När vi läser en berättelse förstår vi den genom att åtminstone acceptera de intentioner, motiv och känslor som finns hos aktörerna i berättelsen. Om vi inte gör det, ligger berättelsen utanför våra narrativa ramar och vi förstår den inte. Det är alltså bara när vi inte förstår aktörerna som vi vill ha en explicit förklaring till deras agerande. Detta blir fördröjande passager i en berättelse som tar fokus från själva tematiken och en övertygande berättare undviker den typen av brott och talar direkt till publikens empatiska förmåga istället, vilket förutsätter ett gemensamt kulturellt språk.243 Den förmåga som vi använder när vi förstår aktörerna är empati. Ska vi förstå det förflutnas aktörer är det historisk empati vi måste använda.
När man diskuterar historisk empati finns ett ord som är semantiskt nära och därmed gärna leder till missförstånd, nämligen sympati. Att känna sympati är något annat och kan ingå i att känna empati, men behöver inte alls göra det. Att känna sympati är att känna tillgivenhet, medan att känna empati handlar om att ha inlevelse. Att känna tillgivenhet har sitt ursprung i affektiva processer medan inlevelse emanerar ur en kognitiv process. De är inte renodlade i sina uttryck och ofta använder vi och integrerar begreppen. Dem vi kan förstå, eller ha en inlevelse i, är inte sällan också dem vi känner tillgivenhet för. Trots svårigheten med att särskilja dessa förmågor finns det en poäng med att försöka göra det. Kan vi lära oss empati i en mer renodlad form kan det hjälpa våra tolkningar av de historiska aktörerna. Linda Levstik och Keith Barton skiljer mellan det de kallar
historical empathy as perspective recognition och empathy as caring
243
för att påvisa dilemmat jag försökt utreda genom att tala om empati som ett analytiskt begrepp och sympati som ett affektivt begrepp. De menar till yttermera visso att man också ska arbeta med den affektiva delen och hjälpa eleverna att känna sympati.244
Att skriva historia handlar om att beskriva unika situationer, menar Ricoeur. Även om exakt samma situation skulle uppstå igen är det inte säkert att samma sak skulle hända, eftersom människor kan handla på olika sätt. En historisk händelse är därmed alltid unik men likväl beroende av dess omständigheter.245 När vi försöker förstå andra genom att sätta oss in i deras sammanhang, eller kontext, gör vi våld på det faktum att varje individ är unik. Med utgångspunkt i sammanhanget försöker vi kontextualisera historiens aktörer för att förstå och förklara dennes agerande. Vad vi då måste göra är att kollektivisera henne. Endast så kan vi begripliggöra hennes agerande. Försöken att känna empati med Stalin eller Hitler blir således meningslösa, eftersom vi inte kan förstå det unika i den enskilda människan. Det vi kan förstå är hur kollektiv skapar sitt kulturella språk i olika sammanhang, mimesis ett. I dessa kollektiv finns givetvis undantagen, de individer som berättar utmanande motberättelser mot kollektivets stora berättelse. Dessa berättelser kan vi hitta, men vi kan inte förklara varför enskilda människor berättar dem. Det går inte utan att sätta dem i ett sammanhang där vi kommer att tolka dem utifrån en kollektiv kontext.
Det man kan göra som historiker är att leta efter en grupp som kallar sig ”vi”. David Carr menar att sociala grupper inte bara är ett konglomerat av de enskilda individerna i gruppen, utan är en egen skapelse, något mer än de enskilda individerna i gruppen. Gruppen konstituerar gemensamma tankemönster, regler för interaktion och handling. Genom att ligga mellan det enskilda subjektets mångtyranniska uniciteter och det generellas våld på individen blir gruppen en möjlig utgångspunkt för analytisk empati.246 Eftersom en
berättelse kräver ett sammanhang och en följsamhet kan man ringa in gruppers mentala liv genom att leta efter kollektivets berättelse i
244
Keith Barton & Linda Levstik 2004 s. 206–243.
245
Paul Ricouer 1984 s. 96–97.
246
synliggjorda avtryck.247 Kollektiva berättelser fungerar alltså i
homogena kulturer. Vi måste nämligen ha uppfattat berättelsen ungefär likadant för att den ska bli konstituerande.248 Eftersom det är ett ”vi” historikern söker för att kunna använda empati, är det en kollektiv berättare vi försöker förstå. Vi kan alltså inte förstå ett helt subjekt som verkat i en mångfald av fysiska omgivningar och mentala föreställningar. Snarare skapar vi ett fiktivt subjekt utifrån den kollektiva berättelse vi kan spåra, ett fiktivt subjekt som får manifestera den kollektiva berättelsen.
Strävansmålen uttrycker att eleverna ska förvärva en förmåga som handlar om att förstå att varje tids människor är tidsbundna. På provet är det genom uppgift fyra som jag har kunnat bedöma denna förmåga. Uppgift fyra handlar om att eleverna ska försöka leva sig in i två fiktiva representanter för olika grupper under 1600-talet, en som skulle kunna definieras som en etniskt svensk arbetarklass på järnbruken samt en adelsklass som anställde vallonerna på järnbruken. Sammanhanget, eller berättelsens tematik, som förenar de två grupperna är invandringen av vallonsk arbetskraft till de svenska bruken och att de i den här frågan, otidsenligt nog, får möjlighet att ge uttryck för sina åsikter kring detta inför kungen. De två personerna måste alltså uppfattas som representanter för större kollektiv för att man ska kunna bedöma rimligheten i elevernas svar.
För att få godkänt på uppgiften skulle eleverna ha gett personerna var sin rimlig åsikt utifrån deras kontexter. För att nå ett väl godkänt resultat ska eleverna ha förklarat några rimliga åsikter hos var och en av figurerna. För att få mycket väl godkänt på uppgiften skulle eleverna dessutom på ett övertygande sätt låta de två personerna bemöta varandras åsikter och argument, som ett sätt att visa att de faktiskt bör hamna i detta sammanhang utifrån olika kontexter. 247 William H. Dray 2001 s. 163. 248 Noell Carroll 2001 s. 251.