Under de flesta åren under stormaktstiden befann sig Sverige i krig. Sveriges längsta fredperiod under den tiden inträffade under 1600-talets två sista decenni-er.87
Under första hälften av 1600-talet steg exportpriserna mycket snabbare än importpriserna och landet blev rikare.88 Den svenska handeln över Östersjön var liten fram till 1600-talets två sista decennier. Tidvis hade Sverige en stark flotta,
86 Gäller hela perioden 1639-1735
87 Under 1662-1665, 1667-1674 och 1680-1699 var det var fred, Sundberg 1998
88 Avsnitt 5.4.1 bygger på Roberts 1980 om inte annat anges
men efter 1683 var Sverige beroende av Nederländernas och Englands sjöstrids-krafter för att bibehålla sjöherravälde över Östersjön.
Fr.o.m. 1626 blev Livland rikets kornbod genom att landet blev en av Sveri-ges provinser. Spannmålshandeln ökade från 1660-talet genom ökade svenska behov och minskande priser i Västeuropa. Vidare var de svenska skördarna säm-re från 1680-talet; 1696 levesäm-rerade provinserna tsäm-re gånger mer spannmål till Sverige än 20 år tidigare. Genom förlusten av de baltiska provinserna 1702-1710 förlorades spannmålsimport och mycket stora inkomster. Först vid freden i Nystad 1721 garanterades Sverige rätt att få köpa spannmål från Livland.
5.4.1 Finansiering av krigen
Under 1500-talet byggdes vid behov en armé upp genom adelns rusttjänst och allmänt uppbåd.89 Gustav II Adolf organiserade en fast armé finansierad av skat-ten från vissa gårdar och arrenden från kronojordbruk. Endast fotfolket skrevs ut, medan ryttarna värvades. Den stående armén var dimensionerad och inriktad på försvar; för anfallskrig måste nya regementen sättas upp genom utskrivningar och värvningar. Efter år 1632 minskade andelen av svenskar medan Karl XI:s och Karl XII:s trupper till största delen var inhemska. Den svenska armén år 1708 motsvarade ca 5 % av hela befolkningen.
Det fanns två vägar för finansiering av krig i främmande land, antingen ge-nom att hemlandets resurser togs i anspråk, eller att kostnaderna föll på krigsom-rådena;90 enligt gällande doktrin skulle kriget föda sig självt. Innan den svenska armén fått fast fot i Tyskland 1630-31 kunde inte krigsområdet bidraga med un-derhåll. Under dessa år togs medel från främst utskrivningshjälp, försäljning av i första hand koppar, spannmål och tjära samt från tullinkomster. Den krigsfinan-siella belastningen på Sverige var därför störst under 1630 och 1631 (ca 3/4 av Sveriges statsbudget), när stora inhemska truppkontingenter utrustades och av-färdades.91 Kostnaderna för det svenska riket minskade fram till 1635.
Efter sommaren 1635 minskade betänkligt det finansiella underlaget.92 Men mellan 1630 och 1648 tillämpades doktrinen att ”kriget skulle betala sig självt”
med förvånansvärd framgång. Vid nederlag fungerande dock inte systemet och vid fred bröt det samman. Freden 1648 följdes omedelbart av ett stort behov av pengar för förstärkningar till armén, vilket löstes genom att Sverige fick 5 milj.
riksdaler för avdankning av sina arméer.93
När Karl X Gustav 1655 inledde nästa expansionsfas i Sveriges utveckling till stormaktsvälde hade inte inkomster från den partiella reduktionen börjat inflyta.
Kriget fick därför börja på kredit, och vid kungens död 1661 efterlämnades stora skulder. Under Karl XI:s krig 1675-79 var Sveriges finansiella läge mycket
89 Florén 1992, s. 60-61
90 Ekholm 1971, s. 145, 259-261, 263
91 Lundkvist 1966, s. 385-386
92 Lundkvist 1966, s. 417
93 Sundberg 1998, s. 187
ligt. Även om finanserna var ansträngda 1613-19, 1629-31 och 1655-61 kom den värsta krisen 1675-1689.94 Under 1676 tog danskarna herravälde över Öster-sjön för den resterande tiden av kriget 1675-79, vilket förstörde den svenska ut-rikeshandeln.
