Människans sökande efter mening utgör en primär kraft i hennes liv och inte en ”sekundär rationalisering” av instinktmässiga drifter. Denna mening är unik och specifik på så sätt att den måste sökas av individen själv och förverkligas av honom. Endast då får den betydelse som kommer tillfredsställa hans egen vilja till mening. Det finns författare som hävdar, att mening och värden ”inte är någonting annat än försvarsmekanismer, reaktionsmönster och sublimeringar”. Men för min egen del skulle jag inte vara villig att leva enbart för mina försvarsmekanismer, och jag skulle inte heller vara redo att dö enbart för mina reaktionsmönster.
Viktor Frankl 195992
Viktor Frankl, en österrikisk psykiater som överlevde tre år i koncentrationsläger, däribland Auschwitz, sätter här fingret på hur man kan dela upp ett individuellt meningsskapande i två olika
92
processer, en automatiserad som jag kallar inre internaliserade berättelser, och en som drivs av egen vilja som jag benämner reflekterade inre berättelser. Frankl godkänner endast den ena processen men likväl erkänner han att det finns många som ser en annan del av människans meningsskapande, den mer automatiserade. Ska vi nå denna den egna viljans meningsskapande som Frankl pekar på, måste vi emellertid berätta för oss själva på ett reflekterat sätt, och det är en djup kognitiv process. Inte desto mindre driver Kieran Egan, professorn i pedagogik, tesen att skolan missar en fantastisk möjlighet när den inte utnyttjar barns tidiga förmåga att förstå och sätta ihop berättelser. Han menar att barn bearbetar svåra abstrakta begrepp i berättelser, medan skolan tvingar in dem i ett logiskt tänkande som måste ta sin utgångspunkt i det tydliga och konkreta.93
Egan hävdar att vi alla känner igen en berättelse. Den har en början, en mitt och ett slut. Början ska gärna väcka vårt intresse, mitten kan hålla kvar fokus genom att till exempel vända på aktörernas roller, eller höja anspänningen på något annat vis och slutet belönar oss med en sensmoral som i bästa fall gör oss klokare. De narrativa berättelserna förflyttar handlingen från en början till ett slut genom flera led och denna dramatiska gång känner vi igen i många kulturella avtryck i såväl litteratur, teater, opera som film.
Det finns teorier som menar att berättandet, det narrativa, inte bara, och inte ens främst, är en form utan snarare ett sätt för människan att uppfatta, begripliggöra och avbilda något vi upplever som verkligheten, vi lever berättelser. Dessa företrädare menar att när vi erfar upplever vi det som att händelserna hänger samman och att tidigare händelser hänger samman med det vi gör nu. Vi upplever att det finns temporala händelsekedjor beroende av mänskliga val och intentioner. Medvetandegörandet handlar alltså om att hitta det narrativa i det oreflekterade erfarandet.94 Med ett sådant konstaterande blir begreppet (historie)medvetande mer begripligt. Det går alltså att medvetandegöra sina upplevelser, eller sin orientering i nuet, genom att medvetet strukturera de temporala processerna i
93
Kieran Egan 1988 s. 8.
94
händelsekedjor. Ofta svarar då medvetandegörat på var jag kommer ifrån, var jag är och vart jag är på väg.95
Berättelser och upplevelser utgår från ett normaltillstånd. Det normala kan utmanas. I en konstruerad berättelse talar man om en sådan utmaning som Aristoteles peripeteia.96 Historiedidaktikern Jörn Rüsen menar att våra inre berättelser kan utmanas på två olika sätt. Dels genom att det förflutna har lämnat spår efter sig som inte passar in i våra berättelser. Det förflutna lockar genom sin empiri till nya berättelser. Dels kan våra berättelser utmanas av ett brott i nutiden. Någonting uppstår som blir svårt att foga ihop med den rådande berättelsen.97
Kulturen, som till största delen förmedlas genom berättelser, ger oss en repertoar av möjliga sensmoraler och tematiker genom sina olika berättelser. Vi kan som människor acceptera dessa och den roll de ger oss som kvinna, man, barn, ungdom och invandrare eller så kan vi omarbeta tematikerna och skapa nya sensmoraler genom att hitta alternativa identiteter och handlingssätt.98 Det är handlingar som
utmanar den rådande kulturen eller berättelsen. Det finns alltså en tydlig dialektik i ett narrativt historiemedvetande där det förgivettagna kan utmanas med motberättelser. Det inre berättande historiemedvetandet kan ske på två olika nivåer, den som använder de internaliserade berättelserna och den som använder ett reflekterat berättande. Erkända berättelser skapar utgångspunkt genom att sätta ramarna för de internaliserade berättelserna som kan bekräftas eller utmanas genom nya berättelser. Paul Ricoeur skriver att minnet aktiveras antingen genom hågkomsten, som en sann upplevelse i den bemärkelsen att vi får en känsla som appellerar till ett vaneminne, eller så aktiveras det genom en erinran, ett försök att svara på en varförfråga. Det affektiva vaneminnet reagerar och det intellektuella sökminnet kontemplerar.99 Vi bär alla på dessa två minnesfunktioner. Vaneminnet byggs upp av internaliserade berättelser som inte längre 95 Jürgen Straub 2005 s. 74. 96 Jerome Bruner 2003 s. 6. 97 Jörn Rüsen 2004 s. 121–122. 98 Donald E. Polkinghorne 2005 s. 10. 99 Paul Ricoeur 2005 s. 42–96.
behöver berättas eftersom deras sensmoral är en del av personligheten. Det sökande minnet behöver däremot berätta för att hantera utmanande berättelser eller frågor. James Wertsch har visat hur berättelsen om det stora fosterländska kriget mot Nazityskland har gått från att vara en medveten berättelse hos många ryssar som svar på en erinran till att ha blivit en internaliserad berättelse i vaneminnet. Generationerna efter kriget kunde i allmänhet mycket tydligt och med detaljrikedom berätta om kriget. Senare generationer har väldigt svårt att redogöra för kriget, men är tydliga med att det sovjetiska folkets heroiska insatser och hjältemod besegrade de främmande makterna.100 Det har blivit en sensmoral som återanvänds
i många berättelser och automatiskt tematiserar prenarrativa erfarenheter till berättelser som lyfter dessa föreställda nationalkaraktärer hos den ryska befolkningen. Sensmoral och tematik i dessa berättelser som utgår från det stora fosterländska kriget är redan klara i de internaliserade berättelserna och bildar ett narrativt schema som befolkningen bär på.
Det narrativa blir som jag beskrivit det här främst intrapersonellt och ontogenetiskt i sin form. Intrapersonellt eftersom verklighetsskapandet främst sker hos den enskilde individen, men utifrån sociala sammanhang naturligtvis. Berättare, publik och aktör är en och samma människa. Jag berättar för mig själv vem jag är, vad jag upplever och hur jag bör handla och agerar sedan utifrån dessa berättelser. Det narrativa är också ontogenetiskt eftersom det skapar mening åt det vi upplever. Inte en objektivistisk och evig sanning men likväl en subjektivistiskt flyktig mening av den verklighet vi upplever. Det är en, som författarna till Skola för bildning skulle uttrycka det, konstruerad verklighetsuppfattning.
En svårighet är att det inte går att bedöma hur elever tänker, endast det de kommunicerar. I bedömning av elevers berättelser finns även en aspekt av kommunikativ förmåga som i det här fallet utgår från förmågan att berätta. Därför måste vi, när vi ska bygga bedömningskriterierna för berättelser, också analysera vad en berättarförmåga innehåller. Det kommer nästa kapitel att handla om.
100