade kunnat suttit i godt wälstånd. En gammal och uti hushålds-konsten wäl förfaren Cavallier skal en gång hafwa sagt: Gamla hus må äga stöd, allenast godset gier oss bröd; wiljandes ther med gifwa tilkiänna, at man kunde wäl wara nögd med ett skiönt gods, fast än man skulle bo uti en gammal byggning, som tå och tå borde repareras, ther godset eljest räntar wachert utaf sig. Jag håller före, at, om man wil uppå sin gård bygga ett wånhus, thet är rikeligen nog tiltagit, när man för hwarje 10000 daler af rätta kiöpeskillings summan, beräknar och använder 3000 daler uppå boningshus. Til ex. Är godset 20000 wärdt, så är thet nog, om man byggningen [s. 17.] kommer att kosta 6000 daler eho som nu antingen wil bygga för ro skul, eller måste bygga för nöd skul, then giör wäl om han heldre af sten än trä bygger, och låter täcka byggningarna serdeles lador, stall och fähus med taktegel; hafwande sitt afseende ej så mycket på prydnaden, som på commoditeten och fastigheten; han må ock wäl anlägga goda källare, eldfasta walf och starcka tegelbottnar, låtandes äfwen wäl inrätta goda äldstäder, trappor och hemliga hus, så at eldstäderne uti contrairt wäder icke röka, trapporna är liusa, och cloaken uti töwäder icke förorsaka en elak stanck i huset. Man finner i många kostbara hus sådana byggningsfel. Thet är äwen så beskaffadt med hus och byggningar, som med wissa personers kläder. Månge kunna hafwa kosteliga kläder uppå, som äro många 100 daler wärde, och man kan dock om sådant folck icke säja, at the äro manerligen och nätt klädde; emedan the antingen icke rätt utsedt färgen, then öfrige klädnaden wil ej wäl rima sig, eller them felar eljest något annat. Häremot bär en annor slätare och ringare kläder, som dock, medelst thet at the äro nätta och sittia wäl, öfwerträffa the förras magnificence, och falla enom bättre i ögonen. Alltså kostar ock mången byggning öfwer 30000 daler, hwarå man dock finner ganska mycket wara förfelad emot reglorna i byggningskon-sten, hafwande således icke all then nödwändiga beqwämlighet, som hon hafwa kunde, oachtadt at hon så mycket kostar. En annan byggning kostar åter intet half-parten så mycket, men hafwer dock ett långt bättre anseende, är jemwäl fastare och
beqwämligare bygd. Alttherföre dependerar all tings anseende af anständighetenes reglor och wissa maner.
§. 15. Emedan thet ser mächta illa ut, när uppå gården alt kastas tilsammans och öfwer hwart annat, när här toma ölfat, ther åter wed, halm, skyfflar, spadar, stegar och åketyg ligga förströdde, eller gården eljest med allehanda träck och orenlighet så betäckt är, at man näppeligen kan theröfwer gå torrskodd; eller ock när portar och dörrar stå öppna för swin och boskap, at the allestädes [s. 18.] obehindrade kunna löpa in och giöra skada; Men gifwer häremot wachert anseende, när alt hålles städigt och på sitt wissa ställe, wälförwaradt, rent och fint; Så lärer en förnufftig husbonde äfwen härutinnan weta at winlägga sig om en god ordning. Han bör skilja mangår-den ifrån fägårmangår-den, och wäl förwara then förra, at ej boskapen må komma therin och förorena then samma; han bör afwittra hwarje ting thess wissa ställe och indelning, hwart the egenteligen skal höra, och låta, om icke alla dagar, doch åtminstone en gång i weckan, sopa och giöra altsammans rent på gården.
