När hundarna kommer

När hundarna kommer är en ungdomsroman skriven av Jessica Schiefauer som utgavs år 2015. Romanen förekommer på tre gymnasieskolors listor med klassuppsättningar som används av svensklärare och har därför valts ut för en vidare textanalys. Romanen är även bland de mest frekvent lånade verken av svensklärare på skolorna. Romanen är uppbyggd genom parallell handling där läsaren i första hand får följa de 17-åriga huvudpersonerna Isak och Ester, deras relation till varandra och omgivningen. Parallellt får läsaren följa Isaks yngre bror Anton som beger sig in i ett destruktivt levnadssätt.

Protagonisterna Isak och Ester ingår i ett heterosexuellt förhållande med varandra.

Det framgår för läsaren att Isak identifierar sig som en heterosexuell kille och Ester som en heterosexuell tjej. Deras relation kan sägas upprätthålla heteronormativiteten utifrån

33 att de beter sig och agerar utifrån heterosexualitetens normer. Isak upplever sig som och uppträder sig som en pojke samt attraheras av flickor. Ester skildras som en stereotypisk tjej vars viktigaste mål i livet är att skaffa sig en pojkvän och få uppleva den kärlek som gestaltas i böcker och filmer. Hon känner en längtan efter att få känna den riktiga (underförstått, den heterosexuella) kärleken (s. 27). Familjens förväntningar på Ester framställs när hon förväntas åstadkomma höga betyg i skolan vilket är ett sätt att tillskriva Ester en stereotypisk könsroll, bilden av att flickor ska vara duktiga i skolan (s. 30).

I början av Isak och Esters relation skildras mestadels Esters upplevelser och känslor. Heteronormen gestaltas genom de känslor som dyker upp inom Ester vid beröringen av Isak. Enbart känslan av att nudda varandras fingrar får Ester att känna en njutning i kroppen (s. 53). Andra exempel som visar hur heteronormativiteten framställs är genom Esters längtan efter att få kyssa Isak (s. 37). När de blir tillsammans känner sig Ester upprymd av lycka och att det hon längtat efter så länge äntligen inträffat (s.

39). I romanen beskrivs Esters glädje över relationen mer detaljerat än vad Isaks gör vilket också kan tolkas vara ett sätt att befästa könsroller. Flertalet mindre detaljer i berättelsen stärker de könsroller som de två protagonisterna tillskrivs. Relationen mellan dem inleds med att Isak tar hand om ett sår Ester fått och sedan följer henne till bussen, det är viktigt för honom att han betalar då de ska på sin första träff och han är den som håller armarna om henne då de åker en karusell som hon egentligen inte vågar åka. De tre nämnda detaljerna ger Isak en stereotypiskt manlig roll som kvinnans beskyddare.

Senare i romanen berörs Isaks känslor kring förhållandet men de är då förknippade med negativa känslor, han vill avsluta relationen med Ester men vet inte hur han ska göra det (s. 108). Några sprickor i relationen kan belysas med hjälp av queera läsningar då det vid ett tillfälle framgår att Ester upplever Isaks närvaro som betungande. I romanen står ”Kroppen ville fly men den satt fast, och den som höll den fast var […] Isaks grepp. Hans armar var ett järnband, en tvångströja kring Esters bröstkorg. Det var en dubbel känsla, hon ville slå sig fri och hon ville aldrig mer bli fri […]” (s. 47). Citatet kan tolkas på många olika sätt men utifrån ett queert perspektiv finns möjligheten att Ester tvekar över sina känslor om Isak. Hon vill bryta sig loss men accepterar situationen och anpassar sig efter den eftersom det är vad som är normalt och begripligt.

Anton, som är Isaks yngre bror, upplevs som en ensam person som söker sällskap genom hundar. Under en av hans promenader då han rastar en grannhund stöter han på en kille som han senare inleder en relation med. Vilken typ av relation det är, vänskap eller kärlek framgår aldrig uttalat. Relationen är dock destruktiv och får Anton att göra en del tveksamma val. Han blir indragen i en nazistisk gemenskap genom denna person (s. 77). Läsaren får aldrig etablera någon relation till denna person, då den alltid skildras ur Antons perspektiv och personen benämns undantagslöst som ”Han”. Personen kallar Anton genomgående för bög, i negativ bemärkelse (s. 74). Mellan raderna går det utläsa någon slags fascination eller förälskelse som Anton hyser för Han. Anton iakttar personen ofta och förtrollas alltid av ögonen. Trots att personen återkommande kallar Anton för bög, och att han ”bör passa röven, […]. Med den bögfrillan.” (s. 97) umgås de.

34 Mellan raderna går det att förstå att Anton gör sig undergiven denna person.

Anton blir ständigt retad av Han. Efter att Anton kommit hem från en utlandsresa med familjen kallar Han resmålet för bögön och undrar om någon ”visade kuken” för Anton.

