Mina informanters uppfattningar dominerades utifrån tre olika diskurser vad gäller synsätt på mobbning. Någon av informanterna uttryckte sig utifrån ett relationellt perspektiv medan andra formulerade sig utifrån det kategoriska perspektivet och någon utgick från ett mer systemteoretiskt perspektiv. Detta resultat anser jag vara av vetenskapligt intresse då det innebär att jag har klarlagt att lärarna i ett och samma antimobbning projekt uttrycker sig utifrån tre olika synsätt trots att programidén och kompetensutvecklingen i
Zero-programmet är uppbyggd utifrån systemteoretisk forskning och det är utifrån ett
systemteoretiskt synsätt programmet implementeras i Zero-skolorna. Detta tyder på att även om en skola köper in och inför ett program leder inte detta alltid till att personalen kommer att utgå från samma synsätt kring mobbningsproblematik som programmet. Till resultatet vill jag också koppla det Norddahl (2006) skriver, nämligen om man har ett program är det viktigt att man delar och är insatt i den grundsyn som finns i det program som skolan valt att arbeta med (Skolverket, 2009).
5.1.1 Ett relationellt perspektiv
Utsagan där Lisa uttrycker att ”vi ser konsekvenserna av det gränslösa samhället tjugo år senare och hur det börjar slå på alla håll” bekräftas av det som Persson (2009) tar upp i sin bok Social kompetens angående samhällsfenomen. Persson uttrycker att fler barn idag hamnar i svårigheter och detta kan till någon del förklaras av det rådande förändringstrycket som samhället idag genomgår. Sverige och många andra europeiska länder har blivit mångetniska och detta under ekonomiskt bistra tider. I svensk skola har detta ofta resulterat i större klasser och minskade resurser vilket med största sannolikhet bidrar till några av dagens problem som skolan brottas med. Likaså är många föräldrar, på olika sätt, pressade av dagens
arbetsmarknad vilket i sin tur påverkar barnen. Det rådande förändringstrycket i samhället påverkar både barn och vuxna och skolorna har blivit spänningsfyllda miljöer, med ex rädsla, mobbning, våld och relationsproblem.
I Lisas utsaga: ”för ibland får man onekligen den känslan att det är upp till skolan att fostra, att sätta gränser och att orka ta konflikter och konfliktlösningarna, att lägga tid på det och följa upp” kan jag också avläsa
ett relationellt perspektiv. Hon lyfter upp denna samhällsförändring vars många faktorer spelar in på hur barns liv ser ut idag och där det också framkommer en insikt i att ett förändrat samhälle kräver en förändrad lärarroll. Man kan utläsa en fokus på att barn idag behöver stöd i sin sociala utveckling av pedagogerna i form av bl. a gränser och
konsekvenser men också konkret lärande i hur man beter sig mot varandra. Denna insikt ligger i linje med det Persson (2009) resonerar kring, i och med skolplikten och att dagens människor kommer i kontakt med betydligt fler människor, och med det mångkulturella samhällets bredare variation, har dagens lärare fått en ny roll då det förfaller som familjen har allt svårare att hantera barnens sociala och emotionella fostran.
Korrektionsinstrumentet för skolan blir att undervisa och öva våra elever i social och emotionell kompetens (ibid). Det krävs att man brinner för att hjälpa eleverna i detta och vara extra vaksam mot de elever som har en ansamling av ”riskfaktorer” runt sig
(föreläsning, Karlberg, 090418). Jag instämmer med Laursen (2004) där han skriver att det måste finnas en känsla hos pedagoger idag av att man uträttar något betydelsefullt som man är beredd att arbeta för.
