Med tanke på att det engelska skriftspråket är svårare än det svenska tror jag inte att jag som lärare ska ta för givet att eleverna lär sig engelsk stavning och stavningsregler automatiskt bara av att läsa och plugga glosor. När eleverna börjar skolan som sex/sjuåringar och lär sig läsa och skriva brukar läraren efterhand gå igenom svenska stavningsregler. Detta tror jag är lika viktigt när man börjar lära sig ett främmande språk som engelska. Det är viktigt att förklara skillnaderna mellan språken när det t.ex. gäller enkel- och dubbelteckning, olika stavning av fonem samt fonem som finns i det ena språket men inte i det andra. Det är också betydelsefullt att göra eleverna uppmärksamma på att ett fonem kan stavas på olika sätt och att å andra sidan vissa grafem kan uttalas på olika sätt.
Som lärare får jag också försöka hitta på små knep som kan hjälpa eleverna att minnas hur ord stavas. Flera elever i studien har svårt att få bokstäverna i rätt
ordning i bokstavskombinationen <ght> (night). Eftersom jag märkt att många elever placerar <h> sist, kan ett tips vara att ”det ljud som hörs sist (/t/), kommer sist i stavningen”. I undersökningen framgår det också att eleverna kan blanda ihop olika stavningsalternativ. För att komma ihåg när /w/ stavas med <wh> eller <w> och när /h/ stavas <wh> eller <h>, kan man tänka att ”alla frågeord som kan stå för sig självt stavas med <wh> (what, when, which, where, who) utom ordet how som stavas med <h> precis som det svenska hur”. Davis (1999) förklarar att många av de här små, oftast vanliga orden är s.k. triggerord, som dyslektikern har svårt att skapa sig en mental bild av. Det är lättare att lära sig symboler för substantiv som katt och blomma, som är mer konkret.
Alla elever blir inte hjälpta av att få muntliga tips och förklaringar följt av skriftliga övningar. I sin metod för symbolbemästring av ord förespråkar Davis (1999:197) att man stegvis kopplar ihop teoretisk kunskap med praktisk-kinestetisk inlärning genom att ta reda på ett ords betydelse genom att slå upp det i en ordbok, försäkra sig om att man kan uttala ordet, använda ordet i egna meningar och forma både ordets begrepp och bokstäver i lera. Även om jag tvivlar på att en högstadie- eller gymnasieelev frivilligt skulle använda modellera för att lära sig stava, är jag övertygad om att det har en positiv inverkan på inlärningen att stimulera olika sinnen genom t.ex. bild, färg, ljud och rörelse.
Det är också viktigt att ta upp med eleverna hur det kommer sig att engelskan har ett så komplicerat skriftspråk. Om man berättar att språket har kommit att bli en blandning av olika språk, vartefter folk har invandrat till de brittiska öarna från olika delar av Europa, får de en bättre förståelse (Charles Barber 1993, McGuinness 1998:78-100, IDA 2008). Kanske de till och med börjar tycka det är spännande, när de i engelska språket hittar spår av de nordiska vikingarnas intrång i landet. Kanske de upptäcker att engelska inte är så främmande trots allt.
För att ännu mer öka elevernas förståelse för dagens engelska skriftspråk, kan man tala om att från början uttalades alla bokstäver i det skrivna ordet, men man fortsatte att stava som man ”alltid” hade gjort, trots att uttalet förändrades med tiden (Barber 1993, 32-57, 106-113). Precis som Fredrik Lindström talar om i sin teveserie ”Värsta språket”, påpekar Barber (1998) och McGuinness (1998) att ett språk inte är en statisk företeelse utan förändras hela tiden när det gäller uttal, men även vokabulär, grammatik och stavning.
Varför är då engelsk stavning fortfarande så krånglig? Eleven menar kanske att någon förenkling inte märks. Jag skulle börja med att tala om att vissa stumma bokstäver behölls för att signalera ändrat uttal av föregående bokstav/bokstäver och andra blev kvar pga. ordets etymologiska bakgrund (McGuinness 1998:90-91). Bokstaven <k> uttalas inte längre i orden knife/knives och knight, men tack vare stavningen går orden att härleda till svenskans kniv/knivar och knekt. Vet man det kanske det blir lättare att komma ihåg ordens stavning.