När det stora nordiska kriget började år 1700 fanns det en indelt armé och pengar till kompletterande värvningar. Näringsliv och utrikeshandel hade ut-vecklats. Sverige var självförsörjande med krigsmateriel, men för försörjning av spannmål beroende av Livland.95 Det fanns förråd, finansiella reserver och en detaljerad plan för mobilisering av hela landet, vilken innehöll samlingsplatser, marschvägar och underhåll.
1702 och 1703 bedömde statskontoret att landet genom kriget var utmattat.
Vidare bedömde det kungliga rådet 1704 att landets befolkning var fullständigt utblottat.96 Den taxerade befolkningen sjönk mycket kraftigt under hungersnöd- och peståren 1709-11, vilket är en indikation på beskattningens effektivitet. Sto-ra sjötullen minskade betydligt 1702-1704 genom avspärrning av handeln och kaperier.97 Inkomsterna från östersjöprovinserna föll bort och de blev en ekono-misk belastning.
5.4.2 Beskattning
Kriget mot Danmark slutade 1613 med att Sverige fick betala en lösensumma på en miljon riksdaler; värdet motsvarade hela landets skörd i fyra år.98 För att få in beloppet, som utgick till största delen i pengar, tvingades alla samhällsgrupper att vara med, även adeln; t.ex. måste också drängar och pigor betala skatten i sex år innan den sista betalningen var gjord.
Landtågsgärden fr.o.m. 1611 skulle betalas med mat och kläder till soldater-na. Den fortsatte utgå som extra skatt t.o.m. 1624, men blev sedan stående av det enkla skälet att den så småningom infördes i jordeböckerna. Samma sak hände med byggningshjälpen fr.o.m. 1620-talet och dagsverkshjälpen. De nämnda f.d.
extraskatterna kallades så småningom mantalsräntan; tillsammans med jorde-boksräntan kom de senare att utgöra grundskatterna, en skatt på jorden.
För att få in reda pengar konstruerades indirekta skatter som acciser och tul-lar: stora sjötullen från utrikeshandeln och lilla tullen (1622) vid stadsportarna och marknadsplatserna; de senare fanns kvar till i början på 1800-talet. Kvarn-skatten från 1625 ersattes 1635 av den effektivare mantalspenningen; enligt 1693 års bestämmelser skulle den betalas av alla bemedlade personer över 15 år.
Beskattningsrätten började säljas ut redan under Gustav II Adolf men kulmi-nerade under drottning Kristina. Det var vanligt att innehållen lön blev
94 Under 1680-89 återställdes landets finanser
95 Behre, Larsson och Österberg 1994, s. 167-168
96 Mantalspenningarna beräknades ändå av statskontoret vara större 1704 än 1699, vilka bör vara ett mått på välståndet, Brandell 1941, s. 90. Jfr Heckscher 1933, s. 365 ff.
97 Brandell 1941, s. 85-86
98 Avsnittet om skatter bygger på, om inte annat anges, Löwnertz 2005
ner av jord till de mest välförtjänta personerna, dvs. till adeln. Adelsmän fick också köpa rätten att uppbära skatterna av kronohemman och skattehemman.
Ofta tog herremannen ut skattskyldigheten av bönderna i dagsverken. 1650 in-nehade frälset två tredjedelar av jordinnehavet mot en femtedel 100 år tidigare.
Det första reduktionskravet som ställdes på adeln medförde att den godtog extra skatter och en s.k. kontribution (tillfällig krigsskatt), som enbart belastade adeln. Under Karl X Gustav beslutades först om indragning av omistliga gods och senare om en kontribution av sammanlagt 200 000 daler silvermynt årligen (fjärdepartsräfsten, dvs. en indragning med en fjärdedel av adelns gods). Under kriget 1675-1679 pålades adeln två kontributioner och på riksdagen 1680 beslu-tades om reduktionen med förhållandevis lång räckvidd. Men kontributionen fortsatte att tas utav alla klasser till 1693.
