I mitten av 1800-talet visade det sig i Uppsala, liksom på många andra håll i landet att folkskolan inte räckte till då många ville lära sig mycket mer.
I Uppsala bildades en arbetarförening 1872. Den hjälpte arbetarnas familjer ekonomiskt när familjeförsörjaren blev sjuk och den hade diskussioner i religiösa, politiska och sociala frågor. Föreningen hade också ett bibliotek, samt en sångkör, musik- och teatersällskap. Privatläraren Otto Emil Lindeskog, som hade ett stort intresse av folkbildning drev arbetarföreningen framåt.82
ABF:s studiecirklar hade ett antal ämnen som var mycket specifika för just denna rörelse. Ämnena skiftade något från år till år. Men cirklar som var ständigt återkommande var arbetarrörelsens historia, socialism, kooperation, fackföreningskunskap m.m.
Inom ABF fanns i huvudsak tre olika verksamheter som skulle bibringa medlemmarna bildning. Dessa var studieverksamhet, föreläsningsverksamhet och biblioteksverksamhet.
De fackföreningar som fanns i Uppsala på 1880-talet, dvs. skräddarna, typograferna, skomakarna, målarna, snickarna, stenarbetarna, kakelugnsmakarna, och murarna, slöt sig 1885 samman och bildade Uppsala Fackföreningars Centralkommitté (UFC) för att kunna arbeta med alla de frågor de hade ett gemensamt intresse av. De skulle börja med att driva ett arbetarbibliotek, som de hade hört fanns på många andra håll i landet, så att arbetarna kunde släcka sin kunskapstörst i alla fall något så när.
Fackföreningarna sågs av arbetsgivare och andra med oblida ögon, varför de oftast hade svårt att få hyra in sig någonstans. Till en början hyrde fackföreningarna av nykterhetslogerna och ibland hade man möten hemma hos någon medlem. Fackföreningarnas hyresbolag fick till slut tag på lokalen i den sk. Gybergska gården på Storgatan 5. På ett medlemsmöte 1885 utsåg UFC:s
ordförande A. Rundberg till bibliotekarie och de kunde öppna sitt arbetarbibliotek på hösten samma år. Det diskuterades ofta i styrelsen vilka böcker som var lämpliga, även om man fick dem i gåva. Några stred för att de liberala idéerna kom fram i bokbeståndet och andra för att de socialistiska idéerna kom fram.
Utlåningen på biblioteket och besöksantalet i läsrummet gick i vågor de första åren så man började anstränga sig för att hitta en annan lokal mer centralt. År 1887 kunde man flytta biblioteket till Lodénska huset på Svartbäcksgatan 2 vid Stora Torget, till större och mer centrala lokaler.
Murarnas och typografernas bibliotek
Murarna hade lämnat UFC eftersom dessa fackföreningar hade ”socialistiska tendenser”. Men även bland murarna hade behovet av ett bibliotek funnits och 1887 bestämde de sig för att bygga upp ett eget bibliotek. De flesta böckerna fick de ihop genom gåvor från medlemmarna, men de märkte ganska snart att det inte var så lätt att driva ett bibliotek. Typograferna drev också ett bibliotek för sina medlemmar, deras biblioteksverksamhet startade 1886. Även de byggde upp sin boksamling av gåvor. Den drivande kraften i bibliotekets uppbyggnad var K.A. Münnich, som var anställd på Almqvist & Wiksells tryckeri. Han fick medhåll av medlemmarna att typografernas bibliotek borde innehålla socialistisk och annan ”verkligt frisinnad” litteratur. Men det var en litteratur som man inte kunnde räkna med att få i gåva från borgerliga givare. Det blev därför nödvändigt att köpa in litteratur och detta kostade ju en hel del pengar. Man anordnade därför bl.a. soaréer.
Det blev i slutet av 1880-talet allt svårare för fackföreningarnas socialistiska ledare att försörja sig i Uppsala, eftersom arbetsgivarna motarbetade alla socialistiska tankar och idéer, så det blev ledarskifte på ordförande och bibliotekarieposterna i såväl arbetarbiblioteket som typografernas bibliotek. De nya ordföranden och bibliotekarier som kom var liberaler och ansåg därmed att biblioteken inte kunde inrymma litteratur med socialistiska idéer.
Införskaffandet av böcker
När fackföreningarna i mars 1887 var samlade för att dryfta sitt arbetarbibliotek fick de av den nye bibliotekarien – målaren Clas August Hedén – veta att det i biblioteket fanns 307 böcker, av vilka 137 vid det
innehöll 332 böcker. Pengar till bokinköp fick man genom gåvor och försäljning av makulatur. Ju fler böcker man lånade ut desto fler kunde man också köpa. Detta räckte dock inte, och ett sätt att samla in pengar till biblioteket var att anordna resor i mälarområdet för medlemsorganisationernas medlemmar.
