§. 1.
E
n Matmoders förnämsta dygd är gudsfruchtan; hon bör säkert tro, at äfwen i hushåldet är Guds Wälsignelse högst angelägen, och at then beställsamma Marthæ arbete, är utan en andächtig Mariæ bön af null och intet wärde.35 Söker en Matmoder först efter Guds rike, så lärer alt thet öfriga i hushåldet af sig sielft henne tilfalla. Hon måste therföre med behörig devotion fira the heliga Sön- och Högtidsdagarna så at hon icke allenast sielf, för sin person, å sido sätter alla hushåldssysslor, utan låter ock ej eller sitt husfolck annat företaga, än hwad nöd och christelig kärlek fordrar; hon tillåter ej sina betienter, på helgedagarna i dans- eller lek-stugor och andra lustiga samqwäm, eller elliest gå och spatzera, utan lemnar them hellre therföre i weckan någon oskyldig ro. Hon måste icke täncka, at Sönda-gen är nog helgad, när hon, kan skie, för och effter middaSönda-gen warit i Kyrkian, utan hon bör ock, sedan then allmänna Gudstiensten är til ända, kalla tilhopa sina barn och tienstefolck, läsa något för them utur en upbyggelig andelig bok, och hålla böne-stund med them; underwisa the oförståndige, förmana och straffa the halstarrige,repetera predikningarna med them och fråga them, hwad the minnas therutaf. Doch bör hon, så mycket hos henne står, bemöda sig at hellre med kärlek och wänlighet, än med skiällsord och bannor, bringa sitt underhafwande folck til Christendoms öfningar; ty en sådan twungen Gudstienst, som företages ej så mycket af kärlek för Gud, som af fruchtan för herrskapets straff och bannor [s. 36.] kan omöjeligen wara Gud behagelig. Serdeles måste hon sielf härutinnan föregå them med godt exempel;
om Sönd- och Högtidsdagar gå både i högmessa och afftonsång, och hwarken i sitt hus tola några giästebud, onödiga visiter, dansser och andra yppigheter, eller företaga något dylikt hos andra. Thet är högst beklageligit, at Sabbatens helgande hos wåra nu förtiden så kallade Christne, ja ock hos them, som elliest hafwa ett tem-meligit skien af Christendomen, nästan helt och hållet kommit ur bruk och wana.
The mästa werldsliga lustbarheter upskiutas til Sön- och Högtidsdagarna, liksom woro the gode nog thertil, at man them med fråssande och supande förnöta skulle, och således af helge-dagar giöra swälge-dagar. Effter nu herrskapen merendels giöra sådant sielfwa, så kunna the ej eller hindra thet hos sitt tienste-folck. Månge utaf them mena och säja äfwen, at the fattiga tienstefolcket ligger i arbete hela weckan och måste hafwa släp nog, förthenskull bör thet billigt hafwa sin ro om Söndagen.
Men om sådane girige och gudlöse Husbönder och Matmödrar wille understundom lemna sina betienter några timar i weckan fria til anständig ro och förfriskning, så behöfde wår Herre ej klaga så mycket öfwer Söndagens ohelgande. Nu emedan en christelig och gudälskande Husbonde och Matmoder wäl wete, at större delen af menniskiorna blifwa förtappade, så rätta the sig ej effter the fläste, utan låta werlden rasa fram uti sin galenskap och falla uppå thetta lofliga beslutet: Jag och mitt hus willje tiena Herranom.
§. 2. Christeliga herrskaper böra qwäll och morgon antingen sielfwa hålla bön med sitt folck, eller åtminstone låta sina Informatorer, Fogdar, eller andra betiente förrätta then samma, så at bönen är i hushåldet om afftonen thet sidsta, och åter thet första om morgonen. The draga försorg at the som ej kunna läsa, warda underwiste.
