Ondskan

Ondskan är en roman författad av Jan Guillou och utgavs år 1981. Boken är enligt författaren en blandning av egna upplevelser och fiktion. Boken förekommer på tre gymnasieskolors listor med klassuppsättningar och är bland de mest frekvent lånade böckerna på två av dessa skolor.

Romanen handlar om tonåringen Erik Ponti från Stockholm som relegeras från en grundskola på grund av sitt våldsamma och respektlösa beteende mot omgivningen (s.

50). Erik är ledare över ett gäng på skolan som trakasserar lärare och elever på olika sätt av olika anledningar. Inom gänget förekommer även förväntningar om att duellera mot varandra som ett kompetensprov, att bevisa att man platsar i gruppen (s. 8). Erik blir i hemmet regelbundet misshandlad av sin far vilket är en av orsakerna till att han väljer att störa ordningen på de lektioner där lärare har en tendens att använda sig av våld mot elever (s. 41). Detta är något som inte accepteras av skolan vilket slutligen leder till en relegering för honom. Skolans rektor anklagar Erik för att föra ett skräckregemente på skolan där misshandel av kamrater och stöld utförs av hans gängmedlemmar. Rektorn anser Erik vara ”ondskan själv” (s. 49).

Heteronormativiteten framställs på en rad olika sätt i romanen och i skolan upprätthålls den bland annat genom lärare. På den första skolan som Erik går på som 14-åring får eleverna lära sig att kroppens utseende är en del av en mans sociala status.

De mest atletiska pojkarna är de som kommer att gå långt i livet, tillhöra överklassen och bli chefer av olika slag (s. 15). Skolan förväntar sig att pojkarna ska vara de som leder Sverige framåt i utvecklingen. De ska vidareutbilda sig till tekniker, uppfinnare, officerare, företagsledare och så vidare. Det manliga könet knyts således samman med särskilda yrken som omgivningen anser vara lämpliga för män (s. 37).

Det förekommer ändock homosexuella aktiviteter på skolan, trots att det anses vara normavvikande. Pojkarna blir regelbundet kallade till en aula för att lyssna på olika seminarier och då brukar vissa passa på att ”ta varandra på kukarna” (s. 17). Detta sker i

36 hemlighet då det är underförstått att detta inte är acceptabelt. Pojkarna i romanen framställs också som hungriga efter våld, de uppmuntrar varandra till att slåss och ser gärna på när någon blir nedslagen. Vem det är som blir misshandlad har ingen större betydelse så länge ett slagsmål sker (s. 31).

Erik framställs som en heterosexuell pojke som är i gränslandet till att bli en ung man. Erik avviker något från normen då han själv anser sina egna svagheter bero på att han inte har sett barnförbjudna filmer, inte kan dra halsbloss, inte haft samlag samt saknar ett större ordförråd av svordomar (s. 18). Dessa värderingar i bokens handling visar, mellan raderna, från ett queert perspektiv att dessa attribut är en del av den manliga könsrollen. Erik anser däremot att han kompenserar för dessa brister genom att vara bland de bästa på att slåss och tåla mycket stryk. Enligt Erik är dessa egenskaper mycket betydelsefulla i sociala sammanhang (s. 18). Vidare beskrivs Erik som en uthållig person då han kan behärska sig från att gråta eller på något annat sätt visa smärta när pappan eller andra misshandlar honom (s. 21). Romanen befäster således Erik som en stereotypisk ung man som tål mycket, är kaxig och inte visar vad han känner. Fortsättningsvis befästs normen mannen som stark och kvinnan, motpolen, som svag då pojkarna hetsar varandra till att slåss. De kallar varandra för fegisar och liknar fegheten med flickor. Att inte våga slåss jämställs med att vara feg som en tjej, vilket är ett ytterligare sätt att befästa normen (s. 29). Erik anser att det är manligt och statusingivande att ha synliga ärr och hävdar att det leder till respekt från omgivningen (s. 189). I romanen framkommer mellan raderna uppfattningen om att män inte ska gråta, vilket skildras då Erik vinner en tävling. Han känner sig stolt över sin prestation, får applåder från skolans elever samtidigt som ögonen tåras vilket leder till att han vänder sig bort från folket och diskret torkar tårarna (s. 228). Stereotypiska föreställningar om manlighet och den manliga könsrollen, såsom att en man ska kunna behärska sina känslor och inte visa sig svag, synliggörs därmed genom Eriks handling.

