Hur livsvärlden möter systemvärlden

När det kommer till den emotionella balansen till arbetet svarade socialsekreterare 1 och 2 att det är svårt att inte ta med sig arbetet hem. Socialsekreterare 1 svarade följande: “Jag gick ofta hem från

jobbet och tänkte har jag verkligen gjort det bästa jag kunnat göra? Har jag verkligen velat se hur detta barnet har det när vi inte är med?” Hen beskriver vidare att det är viktigt att inte ta för givet att allt

föräldrarna säger alltid stämmer. Respondenten fortsätter och tar upp ett exempel där hen satt i ett möte med en polis och en förskollärare. Hen drar parallellen att hen förmodligen är mer “härdad” än förskollärare då de arbetar med barnen i vardagen och har en relation med dem. Hen menar på att distansen är större och att det på följande sätt är enklare för dem som inte arbetar med barn i vardagen.

Socialsekreterare 2 förklarar att stödet från kollegor och chefen är jätteviktigt. Det är

betydelsefullt att ventilera med varandra då det är tunga saker som kommer upp och som väcker känslor. Respondenten fortsätter:

Man får hela tiden ha i åtanke om jag sitter och blir berörd när jag pratar med ett barn som berättar sin historia får man påminna sig om hur viktigt det är hur man reagerar och man måste kunna lyssna och ta in berättelserna och fånga upp det utan att barnet märker det. Annars gör man inte ett bra jobb, samtidigt är vi människor så tiden efter samtalet är viktig.

Hen förklarar vidare för oss att det är lätt hänt att ta med sig arbetet hem, speciellt i början. Sedan någonstans på vägen blir man härdad eller vad vid det.

Man vet själv hur viktigt det är att hålla ihop för att kunna orka med nästa dag och tyngre ärenden. Viktigt under slutet av dagen att man känner att jag inte kunde gjort mer, jag har gjort en bra utredning eller jag har frågat alla som kan ha frågat, jag har inte missat något.

Avslutningsvis klargör socialsekreterare 2 att de har regelbundna handledningar där de lyfter ärenden och alla tunga saker och får stöd av kollegor och handledare utefter det.‘’Det kommer

alltid vara ärenden som kommer lite närmre in på hjärtat som man har svårare att släppa oavsett hur professionell man är eller hur länge man har arbetat med det’’.

Trots att det kan vara känslomässigt påfrestande beskriver socialsekreterare 3 den emotionella balansen som naturlig. Hen förklarar följande:

För mig är det inget problem att bli känslomässigt påverkad, jag är mänsklig och den dagen jag blir en robot och bara ser personnummer och inte människorna bakom då kommer jag byta jobb. Det behövs en mänsklighet för att kunna göra jobbet bra är min åsikt. Det ska givetvis inte äta upp mig men att det påverkar mig i perioder det är ok. Det är bara ett tecken på att jag är en människa.

Hen motiverar sitt svar genom att beskriva att det finns en grund till varför utredningen inleds och utgår vad som är bäst för barnet. När det väl blir jobbigt är det oftast när något sker för

första gången. Hen fortsätter och ger ett exempel när ett barn skulle hämtas till polisförhör på barnahus och då kunde respondenten inte sova natten före. Hen fortsätter och beskriver en klient som hen en gång hade hand om:

Det har hänt mycket och jag har följt med henne i mycket som har hänt men det gör också att jag faktiskt bryr mig om hur det går för henne. Ibland när jag tänker på allt hon har varit med om så gråter jag. Jag blir uppriktigt ledsen. Men det handlar mer om den relation som vi har mer än mitt jobb.

Ingram (2013) beskriver i sin artikel hur socialarbetare hanterar sina känslor under ett

beslutsfattande. Han menar på att deras känslor aldrig får påverka beslutet som de tar och att det är komplicerat att skilja på känslorna med deras professionella roll. Det Ingram hävdar bekräftas i resultatet då respondenterna inom socialtjänsten lyfter fram samma aspekt. Alla tre

respondenter inom socialtjänsten belyser hur påfrestande och jobbigt det kan vara att hantera känslorna som kan uppstå i arbetet. Alla tre socialsekreterare förklarar att det emotionella kan påverka deras arbete och att det är lätt hänt att arbetet följer med hem efter en arbetsdag. Detta bekräftas även i studien av Pham (2018) då det framkommer att arbetet kan ha en negativ påverkan på privatlivet på grund av dåliga arbetsvillkor och hur påfrestande det kan vara för dem. Det framkommer även i resultatet hur viktigt det är med deras reaktioner och att det inte får synas om de blir känslomässigt påverkade under ett samtal med barnet. Något som alla socialsekreterare gemensamt lyfter fram är hur jobbigt det emotionella är men att det oftast sker i början av deras yrkeskarriär. Det avtar sedan mer och mer ju längre in i sin professionella

yrkesroll man kommer i. Resultatet visar en tydlig bild att deras livsvärld är subjektiva men att dem i viss mån delar en gemensam livsvärld med anledning att de har varit med om liknande upplevelser och erfarenheter. Det ger sig i uttryck genom att de exempelvis har varit med att ett barn far illa och att just händelserna liknar och påminner om varandra. När vi ställer frågan om den emotionella balansen förklarar alla tre respondenter inom förskolan att det är svårt men att de som personal gör det för barnets skull. Det är det som de hela tiden måste fokusera på. Förskollärare 1 förklarar att man i förskolan arbetar för barnets hälsa och välfärd och att de hela tiden måste tänka på att barnet ska må bra.