The gå gierna och offta tillika med sitt folck till then Heliga Nattwarden, och lemna them tå någon tid ledig ifrån theras wanliga arbete till nödig christelig förberedelse, [s. 37.] låtande jemwäl underrätta the enfaldiga igenom Presten. The förmana sina betienter wid alla tilfällen til thet goda, och afråda ifrån thet onda, hwar til the äro benägne; the språka somofftast för them om himmel och helwete, hwilket tal sådant folck ibland gierna hörer, och skaffar gemenligen hos them mästa fruchten. Om många Herrskaper betänckte, at the på then tilkommande stora Domens Dag skola ock giöra räkenskap för sina betientes siälar så skulle the wisserligen wisa större sorg-fällighet i thetta målet. Jag tror at jag wid thenna saken uppehållit mig något längre än mången werldslig sinnad läsare skulle gierna willja. Men materiens wichtighet hafwer thet så fordrat, och kan aldrig här om warda för mycket talt.
§. 3. En christelig Matmoder skall ofelbart wisa sig from och gifmild emot the fattiga, i synnerhet mot them, som ej mera kunna arbeta, och sielfwe förtiena sitt bröd. Hon lärer gierna utaf the håwor som Gud henne beskiärt, jemwäl meddela sin torfftiga nästa något, och säkert tro, at the icke äro för henne allena; och undertiden med mat och dryck af sitt bord ihogkomma fattige Patienter och sängeligande til
theras wederqwickelse, wäl wetande imedlertid at så utdela sina allmosor, at hon ful-ler i acht tager sin christeliga plicht, men doch therjemte, i anseende til then kärlek som hon är sig sielf och de sina skyldig, ruinerar hon sig ej therigenom. Dagswercks karlar och andra fattiga underhafwande får hon icke undanhålla något, hwad them en gång bewilljat och förundt är, utan bör ej allenast låta them richtigt få theras tilbehör, utan ock sörja therföre, at the uti hö- och sädes-andene under theras swåra arbete kunna släcka sin torst, med godt spisöhl, som legat uppå rena fat, och ej är surt och stinckande. Hon lärer ej eller underlåta, at effter fulländad bärgning så wida the warit flitiga, fägna them med skiörde- och slåtter öhl.
§. 4. Emot sin man bör hon bewisa all kärlek och trohet. Ser hon, at han uti ett och annat felar, eller icke rätt anställer sina saker, så lärer hon ej underlåta, enär han är wid godt [s. 38.] humeur, at med wänlighet och sachtmodighet giöra honom någre föreställningar, och bemöda sig, at draga honom ifrån thet, som antingen kan hind-ra hans timmeliga eller ewiga wälfärd. Wil han ej just then gången låta säja sig, så giör hon åter en annan gång nytt försök, tå omsider en förnufftig man lärer finna sig wid at följa sin hustrus förnufftiga förestälningar. Men wil altsammans intet hielpa, så må hon heller åkalla Herran Gud, at han wille regera hennes mans hierta, och leda honom ifrån thet onda, än at hon skulle med trätor, stort buller och gny giöra sig sin lefnad beswärlig. Imedlertid måste hon beflita sig at uti stilhet och hopp om sin mans omvändelse bära sitt korss. Uti sin mans syslor måste hon intet blanda sig, eller wilja therutinnan mästra och föreskrifwa honom något, emedan sådant upwäcker intet annat i ächtenskapet, än förtret och oenighet. Therest hon uti ett och annat mål beträffande hushåldssaker skulle hafwa en större kunskap och erfarenhet, så måste hon intet komma fram med sina påminnelser således, at thet ser ut, såsom wille hon corrigera mannen, utan allenast uptäcka honom sina tanckar, och ställa saken i hans godtfinnande.
§. 5. Wid sin barna-fostran bör hon winlägga sig, at barnen upfödas i tucht och Herrans förmaning. Döttrarna, som Herren Gud henne beskiärdt, bör hon ända ifrån barnsbenen anföra til qwinliga sysslor, och tilse at uti theras barnåhr theras docke- och leksaker så inrättade warda, at the ock härigenom kunna lära något hushålla, och uti dylikt smått föra en liten œconomie, theruti the äwen drifwa thet samma, som theras föräldrar giöra uti sitt hushåld. Och lärer sådant ej alle-nast behaga barnen wäl, hälst som the utom thes gierna efterapa, hwad the se hos stort folck, utan the warda och härigenom ifrån barndomen wane wid hushåld, och hafwa åtminstone alltid större gagn häraf, än af theras andra lapperi. När the blifwa något större, och kommer mer til förstånd, måste hon [s. 39.] undervisa them i kokande, insyltande, distillerande och andra qwinno-slögder, som kunna skicka sig för theras stånd och wilkor; och sedan the ändteligen kommit til sina mogna åhr, fly them några wichtigare syslor i händer, och uti ett och annat jemwäl anförtro them upsichten öwer hushåldet.
