När jag började undervisa i engelska upptäckte jag att en del elever hade svårt att stava på engelska, vilket ledde till att de skrev mycket korta berättelser och ogärna ville skriva. Deras stavningssvårigheter visade sig också på de skriftliga läxförhören, där de kunde ha rätt på innehållsfrågor men gjorde många stavfel på ordkunskapsfrågor eller skrev inte orden alls, trots att de tidigare visat mig muntligt att de kunde orden. Ett fåtal av dessa elever visste jag hade dyslexi, men inte alla. Jag märkte också ganska snart att några tappade lusten att lära sig engelska och behövde extra peppning, när de inte lyckades så bra med skrivandet. Detta gjorde att jag började intressera mig för stavningsproblematiken i det engelska språket och ville ta reda på mer vad det är som är svårt med skriftspråket.
Under tiden jag arbetade fram ett stavningstest till min undersökning och ännu mer när jag bearbetade det insamlade materialet från respondenterna insåg jag mer och mer att engelsk stavning inte är så lätt. Jag har fått större förståelse för att många elever har stavningssvårigheter i engelska.
Med min undersökning ville jag ta reda på om det är svårare att stava på engelska än svenska. Enligt McGuinness (1998), Davis (1999) och Spencer (2000) är engelskan svårare att läsa och stava än många andra alfabetiska språk, som t.ex. svenskan. Det beror på, menar de, att engelskan bara har 26 bokstäver men 43 språkljud (enligt McGuinness 1998:98), 44 om man räknar med j-ljudet. Det kan jämföras med svenskans 29 bokstäver och 37 språkljud. Hur går det ihop, kan man fråga sig, när det saknas 8 bokstäver i svenskan och 17 i engelskan? Lösningen har blivit, vilket McGuinness (s. 99) visar för det engelska språket, att några bokstäver och även kombinationer av bokstäver kan stå för flera olika ljud. McGuinness (s. 275) pekar också på att det är vanligt att ett ljud kan stavas på flera olika sätt, antingen med en, två eller flera bokstäver. Detta framkommer även i min undersökning av olika engelska och svenska fonem, liksom att det är betydligt vanligare i engelskan än i svenskan.
Enligt FMLS (2008) kan elever med läs- och skrivsvårigheter ha ”svårt att upprepa och uppfatta långa ord”. Även Madison (1992) framhåller att dyslektiker ”har svårt att minnas och segmentera långa, fonetiskt svåra ord”. När jag jämför hur svåra enstaviga ord är att stava beroende på hur många bokstäver de innehåller visar
resultatet att mängden bokstäver har en viss betydelse för hur lätta eller svåra de är att stava. Fler respondenter stavar rätt på de fonetiskt stavade orden med bara 3 grafem än på de enstaviga orden med digraf/trigraf och konsonantkluster som innehåller fler bokstäver (de flesta 4–6 grafem). Det som spelar större roll är dock graden av fonem/grafemöverensstämmelse. Orden med konsonantkluster, som innehåller lika många eller fler grafem och är mer ljudenligt stavade än orden med digraf/trigraf, stavar färre elever fel på. Av resultatet framgår det också att de enstaviga orden är lättare att stava än de flerstaviga när det gäller både engelska och svenska ord. Detta överensstämmer med två av de tre faktorer som Spencer (2000) menar har betydelse för hur lätt eller svårt ett ord är att stava: Hur långt ordet är och hur fonetiskt ordet är. Även undersökningens långa, sammansatta ord med ljudenlig stavning är lättare för eleverna att stava än några av de enstaviga, fonetiskt oregelbundna orden, vilket bekräftar Spencers teori ytterligare.
När jag sedan jämför hur många elever som stavar fel på de olika enstaviga och flerstavig orden, framgår det att de engelska orden är svårare att stava. Skillnaden mellan antalet felstavningar i enstaviga och flerstaviga ord är avsevärt större bland de svenska orden än de engelska. Det är dessutom fler som stavar fel på de engelska enstaviga orden med digraf/trigraf än på de svenska flerstaviga orden. Det tyder på att engelskan är svårare att stava.