Utifrån exemplet kan ses hur heteronormativiteten är förtryckande för personer med manligt kön, även om många diskussioner kring könsroller och heteronormativitet främst uppmärksammar förtryck av kvinnor.

Erik får efter relegeringen börja på internatskolan Stjärnsberg som ligger några mil bort från Stockholm. I skolan är det mestadels överklassens barn som går och enbart pojkar studerar där (s. 56). Erik ser den nya skolan som en chans att få vara en annan person, en person som inte behöver slåss för att uppnå hög status (s. 58). Erik upplever en befrielse att undgå hans våldsamma far och destruktiva kamratgäng hemma i Stockholm (s. 62). Från ett queert perspektiv har Erik en önskan om att frångå de normer och förväntningar som omgivningen tillskrivit honom att vidmakthålla. Eriks önskan synliggör även hur heteronormativiteten kan vara begränsande för någon inom normen. Han letar sig även efter annat umgänge där våld inte är det primära inom vänskapen. På internatskolan träffar han rumskompisen Pierre som blir Eriks närmaste vän. Pierre beskrivs som en överviktig pojke som varken är atletisk eller intresserad av sport. Han är inte heller våldsam och har aldrig slagits. Han försöker, enligt egen utsago, att kompensera för dessa brister, genom att studera mycket (s. 59).

På internatskolan tillämpas kamratuppfostran vilket innebär att eleverna själva håller ordning på varandra istället för att lärarna ska göra det (s. 67). Kamratuppfostran

37 styrs av medlemmar i Rådet, som nomineras av rektorn och väljs av eleverna. Systemet är korrupt och de äldre eleverna, tillsammans med Rådet, utnyttjar de yngre. Om de yngre inte lyder straffas de, bland annat genom våldsamma handlingar vilket är accepterat av rektor och lärare (s. 67–72). Erik, som har svårt för andra auktoriteter, vägrar lyda de äldre eleverna samt Rådet vilket leder till att han bestraffas. Han blir vid ett tillfälle kallad till rutan, en särskild plats där två äldre elever slåss mot den som varit olydig (s. 79). Erik blir mycket bestört över detta då han gått in med inställningen att inte slåss på den nya skolan och uttrycker att han är trött på det. Han menar att han är som Pierre och anser att intellektet är värdefullare än förmågan att kunna slåss (s. 80).

Återigen går det att tolka situationen från ett queert perspektiv att Erik inte vill följa normens outtalade regler kring manlighet. Han vill gå sin egen väg men lyckas inte frångå heteronormativitetens förväntningar på honom som ung man. Ytterligare ett våldsamt inslag på skolan är den så kallade klostringen som återkommer varje år. Det innebär att Rådet trakasserar elever som på olika sätt har motsatt sig Rådets befallningar (s. 159). Erik och Pierre blir utsatta för denna klostring och får en hink med människoavföring inkastad i sitt rum (s. 174). Erik brottas med tanken om han ska ge upp motståndet mot Rådet eller inte men kommer fram till att inte ge efter för påtryckningarna (s. 169). Erik kan i det fallet, istället sägas upprätthålla manliga normer genom att inte kompromissa med stoltheten, oavsett konsekvens. Han anser att mot vissa människor krävs alltid ett motstånd genom att bemöta dem med våld eller hån (s.

172).