§. 6. Emot sitt tienstefolck bör hon så ställa sig, at the hafwa både fruchtan och kärlek för henne. Hon måste til frukost, mat och dryck, lön, nyåhrs- och mark-nadsgåfwa o. s. w. gifwa them thet, som effter landsens sedwane hos förnufftigt folck brukeligit är; hålla richtigt hwad hon them lofwat, och ingalunda wara alt
försnål emot them, utan jemwäl ibland, när the med flit och trohet giöra sin tienst, ihogkomma them med någon extraordinair och owanlig skiänck. Hon måste wisa hwar och en til sin sysla, at icke then ena behöfwer lita uppå then andra. Siuknar någor af hennes folck, så måste hon sörja före, at then samme niuter ej allenast sin nödiga mat och dryck, utan ock medicamenter, och icke förr gå til sängs, än läke-medlen blifwit patienten tilhanda stälte. Thetta är icke allenast likmätigt med hen-nes Christendoms-plicht, utan hon förwärfwar sig ock härigenom kärlek hos sina betiente. Ty om man wille låta komma thet an uppå the andra betienternas omsorg, så skulle en undertiden nödgas crepera, emedan thetta folcket är som offtast ganska obarmhertigt inbördes.
§. 7. Ehuruwäl en Matmoders plicht aldeles fordrar, at hon, såsom redan förut förmäldt är äfwen sörjer för sina betienters siälar, och, så mycket som möjeligit är, afwärjer all ogudachtighet och ondska, som hon hos the förspörjer, så måste hon doch ej wara för sträng emot them, utan ibland unna them några anständiga nöjen antingen inom eller utom huset. The få stunder, som the således försumma wid arbe-tet, warda åter rikeligen ersatte, när the sedan gå så mycket willigare och muntrare thertil, och giöra sina sysslor med alfwar; förthenskull kan hon understundom rätt wäl effterlåta them, att besöka sina anhöriga, företaga en anständig [s. 40.] spatzer-gång, eller hafwa något annat nöje, allenast thet icke strider emot Guds bud, ährbar-heten och wackra seder.
§. 8. Såsom en god Matmoder sielf icke går fåfäng, så måste hon ock ingalunda tola, at något thes tienstehion går fåfängt, utan straxt anbefalla then, som hon ser gå lat, ett wist arbete, och så indela sysslorna, at hwar och en wet, hwad han then ena timmen effter den andra hafwer at giöra, ty ther igenom lättas arbetet, och all oreda förekommes. Effter fulländadt arbete måste hon se effter, hwad och huruledes en hwar förrättadt sin sysla, och om sådant skiedt rätt effter hennes afseende och till hushåldets bästa. Hon måste tå och tå besöka folcket under theras arbete, antingen thet tå är ute på marcken, eller innom huset, underwisa the oförståndige, och ige-nom sin närwaro upmuntra the tröge och försummelige.
§. 9. Thet kan intet skada, om hon, til at giöra sig thesto bättre försäkrad om sina betienters trohet, på wissa tider, särdeles när hon kan hafwa någon misstancka, här och ther i theras kamrar, stall, fähus o.s.w. håller bosyn, tå hon til äfwentyrs mången gång kan hitta uppå en kruka med miölck, en hop med ägg eller frucht, en öhlkanna etc. och således uptäcka allehanda skiälmstycken. Doch likwäl måste hon beflita sig, at giöra sådant oförmärckt, så at tienste-folcket intet märcker hennes afsicht.
För öfrigit får hon ej nagelfara altså noga hos sina betienter, och gierna öfwerse med them några små fel. Om hon stedse låter illa på folcket, warde the omsider wane wid hennes bannor, och hennes påminnelser hafwa sedan nästan alsingen wärckan.
Men therest the med fog förtiena thet, måste hon ock med efftertryck säja them sin mening.