Personen menar att Anton ber om att det ska hända (s. 115). Han kritiserar även Antons hår som är något längre än vad killar vanligtvis brukar ha vilket leder till att Anton låter honom raka bort allt hår på Antons huvud (s. 116). Deras relation utvecklas med tiden och att upprätthålla det homosexuella som avvikande och avskyvärt blir det centrala.

Relationen mellan dem liknar en homosexuell utifrån ett queert perspektiv. Anton reagerar på att personen söker kroppslig kontakt med honom och upplever ögonen som kärleksfulla i ett berusat tillstånd: “Handens grepp blir fastare, drar Anton till sig. Hans huvud kommer närmare, han lutar sin panna mot Antons panna och nu är hans ögon grumliga, sorgsna, nästan kärleksfulla” (s. 130–131). Anton förefaller njuta av kontakten när han ”känner hans varma hud mot sin.” (s. 131). Efter det ögonblicket väljer de att misshandla en 15-årig kille, i deras ålder, till döds på grund av att killen

”ser ut som en bög” (s. 130, 135–136).

Fortsättningsvis kan homosexuella tankar skildras från Anton när han i häktet tänker tillbaka till den intima stunden innan mordet ”Värmen från hans hand i nacken, den alkoholheta huden, det livskraftiga, vansinniga ljuset i hans blick.” (s. 151). Vid frågan om varför Anton misshandlade pojken till döds tänker Anton för sig själv: ”Det handlade inte om hämnd eller avundsjuka, han ville inte Simon något illa. […] mitt i allt det där insåg Anton något nytt om sig själv” (s. 238). Mellan raderna anspelas att Anton, den natten, innan misshandeln kan ha insett att han är homosexuell och att det kan ha varit rädslan inför det som drev honom att misshandla pojken. Även den andra personens rädsla inför att antas vara homosexuell kan vara orsaken till att han genomgående behöver befästa sin roll som heterosexuell genom att visa på homosexualiteten som det avvikande. Det är ett tydligt exempel på grunden i queerteori, det vill säga att heteronormen endast kan existera i relation till att något avviker från denna. Relationen kan med Rosenbergs (2002, s. 118) ord sägas läcka queerhet.

En annan karaktär som gestaltas i romanen är Esters bästa vän Veronica. I romanen framgår det att Veronica är avundsjuk på Ester och Isaks relation trots att Veronica också dejtar en kille (s. 44). Vid ett tillfälle, när Veronica och Nicke är tillsammans, buar hon åt Ester och Isak när de kysser varandra (s. 80). Veronica visar kontinuerligt sitt ogillande inför Ester och Isaks kärleksyttringar. Ur ett queerperspektiv kan Veronicas beteende symbolisera heterosexualitetens sprickor. Beteendet kan projiceras av omedvetna eller medvetna homosexuella känslor som tar sig i uttryck genom avundsjuka.

En ytterligare väsentlig karaktär att lyfta ur ett queert perspektiv är Isaks pappa.

Pappan beskrivs som normavvikande utifrån Esters perspektiv första gången de möts.

Hon iakttar mannen och konstaterar att han skrattar som en småflicka och att det inte passar in i resten av hans utseende (s. 52). Isaks familj slås även i spillror när Anton häktas. Föräldrarna går in i en depression, mamman blir oförmögen att ta hand om sig själv medan pappan strosar runt förutsättningslöst eller ägnar sig åt att handla hem mat.

I detta fall tilldelas föräldrarna traditionella könsroller utifrån att mamman är den svaga och pappan är den som, trots att han inte orkar, ska beskydda familjen genom att se till

35 att det finns mat hemma. Pappan gråter inte och bryter inte ihop på samma sätt som mamman utan beskrivs som tyst och stundtals med knutna nävar. Stereotypiska roller, kvinnan som gråter och visar känslor medan mannen biter ihop, skildras genom dessa beskrivningar av föräldrarnas sorg. Isak vänder sig till Ester för hjälp att ta hand om föräldrarna och hon får ta rollen som husets moder och utföra de sysslor som hör till (s.

168). Normerna ändras i och med att ungdomarna får ta hand om föräldrarna istället för tvärtom. I deras nya roller fortsätter dock Isak leva upp till manliga föreställningar, samtidigt som Ester lever upp till kvinnliga föreställningar.

I boken markeras tydligt genom språket hur heteronormen upprätthålls.

Karaktärerna förefaller inte ha några möjligheter att identifiera sig med andra könsidentiteter eller annan sexuell läggning än den heterosexualitet som beskrivs i Butlers (1990, s. 136–139) heterosexuella matris. Överlag beskrivs karaktärerna med relativt stereotypiska egenskaper i förhållande till sina kön. Ester upplevs egentligen vara en mycket stark person, men i förhållande till Isak (det vill säga en man) blir hon svag vilket visar sig genom hennes beroende av och trånande efter honom. Återigen upprätthåller Ester den stereotypa könsrollen som kvinna.