Om man tittar på mobbning utifrån ett relationellt synsätt vidgas ens vyer och man försöker förstå mobbningens orsaker utifrån ett helhetsperspektiv. Det handlar då om att se över skolans organisation, dess verksamhet och utrymmen, hur ledarskapet fungerar i
klassrummen och hur undervisning bedrivs (Emanuelsson & Persson, 2001). Det gäller t ex att vara medveten om att skolan kan förstärka och medverka till uteslutning genom att t ex ordna barnen i grupper utifrån olika likhets- och olikhetskriterier, såsom t ex svaga elever, stökiga elever, elever med annat modersmål än svenska etc. (Wrethander Bliding, 2007).
Utöver detta kan man förstås beakta hur elevers familjesituationer ser ut och vilka risk- och skyddsfaktorer som finns runt elever m.m. För enskilda elever kan man göra en
”situationsanalys” för att se var, när och med vem/vilka problemen förekommer
(Föreläsning, Karlberg, 090418). Zero-programmet utgår från existerande strukturer och organisation vid implementeringen av programmet och det ingår en översyn av olika nivåer i skolan (Fauchald, SPOR, 2/2010) vilket tyder på att det också finns en relationell
utgångspunkt i programmet.
5.1.2 Ett systemteoretiskt perspektiv
Det systemteoretiska perspektivet problematiserar interaktion mellan olika individer och man funderar utifrån detta perspektiv mycket på lärarens betydelse i relation till eleverna och hur individer beter sig i olika relationer och kontexter (Skolverket a, 2010). Utsagor i intervjuerna som t ex ”barn behöver vägledning /---/ att man är vuxen, att man är med hela tiden och att man lyssnar” påvisar en syn på lärarrollen i form av fostrare och vikten av att vara en lyhörd omsorgsfull ledare. Det är vikten av att vara en auktoritativ ledare som Galloway och Roland (2004) poängterar och de menar att det måste finnas en tydlighet kring detta. Dessa forskare tar också upp vikten av att vara en intresserad och omvårdande lärare då detta leder till att individer tenderar till att bli mindre benägna att mobba andra vilket bekräftar det som framkommer i utsagorna. ”Att man bara är där och visar att jag bryr mig och lyssnar på dig ”. Det handlar om kravet på professionalism som jag tycker är så talande i Laursens citat där han skriver ”positiva, tillmötesgående, uppmuntrande relationer till eleverna är en aspekt av det
professionella uppdraget även i förhållande till barn som man kanske i andra situationer skulle uppfatta som ”väldigt osympatiska” (Laursen, 2004, s72).
Genom att inte begränsa sig till att endast söka orsakerna hos elevernas bakgrund och karaktär samt att endast ta fram åtgärder inriktade mot eleven/elever vilket i vissa fall inte blir tillräckliga eller får långvariga resultat kan man vidare, utifrån ett systemteoretiskt synsätt, analysera hur ledarskapet ser ut och hur det kan utvecklas samt i vilken mån
eleverna görs delaktiga. Forskare såsom Granér och Einarsen et al (Forsman, 2003) menar att mobbning kan ha bakomliggande orsaker såsom dåligt fungerande ledarskap, att konflikter inte hanteras professionellt på grund av dåliga relationer och bristande kommunikation.
Roland et al (2010) poängterar vidare att ett icke tydligt eller icke stödjande ledarskap leder till att det inte finns någon sammanhållning i klassen vilket ger utrymme för mobbning. Det är av största betydelse för hur ledarskapet bedrivs vad gäller mobbning. Ledare med auktoritet kan förhindra och släpper inte igenom någon form av mobbning eller kränkande behandling (ibid).
Ingen av mina informanter lyfte fram en medvetenhet om att man som pedagog, såväl i agerande som bemötande, kan användas som redskap i barns relationsprojekt och ibland händer det t o m att pedagoger bidrar till att barn upplever sig uteslutna. Men detta anser jag är en kunskap som pedagoger idag behöver fundera kring (Wrethander Bliding, 2007).
Ovanstående ställer höga krav på läraren, både vad gäller planering och organisation såsom att besitta en egen hög emotionell kompetens.
Även Hägglund hävdar att de mobbningssituationer som uppstår inte är oberoende av den omgivning och det sammanhang som det sker i (Wrethander Bliding, 2008, sid 183).
