Hur termen arrangemang i lagförslaget vållar tillämpningsproblematik

Den första uppställda frågeställningen i uppsatsen är om bestämmelserna i propositionen är rättssäkra utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Denna frågeställning ska härnäst besvaras.

Den bakomliggande utredningen till propositionen har som tidigare skrivet utstått kritik från ett flertal olika remissinstanser samt övriga berörda organ vilket har presenterats i kapitel 4. Trots att kritiken är hänförlig till den bakomliggande utredningen, och inte primärt till propositionen, står vissa delar av denna kritik fortfarande som aktuell när propositionen ställs mot ett rättssäkerhetsperspektiv.

Regeringen har försökt i propositionen att bemöta vissa delar av kritiken på ett flertal olika sett. Ibland har man tillmötesgått kritiken och förändrat det förslagna regelverket och i andra fall har man haft en ”god ton” och bemött kritiken för att vidare slå undan kritiken genom att tydliggöra och beskriva vad som gäller i det sammanhanget kritiken riktas mot. Trots att regeringen använt detta förhållningssätt och hoppats på att den tidigare häftiga kritiken skall bli irrelevant och anses som bemött är jag av uppfattningen att propositionen fortfarande kan kritiseras och detta främst ur ett rättssäkerhetsperspektiv.

För att rättstillämpningen skall kunna vara rättssäker ligger det ett grundantagande om att denne är förutsebar. För att rättstillämpningen och regleringar skall vara förutsebar krävs det inte enbart att regleringar finns på ett område, utan dessa regleringar måste uppfylla vissa kvalitativa krav inkluderat att legalitetsprincipen och dess fyra beståndsdelar beaktas. Sett till de kriterier och rättsprinciper som innefattas i rättssäkerhetsbegreppet i denna uppsats kan lagförslaget ifrågasättas ur

55 ett rättssäkerhetsperspektiv. Anledningen till detta är för att vissa begrepp fortfarande är vaga och oprecisa trots att regeringen försökt tydliggöra för många begrepp i propositionen som svar på den kritik som framförts.

Som tidigare beskrivet innebär legalitetsprincipen inom skatterätten att ingen skatt får tas utan stöd i lag, det så kallade föreskriftskravet. Avsaknad av definition för centrala begrepp och termer i lagförslaget, skapar dels osäkerhet för skatterådgivare som inte kan utläsa vilka typer av arrangemang som kan föranleda rapporteringsplikt, dels minskas rättssäkerheten genom att förutsebarheten blir lägre och risken för att föreskriftskravet inte uppfylls ökas. Till exempel definieras inte termen arrangemang i lagtexten trots att denne är central för hela lagstiftningen och avgörande för när rapporteringsplikt föreligger. I propositionen väljer man att inte definiera termen i lagtext utan man försöker istället tydliggöra för termen i propositionen. Enligt min mening lämnar förklaringen i propositionen om vad som ska anses som ett arrangemang ett extremt brett utrymme för vad som skall omfattas av begreppet samtidigt som man hänvisar man till hur begreppet definierats i andra sammanhang och hur OECD:s beskrivning av termen skall användas som källa till illustration för hur begreppet skall förstås. Detta är inte tillräckligt och enligt mig har man inte lyckats beskriva termen arrangemang på ett tillfredsställande sätt varför den fortfarande är vag och inte rättssäker.

Man beskriver i propositionen att begreppet arrangemang skall tolkas brett där tröskeln för vad som skall anses som ett arrangemang är lågt. Man beskriver vidare att arrangemanget inte behöver nå en viss grad av komplexitet utan det som behöver föreligga är att det finns något konkret att se till för att det skall vara ett arrangemang. Vad som avses med ”konkret” beskrivs inte i någon vidare mån och något exempel stipuleras inte. Detta gör termen enligt mig helt betydelselöst vilket förklarar varför man förlitat sig på systemet om kännetecken. Dock vållar detta problem enligt mig då bestämmelsen kan ifrågasättas från språklig synpunkt. Vad skall betraktas som ett enskilt arrangemang som ska rapporteras separat och vad som utgör en del i ett större arrangemang? Att veta detta som skatterådgivare är viktigt för att avgöra om en eller flera rapporter behöver lämnas och för att bedöma när 30-dagars frister påbörjas. Förvisso stadgas det i propositionen att ett arrangemang kan utgöras av flera steg eller moment. Dock ges det ingen närmare vägledning för hur bedömningen ska gå till gällande vad som ska rapporteras separat. Finns det en plan som innefattar flera transaktioner och dessa genomförs nära varandra i tiden uppfattar jag det som att det handlar om ett enda arrangemang, men dock är det enkelt att föreställa sig situationer där osäkerhet uppstår i frågan om det är ett eller flera arrangemang, exempelvis om det tillkommer transaktioner som inte var planerade från början. Kan vidare passivitet föranleda ett rapporteringspliktigt arrangemang genom att man lägger ett fåmansbolag i träda (sluta bedriva verksamhet i bolaget så att aktierna upphör att vara kvalificerade)?