Vidare upprätthålls heteronormativiteten på andra sätt, förutom skildringen av den heterosexuella mannen som atletisk, våldsam och stolt. Vid två tillfällen nämns att skönlitterära verk författade av homosexuella är förbjudet att läsa enligt skolan (s. 131–

132). Vidare kan eleverna engagera sig i hemvärnet på fritiden och det anses manligt att kunna hantera vapen och ammunition (s. 139). I hemvärnet kan språkbruket från de vuxna uppfattas som opassande, vilket Erik och Pierre själva anser. Ledaren inom hemvärnet använder olika benämningar av det kvinnliga könsorganet i negativ bemärkelse för att understryka det som sägs (s. 140, 143). Heteronormativiteten befästs såldes genom ledarens språkbruk, som eleverna sedan anammar när han exempelvis kallar någon ” […] den där jävla fittan […]” eller använder uttrycket “hängfitta” om någon tvekar att utföra en order (s. 140, 143). Det visar på ett synsätt där kvinnan anses vara feg och ovillig att ta beslut medan män inte är sådana samt att det kvinnliga könsorganet anses vara ett skällsord. Därmed synliggörs även den manliga dominansen.

Dock anser både Erik och Pierre det vulgära språkbruket som något svårt att stå ut med vilket synliggör ett avståndstagande från synen på vad som är, utifrån Butlers (2007, s.

69) resonemang, en sann kvinna respektive man. Vidare benämns de kvinnor som arbetar på skolan som serveringspersonal för ”subborna” (s. 234). Språkbruket skildrar på sätt och vis maktförhållandet mellan de manliga eleverna och de kvinnliga servitriserna genom den negativa benämningen av dem.

Erik inleder ett förhållande med en av de kvinnliga servitriserna på skolan trots att det är strängt förbjudet. Andra elever på skolan har också olika slags relationer till dessa kvinnor (s. 250). Erik blir mycket kär i servitrisen Marja och inleder ett sexuellt förhållande med henne (s. 265–266). Relationen blir senare avslöjad och Marja

38 avskedas. Erik tar avskedet mycket hårt och upplever både raseri och sorg. Samtidigt som han gråter över situationen tar han till våld och slår sönder sina egna möbler (s.

265). Heteronormativiteten befästs återigen då kärleken skildras som heterosexuell och genom Eriks känslor som utspelar sig i form av våld. Även vid andra tillfällen då kärlek eller sexualitet skildras syftar det på heterosexuell kärlek och sexualitet, till exempel då Pierre berättar om sin enda gång han har haft samlag vilket var med en flicka (s. 146).

När Erik närmar sig 17 år avslutar han sina studier på Stjärnsberg. Han känner en lättnad över att få lämna skolan och tänker att det han varit med om aldrig kommer att få hända igen. Han är fast besluten om att lägga våldet och det förflutna bakom sig (s.

278). Han vill, utifrån den queera läsningen, frångå delar av de manliga normerna som tillskrivits honom. De föreställningar om manligt som heteronormativiteten upprätthåller i boken kan, utifrån vår tolkning, fungera som en förtryckande struktur mot pojkar.

I sin helhet bygger romanen på antaganden om manlig dominans och till största del stereotypiska antaganden om den manliga könsrollen, även om dessa till viss del utmanas av Erik. Även Pierres egenskaper faller delvis utanför de stereotypiska könsrollerna, dock beskrivs han som avvikande i den grad att det snarare förstärker heteronormativiteten istället för att utmana denna. Det upplevs inte finnas någon möjlighet för karaktärerna att inta en annan könsidentitet än det biologiska kön de innehar. Butlers (2007, s. 28) begrepp performativitet är i detta sammanhang relevant eftersom de handlingar som pojkarna, både på Stjärnsberg och på den första skolan, utför konstruerar deras genustillhörighet. Det vill säga att de både biologiskt och kulturellt ses som män på grund av fysiska attribut samt repetitiva handlingar såsom det ständiga våldet.