Sedan kunde hon berätta att det var skillnad, stor skillnad på araber och perser. Han tyckte det var oerhört irriterande att dom alltid misstog honom för en arab. När hon klargjort det för dom, skulle det nog vara passande att berätta om Irans historia och förklara att det inte alltid sett ut som det gjorde nu i landet. Bahars pappa hade en lång konspiratorisk lista över en mängd iranska insatser under historiens gång som okända krafter försökte mörklägga. Där fanns den store vetenskapsmannen Abu Ali Sina (Avicenna). Han var inte arab som många påstod. Han var från Hamedan i Iran. Han var pers. Suezkanalen hade, oavsett vad andra sa, konstruerats av den iranske kung Dariush (Xerxes) den store. Varför pratades det så sällan om kung Kourosh (Cyrus) den store, han som införde mänskliga rättigheter och religionsfrihet?
Marjaneh Bakhtiari 2005101
Amir, en invandrad iranier i Marjaneh Bakhtiaris roman Kalla det vad
fan du vill, har gett upp att berätta för andra om Irans storhet i sitt
nya hemland Sverige. Ingen tycks förstå honom och han ber därför en svensk väninna att ta över hans kall att missionera den persiska kulturen. Den kultur som Amir tycker är missförstådd i Sverige. Om man inte kan kommunicera sina berättelser kan man inte heller bli rättvist bedömd. Det är inte minst för skolan ett faktum att ta stor hänsyn till. Att inte kunna kommunicera sina berättelser kan dels bero på ett fattigt språk, och dels på att man har helt andra referenser än åhörarna, ett annat språk, emanerat ur andra internaliserade berättelser.
En inriktning kring narrationer innebär att verkligheten inte upplevs narrativt, men den presenteras alltid i narrativ form för oss och påverkar därmed vårt sätt att tolka verkligheten. Hayden White är den som drivit detta längst.102 Denna inriktning ser på det narrativa
ur ett epistemologiskt perspektiv eftersom att företrädarna för denna menar att vi söker kunskap genom att komponera berättelser som försöker beskriva en verklighet. Hur det än är så måste eleverna kunna
101
Marjaneh Bakhtiari 2005 s. 170.
102
skapa kommunicerade narrationer för att de ska kunna bedömas. Jag ska nu utveckla kriterier för sådana berättelsers kvalitet i förhållande till kursplanen, genom att använda teorier om narrationer.
I en berättelse organiserar enligt Ricoeur mythos disparata händelser i ett schema av orsak och verkan. Händelserna sker inte bara slumpmässigt i en berättelse, de sker på grund av något, och detta något är berättelsens mythos.103 Mythos ska inte uppfattas som
intrigen eller kronologin. Det ligger bakom detta och handlar om hur vi ska uppfatta en berättelse, vilken sensmoral den har.104 Motsatsen till en berättelse med en organiserande mythos, skriver Hayden White, är annaler. Annalerna radar upp händelser utan något organiserande mönster mer än den rena kalendertiden.105 Man skulle kunna tänka sig en urannal med den fullständiga förteckningen över allt som någonsin har hänt, men utan förklaringar, intentioner eller motiv. Men även annalisten måste göra ett urval för att kunna bestämma vad som ska antecknas. När vi läser annaler från svunna tider blir vi lätt irriterade över att vi inte ser något kitt. Vi vet inte vilken urvalsmetod som berättigat just dessa händelser att nedtecknas och vi kan oftast inte bringa någon ordning i dem. Det är, menar White, vår inneboende kraft att söka betydelsen i händelserna som gör att vi ger annalerna narrativa strukturer.106 Därför upplever vi också krönikan som mer sympatisk. En krönika är strikt kronologisk, men innehåller mer kommentarmaterial som talar om för oss varför urvalet är gjort. White menar att krönikan, likt berättelsen, för oss in i ett sekvenstänkande som inte annalerna gör. Krönikan består inte av ett neutralt presenterande av enskilda fakta. Skillnaden mot berättelsen är berättelsens tydliga intention att berätta något inom en tidssekvens, att skapa mening av ett urval av händelser, en mythos.107 En
progression i att kommunicera en mythos i berättelseform som man skapat i en inre berättelse skulle alltså kunna gå från annalernas oidentifierbara mythos, över krönikornas spretiga mythos till 103 Paul Ricoeur 1984 s. 38–42. 104 Paul Ricoeur 1984 s. 32–37. 105 Hayden White 1987 s. 9. 106 Hayden White 1987 s. 9. 107 Hayden White 1987 s. 176–177.
berättelsens tydliga mythos i form av en sensmoral. När vi tar del av en berättelse ska vi inte behöva undra vad som hände mellan händelserna. En berättelse som har en tydlig sensmoral ska inte bara berätta vad som hände, utan också hur det hände och inte minst varför det hände.108 Återigen kan vi se en progression i att kommunicera en
berättelse som handlar om att gå från beskrivningar, kausala förklaringar till kontextuellt förankrade kausala förklaringar.