§. 16. Han achtar ock flitigt elden, at then hwarken i kiöket, eller i brän- mält- brygge- bak- och twätthusen, eller när thet eldas i rummen, ej någon skada förorsa-kar. Han tilser noga, at eldstäderne i kiöket och annorstädes hållas alltid rene, och the onödige sopor skaffas afsides, jemwäl at thet oachtsamma tienstefolcket medelst lius, danckar och lampor ej må släppa elden. Alla spisel- och ungsmynningar låter han med jerndörar förwara, at icke någon gång hundar och kattor krypa ther in, och med sig bortsläpa glödande kol eller het aska; Drängarne förbiuder han alfwarligen at röka tobak; Han tillåter ej eller, at lin och hampa torkas i ugnen eller tilredes wid lius, emedan härigenom alt för offta skada timar. Han låter ugnar, spisar och skorste-nar starckt muras, flitigt besichtigas, på wissa tider wäl fejas och ther the tagit någon skada, tidigt repareras; Emot natten låter han igentäppa vagnarna, och stielpa öfwer eldmörjan i spiseln serdeles täckfat af jernbleck; han tilsäger tienstfolcket, at the warsamligen handtera lius i stall, fähus och eljest öfwer alt; Hwarföre han ock utde-lar ibland them lychtor, på thet the ej måge gå med bart lius kring i husen, ther the hafwa något at giöra, och när han förspörjer någon owårdighet, afstraffar han för-brytarena med tilbörlig alfwarsamhet. Til afböjande af all farlig eldswåda, så then igenom menniskelig försichtighet står at förekommas, hafwer han alltid i beredskap icke allenast nödia sprutor, brandhakar, stegar, läderämbar, och andra sådana [s. 19.]
brandredskap, utan drager ock försorg at hans underhafwande folck med tylikt för-sedde äro. Förthenskul låter han ock undertiden syna theras brandredskap, och then han finner härutinnan wara wårdzlöse, them låter han antingen påminna om theras skyldighet, eller ock effter omständigheterne therföre med straff och böter belägga.
§. 17. En husbonde handlar wisligen, om han uti sitt hushåld tilstår sin hustru wissa revenuër, hwaraf hon må kunna taga thet, som hon för sin person nödwändigt brukar, på thet hon ej må hafwa nödigt, at wid allehanda små utgiffter säja honom til: han måste ej eller altför noga bekymra sig om sin hustrus æconomie, förutan när han ser, at han uti ett och annat mål kan således skaffa henne större profit eller någon skada afwända, tå kan han wäl med förnuft och wänlighet giöra henne några föreställningar, hwilka en förnufftig hustru i sådant fall ei lärer underlåta at bifalla och efterkomma.
§. 18. Efter thet ofta banar wägen til fattigdom, när man hafwer för många i sitt bröd, så måste han, så wida han äger fog at menagera, inrätta således sina saker, at han i sin tienst underhåller så litet folck, som giörligit är. Han och hans hustru måste äfwen åtaga sig en del av hushåldssysslorna, och icke låta alt ankomma på tienstefolckt. Enär han wil antaga betienter, måste han söka sig ut skickeligit, flitigt och troget folck, skaffa them föda och arbete tilfyllest, på möjeligaste sätt wäl för-sörja them, och äfwen när the uti ett och annat wäl förhålla sig, eller Gud igenom theras flit tildelar honom någon särdeles wälsignelse, öfwer thet ordinaira som them i lön och andra wanliga accidentier kan wara tilslagit, understundom skiäncka them något thessutom, och låta them tillika nyttia sin wälsignelse: Ty sådant uppmuntrar them än widare til mera kiärlek, trohet och flit emot theras herrskap. Twärt om när the se, at the alsintet profitera utaf then extraordinaire nåden, så bewisa the ej eller någon extraordinaire tienst. Therhos måste han så indela theras tid, at the intet gå ledige, eller behöfwa [s. 20.] klaga theröfwer at tiden blifwer them lång. Twenne flitige hion kunna giöra äfwen så mycket som fyra försummelige. Thet är ej eller illa giordt, om han tillägger the betienter, som hafwa at giöra med revenuërne och theras indrifwande, någon liten wiss del ther af, såsom en egendom, på thet the så mycket mera måge upmuntras, under thet the befordra sin egen nytta, at thesto bättre i acht taga herrskapets interesse. Wid sådant accord kan man i thet stället draga något af theras åhrliga lön eller andra wanliga inkomster.