En diskussion kan inledas om det är möjligt att införa ett helt fonetisk alfabet och göra om engelskan och svenskan till helt transparanta språk. Många intressanta frågor kunde tas upp. Hur skulle man skilja homofoner åt? Vilka och hur många bokstäver finns i svenskan respektive engelskan och hur kommer det sig att man inte införlivar användbara bokstäver från andra språk i sitt eget alfabet, när det är så lätt att ta till sig hela ord, s.k. låneord, från andra språk? Ett intressant exempel på fenomenet låneord kontra fonetisk stavning är det inlånade ordet för fruktsaft i svenskan. I ordlistorna kan vi hitta den förenklade svenska stavning jos, men det är den krångligare stavningen juice som har haft störst genomslagskraft.
Under ett liknande tema vore ett ämnesövergripande samarbete med svenskläraren intressant, då man bl.a. kunde se något av Fredrik Lindströms teveprogram och ha en utmanande tävling om att hitta ord flest ord i engelskan som kan spåras till svenskan och, tvärtom, engelska låneord i svenskan.
Frågan kvarstår om ett fonetiskt alfabet vore den bästa lösningen för att underlätta läsning och skrivning. Detta alfabet skulle också bli omodernt med tiden, eftersom språket och uttalet förändras långsamt men säkert. Är det då rätt att korrigera elevernas stavfel, framför allt om de stavar som de talar? Även om språket är under ständig utveckling, tror jag ändå att skolan är skyldig att lära ut gängse skrivnormer så att elevens framtida skriftliga kommunikation i yrkeslivet och med myndigheter inte ska misstolkas.
Att engelska är ett svårt språk att skriva framgår tydligt i undersökningarna av Oney & Goldman (1984) och Landrl, mfl. (1997), där de funnit att engelska barn har sämre läsförmåga än turkiska och tyska barn som har mer transparanta språk som modersmål. För elever med läs- och skrivsvårigheter, som lär sig engelska som främmande språk är det då extra viktigt, som Høien & Lundberg (1992:100) påpekar, att visa ”tålamod och tolerans”. För att elever med läs- och skrivsvårigheter inte ska tappa modet, är jag dock övertygad om att det inte är bra att rätta stavningen jämt.
Det måste finnas tillfällen när eleven kan skriva fritt, gärna med hjälp av datorn, utan att tänka på stavningen för att få in flytet i språket. Det är samma sak som med talet: om du alltid blir korrigerad, vågar du till slut inte öppna munnen. Däremot tror jag det är viktigt att jag talar om när jag rättar och sedan går igenom stavfelen. Ibland kan jag ha en individuell genomgång, ibland tar jag upp exempel med hela klassen, så att de kan dra lärdom av varandra och frågor kan ventileras.
Jag anser också, som läroplanen fastslår, att det är allas gemensamma ansvar i skolan att uppmärksamma och hjälpa elever som har behov av stöd (Lpf 94:11). Jag har av egen erfarenhet sett att elever, som har svårt att läsa och skriva på engelska, kan klara svenska och andra ämnen bra. Om jag misstänker att en elev har dyslexi/läs- och skrivsvårigheter och ser att hon är i behov av stöd, måste jag be specialläraren och specialpedagogen om hjälp och kräva en utredning även om ingen annan lärare har märkt elevens svårigheter. Eleven har oftast lärt sig kompensera sina brister i svenskan, men när hon ska lära sig läsa och skriva på ett nytt, främmande språk, kan problemen uppdagas igen.
Även om det är min åsikt att jag inte bör fokusera för mycket på skrivning och stavning om eleven har läs- och skrivsvårigheter, utan då låta talet få ta större plats, måste jag tro att det går att utveckla elevens skrivförmåga. Först och främst bör jag, som McGuinness (1998) gör, visa på de regelbundenheter och den konsekvens som trots allt finns i engelskans opaka ortografi, så att eleverna ser det logiska systemet i engelsk stavning. Med mer kunskap om vilka stavningssvårigheter som kan uppstå, har jag möjligheten att tillsammans med specialpedagog och speciallärare arbeta fram en metod speciellt inriktad på att förbättra elevens skrivförmåga. Idag räcker det tyvärr inte alltid att bara kunna prata och förstå engelska när andra pratar. När du chattar, spelar spel on-line och söker information på internet på din fritid; när du studerar på universitet och högskola; när du går in i yrkeslivet, kommer det att underlätta om du kan läsa och skriva så bra engelska att inga missförstånd uppstår. Jag är övertygad om och har själv upplevt att varje litet framsteg, ger eleven en ökad självkänsla. Nu när eleven och jag vet ”hur svårt det kan va’ ” att stava på engelska, kan vi inte mer än skratta åt det tillsammans när det blir lite tokigt.