Enligt Høien & Lundberg (1992:24, 39) kan man, som dyslektiker, ha svårt att minnas en längre mening tillräckligt länge för att hinna avkoda orden, vilket beror på att den fonologiska avkodningen, som dyslektikern har problem med, sker i korttidsminnet (arbetsminnet). När man läser enstaka ord tar man i första hand hjälp av den fonologiska strategin och den ortografiska strategin, men när ordet står i en mening, är det vanligt att eleven med lässvårigheter använder semantiska hållpunkter, dvs. tar hjälp av textens innehåll vid ordavkodning (s. 55–57). I min studie testade jag elevernas förmåga att urskilja och koda (skriva) det talade ordet, dels utan kontext, dels med. Det visade sig att det inte hade någon större betydelse om ordet stod ensamt eller i kontext för hur lätt det var att stava utan det berodde mer på vilket ord det var. Skillnaden i antal stavfel var något mindre för de svenska orden, som fler elever stavade rätt, jämfört med de engelska. Alla elever skrev de enstaka svenska orden och några få skrev dem inte i sin mening. De engelska orden var det fler som inte skrev i en mening än när de stod isolerade. Det tyder på att eleverna har mindre hjälp av den semantiska strategin vid avkodning av engelska ord
i en kontext. Det kan bero på att engelska är ett främmande språk och att de inte behärskade de engelska orden i meningen, varken ortografiskt eller semantiskt. Det kan också bero på att det var en stressad situation för dem, och att de hade behövt mer tid till meningarna för avkodningen.
I en jämförelse mellan svenska och engelska homofoner framgår det att de engelska homofonerna är svårare att stava och hålla isär. Det kan bero på att de engelska orden har en mer komplicerad stavning än de svenska med fler digrafer/trigrafer, en av de faktorer som gör att ett ord är svårt att stava enligt Spencer (2000) .
Den tredje faktorn som Spencer (2000) menar har betydelse för hur lätt/svårt ett ord är att stava är hur vanligt förekommande det är i språket. I den här undersökningen har jag inte fokuserat på denna faktor. Eftersom engelskan inte är elevernas modersmål, är egentligen inget ord vanligt om de inte använder språket dagligen. Det som ändå framträder tydligast i resultatet är att det spelar större roll hur fonetiskt ordet är än hur vanligt det är.
Har man skrivsvårigheter är det vanligt att man ofta gör dubbelteckningsfel menar FMLS (2008). Høien & Lundberg (1992:95) påpekar att eleven behöver ”säker ortografisk kunskap” för att inte göra enkel/dubbelteckningsfel eftersom stavningen inte alltid följer huvudregeln. Reglerna för enkel/dubbelteckning av konsonanter i svenskan ägnar läraren säkert mycket tid åt att lära ut och träna på låg- och mellanstadiet för det måste nötas in. I resultatet ser vi att i både engelska och svenska gör eleverna fler enkelteckningsfel än dubbelteckningsfel. För de engelska orden gör de mer än dubbelt så många enkelteckningsfel än dubbelteckningsfel. Skillnaden är inte så stor för de svenska orden. Det framgår också att enkelteckningsfel är ett mycket större problem (dubbelt så många stavfel) för eleverna när de skriver engelska ord än svenska ord. Dubbelteckningsfel, däremot, är något vanligare i de svenska orden jämfört med de engelska. Eleverna stavar mer fel på de svenska ord där stavningen går ifrån huvudregeln, att kort vokalljud följs av dubbel konsonant. Som lärare bör jag tänka på att ta upp skillnaden mellan enkel/dubbelteckning i engelskan och svenskan eftersom reglerna skiljer sig åt mellan språken.