§. 10. Hon måste aldrig inlåta sig uti alt för nära förtroende med sina betienter, och ej tola, at the bära henne en hop med onödiga tidningar hwarigenom nästan warder förklenad, och ej en gång lida sådana sqwallerbyttor i sin tienst, hälst som hon kan wara försäkrad, at the äfwen så lära bete sig emot henne, som the [s. 41.]
giöra emot andra; doch bör hon i förstone hafwa tolamod med them och först med godo söka at härutinnan rätta them.
§. 11. Hon får ej, såsom några ochristeliga herrskaper pläga undertiden giöra, när någon af hennes folck kan med fördel och fog giffta sig, hindra them therifrån, utan hon bör fast mera wara them härutinan beforderlig, när hon ser, at ett ächtenskap christeligen och wäl blifwit påbegynt, igenom rättmätiga medel flutit, och kan lända till contrahenternas timmeliga wälfärd. Ty ther hon skulle willja för egit interesse och beqwämlighet skull afhålla någon therifrån, så skulle hon ej allenast härigenom göra sig delachtig af en stor synd, utan ock gifwa tilfälle til allehanda, som kunde lända så wäl herrskapet self til wanheder, som personerna, hwilka welat ingå med hwarannan et christeligit ächta förbund.
§. 12. När hon wil städia sig tienste-folck, bör hon höra sig om effter gudfruch-tiga, ährliga och dygdesamma personer, och ej låta recommendera sig något folck af them, som icke sielfwe äro så sinnade, utan wällja sig sådane, som antingen redan warit i tienst hos annat wachert Herrskap, och kunna framte bewis om theras ährliga förehållande, eller om hwilkas föräldrar och slächt hon är wist försäkrad, at thet är christeligit och ährligit folck, och til hwilka hon elliest kan hafwa godt förtroende.
Hon bör ej gierna i sin tienst antaga moder och dotter, eller twenne systrar, emedan the antingen äro altför goda wänner sins emellan, eller träta stedse med hwarannan och lefwa uti oenighet; och wid begge händelserne warder Herrskapets bästa mycket slätt befordradt.
§. 13. Hon må ej underlåta at flitigt gå i fähusen och tilse, huru många kalfwar antingen skola slachtas eller påleggas; om wid miölckningen, fodringen och then öfriga boskapsskiötslen altsammans i acht tages, såsom sig bör, emedan man ej alltid kan tro dejorna och fogde-hustrurna, hafwande således thet sin grund, som man i ordspråket säja plägar; nämligen at Husbondens öga giör, at hästen blifwer fet, och Matmoderns öga håller huset nett och i god ordning. [s. 42.]
§. 14. Öfwer win- och öhlkiällrarna måste hon hafwa flitigt upseende, så at faten, så wäl som öhlet och winnet behörigt blifwa anssade och skiötte; kiällar-dörarna om winteren wäl förwarade, kiällrarna understundom berökte; golfwen med sand beströdde, och ej med allehanda saker, som lätteligen ruttna, förorenade, utan at hushåldets nytta jemwäl i thetta stycket igenom hennes upsicht ernås och befrämjas.
§. 15. Om sommaren måste hon flitigt låta samla smör och ost, och sörja före, at hon ej allenast må hafwa så mycket i förråd, som hon kan behöfwa til sitt hus-hålds förnödenhet öfwer wintern, utan ock hafwa något ther af öfrigit til salu. Wid tiärningen är hon sielf med tilstädes, så framt hon icke therifrån afhålles igenom andra nödiga sysslor, på thet at tiärnmiölcken rätt utarbetas och smöret icke warder miölckigt, grynigt och uligt utan wäl wättat och saltadt, jemwäl ock at intet theraf förkommer, utan warder rätt inpackat i byttor, och sedan antingen til salu eller til hushåldets nytta förwaradt.
§. 16. Äggen, så många hon någonsin umbära kan, sparar hon flitigt, och förwarar them öfwer sommaren uti säd, sådor eller aska, på thet hon om wintern, när hönssen ej wärpa mycket, och hon dock kan behöfwa ägg, må hafwa them wid handen. Thet kan också intet skada, om hon ibland näst för måltiden sielf går i kiöket, smakar på
sopporna, och gifwer acht uppå, huru rätterne tillagas, på thet hon, innan maten af en dum kokerska förderfwas, må til thes bättre beredande kunna förordna ett och annat.
