Hela Kalmar län hörde fram till år 1602 till Linköpings stift och efter 1602 hör-de större hör-delen av Kalmar län och Öland till Kalmar superintenhör-dentur.14 Linkö-pings stift hade samma utsträckning år 1655 som under 1900-talet.15 Östergöt-land var under aktuell period indelad i 21 härad och av hävd talade man om Väs-tanstång (12 härad) respektive ÖsVäs-tanstång (9 härad) efter väster respektive öster om Stångån, som flyter genom Linköping.16 Kontraktsindelningen ändrades bara något.17 Av de 155 församlingarna i Östergötland försvann åtta fram till år 1935 medan tio tillkom, varav två stadsförsamlingar i Norrköping.18 Sammanlagt fanns det 109 pastorat i Östergötland år 1655 och till dessa var 46 annexförsam-lingar knutna, de allra flesta i Västanstång. Även några förläningar låg inom stif-tets östgötadel.19 Av de fem härad i Nordsmåland som tillhör Linköpings stift ligger fyra i Kalmar län och av dessa har i prisstudien räkenskaper från en för-samling använts.20 Antalet seminantes (närmast hemmansägare) år 1640 är i hela stiftet ca 11 000, varav Småland svarar för ca 30 %.21 De flesta församlingar är mycket små mätt med nutida mått. Antal seminantes i pastoraten i Östergötland ligger i intervallet 50-74 och i Smålandsdelen i stiftet i intervallet 25-49.22
13 Johansson 1937, s. 39-41. Det kunde dock förekomma att stämmor inte hölls under flera år.
Från Tingstad framgår 1715 att pastorn fann att det inte var lönt att hålla sockenstämmor un-der fem år p.g.a. det ofta förekommande oväsendet vid stämmorna, Johansson 1937, s. 144-145
14 Gullstrand 1923, s. 50 n. 2
15 Även en socken i Södermanland och fem härad i Nordsmåland tillhör stiftet, Hassler 1935, s. 22
16 Hassler 1935, s. 23-27
17 18 kontrakt i Östergötland minskades till 17 år 1666, när Bankekind och Skärkind slogs samman
18 Den ena var Norrköpings tyska församling 1660 (stiftets enda icke-territoriella församling), tillika ett pastorat
19 Se Undersökningsområdet: Östergötland ovan
20 Avser Tryserum församling i Norra Tjust, Jfr Hassler 1935, s. 22
21 Hassler 1935 s. 33 har beräknat den totala befolkningen i stiftet till 75 000-100 000 perso-ner
22 Hassler 1935, s. 30
Nutida landskapet Östergötland överensstämmer i stort med länets geografis-ka utbredning. För den aktuella undersökningsperioden har i de flesta fall räken-skaper använts från kyrkor placerade längs en ost-västlig central linje genom landskapet, dvs. huvudsakligen på Slätten och på Vikbolandet. Men några en-staka ligger i ytterkanterna och i skogssocknar i både Norra skogsbygden23 och Södra skogsbygden.24
1.3.2 Allmänna förhållanden
Vid slutet av reformationstiden var kyrkorna i Linköpings stift alldeles utarma-de.25 En s.k. visitationsbok från år 1590 och några decennier framåt visar att det nästan över allt saknades kontanter i ”kistan” (kassan) och ”behållen egendom”
in natura. I de tidigaste kyrkoräkenskaperna i stiftet framgår det tydligt att kyr-kornas ekonomi var mycket knapp. Uttrycket kyrkans vederlag återkommer i räkenskaperna i stiftet långt fram under 1600-talet parallellt med vinsäd och vin- och byggningssäd som uttryck för ersättningen för den av kung Gustav konfis-kerade andelen av tionden.