Resultatet av regelbundna verbändelserna i imperfekt och perfekt particip visar 150 fall av felstavningar i sex engelska ord, men bara 4 fall i fyra svenska ord. De svenska verbändelserna stavas alltid ljudenligt. Att de engelska verbändelserna vållar mycket större stavningssvårigheter beror troligen på att det finns tre olika sätt att
uttala dem på. Stavningen (<ed>) ändras däremot inte trots att uttalet är olika i vissa ord. Detta gäller även adjektiv med samma ändelse (ex. wicked). Det vanligaste stavfelet bland eleverna är ljudenlig stavning. Den engelska ändelsen är kanske lätt att träna in eftersom den alltid stavas likadant oavsett uttal.
Resultatet av stavningen av olika fonem antyder att eleverna har problem med fler engelska konsonantljud än svenska. Beträffande vokaler är det nästan uteslutande de engelska vokalljuden som orsakar stavningssvårigheter. Det kan bero på att det är större skillnad på stavningen av vokalerna mellan svenskan och engelskan än för konsonanterna. De svenska vokalljuden har också en nästan helt regelbunden, ljudenlig stavning, medan de engelska vokalerna har en mer komplicerad stavning med fler stavningsalternativ, som ofta består av digrafer/trigrafer.
Av konsonanterna stavar eleverna mest fel på /sj/, /sh/tj/, /k/ och det svenska /j/ i de svenska orden. I de engelska orden vållar /s/, /sh/tj/, /ch/, /f/ och /w/ störst svårigheter. Det är dock fler som stavar fel på de engelska konsonanterna än på de svenska. Bland vokalerna i engelskan är /ee/, /u/, /uh/ och diftongen /oe/ de mest svårstavade. Däremot är det bara ett svenskt ljud, /e/, som flera elever stavar fel på.
I resultatet framkommer fem olika orsaker till varför vissa fonem eller grafem är svårare att stava än andra:
1. Fonemet stavas med digraf eller fler grafem. 2. Fonemet har många stavningsalternativ.
3. Fonemet har helt olika stavning i engelska och svenska. 4. Fonemet har ingen motsvarighet i svenskan.
5. Vissa grafem och digrafer kan uttalas på olika sätt.
De vanligaste misstagen informanterna gör är att de:
1. stavar ljudenligt
2. tar fel på fonemets olika stavningsalternativ 3. gör enkel/dubbelteckningsfel på konsonanter
4. blandar ihop stavningen av olika fonem och mellan språken 5. skriver bara den ena vokalen i en vokaldigraf
Reversalfel och felstavning pga. uttalsfel eller att man skriver som talspråket, vilket Madison (1992) och FMLS (2008) visar är vanligt hos dyslektiker, förekommer också, men inte lika ofta.
Det framgår av resultatet att eleverna har svårt att skilja på /s/ och /z/ liksom de har svårt att skilja /s/, /z/, /th/ och /j/ från /ch/ och /sh/tj/. Alla är frikativor (väsande/brusande ljud) eller affrikativor (väsande/brusande med ett litet initialt explosionsljud). Det kan bero på att man blandar ihop deras stavning eller att man har svårt att särskilja fonemen ljudmässigt, dvs. att man har svag fonologisk medvetenhet, som är kännetecknande för personer med dyslexi (Lundberg 1998, BDA 2008, IDA 2002). Det stämmer även bra överens med Madisons (1992) uppgift om att personer med auditiv dyslexi förväxlar tonlös och tonande konsonant, liksom de förväxlar sj- och tj-ljud i både skrift och läsning.
Sammanfattningsvis kan vi av undersökningens resultat konstatera att för den grupp elever som ingick i denna studie är det engelska språket svårare att stava än det svenska språket. Det är bara dubbelteckningsfel som förekommer mer i undersökningens svenska ord. Det stödjer den teori som andra forskare kommit fram till tidigare, nämligen att ju mindre transparant ett språk är, ju svårare är det att stava.