Mycket framträdande är vad barnet inte kan eller anses vara svagt i. Samtalsämnena handlar mycket om den barns bristande förmåga att delta i lek och barn som inte gör som den vuxne säger. Pedagogerna pratar i termer som
Är det mer än jag som har märkt att hen inte har kompetens till att leka med andra, eller (…) hen är så svag i sig själv så hen följer med strömmen (.) och hittar på dumheter och det omöjligt att komma till rätta med allt det här för vi kan ju inte ta bort kompisarna från barnet.
Det är tydligt att problemet ligger hos barnet, barnet ses från ett kategoriskt perspektiv. Detta mönster upprepar sig vid ett flertal tillfällen. Barnet anses svagt och inte ha någon egen vilja samt sakna förmåga till att leka. Palla (2011) anser att när barnet sätts i centrum utifrån ett perspektiv där vuxna talar om det, så fokuseras det på de brister som de vuxna anser att barnet har. Detta märks när pedagogerna ska som de kallar ”(…) komma till rätta med problemet”, vilka åtgärder som behövs för att få till en förändring. Specialpedagogen riktar fokus till det kompensatoriska perspektivet där åtgärderna blir att ”ligga nära”, ”vuxenstöd”, ”stötta
barnet”, ”hjälpa”. Pedagogerna används som verktyg för att förändra barnet, det är
pedagogerna som ska lära barnet hur det ska vara och bete sig. Vilket leder i sin tur till att pedagogerna undrar vad de ska göra.
31
P1 vad ska jag göra när jag ligger nära?(.) Dom släpper inte in mej i leken. Sp du får vara finurlig och ta dej in i leken i alla fall.
Diskursen om barnen handlar om hur barnet är, barnets egenskap blir identiteten för barnet och för att ändra egenskapen behövs den vuxne så att egenskapen förändras. Detta blir tydligt när uttalandet ”(…)barnet är så svagt i sig själv(…)” sägs. Lutz (2009) menar att när åtgärder görs utifrån att bristen ligger hos barnet så blir ofta åtgärdernaav kompensatoriskt slag för att möta bristen. Lutz (2009) och Palla (2011) framhåller att då blir det individuella metoder för att möta den brist som anses vara individuellt kopplat och den vuxnes uppgift blir att stötta barnet i dess utveckling. Palla (2011) ger uttryck åt perspektivet makt för att se det normala i förskolan, enligt henne äger den vuxne det mandatet när hon ställer sig frågande till ordet ”vuxenstöd” som förekommer i dokumentationer och i samtal om barn. Hon menar att det betyder att det är den vuxne som bestämmer reglerna för hur ett önskvärt beteende ska vara och makten ligger hos den vuxne med alla dess förutfattade meningar. Palla (2011) anser att när pedagogens uppgift blir att hjälpa barnet individuellt så kan detta underlätta för barnet genom att dämpa bristen. Det innebär att det är den vuxne som har makten för vilka metoder som anses vara lämpliga att använda vilket kan leda till att barnet får tillgång till en miljö som stimulerar för lärande, men samtidigt är det en markering att barnet inte duger som det är utan behöver stöttning. Nilholm (2007) kallar detta för dilemmaperspektivet. Det uppstår ett dilemma som kräver ett ställningstagande och hantering.
Talet om inkludering
En annan tydlig kategori som framkommer i verksamhetsmötet är talet om önskan om inkludering. Mönster på detta märks när samtalet riktar in sig på hur barn leker med varandra.
”hen hittar svaga personer där hen kan styra med som hen vill”, ”(…)hen fattar inte det sociala samspelet”, ”hen borde ju kunna läsa av lekkoden, så gammal som hen är”. Specialpedagogen
ställer frågor till pedagogerna hur de tänker kring detta och hur leken ska komma igång så att alla barn blir välkomna i leken. Då framkommer det att pedagogerna ser detta som svårt.
”Menar du att vi ska lära barnen att leka(.) det är omöjligt att hinna med för det kommer alltid någon som förstör”. Specialpedagogen fortsätter med att berätta att barn lär sig leka
tillsammans med varandra och då måste pedagoger vara där och stötta och bjuda in de barn som inte får vara med. Specialpedagogen motiverar för att använda det relationella perspektivet där hen anser att pedagogen är en viktig kugge i det arbetet. Pedagogerna anser att för att detta ska vara möjligt behövs fler pedagoger för att räcka till. En pedagog påtalar att det finns barn som
32
inte kan vara tillsammans med andra utan behöver vara själv med pedagoger. En pedagog uttalar
Det känns så hopplöst (.) vad jag än försöker göra så funkar det aldrig. Det enda som jag får höra när jag berättar om det är att vi måste omorganisera oss. Hur menar du att det ska gå till (.) Du är ju aldrig där och ser vad som händer (.)och när du kommer stannar du bara ett litet tag och ser aldrig allt vad som händer.