Hägglund (Skolverket a, 2009) lyfter fram att det finns maktkamper i skolmiljön genom lärarauktoritet, bedömning, differentiering och närvaroplikt. Denna maktutövning över eleverna menar hon speglar elevernas maktutövning gentemot varandra. Med tanke på denna ståndpunkt är det viktigt att skilja på ett auktoritärt och ett auktoritativt ledarskap.
Det handlar om att vara en auktoritativ auktoritet utan att vara auktoritär.
5.1.3 Ett kategoriskt perspektiv
Nedanstående utsaga påvisar på ett kategoriskt perspektiv där individen sätts i fokus och där orsaker till mobbning förklaras utifrån individernas olika bakgrund, egenskaper och
karaktärer.
Greta: Jag tror att det är dem som sticker ut, kanske är lite duktigare än andra eller kanske lite långsammare än andra. De som är längre eller kortare eller på annat sätt är mer annorlunda än andra. De som är svagare än andra och tar emot övrigas kommentarer, man märker att de är svagare elever.
Olweus beskriver utifrån ett kategoriskt perspektiv att den typiska mobbaren kännetecknas av ett ”aggressivt reaktionsmönster kombinerat med fysisk styrka” medan den mobbade på motsvarande sätt kännetecknas av ”kombinationen av ett ängsligt och passivt
reaktionsmönster och fysisk svaghet” och jag anser att några av utsagorna kan appliceras på denna syn (Olweus, 2007, sid 27), t ex då Anna säger: ”Jag tror att det är en speciell grupp barn, och jag tror att det är speciellt killar som inte är fotbollskillar som inte är de här tuffingarna som kan bli kallade för
både det ena och det andra”. Dessa mönster kan naturligtvis vara bra att känna till då de kan hjälpa pedagoger till att bli mer uppmärksamma på hur det står till med och runt dessa elever. Men jag tror att det är farligt och begränsande om man endast rättar sig efter att söka efter vedertagna stereotyper. Faran med ett kategoriskt synsätt finns också om det leder till att man endast inriktar sitt förebyggande och åtgärdande arbete mot
eleven/eleverna.
Sociologiprofessorn Donna Eder (Wrethander Bliding, 2008) bekräftar det som en av informanterna uttryckte angående vikten av att ha gemensamma intressen och specifika kläder för att förhindra att bli utesluten och om man inte har detta kan det sänka ens sociala status.
Anna: Det kan vara tjejer som inte följer dagens mode hur man ska se ut /---/Du samlar grupper och som liksom tillhör innegänget och är du då inte en av dem så kan du bli väldigt illa utsatt
Tillhörighet och gemenskap markeras genom att bära särskilda kläder och att man tillhör speciella föreningar. Det framkommer i någon av utsagorna att det ofta är barn som sticker ut på något vis som blir uteslutna vilket också fil.dr. Cathy Evans och Donna Eder
(Wrethander Bliding, 2008) diskuterar och bekräftar. De tar upp att det finns en stor risk att om man tillskrivs negativa egenskaper och att skälen till uteslutningen förklaras av de andra barnen ligga hos eleven själv, kan leda till social uteslutning och att eleven försätts i en situation som är extremt svår att förändra. Det finns alltså en uppenbar risk att då någon kategoriseras som ”socialt isolerad” innebär det att andra i högre grad tar avstånd för att inte riskera att sammankopplas med denna och därmed själv tappa social status. Detta leder i sin tur till att eleven aldrig ges möjligheter till den sociala träning och sociala aspekter i kamratkulturen. Vi som pedagoger har härmed en oerhört viktig roll att aldrig acceptera utanförskap, ha en insikt i att det finns inget utanförskap som är självvalt (ibid) och att det är begränsande om vi fastställer att orsaker till utanförskap eller mobbning kan bero på eleven själv, elever med svårigheter eller avvikelser, utifrån ett kategoriskt perspektiv.