Om sensmoralen är själva grundidén med berättelsen, det berättelsen vill ha sagt, är mimesis enligt Ricoeur de möjliga formerna för berättelsen. Mimesis styrs av sensmoralen och måste ta hänsyn till den när den komponerar och skapar berättelsen. Ricoeur menar att det finns tre processer eller handlingar av mimesis.
Den första handlar om att poetisera sin mythos. Att förstå en berättelse handlar dels om att förstå tidsaspekten i att göra något, dels att förstå den kultur som tillhandahåller mythos i det prenarrativa, att förstå språket. Händelser kan användas på olika sätt. Hur de används i berättelser handlar dels om vem som ska använda dem, dels om i vilken kontext berättelsen ska användas. Kulturen möjliggör det som kan berättas. För att mänsklig aktivitet ska kunna berättas måste den finnas symboliskt artikulerad.109 Det man väljer att berätta om måste kunna förstås av andra för att vara giltigt. Giltigheten kan fallera på två sätt. Dels kan innehållet som sådant ligga utanför den möjliga tematiken hos dem berättelsen riktar sig till. Det som ligger utanför dess erfarenhet, eller helt utanför deras internaliserade berättelser, varur de hämtar sin mythos. Dels kan berättelsens struktur och språk vara obegripligt, ett rent språkligt misslyckande med andra ord. En kombination av båda misslyckandena, det vill säga att kommunicera en berättelse med både tematik utanför det möjligt tänkbara hos mottagaren och ett försvårande språk går givetvis inte heller att utesluta.
Genom mimesis två väljer berättaren ut de händelser som stämmer med sensmoralen och skalar bort det ovidkommande.110
Mimesis två, tematiken, fyller en medierande funktion mellan den 108 Jürgen Straub 2005 s. 73. 109 Paul Ricoeur 1984 s. 57–59. 110 Paul Ricoeur 1984 s. 38–42.
språkliga kulturen och mimesis tre, mottagaren av berättelsen. En berättelse är mer än de enskilda händelserna. Tematiken organiserar dem så att vi kan fråga efter meningen i berättelsen, berättelsens sensmoral.111 För att hålla fast i tematiken kan detaljer utelämnas eller
förenklas, andra händelser analyseras på djupet och föra ihop de olika sekvenserna för att göra en sammanhängande och förståelig förklaring.112 Berättelsens följbarhet är således ytterligare ett mått att
ta ställning till när man bedömer en kommunicerad berättelse. Följbarheten ligger både i en kronologisk tid och i en tematisk tid, närmast att likna vid Ricoeurs generationstid.113
Rüsen är den historiedidaktiker som djupast analyserat berättelsens form som uttryck för historiemedvetandet. Han delar in dessa uttryck för historiemedvetandet i fyra olika typer av berättelser, alla med olika utgångspunkter för sin sensmoral. Rüsens olika berättelser är den traditionella, mönsterberättelsen, den kritiska och den genetiska. Dessa kan ställas i en progression där den traditionella är den minst utvecklade formen och den genetiska den mest utvecklade. Det ska dock inte uppfattas som att en människa med utvecklat historiemedvetande endast använder sig av genetiska berättelser. Alla kategorier är viktiga och skapar trygghet på olika sätt genom att svara mot mänskligt behov av bekräftelse genom de traditionella berättelserna, regelbundenhet genom mönsterberättelsen, förnekande genom de kritiska berättelserna och förändring genom de genetiska berättelserna.114 Det blir då också tydligt att ett historiemedvetande inte består av en berättelse utan komponerar berättelser för att hitta mening i tillvaron.
Den traditionella berättelsen är viktig i vårt dagliga liv och bejakar värden och handlingar utan större reflektion, och skulle kunna sägas ligga nära de internaliserade berättelserna med färdig sensmoral. Tiden blir i dessa berättelser ett kontinuum av värden, och berättelsens sensmoral kräver inga temporala förflyttningar. Det historiska perspektivet utmanas inte eftersom historiens aktörer inte behöver 111 Paul Ricoeur 1984 s. 64–70. 112 Donald E. Polkinghorne 2005 s. 9. 113 Paul Ricoeur 1984 s. 64–70. 114 Jörn Rüsen 2004 s. 9–39.