Om angivna frågor faller in under det ”konkreta” som åsyftas i propositionen kan jag inte med säkerhet avgöra varför vi tydligt kan se hur författningstexten är oklar och oprecis vilket vållar stora problem för förutsebarheten i lagstiftning. Detta påverkar rättssäkerheten negativt vilket leder oss till slutsatsen att bestämmelserna i dessa hänseenden inte är rättssäkra.

I kontrast till ovanstående brister förstår jag varför man gör på detta vis, vilket också beskrivs i propositionen, och det är för att ett arrangemang omfattar många

56 företeelser och strukturer som enhetligt inte går att definiera. Man vill helt enkelt fånga upp så många olika scenarion som möjligt under begreppet arrangemang så att dessa blir rapporteringspliktiga. Detta vållar dock stora tillämpningsproblem och försvårar regelefterlevnaden enligt min mening vilket i sin tur minskar rättssäkerheten. Enligt min mening är en lag bristfällig enligt legalitetsprincipen om det stöd i lagen som anges inte är tillräckligt välutformad och definierad för att individen skall förstå vilket handlande som därför kan medföra rättspåföljder.

Genom att termen arrangemang inte definieras i lagtext samt beskrivs på så sätt i propositionen att nästan alla arrangemang omfattas av termen, ser jag svårigheter för skatterådgivarna att kunna förstå vilket handlande som kan medföra rättspåföljden rapporteringsplikt. Regeringens förhållningssätt att försöka fånga upp så många olika arrangemang som möjligt genom att inte definiera termen är inte rimlig då skattskyldiga får bära ansvaret och konsekvenserna av en vag lagstiftning med tillhörande komplikationer om försvårad regelefterlevnad. Det beskrivs i propositionen att om en definition för termen arrangemang införs i lagtext finns det en risk att DAC 6-direktivets tillämpning begränsas. Emellertid anser jag inte angiven förklaring som ursäktlig nog för att istället göra som man nu gjort.

Regeringen bör bära ansvaret för att se till så att regleringen om vad som utgör ett arrangemang är tydlig, precis och klar samtidigt som detta görs utan att tillämpningen av direktivet begränsas. Istället väljer man en enklare utväg genom att införa en vag reglering med allmän beskrivning med konsekvensen att skattskyldigas förmåga att förstå sig på regelverket försämras. Angivet kommer resultera i en betydande överrapportering på grund av att rådgivare inte kan avgöra vilka arrangemang som är rapporteringspliktiga varför skatterådgivare tar det säkra före det osäkra och rapporterar in allt.

Det skall dock nämnas att regeringen, likt Lantbrukarnas riksförbund anför, menar på att begreppet arrangemang inte skall tillmätas någon större betydelse eller ses som ett rekvisit, utan istället skall kännetecknen primärt avgöra om ett arrangemang är rapporteringsplikt eller inte. Något som därför står klart är att angivna bestämmelser om dessa kännetecken, skall enligt mig, möta bestämdhetskravet till pricka så att lagbestämmelserna blir så klara och tydliga som möjligt. Något utrymme för flera rimliga tolkningar ska således inte existera. Dock menar jag att en definition av termen arrangemang i lagtext alternativt en betydligt mer precis förklaring av termen i propositionen, tillsammans med kännetecknen, borde existera som enbart medför positiva effekter varför man enbart inte borde förlitat sig på systemet om kännetecknen helt och hållet. Dessa effekter utgörs av att regelverket då blir ännu mer förutsebar vilket ökar rättssäkerheten samtidigt som skatterådgivare med större säkerhet förstår vilka arrangemang som behöver respektive inte behöver rapporteras in varför överrapportering undviks.

Emellertid när rättssäkerheten i en lagstiftning går förlorad gynnas oftast andra principer, exempelvis principen om effektivitet i lagstiftning. Genom att regeringen medvetet formulerar sig så att nästan alla arrangemang omfattas av termen ökar man effektiviteten med lagens syfte, att motverka aggressiv skatteplanering. Erhålls mycket information om en mängd olika arrangemang ökar Skatteverkets möjligheter till att upptäcka och förhindra aggressiv skatteplanering i ett tidigt skede vilket gör lagen effektiv. Hade man däremot i detalj redogjort för vilka arrangemang som omfattats av termen hade förevarande effektivitet gått förlorad, speciellt när aggressiv skatteplanering oftast innehåller nya och innovativa element.

57 Av den anledningen är det därför till viss del förståeligt varför regeringen gått tillväga på det sätt dem gjort. Trots detta är jag ändock av uppfattningen att termen arrangemang, och dess icke definition i lagtext och breda förklaring i propositionen, innebär mindre rättssäkerhet och mindre förutsebarhet. Det är tydligt att man hellre prioriterat effektivitet framför en rättssäker lagstiftning när det gäller för termen arrangemang som är central i det förslagna regelverket. Utifrån angivna premisser är denna del av det förslagna regelverket, som i sig utgör en stor del av rapporteringsplikten, inte rättssäkra utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Man borde definierat termen i lagtext alternativt tillämpat en mer nyanserad förklaring av bestämmelsen i propositionen.