Reduktionen var för bönderna på kort sikt till nackdel; skatterna blev högre och uppbörden mer effektiv. Men nytt roteringssystem utökade bondeklassen som skulle utrusta och underhålla soldater mot att dessa utförde dagsverken.99 Allmogen skulle slippa utskrivningar, fördubblingar och värvningar. Det karo-linska enväldet stärkte på sikt böndernas ställning.
1696 beslutades att en durchtågsgärd skulle utgå lika för hela landet och utanordnas till de län, genom vilka marschen skulle gå. Landshövdingarna skulle svara för upphandling av proviant och den tidigare fria skjutsen skulle hädanef-ter betalas.100
Fr.o.m. 1699 återkom kontributionen fram till Karl XII:s död 1718 som en klasskatt med angivna belopp för särskilda kategorier men under olika namn (t.ex. 1713 och 1715-16 som en förmögenhetsskatt delvis grundad på självdekla-ration). Förlusten av de baltiska och tyska provinserna medförde att skattein-komster och betydande tullintäkterna föll bort.
Efter Karl XII:s död överflyttas beskattningsrätten till ständerna. Statsskulden föranledde fortsatt kontribution eller allmän bevillning i stort sett under hela fri-hetstiden. Grundskatterna var fasta och utgick till stor del in natura medan be-villningens konstruktion och storlek beslutades på varje riksdag och utgick en-bart i reda pengar.
Flertalet bönder var mycket fattiga under den senare delen av Karl XII:s re-gering.101 Men backstugusittare, inhyses, lösdrivare och tiggare var ännu fattiga-re; det stora nordiska krigets bördor ledde till ”en allmän pauperisering av all-mogen”. Å andra sidan var vid Karl XII:s död endast en obetydlig del av jorden i Sverige obrukad och det fanns inte någon större arbetskraftsbrist.
En del av de skatteköp av kronojord som bönderna ändå gjorde i slutet av stormaktstiden medgav enligt en förordning från 1717 att betalning kunde erläg-gas i mynttecken och sedlar.102 T.o.m. maj 1719 mottog kronan mynttecken till
99 Roberts 1980, s. 136-138
100 Berg XII, s. 142
101 Olander 1946, s. 99-100
102 Olander 1946, s. 92
parikurs; mynttecknen ansågs annars vara värdelösa. Det innebar att kronan be-talade en del av upprustningen med kronojord.
5.4.3 Utskrivningar
Under 1612 kallade Gustav II Adolf ”man ur huse” bl.a. i hela Götaland. Redan vid 1627 års riksdag tvingades adeln att gå med på att frälsebönder skulle skri-vas ut liksom övriga bönder.103 Under år 1628 skickades ”varje man som kan undvaras i Sverige” ned till Preussen,104 under 1629-38 gjordes utskrivningar varje år och under 1639-48 i sammanlagt sex år.105, 106 Vidare gjordes utskriv-ningar under flera år under Karl X Gustavs tid.107 Kraven ökade genom att rotar-na gjordes mindre och att adelns privilegier inskränktes.
Soldaterna rekryterades från den jordlösa underklassen, men det gav möjlig-het till torp, att gifta sig och få barn.108 Utskrivningarna utfördes av kommissari-er i regel med hjälp av länsman och av socknarnas präst och sexmän; oftast sko-nades besuttna bönder. Tidvis, bl.a. under 1620- och 1630-talen, var man tvung-en att ta ut 15- och 16-åringar. De största påfrestningarna i hemlandet under Gustav II Adolfs tid var under vintern 1629-30 när inhemska regementen togs hem för att nyrekryteras samtidigt som ett stort antal nyvärvade utländska rege-menten togs emot.109 Efter 1632 upphörde den stora bottenskrapningen.110 Men tre procent av befolkningen i Sverige skrevs ut för krigen 1655-1660.111 Under 1701-08 hade de gamla regementena helt ersatts hemifrån.112 Förlusten 1709 i kriget mot Ryssland förde med sig nya stora utskrivningar och sedan kom pesten 1710-11.