Jag kan säga såhär, att sitta i ett samtal med en socialsekreterare och en polis med ett barn som berättar vad som hänt och hur barnet har blivit slagen, det är inte lätt. Det är så skrämmande. De kan verkligen förklara i detalj, det är väldigt otäckt. Det är inget man blir van med, oavsett hur länge jag arbetat med det, det blir aldrig lätt att höra.

Upprepade gånger betonar professionerna att de gör det för barnets bästa/barnets skull, vilket kan tolkas att de åsidosätter sig själva i många avseenden och endast fokusera på barnet. Inom fenomenologin ligger fokus på subjektets livsvärld och människors upplevelser av sin livsvärld (Kvale & Brinkman, 2009:41–42). Även om de sitter på makten finns det en skillnad på exempelvis vad ‘’jag vill detta för barnets bästa’’ kontra till vad ‘’lagen säger’’ om vad som är barnets bästa. Definitionen av barnets bästa är alltså olika beroende på om det är livsvärlden eller systemvärlden som representerar. Går vi tillbaka till exemplet om fenomenologins subjektiva sanningar (Se punkt ‘’6.1 vetenskapsteoretisk utgångspunkt: fenomenologi’’) kan det kopplas även i detta fall. De alla har sin tydliga uppfattning om vad som är rätt och fel när det kommer

till barnets bästa och det är deras subjektiva sanning. Det som är sant för en förskollärare till exempel behöver inte vara sanningen för någon annan förskollärare, likadant gäller det för socialsekreterarna. I situationer som dessa kan sanningar prövas mot varandra då alla har sin egen ‘’sanning’’. De kan tänka ‘’Gör jag detta så är det för barnets skull’’, men vems sanning är egentligen bäst för barnet? Likadant kan det krocka mellan exempelvis socialsekreteraren som prövas mot vad barnet säger eller vad föräldrarna säger. Å andra sidan har de professionella ett visst stöd i riktlinjerna som också kan upplevas som ‘’sanna’’ och som representerar

systemvärlden. Däremot har varje människa sin egen tolkning av riktlinjer och i relation med situationen kan en bedömning aldrig riktigt blir objektiv. Snarare tvärtom - en bedömning innehåller alltid ett visst mått av subjektivitet. Subjektens sanningar ställs således mot varandra och det blir med andra ord krockar. De har alla sin tydliga uppfattning om vad som är rätt och fel som är deras sanningar som ingen kan tas ifrån.

Förskollärare 2 påstår att det är en fruktansvärd känsla och att hen alltid har en rädsla för att berätta för föräldrarna med tanke på att de aldrig vet hur de kommer reagera. Hen poängterar dock att de aldrig är själva när de ska berätta. Precis som förskollärare 1 påstår att den

emotionella balansen följer med en hem efter en orosanmälan är det likadant för förskollärare 2 som säger följande:

När jag gör en sådan stor grej tänker man på det, både dag och natt. Det gör man, du kan inte släppa det så. Så tänker man väldigt mycket på barnet och så. Det är jättesvårt att släppa det och inte tänka på det när man väl är uppe i det.

Liknande svar ger förskollärare 3 oss som också tycker det är svårt att förhålla sig emotionellt vid en orosanmälan eftersom hen är väldigt nära dessa barn. Alla tre respondenter från förskolan försöker så gott som det går att gå in i sin yrkesroll, trots att det är utmanande i vissa situationer.

Man kommer ihåg alla fall man gjort. Det är ju de man arbetar med varje dag, de blir ju en del

av sig själv. Man fastnar ju för dessa små, de har en plats i hjärtat.

Förskollärare 3 förklarar vidare att det svåra är att de vet om att barnen inte har så mycket makt och kan därför inte göra så mycket. Sedan beror det på vad det handlar om. Är det fråga om att barnen kommer med nattblöja till skolan är det inga problem förklarar respondenten, då är det bara att byta och tvätta. Hen fortsätter att förklara att det inte alltid behöver vara jätteallvarligt med orosanmälningar på grund av att det finns olika grader.