tolkas. De traditionella berättelserna orienterar oss till en samhörighet med dem som har samma traditioner som vi och ger oss identitet och självförståelse utifrån fasta värden vilka i sig utgör vårt förhållande till moraliska värderingar. Att moralen ligger fast förankrad innebär också att det inte finns någon anledning att argumentera moraliskt. I dessa berättelser blir det de som följer de eviga traditionerna och värderingarna som gör rätt och de som inte gör eller kan det, som gör fel.115
I mönsterberättelsen finns de temporala kategorierna i det historiska perspektivet, men olika tider tolkas inte utifrån sina förutsättningar. En mönsterberättelse lyfter fasta föreställningar om rätt och fel och visar på handlingsexempel i historien vilka kan tillämpas i nuet med ett visst förväntat resultat. Mönsterberättelsen är ett reflekterat berättande som bekräftar de internaliserade berättelserna. När vi berättar mönsterberättelser anser vi att historien ger nyttiga lektioner vilka kan användas och delas in i bra och dåliga erfarenheter. Detta berättande orienterar oss enligt vissa regler som bör gälla, eftersom historien visat att de är de bästa. Sensmoralen bestäms av historiens upprepande lärdomar.116
I den kritiska berättelsen används de temporala kategorierna för att visa hur de kan bryta med varandra. Nutiden bryter med dåtiden och det finns inget värde i att se det historiska perspektivet mer än att definiera det man inte är eller tycker eller tänker göra. I berättelsen orienterar det historiska perspektivet genom att avgränsa mot givna skyldigheter och stärker identiteten hos berättaren genom att denna inte behöver ärva plikter eller värderingar. Berättaren av den kritiska berättelsen argumenterar moraliskt genom att blottlägga diskurser och har därför svårt att hitta egna giltiga värden, men pekar också på att historien är full med alternativa handlingar och därmed andra möjliga konsekvenser.117 Den kritiska berättelsen utmanar de internaliserade berättelserna och sensmoralen organiserar det förflutna genom att leta efter alternativ i de prenarrativa erfarenheterna.
115 Jörn Rüsen 2004 s. 71, 73. 116 Jörn Rüsen 2004 s. 73–74. 117 Jörn Rüsen 2004 s. 74–76.
I den genetiska berättelsen, den mest utvecklade, lyfts de temporala kategorierna upp som en utveckling vilken hela tiden tar hänsyn till det förflutna men därför inte alls är låst i det. Det historiska perspektivet finns i berättelsen för att berättaren ska kunna skilja det tidstypiska från det beständiga, det som är giltigt även idag. Det perspektivet orienterar berättaren genom att vara pluralistiskt såtillvida att olika åsikter accepteras och förstås som olika temporala förändringar komna olika långt i utvecklingen. Berättandet är reflekterat och får oss att förhandla med våra internaliserade berättelser genom att vi inser att de finns och styr våra värderingar men också att de går att påverka. Rüsen använder ordet Bildung för denna process och jag uppfattar att det ligger nära den betydelse författarna till Skola och bildning ger begreppet.118 Våra värden blir
därmed också temporala och kan ändras. Den moraliska argumentationen hamnar i att moraliska värden prövas och utsätts för analys när det behövs, inte minst när olika värderingar möter varandra och krockar. De genetiska berättelserna kan hindra oss att stanna i en mänsklig subjektivitet, där vi inte vill förstå andra. Att förstå oss själva och vårt samhälle utgår då från en temporal dynamisk process.119
Rüsens olika berättelser kännetecknas inte bara av olika sensmoraliska figurer, utan också av en ökad komplex användning av historien vilket visar sig när berättelserna ska sättas ihop. Den traditionella berättelsen har ingen anledning att förklara eller argumentera kring sina värden och ger därmed inte heller några perspektiv kring förändring, kontinuitet eller orsak och verkan. Mönsterberättelsen visar upp generella lagar för historien och använder historia som ett lager med exempel som talar för de principer man värdesätter. Förvisso kan berättelserna innehålla kontinuitet och förändring men inte på ett djupare plan eftersom utvecklingen ständigt går en rak väg mot det som idag råder. Det blir en berättelse om en rak utveckling mot det som man argumenterar för. Perspektiven blir få och generaliseringarna svepande och de förklarar inte de historiska aktörerna i sina egna miljöer. Den
118
Jörn Rüsen 2005 s. 15.
119
genetiska berättelsen har förståelse som utgångspunkt och använder sig av kontinuitet och förändring, skillnader och likheter och kontext för att förstå historiens aktörer och ger flera olika perspektiv på utvecklingen. Det är en utveckling som kan betyda både framgång och motgång.120 Berättelserna i Rüsens typologi kan alltså bedömas utifrån
kvalitetsskillnader vilka kan spåras i begrepp som försöker fånga kontinuitet och förändring, begrepp som perspektiv, förståelse, likhet och skillnader och sammanhang. Dessa begrepp kommer genomgående att finnas med i bedömningsmatrisen jag använder för att bedöma elevernas inre berättelser.
Men det är givetvis så att en berättelse kan vara mer eller mindre trovärdig av fler orsaker än att den hänger ihop i en röd tråd och att det går att följa utvecklingen i en kedja av orsak och verkan och att aktörerna agerar inom en kontext. För att räknas som en sanningssökande historisk berättelse måste den vila på något slags antagande om källkritik och bevisföring. Den måste använda sig av händelser som med allra största sannolikhet har inträffat och ange när och var de inträffade. En historisk berättelse blir också lättare att följa om den kan sättas i samband med andra historiska händelser och jämföras med dessa. Den förhåller sig alltså på något sätt till en tradition eller till den stora berättelsen, en historieämnets språkliga kultur.121 Det för oss fram till den tredje mimesis och den delade
berättelsen. 120 Peter Seixas 2005 s. 145–147. 121 W.B. Gallie 2001 s. 49.