Att soldaterna i Karl XII:s sista armé skulle ha bestått av gamlingar och poj-kar är inte riktigt. Genomsnittsåldern på rekryterna var 25 år. Förlusten av svenska och finska soldater skulle motsvaras av drygt tio årsklasser av 20-åriga svenska män.113 Enligt en uppgift dog 30 % av alla män som blev 15 år i Sverige i krig under perioden 1620-1719.114
Att det svenska riket ändå fungerade med konstant mansunderskott tillskrives kvinnorna, som svarade för den större delen av produktionen, dvs. för
103 Lundkvist 1979, s. 133
104 Sundberg 1998, s. 110-111
105 Enligt Wetterberg 2002, s. 502, skrevs 6 832 nya knektar ut i egentliga Sverige år 1629;
det blir 0,46 % av eg. Sveriges befolkning på 1,5 milj. inv.
106 Weibull 1906, s. 344
107 Florén 1992, s. 61-62
108 Lindstedt Cronberg 1998, s. 217 -218
109 Nilsson 1990, s. 162
110 Lundkvist 1979, s. 133 ff.
111 Isacson 2004, s. 37
112 Brandell 1941, s. 89
113 75 % av de avlidna soldaterna var svenskar, Lindegren 1992, s. 180
114 Lindegren 1994, s. 10. Som jämförelse kan nämnas att inom två hertigdömen inom Nie-derrhein var förlusten av vapenföra män (16-60 år) 1635-1647 ca 30 %, motsvarande förluster under Andra världskriget var 16 %, Franz 1963, s. 133
kets produktion.115 För att lindra tillbakagången i jordbruket på slätterna med tunga lerjordar, vilka knappast kvinnorna orkade med att sköta, rekryterades flertalet av soldaterna från marginella jordbruksområden.116 Förlusten av den manliga arbetskraften ledde endast till obetydliga inkomstbortfall för adeln.
Trots att männen i vanliga fall producerade mest blev den negativa effekten för hushållsekonomin liten eftersom männens bortovaro minskade konsumtionen avsevärt.
5.4.4 Verkningar på undersökningsområdet
Enstaka krigshandlingar inom ett område hade en relativt liten betydelse för mortaliteten bland befolkningen under Trettioåriga kriget. Däremot kunde lång-variga inkvarteringar medföra allvarliga konsekvenser för jordbruket och dess återhämtning. Även om manfall och förluster kan bestämmas är det svårt att sä-kert bedöma de långsiktiga verkningarna.117 Minskningen av antalet gårdsbruk 1628-1632 i en regional undersökning i Götaland sammanfaller med militära engagemang, missväxt och farsoter. Återhämtning under de följande åren, om än ganska svag, talar dock mycket starkt mot att krigsförluster och utskrivningar skulle vara den enda orsaken till regressionen. Den kraftiga nedgången av bruk-ningsenheter kring 1630 har med stor sannolikhet motsvarats av en faktisk be-folkningsminskning, vars verkningar inte ens var övervunna i början av 1640-talet.
Under Kalmarkriget 1611-1613 härjade danskarna så svårt i Småland (Kalmar stad brann ned) och i Västergötland att man inte kunde räkna med att ta upp skatt i dessa landskap.
För den svenska arméns underhåll under uppmarschen mot Danmark 1700 svarade landshövdingen i berörda län.118 Militären skulle lämna kvitto på motta-gen proviant. Stora truppstyrkor skulle också underhållas under sjötransporter över Östersjön. Utskeppning under det stora nordiska krigets första skede (1700-1708) gjordes från ostkusten.119
Det norska fälttåget 1718 skedde under vintern och armén måste försörjas från Sverige, eftersom resurserna i Norge var för små.120 Försörjning hemifrån hade endast prövats tidigare i 1716 års fälttåg i Norge, då proviant för sex veck-or medfördes. Armén behövde förråd för totalt 60 000 man och drygt 30 000 hästar under 6 månader. Vinterns livsmedel 1718/1719 måste produceras under 1718 års skördeår. Större delen av armén behövdes i jordbruksproduktionen un-der sommarhalvåret. Ansvaret för unun-derhållet lades på landshövdingarna och i uppgiften ingick att träffa avtal med bönderna om inköp av livsmedel och furage