Utrymmet för biskoparnas initiativ var stort. Biskop J. Botvidi (1630-35) yr-kade vid sina visitationer på att bok skulle föras, i vilken bl.a. antecknas inom församlingen födda och döpta barn samt döda och begravda.26 I Linköpings stift, där intresset för sockensjälvstyrelsen synes ha varit stort ända ned till gemene man jämfört med övriga Sverige, är också källmaterialet bäst i landet. En av de tidiga biskoparna i Linköpings stift skapade en stadga år 1619 för sockenstyrel-sen, som betecknats som den bästa kommunallagen fram till 1800-talet.27 Vid mitten av 1600-talet var emellertid det organisatoriska nyskapandet slut. Nu kunde man i Linköpings stift följa den praxis som 1650 års privilegium för präs-terna auktoriserade.28 1723 års privilegier för prästerna gav möjlighet till utvidg-ning av verksamhetsområdet genom församlingsbornas här erkända rätt att själ-va väcka förslag och ta initiativ. Men sockenstämman skulle ändå fram till 1750-talet hålla sig inom traditionella gränser.29
Vinpenningarna betalades av inhyseshjonen, men vid kommunionen skulle kyrkvärdarna hålla borta de inhyseshjon som inte betalt dessa penningar.30 Det förekommer även i kyrkornas räkenskaper att under kyrkovärdarnas namn redo-visas de av kyrkans inkomster och utgifter som låg under deras respektive an-svar. Kunde kyrkovärdarna inte redovisa, t.ex. för att utestående fordringar inte
23 Hällestad, Regna och Risinge
24 Hägerstad
25 Johansson 1937, s. 293
26 Westling 1914, s. 216
27 Biskop J. Kylander 1606-30, Gullstrand 1923, s. 52, 54
28 Gullstrand 1923, s. 50, 60
29 Johansson, 1937, s. 210
30 Gullstrand 1923, s. 63. Ibland återfinns ”Vinpenningar från inhyseshjon” under uppbörden i räkenskaperna
influtit till kassan, kunde de tvingas att kvarstanna som kyrkovärdar i flera år.31 Kyrkovärdarna kunde också kallas kyrkans föreståndare.32 Vidare har det funnits åldermän i Risinge samt i Kalmarbygden. Dessa har närmast varit kassörer.33 I Linköpings stift var det ledande kommunala organet nämnden, vilken i all-mänhet hade sex ledamöter, men även kunde vara upp till tolv.34 Dessa bestod av socknens mest betrodda män. Nämnden kunde bestå dels av kyrkans sexmän, dels av sex andra betrodda män.35 De skulle tillsammans med kyrkvärdarna vår-da socknens och kyrkans byggnader och berevår-da ärenden inför sockenstämman, men det förekom nästan aldrig att sexmännen själva sammanträdde för att avgö-ra något ärende.36 Den viktigaste uppgiften var kanske deras egenskap av sock-enrätt under pastorns ordförandeskap.37 I många mål ledde rätten rannsakningen på sockenstämman, men rätten kunde också sammanträda på egen hand.38 Böter omtalas ofta som straff och om en bötfälld tredskades kunde denne riskera att bli
”satt ifrån kyrkans friheter”. 1723 års privilegier fråntog sexmännens rätt att ha hand om den ena nyckeln till kyrkkistan. Sexmännens uppdrag har varit av syn-nerligen skiftande natur, från ett slags nämndemän eller fjärdingsmän till ett slags indrivningsmän eller rent av att tjänstgöra som sockenprofoss. Med tiden kom därför uppdraget att sjunka i anseende, åtminstone under 1700-talet.39 De många olika sockenfunktionärerna tyder på att benämningarna på förtroende-uppdragen hade en viss benägenhet att bli slitna och föråldrade.40 I stället för sexmän förekom längre fram i tiden tolvmannanämnder i Småland och Östergöt-land.41
Rotemästarna var i motsats till nämndemännen i allmänhet knutna till var sin rote. Många socknar i Linköpings stift var indelade i fjärdingar, då omtalas fyra rotemästare, ibland kallade fjärdingsmän eller fjärdingskarlar.42 Deras viktigaste
31 Så skedde i Risinge 1677; dessa kyrkovärdar hade suttit sedan 1672 och byte kunde ske först 1682, Johansson 1937, s. 256
32 Gullstrand 1923, s. 64.
33 Bl.a. i Ålem 1653, Johansson 1937, s. 288
34 Gullstrand 1923, s. 54, 58, 60. För biskop Kylander torde sexmannanämnden ha varit efter-strävansvärd och framstått som en fullmäktig för socknen, Johansson 1937, s. 10, 12. Enligt J.
Petris stadga (biskop i Linköpingsstift 1636-44) skulle sexmännens befogenheter ökas på kyr-kovärdarnas bekostnad, Johansson 1937, s. 12
35 Gullstrand 1923, s. 66
36 Johansson 1937, s. 248
37 Gullstrand 1923, s. 66
38 Gullstrand 1923, s. 68. Enligt biskop Kylanders stadga var rättens uppgift att avskaffa ’alla oordningar och komma all ting i laga ordning’. Kylander arbetade mer energiskt än andra un-der 1600-talets förra hälft med att ordna kyrkans ekonomi, mobilisera sockenmännen och or-ganisera sockensjälvstyrelsen, Rodhe m.fl. 1938, s. 281
39 Johansson 1937, s. 272, 275
40 T.ex. var kyrkoföreståndare en mer tilltalande titel än kyrkovärd, Johansson 1937, s. 289
41 Hemort i Småland och Östergötland. I Risinge kallades den de 12 nämndemännen, RA, SVAR, Risinge LI: 1
42 Gullstrand 1923, s. 69
uppgift var att se till att dagsverken, material och pengar togs ut till byggnation eller underhåll enligt sockenstämmans beslut. De kunde också hjälpa kyrkvär-darna att övervaka arbetsfolket och leda arbetet. Vidare var de i allmänhet tion-deräknare, såvitt inte särskilda synemän över tionden, eller ”traveinspectorer”, hade tillsatts.43 I Linköpings stift omtalas de ganska tidigt. Johansson håller före att de troligen helt var avsedda som tionderäknare i sina rotar, att hålla reda på antalet rökar på åkern och övervaka tröskningen av dessa. Det är möjligt att de hade att tillse att såväl kronan som prästen fick rätt tionde, och i så fall ersatte de sexmännen.44 Även om de år 1719 i en kunglig resolution kallades till- och upp-syningsmän, dvs. ett slags ordningspolis, var deras huvudsakliga verksamhet att tjänstgöra som uppbördsmän. I Östergötland har man i varje fall använt välbe-suttna allmogemän för förtroendeuppdraget.45
Sockenstugan hade på förekommen anledning enligt 1650 års privilegium för prästerna blivit förklarad vara ett privilegierat rum och missfirmelse av ordfö-randen straffades som edsöresbrott, dvs. straffades strängare än andra brott.