Specialpedagogen svara med att inget barn lär sig leka ifall det inte får vara tillsammans med andra och det är pedagogens uppgift att vara med och leka i leken, att det inte räcker med att sitta bredvid och observera. Ahlberg (2009) refererar till Dysthe som framhåller vikten av att skapa sociala sammanhang där barnen vistas. En viktig förutsättning för att lära är tillsammans med andra. Dysthe anser att det är mer fördelaktigt att fokusera på vilka sociala sammanhang som kan skapas än vilka metoder som kan vara bäst lämpande för att ett lärande ska ske. Nilholm (2007) menar att den pedagogiska miljön ska vara uppbyggd så att den passar alla barns förutsättningar och behov, på så sätt blir barnen inkluderade. En analys som dras av detta resonemang är att pedagogens förhållningssätt spelar stor roll i den pedagogiska miljön enligt specialpedagogen. Trots att specialpedagogen framhåller pedagogens roll för att skapa en miljö som är anpassad åt alla barn och dennes fokus ligger på verksamhetens förmåga att ändras så handlar samtalet om barnens brist och hur den ska kunna rättas till. Lutz (2013) har liknande åsikt och menar att normen stärks var gång barnets brist ses. ”Var gång som vi definierar något som avvikande, särskilt eller något/någon som ska integreras, blir det normala och allmängiltiga definierat och förstärkt.”(Lutz 2013, s.14).
Under samtalets gång skiftas fokus från barn till föräldrar.
P1 ”det är ju inte så konstigt att hen är sånär hen leker(.) ni vet ju hur mamman är(.) så underlig”
P 2 ”ja jag håller med undras hur det är hemma? Det kan ju inte vara så roligt, stackars pappan med två sådana sure nissar”.
Ansvaret ligger nu inte längre hos barnet inte heller hos förskolan utan hos mamman som anses vara underlig. Detta mönster framkommer även vid flera andra tillfällen. Det pratas mycket om föräldrarnas tillkortakommanden och att det är anledningen till att barnen är som de är. Specialpedagogen inflikar att pedagogerna inte kan påverka hemmiljön men de har all möjlighet att påverka den pedagogiska miljön så att den stimulerar för lek och samvaro. Lutz (2013) menar att förskjutningen som håller på att ske från det kategoriska perspektivet till det relationella perspektivet där inkludering är en förutsättning kan det innebära att fokus flyttas från barnet till något annat för att hitta en anledning till beteendet, i detta fall till föräldern. Lutz
33
(2013) ser en fara i när orsaker letas bortom barnet, då kopieras det kategoriska perspektivets tänkande till det relationella utan att värderingen har ändrat, någonstans i systemet finns orsaken till problemet som går att rätta till eller i alla fall har konstaterats.
Skifte av perspektiv
Ett mönster som framkom emellanåt var att barnsynen inte var statisk, exempelvis när en pedagog säger,
”(…)det var betydligt värre innan, nu går det bättre (.)(.)(.) Kan det vara så (.) att vi har lärt känna hen bättre och vet hur vi ska göra?” Detta citat visar att mitt i en mening skiftar barnets
tillkortakommanden karaktär, från kategoriskt till relationellt. Pedagogen stannar upp i meningen och tänker efter sedan ser pedagogen sin egen roll genom att påpeka att pedagogerna har lärt känna barnet. Ett barn skulle byta förskola och då säger en pedagog
Bara dom tar hen rätt och lyssnar så får de se vilket fantastiskt barn hen är(.) men gör de inte det (.) så får de bekymmer med hen. Får barnet bara tid att tänka och säga vad hen vill så blir det inga konstigheter gjorda.
När pedagogerna har hittat strategier för att fånga barnet och känner en säkerhet i det då bytas synen på barnet från att setts som ett bekymmer till att ses som en tillgång. Bjervås (2011) framhåller skifte av perspektiv. När pedagogen känner sig lyckad i sin arbetssituation så är det enklare för denne att ändra perspektiv från kategoriskt till relationellt perspektiv. Lenz Taguchi (2000) anser att när pedagogerna blir uppmärksam om sin egen barnsyn och vilken inverkan synen på barn har för verksamheten då är det möjligt att ändra om i sättet att se på arbetet och barnen. Nilholm (2007) menar att när lärandet sker ur ett relationellt perspektiv så ses barnet som en tillgång och pedagog ser sin del som en lyckad strategi. Däremot får det motsatts effekt när ens arbetsmetod inte stämmer, då söks det återigen efter bristen hos barnet. Bjervås (2011) lyfter fram problematiken när pedagoger inte når ända fram till barnet, det som då sker är att pedagogen ser barnets brister men inte sin egen del.