I följande avsnitt kommer en textanalys av de pedagogiska kartläggningarna att göras. Dokumentet som kallas pedagogiska kartläggning är indelad i kategorierna organisation, grupp och individ. Ur ett systemteoretiskt perspektiv spelar det stor roll vad som skrivs var, alla delar
34
är beroende av varandra och är organisationsdelen den som är mest kartlagd så innebär det att förändringen beräknas ske till största delen där.
I de pedagogiska kartläggningar som ligger till grund för studien så är det övervägande mest skrivet på individnivå, ur ett systemteoretiskt perspektiv innebär det en förändring som kommer färst människor till nytta.
Organisations och gruppnivå
Text som är skriven under organisation och grupp nivå handlar till allra största delen om barnet och väldigt lite om organisationens och gruppens uppbyggnad. ”… hög ljudnivå stör hens
koncentration” ” … en vuxen som stöttar…”, ” vuxna som fortsätter att hjälpa…”, ”svårt att stanna kvar i gruppen”, ”pedagogerna är extra tydliga gentemot hen”. En slutsats av dessa
utdrag av texter är att på organisationsnivå och gruppnivå beskrivs barnets tillkortakommande. Runström Nilsson (2012) lägger fram tanken om varför organisation och gruppnivå ska kartläggas. Författaren menar att hur organisationen och gruppen är strukturerad spelar stor roll för barnets välbefinnande. Nilholm (2007) anser att när en brist uppdagas så ses det som mest gynnsamt att söka efter problemet bortom barnet. Utifrån dessa resonemang är det betydelsefullt att kartlägga bilden utanför barnet. Enligt Runström Nilsson (2012) ligger grunden för kartläggningen under organisations och gruppnivå. Det är här möjligheten till förändring ligger. När barnet ses från ett relationellt perspektiv är det här under dessa rubriker som förändringen blir hållbar (Runström Nilsson 2012). Under fokusgruppsintervjun framkommer det att specialpedagogen anser att kartläggningen är till för att utveckla verksamheten och att fokus i den pedagogiska kartläggningen ska ligga på organisationsnivån, och gruppnivån. Specialpedagogen menar att kartläggningen som görs på barnet ska fungera som ett redskap för pedagogerna att utveckla verksamheten och det relationella perspektivet ska utgöra grunden i kartläggningen, därför är det viktigt att kartlägga organisation- och gruppnivån. Trots att specialpedagogen säger så, märks inte detta mönster i de pedagogiska kartläggningar som ingår i studien. Under fokusgruppsintervjun menar specialpedagogen att det är väldigt svårt att påverka pedagogernas tankesätt angående organisationens betydelse för barnets utveckling. Specialpedagogen tror att det beror på att pedagogerna gärna vill att de insatser som behövs ska riktas till barnet istället för till organisationen och gruppen.
35
Individnivå
Generellt från samtliga pedagogiska kartläggningar är att delen som handlar om individnivå är väldigt dokumenterat, däremot är det litet dokumenterat om barnets styrkor, desto mer om det som barnet har svårt för är nedskrivet.
Hen härmar mycket, vilket inte alltid är så bra. Barnet ser på de andra och då får hen svårt att koncentrera sig och springer runt och skriker och stör de andra. Barnets språkutveckling går tillbaka i dessa situationer då hen börjar prata trams och bebisspråk. Här är det viktigt att den vuxne ligger nära och stöttar och lugnar ner barnet så att inte hen stör de andra och för att få hjälp med att lugna sig.
Barnet beskrivs ur ett kategoriskt perspektiv och fokus riktas mot utveckling, åter igen belyses barnets brist och hur pedagoger får kompensera bristen. Den vuxnes stöttning är viktig för barnets utveckling och barnet beskrivs som vara i stort behov av hjälp. Det utvecklingspsykologiska tankesättet där tanken om att utvecklingen sker linjärt kan utläsas genom att barnet går tillbaka i språkutvecklingen. Det ligger även en värdering i hur barnet pratar när det benämns som att det ”pratar trams”. Det är den vuxnes tanke om hur och om vad ett barn ska prata. Här blir det tydligt att just detta barns beteende avviker sig från övriga barn genom att barnet ”stör” de andra. På vilket sätt eller vad som ligger i begreppet ”stör” framkommer inte alls. Lenz Taguchi (2000) menar att det är på tiden att se barnet som kompetent och självständigt, därför att forskning visar på att ju mer ett barn ses som kompetent desto mindre ses barnens olikheter som brister utan som tillgångar. Runström Nilsson (2012) framhåller vikten av att beskriva hela barnets bild, där styrkor och brister framkommer. Hon menar att när bilden av barnets brist beskrivs ingående och väl och barnets styrka inte får lika mycket plats, så ger det inte så mycket information till hur en förändring av verksamheten skulle kunna komma till stånd.
I kartläggningarna finns även styrkor beskrivna.
Hens mest övertygande inlärningskanal är visuellt. Det är viktigt att pedagogerna möter barnet utifrån hens behov. När hen får använda bildstöd då vet hen vad som ska hända. När barnet sitter med lärplattan tillsammans med kompisar så skapas en atmosfär där alla barn samspelar. Bilderna på lärplattan tydliggör för barnet vad som sker i stunden tillsammans med de andra. Det är viktigt att de vuxna förstår att lärplattan är ett verktyg för barnet att skapa relationer till de andra barnen.