§. 17. Hwad rätterne och maten angår, måste hon gifwa gran acht, at ingen hård och osund spis af rökt och salt kiött eller fisk o. s. w. sättes om afftonen på bordet, eller ock förbytes med the rätter, som kunna wara så wäl på Herraskapets, som tiens-tefolckets bord. Hon måste i rättan tid förse sig med thet, som behöfwes i kiöket; om sommaren tilreda allehanda salater af gurckor, rödbetor och annat; Dels insylta, dels torcka åtskilliga slags [s. 43.] träfruchter; Insalta, röka, eller med ättickia, lagerbärs-blad och kryddor uti små ottingar inlägga och marinera allehanda slags fisk. Giöra saltgrönt kiött och lägga sig til allehanda rökta perzedlar hon måste ock kiöpa in i huset allehanda slags torrfisk, såsom stockfisk, böckling, långor, flundror, på thet hon, när någon främmande giäst oförmodeligen kommer, alltid må hafwa något i förråd, at jemte andra rätter sättia fram för honom.
§. 18. Hon måste alltid, så snart hon antager någon ny kokerska, straxt i början effter ett sedeles inventarium räkna til henne allehanda kiökssaker, bestående uti tenn, fat, talreckar, grytor, krukor, tumlare, kiettlar, thee-pannor, skiedar, krydd-lådor och dosor, caffé-tyg och annat dylikt; och när en sådan tager affskied, alltid låta henne richtigt räkna ifrån sig alt, hwad hon hafwer för händer. Warder något igenom tienste hionets wårdslöshet sönderslagit eller förstördt så bör thet på thes lön afkortas; Men therest något igenom ålder och långligit bruk förderfwas, bör sådant i tid hos Herrskapet anmälas, på thet ett annat i thes ställe må kunna anskaffas.
§. 19. Wid solenne anrättningar skickar en christlig och förnufftig Matmoder sig icke thet ringaste effter annat folcks dårskaper, så at hon skulle sättia fram, 50, 60 eller 70 rätter, eller giöra åtskilliga anrättningar, fast än hon wäl hade förmågo at åstadkomma sådant althenstund Guds gåfwor, hwaraf elliest några hundrade per-soner rundeligen kunde spisas, warda således onödigt wis förslöste, och folcket häri-genom upäggiadt til fråsseri och dryckenskap, som doch äro fördömmeliga synder.
Hon håller snarare sådana giästabud, öfwer hwilka creaturen villigt kunde sucka, för ett wederstyggeligit missbruk, och en ganska swår synd. Uppå giästabud sätter hon icke eller många, men doch delicate och wällagande rätter fram för sina giäster, och aldrig öfwer hwad Kongl. Förordningen tillåter. Hon hafwer fördrag med et onödigt tracterande, hwarigenom så många familier blifwit ruinerade, undantagande när anständigheten, respecten och nödwändigheten [s. 44.] sådant fordra. Hon umgås hellre med goda förtrogna wänner som hålla tilgodo, hwad til mättande tienar, och en husbonde á l`ordinaire eller hwar dag i sitt hus hafwa kan, än med sådane, the ther allenast för måltidens skul wilja ställa sig såsom goda wänner, och åstunda at warda rikeligen leckert tracterade, af hwilka man omsider, när the ens goda förtärt, dock ej annat än spe, förackt och förtal har at förwänta, som förfarenheten nogsamt lärer.
§. 20. Hon inbärgar i rättan tid äplen, päron och annan trä-frucht, förwarar then wäl uppå windarne och i hwalfwen, renssar ut thet förskiämda ifrån thet öfriga;
hwad hon ej brukar til sitt hushåld, thet försäljer hon, eller ock torckar hon thet up;
Mycket ther af packar hon i små fat til wintern, insyltar thet med socker, eller brän-ner hon brännwin theraf, och bereder thermed allehanda skiönt win och ättickia.
§. 21. Hon låter hacka, stöta och sylta kål, lägga up the gemena kål- och rofblad på serdeles stänger eller golf, at torckas för boskapen, flitigt se effter kål och rofwor,
§. 21. Hon låter hacka, stöta och sylta kål, lägga up the gemena kål- och rofblad på serdeles stänger eller golf, at torckas för boskapen, flitigt se effter kål och rofwor,