Medlemmarna tog sitt bibliotek allvarligt och därför hade biblioteket en kommitté som ansvarade för att bokbeståndet skulle vara intressant och av hög kvalité. Den hade inte rätt att själv köpa in böcker utan bara att föreslå styrelsen vilka böcker som borde köpas in. Kommittén fick heller inte själv gallra ut gamla böcker till en bokauktion utan också där bara komma med förslag.83
Studenter och arbetare
Många radikala studenter var lidelsefullt gripna av folkbildningsarbetet i ordets egentliga betydelse nämligen att sprida kunskaper, liksom att fördjupa och öka förmågan till medkänslo- och solidaritetsupplevelser. Oscar Fredrik Borge var en av dem. Han var verdandist och också medlem i ”Studenter och arbetare”. Borge var den förste som anslöt sig till ”Uppsala socialistiska arbetareklubb”. För honom stod det klart att vägen till att inhämta och smälta kunskaper och upplevelser gick genom böckerna och det var naturligt för honom att engagera sig i Upsala Fackföreningars bibliotek.
1889 bildades SAP, Sveriges socialdemokratiska Arbetar Parti, så nu fanns det ett forum som kunde göra arbetarnas röst hörd. Därför bestämde föreningen Verdandi på ett styrelsemöte i april samma år att inrätta ett Verdandis arbetarbibliotek. Det var Borge som tog initiativ till detta och lyckades övertala styrelsen om att arbetarbibliotek behövdes. Biblioteket inrymdes i Verdandis lokaler på Norrlands nation på Västra Ågatan 14. En stor del av bokbeståndet var från fackföreningarnas bibliotek och resten var böcker från medlemmar och andra enskilda. Typografernas förening deponerade sitt bibliotek i Verdandis arbetarbibliotek 1892. Detta bibliotek skulle låna ut böcker åt föreningen Verdandis egna medlemmar och som man sa i sina stadgar ”åt arbetare inom Upsala samhälle samt åt personer, som äga tillträde till föreningens läsrum”. Verdandis arbetarbibliotek var det enda arbetarbiblioteket i landet som hade en studentorganisation till huvudman. I början av 1896 hade Verdandi tretton folkbibliotek i Uppsala län. Egentligen var det Verdandi som stod för
arbetarbiblioteket, men skötseln av det togs allt mera över av av arbetarna och deras föreningar.
Oscar Fredrik Borge var föreståndare för arbetarbiblioteket, som fick en bra start. Albert Bonniers förlag i Stockholm överlämnade omkring 100 böcker till biblioteket. Redan det första verksamhetsåret ägde arbetarbiblioteket 1.138 volymer och hade haft 265 låntagare, varav 239 var arbetare.
1898 bjöd Verdandi in fackföreningar, folketshusföreningen och andra arbetarförbund för att tillsammans med föreningen bilda ett Arbetarnas Biblioteksförbund, till vilken föreningen skulle överlämna sitt arbetarbibliotek. År 1900 överlämnades Verdandis Arbetarbibliotek till Upsala Arbetarbiblioteksförbund, ”såsom representerande Upsala fackliga, politiska och ideella arbetarorganisationer” som det står i gåvobrevet. Arbetarnas biblioteksförbund hade nu nästan 2000 böcker i sitt bibliotek och det började nu att bli trångt på Norrlands nation. Därför flyttade man hösten 1900 till en lokal som kallades ”Arken” på Skolgatan 20. År 1902 bestämde styrelsen för Folkets Hus att man skulle köpa en egen fastighet på Kungsgatan 53. Om biblioteket bestämdes ”att, om det skall medfölja, en hyra så pass stor att den betäcker lyse och eldning samt rengöring skall av biblioteket betalas”. Biblioteksstyrelsen protesterade och begärde att i alla fall under ett år få en avgiftsfri lokal. Man bestämde sig för att tillmötesgå bibliotekssyrelsens önskan om avgiftsfri lokal under ett år. Bibliotekarien fick femtio kronor i arvodeför sitt arbete, men fr.o.m. 1903 roterade sysslan inom styrelsen och arvodet för bibliotekariearbetet bakades in i styrelsearvodet.