115 Lindegren 1992, s. 180
116 Lindegren 1994, s. 10
117 Larsson 1972, s. 152 ff.
118 Grauers 1968, s. 115
119 Grauers 1963, s. 82 ff.
120 Avsnittet om det norska fälttåget 1718 i södra Norge bygger på Lindegren 1992 s. 197 ff.
om inte annat anges
och att organisera transporterna.121 Betalning skulle lämnas i nödmynt, men ef-tersom det var ont om livsmedel var det fråga om tvångsköp, dock efter marke-gångspris.122 Bönderna garanterades att kunna använda nödmynten vid följande års inbetalning av skatter och andra utlagor. På central nivå hade den s.k. upp-handlingsdelegationen som uppgift att stimulera eller tvinga fram livsmedels-import, bl.a. tvingades köpmän, som exporterade järn, att importera livsmedel till samma värde. Även intermittent tullfrihet beviljades för sådan import.
Bristen på hästar för den norra arméns behov i Jämtland gjorde att gårdar be-rördes av insamling av djur och transporter från Mälardalen i söder till Torne-dalen i norr. 123 Insamling av proviant, furage, nötkreatur och hästar belastade allmogen mycket hårt. Insamling och drifter skedde under skördetid, vilket torde ha försvårat höbärgningen och skördearbetet. Det var också hungersnöd. Utöver utskrivning av soldater måste allmogen ägna sig åt djurdrifter, foror, malning och bakning av bröd för arméns behov. Rekvisitionen av djur och en uppmaning att slakta boskap, bl.a. för att ge hästarna förtur till foder, medförde livsmedels-brist.
Norrköping brann helt ned både 1655 och 1719.124 För tiden fram till 1655 beskrivs Norrköping som ’Vägen uppåt’, en uppåtriktad trend men med ständiga variationer i utvecklingen. Tiden därefter betecknas som ’Vägen utför’, en ned-åtriktad trend. I Norrköping sjönk antalet mantal från år 1655 till år 1681 med knappt 30 %, steg för att 1714 stanna på en ännu lägre nivå år än 1655.125 Under den karolinska tiden var dock staden ovanligt länge befriad från farsoter.
Norrköping kom lindrigt undan från inkvarteringar under 1650-talets krigsår, delvis beroende på att drottning Kristina efter sin abdikation 1654 hade Norrkö-ping som ett underhållsland. De första åren av kriget mot Danmark 1675-79 blev för Norrköping de ojämförligt mest påfrestande. Det gällde inkvartering, kust-försvar och stadens kust-försvar samt durchmarscher; de senare krävde medverkan med skjuts, furage och livsmedel. Att det danska hotet var reellt visades genom att danskarna brände ned staden Västervik och Stegeholms slott i Östergötland.
Utskeppning av militär trupp över Östersjön gjordes 1701, 1703 och 1704 från en uthamn till Norrköping, Skenäs.126 De första ryska krigsfångarna kom 1703 och Norrköping fick underhålla och inkvartera sådana ända fram till bran-den 1719. Kvarter och förplägnad kostade mycket, bevakningstjänsten var krä-vande och därtill kom risken för epidemier. Vidare förekom inkvartering av
121 När fälttåget avbröts hade ca 90 000 vagnslaster körts i genomsnitt i 30 mil vardera. Forlön utgick med 8 öre/mil enkel resa, Lindegren 1992, s. 202
122 1716-1719 gavs ut 40 miljoner nödmynt, nominellt á 1 dsm, varav 15 miljoner löstes in till ca halva värdet, Hansson 2003, s. 33
123 Stycket om det norska fälttåget 1718 med uppmarsch i Jämtland bygger på Hansson 2003, s. 32 ff.
124 1655 var det vådabrand. Ryssar brände Norrköping 1719, Helmfrid 1984, s. 13, 39
125 Helmfrid 1971, s. 3 ff.
126 Grauers 1963, s. 85
svensk trupp, men aldrig i samma påfrestande omfattning som under 1670-talet.127
Vintern 1676/77 medförde inkvarteringen av ett tyskt värvat regemente till-sammans med utlagor för det danska kriget och fördubblingen av båtmanshållet ett ”yttersta armod” för borgerskapet i Söderköping. 128 Vårfloden 1710 förstörde stora delar i Söderköping, som var belägna vid stadens åar.129 Genom hungers-nöden hade många av borgarna lämnat staden; flera hade sålt sin egendom för att kunna köpa livsmedel, andra hade tagit värvning som militärer eller båtsmän.