§. 19. Emot thienstefolcket måste han wäl weta at behålla sin respect och myndig-het, doch får han icke wara alt för sträng emot them, utan måste understundom unna them någon anständig rolighet och nöje, hälst som the härigenom upmunt-ras til sitt arbete. Sitt förehafwande optäcker han them ej för wida, förutan i the saker, theröfwer han ibland will förnimma theras tanckar. Är han en begynnare uti hushållande, så må han ej låta sitt folck märcka, at han är härutinnan okunnig, utan bemöda sig at helre lära af främmande än af sitt tienstefolck, hwad honom uti hushålds-konsten är obekant.
§. 20. När han will antaga tienstehion, må han i stället för främmande, hellre wälja sig hemfödingar, och sådane som äro af hans underhafwande, ty thesse hysa gemenligen mera kiärlek och trohet för sitt herrskap, än de andre. Men skulle han änteligen antaga främmande, så må han utsöka sig sådane, som i månge åhr warit i tienst hos andra herrskaper, och serdeles hos stränga herrar, och kunna upwisa ärliga afskieds- och urlåfszedlar ifrån sina förra herrskaper jemte goda wittnesbörder eljest om sitt wälförhållande. Han måste ej så lätteligen anförtro enom något wich-tigt, therest han icke är fullkomligen försäkrad om hans trohet, som intet, antingen medelst capital, eller igenom föräldrars wänner och andre tilförlåtelige löfftesmän, nöjachtig caution och borgen för sig stäldt, på thet han om theras upförande må giöra sig någorlunda bättre försäkrad. [s. 21.]
§. 21. Han måste låta tienstefolcket i rättan tid spisa, och ej tillåta, at the andre giömma något för the frånwarande, undantagande när the för nödwändiga syss-lor skul omöjeligen kunna wara hemma, på thet hwar och en i rättan tid må infinna sig wid måltiden, och all ojemn indelning och oordning härigenom må förekommas.
§. 22. The wanliga arbeten måste dageligen utdelas i hushåldet, på thet en hwar må weta, hwad han skal giöra, och huru han hela dagen, timma ifrån timma, anwända skal; Således går arbetet dubbelt fortare och bättre, än om confusion och oreda härut-innan är på färde; hwad then följande dagen skal förrättas måste man afftonen förut antyda tienstefolcket, och förelägga hwarjom och enom thes arbete i synnerhet, at icke then ene behöfwer förlita sig på then andra, och arbetet således antingen aldeles försummas, eller åtminstone oordenteligen utföres.
§. 23. En husbonde giör wäl, om han understundom oförmodeligen af sin Fogde eller Bokhållare infordrar nycklarne til spanmålsbodar och lador, och icke allenast straxt efteråt upmäter then i wekoräkningarna upgifna förråds-massan, utan ock eljest ser effter, hwad som kan passera, tå han twifwelsutan härigenom skal kunna uptäcka allehanda skiälmstycken hos samwetslösa betienter, som eljest hade wäl för honom fördolda blifwit.
§. 24. Han måste så mycket som giörligit är tilse, at han hwart åhr lägger något på kistbottn, skulle han ock therföre litet menagera wid sitt bord, eller spisa litet knap-pare, på thet, när något felar i hushåldet, han tå i rättan tid på åhret må kunna sådant anskaffa, och inkiöpa hwad som nödwändigt erfordras. Undertiden tima oförmode-liga olycksfall, tå thet är ganska uselt när en husbonde straxt skal borga altsammans
§. 24. Han måste så mycket som giörligit är tilse, at han hwart åhr lägger något på kistbottn, skulle han ock therföre litet menagera wid sitt bord, eller spisa litet knap-pare, på thet, när något felar i hushåldet, han tå i rättan tid på åhret må kunna sådant anskaffa, och inkiöpa hwad som nödwändigt erfordras. Undertiden tima oförmode-liga olycksfall, tå thet är ganska uselt när en husbonde straxt skal borga altsammans