Laboremus
Hösten 1902 fick de radikala studenterna i Uppsala ett nytt forum. Några studenter aktiva inom Verdandi bjöd in några arbetare de hade träffat där och bildade föreningen Laboremus84. De ville få Laboremus till en sammanslutning av tanke- och kroppsarbetare och den började som en studentförening men blev ganska snart en socialdemokratisk förening. Föreningen hade studiecirklar och privatlektioner i olika ämnen för fackföreningsmedlemmar.85
I Uppsala kämpade Uppsala Arbetarbiblioteksförbund vidare med sitt arbetarbibliotek. Som medlemmar hade man nu Stenarbetareförbundet, Stuveriarbetareförbundet, Skoarbetareförbundet, Bageriförbundet m.fl. I maj
1907 skrev socialdemokratiska ungdomsklubben och Verdandi till arbetarbibliotekets styrelse och talade om att de hade en studiecirkel och att de i den skulle läsa 30 böcker och några småskrifter.
Rickard Sandler menade att det behövs bildade människor i samhället för att dess produktion ska kunna höjas, men proletariatet behöver bildning också för att kunna höja sitt sociala liv.86
Arbetarbiblioteket blev ABF:s studiecirkelbibliotek
Uppsala arbetarbibliotek fick 1908 sitt första anslag från Uppsala stad, 700 kronor. Anslaget skulle gå till bokinköp och för säkerhets skull betalades det ut i form av böcker. Verdandis intresse för arbetarbiblioteket sjönk och 1912 gick de ur Biblioteksförbundet.
Intresset för facklitteratur var stort bland bibliotekets låntagare, vilket biblioteksförbundet och fackföreningarna var stolta över. Men intresset för skönlitteratur var alltför stort, och hade så varit sedan man började med biblioteket. Böckerna man lånade var främst skönlitteratur, historia, samhällsfrågor, naturvetenskap, reseskildringar, filosofi och hälsolära. Strindberg var den författare som dominerade bland den skönlitteratur som fanns på biblioteket och man hade över 30 av hans titlar. Bland facklitteraturen övervägde i början av 1900-talet litteratur med socialistiska idéer, och där fanns författare såsom t.ex. Axel Danielsson, Ernst Düring och Karl Kautsky. Åsikten att romanläsning var ett av hindren för bildningsarbete höll i sig och på biblioteksförbundets årsmöten såväl 1908 som 1909 krävde några talare att ”smutslitteraturen” skulle bort från biblioteket.87
Inträde i ABF
Som tidigare sagts bildades ABF 1912. I Uppsala diskuterade styrelsen för arbetarbiblioteket om man skulle ansluta sig till det nya bildningsförbundet ABF. Man var intresserad av att driva studiecirklar, men man saknade tillräcklig kunskap. Efter en diskussion för eller emot att ansluta sig kom man fram till att man skulle anta ABF:s normalstadgar, men behålla namnet Uppsala Arbetarbiblioteksförbund.
86 Werkelin, 1991, s. 20–23. 87 Werkelin, 1991, s. 24–25.
Nu var det ju så att Uppsala arbetareinstitut redan från början hade haft akademiker och arbetare bland sina medlemmar, vilket innebar att institutet och den övriga arbetarrörelsen fjärmade sig något från varann. En orsak kan vara att att de akademiker som varit ledamöter i Arbetarinstitutets styrelse hade levt ett framträdande liv och blivit mera kända än de arbetare som ingått i styrelsen.
I april 1916 beslutade Uppsala biblioteksförbunds ombudsmöte att biblioteket skulle ansluta sig till Bildningsförbundet from. den 1 maj, då ett nytt arbetsår började.
Arbetarbiblioteket blir ett studiecirkelbibliotek
Biblioteket låg nu i Folkets Hus på Kungsgatan 53. För att få fart på studiecirklarna beslutade styrelsen att anslå 100 kr. till cirklarna för inköp av böcker. På årsmötet 1917, när man hade tillhört det nya bildningsförbundet ett år, beslöts det att man skulle ändra namnet på biblioteket från ”Uppsala Arbetarbiblioteksförbund” till ”Uppsala Arbetares Studiecirkelbibliotek”. Och internt blev man ABF:s studiecirkelbibliotek nr. 35 och enligt stadgarna ett ”lokalt bildningsutskott”.
Instruktörer
I ett tidigt skede kom ABF centralt fram till att Sverige borde delas upp i instruktörsområden. Därför hade ABF 1917 sin första instruktörskurs på Brunnsviks folkhögskola. Elva ABF:are från hela landet fick under en veckas tid lära sig allt om det svenska folkbildningsarbetet, bibliotekslagen samt ABF:s studiecirkelorganisation och föreläsningsverksamhet.88