Det fanns flera änkor än skattebetalande borgare och ca en tredjedel av staden kom att ligga öde. Inför fälttåget mot Norge år 1718 skulle Söderköping lämna 600 tunnor spannmål före maj månads utgång; även Norrköping skulle bidra.130 Betalning skulle ske genom avkortning i kronouppbörderna. Det fanns dock ing-en säd att tillgå, eftersom skördeåret i östra Östergötland 1717 hade varit mycket dåligt. Det slutade med att borgerskapet fick betala 2 dsm per tunna, ca en tred-jedel av länsmarkegången.131
Linköpings borgare detacherades till att delta i vakthållningen i Östergötlands skärgård 1644, 1659 och 1677, men även tidvis att ingå i Vadstena slotts garni-son.132 De ekonomiska bördorna som lades på borgarna genom skatter, naturale-veranser, inkvarteringar av militärer, underhåll och bevakning av krigsfångar var mycket mer betungande. Det största trycket fanns under kriget mot Danmark 1675-79. Därefter repade sig staden snabbt, delvis gynnat av goda ekonomiska konjunkturer under en relativt lång fredsperiod. Det stora nordiska krigets på-frestningar blev särskilt svåra för Linköping eftersom staden brann ned några veckor före krigsutbrottet i januari 1700. Man fick fyra års frihet från större de-len av kronoutskylderna, men det var inte tillräckligt. Befolkningen hade ännu inte hämtat sig när pesten bröt ut i oktober 1710, som kulminerade under som-maren 1711 men upphörde först i januari 1712. Ca en tredjedel av stadens be-folkning avled; i hela länet avled ca 16 %.
Östergötland bedöms ha drabbats relativt hårt i krigets slutskede och särskilt genom ryssarnas härjningar. Återhämtningen synes ha skett snabbt och anses ha blivit genomförd 1726 utom i Norrköping.133 För att förse de brända kuststäder-na med byggkuststäder-nadsmaterial utfärdade regeringen exportförbud för bräder 1720-1723, vilket sedermera övergick i en reglering innefattande kalk och tegel.
Bönderna utmed de stora genomfartsvägarna drabbades hårt vid förflyttning av krigsfolk; vid krigsrörelser mot Danmark var troligen vägen
127 Helmfrid 1971, s. 399 ff. Se även Helmfrid 1952, s. 187 ff.
128 Helmfrid 1989, s. 60-62
129 Helmfrid 1987, s. 22
130 Helmfrid 1990, s. 24
131 Länsmarkegången var 1717 för råg 6,67 dsm och för råg 5,67 dsm
132 Avsnittet om Linköping bygger på Lindberg 1976, s. 25 ff.
133 Söderberg 1968, s. 3, 7
Norrköping-Jönköping livligast trafikerad.134 De militära transporterna i sam-band med krigen mot Danmark hade blivit så betungande för Vikbolandet och ett angränsande härad i Södermanland att regeringen öppnade en ny vägförbin-delse från Norrköping och norrut; denna var klar år 1694.135
134 Helmfrid 1952, s. 138. Jämför med att under Trettioåriga kriget i Tyskland drabbades de värsta skadorna samhällen som låg längs de stora härvägarna, Franz 1963, s. 141
135 Helmfrid 1994, s. 32
Kap. 6. Diskussion om orsaker till prisförändringarna
Tänkbara orsaker till prisutvecklingen både kortsiktigt i priscykler för spannmål och långsiktigt under hela eller delar av perioden kommer att diskuteras. I före-liggande kapitel kommer inhemska priser i daler silvermynt att användas, men även priser omräknade till svenska riksdaler. Att jämföra prisutvecklingen i två olika myntslag används som metod för att gruppera priscyklerna i storleksklas-ser och för att tydliggöra monetära förändringar. Även prisutvecklingen i riksda-ler av råg under stormaktstiden jämförs med frihetstiden för att undersöka vilka principiella skillnader som kan finnas mellan de olika epokerna.