Med tanke på betoningen av barnets bästa kunde vi också utläsa från socialsekreterarna att de gick hem från jobbet med en känsla av ‘’har jag verkligen gjort allt för detta barnet?’’ eller tänkt tanken ‘’kunde jag gjort något annorlunda?’’. I resultatet förstod vi att båda professionerna beaktar barnets bästa och vill sätta barnets behov först. För att kunna göra det kunde vi speciellt se att respondenterna inom socialtjänsten använder sig av BBIC som står för barnets behov i

centrum. BBIC är ett handläggnings- och dokumentationssystem som används som verktyg i

arbetet med barnavårdsutredningar. BBIC ses som en riktlinje för socialsekreterarna som de förhåller sig till när de fattar viktiga beslut. I och med att det är en riktlinje tillhör det deras systemvärld och verktyget är dylikt som en stöttepelare som de alltid kan luta sig mot för att känna en trygghet i arbetet. Trots att det kan vara jobbigt för dem med den emotionella distansen och att de tänker på det mycket (livsvärlden) har de fortfarande sina ‘’fyrkantiga’’ riktlinjer att förhålla sig till som är minst lika viktiga som den emotionella balansen.

Alla tre respondenter inom förskolan nämner att det finns stöd att tillgå, oftast att de ventilerar med sina kollegor. Förskollärare 1 förklarar att de har rätt att få psykologhjälp som stöd för personalen efter en anmälan har gjorts. Hen förklarar vidare att de har något som kallas elevhälsan och personalhälsa där det då finns psykologer och specialpedagoger som handleder personalen i att de gör rätt. Barnen får också stöd och hjälp av socialen med psykolog, och BVC kopplas även in. Förskollärare 2 svarar att stödet som finns att tillgå till personalen och barnen efter en orosanmälan är att de har tillgång till en psykolog om de är i behov av det. Hen förklarar att stödet rent allmänt är att de pratar mycket med varandra och speciellt de som har behövt göra en anmälan på avdelningen. ”För man behöver verkligen prata om det. Man känner sig helt utmattad efter

en sådan incident’’.

Vidare har de en psykolog som är kopplad som barnen kan prata med om de i personalen känner att det behövs.

I och med att vi inte vet så mycket vad som händer, socialen tar ju över så det är ju de som ser. Vi ser ju såklart hur barnet mår om de är kvar på förskolan, annars är det socialen. Skulle vi se att de mår dåligt då får ju vi koppla in psykolog. Vi har även samarbete med BVC. Vi kan ringa och prata med dem också, rådfråga och så vidare.

Förskollärare 3 förklarar att det stöd som finns att tillgå på inom verksamheten är kuratorer, deras chef och kollegorna. Hen förklarar att de är 3-4 på varje avdelning som kan prata med varandra. Barnen har också tillgång till kurator.

I och med att de professionella är med om mycket i deras arbeten har de hunnit samla på sig erfarenheter och upplevelser. Det går tydligt att utläsa i resultatet att respondenterna utgår ifrån ett tankesätt med fokus på livsvärlden då de betonar att barnets bästa alltid ska tas i beaktning, oavsett vad konsekvenserna blir. Båda professioner värdesätter barnets bästa och ser det meningsfulla i att hjälpa ett barn. Samtidigt går det att hävda att de professionella är regelstyrda och fokuserade på riktlinjerna som de förhåller sig till. Deras subjektiva sanning står i relation till riktlinjerna som är en representant för systemvärlden och då styrs de inte alls av deras känslor i särskilt hög utsträckning. Däremot arbetar de omsorgsfullt i jämförelse med exempelvis

vinstfokuserade människor som endast strävar efter status och makt.

Vanderfaeillie et al. (2018) nämner att förskollärare och lärare väldigt ofta rådgör med sina kollegor samt rektor och chef på skolan, vilket även går att utläsa i vårt resultat. Alla

respondenter som arbetar inom förskolan påpekar nämligen att de tar kontakt med kollegor det första de gör om personen märker eller misstänker att ett barn på deras avdelning far illa. De alla nämner även att kollegorna är ett stort stöd då de kan prata med varandra om vad de upplevt. Det finns en sanning i artikeln skriven av Ingram (2013) att det är svårt att skilja på

respondenternas känslor med deras professionella yrkesroll. Precis som socialtjänsten belyser alla respondenter inom förskolan hur svårt det är med den emotionella balansen i relation till yrket. Det som gick att se i resultatet var att alla tre respondenterna inom förskolan tycker processen med att göra en orosanmälan är svår och jobbig, men att de gör det för barnets skull och att fokus måste ligga där. Det förekommer även för dem - precis som för socialsekreterarna att arbetet hänger med dem hem. De kan tänka på det dag som natt och tänka tankar om de verkligen gjorde rätt att anmäla eller hur barnet har det.

relation dem emellan, vilket såklart leder till att det blir svårt att skilja på den emotionella balansen och deras yrkesroll. Precis som förskollärare 3 säger:

Det är ju de man arbetar med varje dag, de blir ju en del av sig själv. Man fastnar ju för dessa små, de har en plats i hjärtat.