Vanligare än man tror att göra en orosanmälan

Något som förskollärare 1, 2 och 3 har gemensamt är att de alla har fått göra en orosanmälan. Förskollärare 1 berättar exempelvis att hen har fått göra en och sa följande:

‘’I en del av kommunen där jag jobbade innan i 18 år gjorde jag en anmälan, och där jag arbetar nu har jag gjort

10 anmälningar på 2 år”. Att göra en orosanmälan är en jobbig och påfrestande process och att

anmälan alltid går genom chefen kan alla vi utläsa i alla respondenternas svar. Något som alla förskollärare belyser är att förskolan aldrig är anonym i sin anmälan och att de alla har ett nära och gediget samarbete med socialtjänsten. Det förekommer ofta att förskolepersonal ringer och rådgör med socialen om de är osäkra på om de ska anmäla eller inte. Förskollärare 1 och 2 berättar att de brukar ha en öppen dialog till föräldrarna och berättar för dem att de tänker göra en anmälan, beroende hur allvarligt det är dock. Beroende på hur allvarligt det är går det att informera vårdnadshavarna innan men är det däremot våld inblandat måste de vara tysta och låta de få en kallelse själva till mötet med socialen. Förskollärare 1 förklarar att det är efter mötet som det avgörs om utredningen ska fortsätta eller inte. ‘’Är det misshandel det handlar om och att man tror

att barnet far illa hemma, att det är någon som slår barnet, då får man aldrig säga något till föräldrarna innan’’.

Förskollärare 1 och 3 understryker hur viktigt det är med dokumentation och att det

dokumenteras vad personen anser är fel eller varför hen tror att barnet mår dåligt. Det är även viktigt att dokumentera om de har märkt av något annorlunda med barnet, såsom blåmärken som förskollärare 3 berättar. Anmälningsprocessen för förskollärarna ser likadan ut och efter att anmälan är gjord skriver chefen på och den skickas in till socialtjänsten. Vidare kan vi utläsa i allas svar att de pratar och diskuterar med kollegorna först för att se om det är fler som har märkt av att ett barn far illa. Att de pratar med varandra kan kopplas till fenomenologins subjektiva sanning som Kvale & Brinkmann (2009) tar upp. I och med att de har en dialog med varandra sätts deras tolkningar på prov och det går att se på det på olika sätt. Antingen kan det handla om två personer som ser på en sak fast på två olika sätt eller att de delar en liknande sanning. Under en diskussion kan de söka efter varandras sanning eller så delar de den redan från första början beroende på om de båda har märkt av att ett barn far illa eller om endast den ena har märkt av det. Fördelen är att alla sanningar är subjektiva och att det inte finns något rätt eller fel. Antingen söker de efter varandras sanningar eller så delar de den redan från första början. Förskollärare 3 har behövt göra orosanmälningar flera gånger och berättar att två fall på

orolig eller inte för barnet är när han/hon drar sig undan, skyler sin kropp eller börja säga konstiga saker. “Även om man tycker att föräldrarna är jättebra så vet man ju aldrig, det kan vara en stor

sköld”. Något som däremot skiljer förskollärare 1 och 2’s svar är gällande återkopplingen från

socialtjänsten. Förskollärare 1 berättar att när hela utredningen är klar får förskolan alltid en återkoppling från socialsekreteraren angående vad de bestämt och kommit fram till. Det kommer då till deras chef, så delger hon resten av personalen. ‘’Är det något man ska kunna bemöta barnet på

ett visst sätt så måste ju vi också veta det”. Förskollärare 2 berättar däremot att efter anmälan har

skickats in har socialtjänsten tagit över helt och hållet, sedan lämnar förskolan nästan det. Hen säger följande: ‘’Från socialen har vi aldrig någon återkoppling efteråt’’. Både förskollärare 1 och 3 ger oss ett gemensamt svar då de förklarar för oss att antal orosanmälningar kan variera beroende vart de arbetar någonstans. Förskollärare 1 berättar bland annat att hen gjorde 10 anmälningar på 2 år var ett mer utsatt område i jämförelse med där hen arbetade innan. Svaret som förskollärare 3 ger oss är liknande då hen säger i sitt svar: ‘’Sedan jag började på förskolan så gjorde jag 8 anmälningar

på ett år, dock arbetade jag i ett väldigt utsatt område just då, ekonomiskt utsatt område, just där så var det väldigt jobbigt’’.

I och med att de har ett nära samarbete och kan ringa och rådfråga socialen om de är osäkra vid en orosanmälan är det de som dem kontaktar i första hand. Förskollärare 2 berättar även för oss att de har ett nära samarbete då de ibland har inbokade möten med socialen så alla av personalen ska känna till vilka som arbetar inom socialen, hur de arbetar och hur de ska gå tillväga vid en orosanmälan.

Vi har använt socialtjänsten mycket genom att ringa och fråga – är det dags att göra en anmälan? Det tycker jag känns jätteskönt. Att de antingen säger ’’anmäl direkt eller vänta lite’’ för det är ju ändå en stor process när man gör en anmälan.

Hela intervjun med förskollärare 2 avslutas med att respondenten förklarar för oss att

socialtjänsten brukar säga till all förskolepersonal att det endast är en misstanke och att det inte är de som bedömer om ett barn blir misshandlad eller inte.

Det är deras jobb och utreda detta, men misstänker vi så ska vi anmäla. Vi måste ju tänka på barnen och det känner man ju. Det känns lite skönare att tänka så, för man blir ju nästan gladare när det inte är något, vi har tolkat fel. Men de säger att vi hellre ska göra en anmälan även om det är tufft, innan det går för långt. Man vet ju inte vad som kan hända..

Förskollärare 3 förklarar att kontaktpersonen även kommer till förskolan och har ett möte med personalen. Personen går även runt i barngrupperna och tittat hur barnen interagerar med varandra.

De är väldigt duktiga och förklarar bra så att vi vet och vi förstår vad som händer. Ibland har vi också två kontaktpersoner, finns dock alltid en som finns att prata med om hur vi ska tänka och agera kring situationer, både med förälder och med barnet där då.