Här beskrivs barnet ur ett perspektiv där det fungerar för barnet. Utifrån det relationella perspektivet så är det intressant att fokusera på det som fungerar och i detta citat så beskrivs en situation som fungerar för barnet där det inte fokuseras på utveckling eller brist. Barnets styrkor
36
beskrivs inte utifrån att den vuxne behöver stötta eller hjälpa barnet. Runström Nilsson (2012) menar att i styrkan finns informationen till lösningar för verksamheten att utvecklas så att alla barn har möjlighet att utvecklas så långt som möjligt. I dessa styrkor ses barnets styrka som en tillgång och den vuxnes uppgift är att möta barnets styrka. Svenning (2009) menar att de som arbetar på förskolan har stort ansvar för hur ett barn framställs och Lenz Taguchi (2000) anser att pedagoger behöver byta perspektiv från ett vuxet perspektiv till ett barns perspektiv. Med detta menar hon att när barnets talan kommer fram så ställs de vuxnas föreställningar till svars och först då kan en förändring komma tillstånd. Johansson (2012) lyfter också fram ändrandet av perspektiv. När vuxna slutar prata om hur barnen är och istället skiftar fokus till att reflektera över sin egen del i sammanhanget det är då en förändring kan ske i verksamheten och då ändras miljön för barnen. Från ett systemteoretiskt perspektiv ändras den inre styrningen som kommer till barnens fördel.
I det förtryckta dokumentet finns rubriker med följande innehåll, ”Beskriv när det fungera
för barnet, förklara hur de ser det? beskriv när det inte fungerar för barnet och förklara hur du ser det”. Med dessa meningar kan det utläsas att pedagogen ska beskriva det enskilda barnet.
Elfström (2005) framställer betydelsen av fokus. Trots att tanken är att situationer ska beskrivas och fokus ligger på verksamheten så är det väldigt vanligt att fokus riktas åt barnet, för pedagoger läser av barnet i situationen. Exempel på detta från min studie är när dessa situationer beskrivs enligt följande: exempel på situation som fungerar ”… hen klarar av att klä av sig”. Exempel på en situation som inte fungerar beskrivs så här: ”… om hen inte sitter i en vuxens
knä tappar hen lätt koncentrationen”. Markström (2005) anser att pedagoger värderar barn
utifrån vad de kan, inte kan, vad de är eller vad som vuxna anser att de inte är. En fundering utifrån det, är att det finns ett genomsnitt för vad barn ska klara av och att mallen ska följas om hur barn bör vara.
Markström (2005) fortsätter med att lyfta fram begreppet normalitet. Hon beskriver normalitetsbegreppet som en jämförelse mellan hur något verkar vara just nu i relation till hur något brukar vara. Begreppet kan även tydas till att något ska vara på ett visst sätt som anses rätt och att barnet då ses som något som ska förändras till att bli något som passar in i önskebilden. Bartholdsson (2008) resonerar kring begreppet normal genom att beskriva det med en jämförelse. Enligt Bartholdsson så behövs begreppet normal ställas i relation till något som anses onormalt, det innebär att varje gång som begreppet normal används så relateras det indirekt till någon avvikelse. När något är normalt så betyder det oftast att det är något som sker utan problem och utan att det reflekteras kring, samt att det är en positiv upplevelse. I den pedagogiska kartläggningen blir det uppenbart att normalitet är positivt. ”är en bra kompis”,
37
vill gärna vara med”, ”är glad och positiv”. För att vända på tankesättet så som Markström
(2005) menar så innebär det att vara ”sur och negativ, vill inte vara med och leker inte bra med
andra” negativa sätt att relateras till och därmed inte något att sträva efter.
För att avsluta denna del ska en historisk återkoppling göras i följande stycke. Sedan barnstugeutredningen med Piaget i spetsen där hans utvecklingspsykologi har dominerat så finns det tankar om att den avvikande utvecklingskurvan är kopplad till medicinska termer. Börjesson (2003) och Lutz (2013) framhåller att diagnostisering har fått en mer och mer framträdande roll i jakten av att hitta orsaker till avvikande beteenden. Det är dock inget som kan utläsas i de kartläggningar som den här studien vilar på.
I dokumentet pedagogisk kartläggning ingår det en del där barnet själv ska svara på färdiga frågor om bland annat om vad barnet tycker om att göra, inte tycker om att göra, vem barnet leker och vem som bestämmer vad barnet ska göra på förskolan. På samtliga nio pedagogiska kartläggningar så står det att läsa ” barnet förstår inte frågorna och kan inte svara på dem”. Under fokusgruppsintervjun framkom det att både specialpedagogen och pedagogerna ansåg att frågorna var fel formulerade i dokumentet och att det gav fel bild ifall pedagogerna skulle börja att omformulera de frågor som fanns. De ansåg en fara med att då gavs inte samma förutsättningar till barnen för det innebar att frågorna inte blev formulerade likadant varje gång och till varje barn. Här gör de vuxna en tolkning av barnets förståendebild. De vuxna anser att de på förhand tror sig veta att barnet inte förstår frågorna. Runström Nilsson (2012) menar att begreppet kartläggning är ett begrepp som ska ge en helhetsbild av barnets situation, där pedagog, vårdnadshavare samt barn ska ge sin bild av styrkor och brister. Är en del inte medverkande så blir inte den pedagogiska kartläggningen fullständig utifrån ett helhetsperspektiv. Systemteorin vilar på att olika delar är beroende av varandra och alla delar behöver ses för att kunna bilda en helhet. Utifrån ett helhetsperspektiv så missas en del, barnet. De vuxna poängterar att det inte blir en rättvis bild då frågorna blir individuellt ställda till barnet där Runström Nilsson (2012) betonar betydelsen av att barnet självt är medverkande av sin kartläggning och ger den bilden som den kan ge av sin situation. Författaren menar att är frågorna i den färdiga mallen för svårtydd för barnet så ska pedagogen förändra frågan så att barnet har chans till att ge sin bild.
38