Minst en sockenstämma skulle hållas varje år.46 Det var viktigt att alla socken-män deltog i stämman, men särskilt viktiga var de byggnadsskyldiga jordägarna.
Eftersom alltmer ordningsmål togs upp på stämmorna var det angeläget att alla män och kvinnor deltog i dessa.47 Fram till 1686 förlades sockenstämmorna inte i anslutning till gudstjänsten utan till arbetsdagar.48
Utom för kyrkan skulle socknen svara för prästgårdens laga hus. Men alla sammanskott och utgifter, som beviljades, berodde på fria överenskommelser.49,
50 Man var i allmänhet noga med att skilja socknens och kyrkans utgifter från varandra. T.ex. fick inte kyrkans vederlagsspannmål användas till sockenöl utan
43 Som tionderäknarna fick de avlägga ed vid stämman eller på prostetinget, Gullstrand 1923, s. 71
44 Rotar och rotemästare omtalas i Linköpings stift redan i början av 1600-talet, Johansson 1937, s. 280
45 I Drothems socken valdes både sexmän och rotemästare på 1650-talet och rotemästarna blev uppbördsmän; de utsågs av sockenmännen på stämmorna, Johansson 1937, s. 281, 284
46 Den förlades ofta till Mikaeli (29 september), Simon och Judas (28 oktober), Omnium Sanctorum (Allhelgonadagen 1 november), Martinus (11 november) eller Andreas (30 no-vember), eller om våren till Philippi-Jacobi dagen (1 maj), Gullstrand 1923, s. 72
47 Gullstrand 1923, s. 72
48 Johansson 1937, s. 28. För att få så stort deltagande som möjligt försökte man under 1700-talet i stora socknar att i allmänhet lägga stämmorna till söndagar eller i anslutning till dagar, när det hölls veckopredikningar, Johansson 1937, s. 190
49 Det var således inte intill 1817 års förordning fråga om majoritetsbeslut till skillnad mot besluten i den moderna kommunalförvaltningen. Mot en enskilds vägran fanns ingen appell, Johansson 1937, s. 160
50 På stämman i Kälvsten 1637 beslutades att var bonde skulle köra fram var sin stock till prästgården för ett brygghus. På hösten påföljande år beslutades att var sockenman skulle lämna två skeppund näver, denna gång till kyrkogårdsmurens täckning och ett skeppund till sockenstugans täckning dagen efter Birgitta, RA, SVAR, Kälvstens kyrkoräkenskaper C: 1, s.
101, 104: Sockenstämmoprotokoll 24 februari 1637 och 26 september 1638
endast till arbetsfolket. Men socknen fick ofta låna pengar av kyrkan till olika ändamål.51
Särskild kollekt skulle tas ut vid lysning efter råd och lägenhet samt under likpredikningar och bl.a. skulle 0,5 % av testamenten tas ut som avgift.52 Kronan hade dock ansvar för hospitalen enligt kyrkoordningen 1571.
I de mindre städerna fungerade sockenstämmorna väl.53 I Norrköping, som vid mitten av 1600-talet hade blivit en av de större städerna och hade flera för-samlingar, kom en indirekt sockenstyrelse, kyrkorådet, igång med sin verksam-het under 1660-talet. Förutom i Norrköping var kyrkorådet bland östgötastäder-na starkast i Söderköping. I Söderköping var magistraten vid sockenstämmoröstgötastäder-na 1667-69 oense med kyrkoherden och kyrkorådet om församlingens angelägen-heter skulle avgöras av stämman eller på rådhuset. Länsstyrelsen gav pastorn och kyrkorådet rätt. I de övriga städerna i Östergötland, som var mindre, före-kom kyrkoråd till och från, dvs. tidvis en indirekt form av sockensjälvstyrelse.
Förhållandena i de mindre städerna var dock allmänt sett närmast jämförliga med landsbygdens.
Domkyrkoförsamlingen i Linköping hade en egen syssloman, som skötte ekonomin och räkenskaperna; dessa senare insändes till landsbokhållaren hos landshövdingen.54 Under 1600-talet satte stadens borgmästare och råd i fråga biskopens behörighet att förvalta domkyrkan, men regeringen gav biskopen ett bestämt stöd. Den gamla synen på domkyrkan som stiftets hela församlingskyr-ka var dock under 1600-talet i upplösning.55
Generellt hade inte borgarna i städerna samma oberoende ställning som sock-enmännen på sockenstämmorna på landsbygden. I Linköping dominerade lands-hövdingen sockenstämman åtminstone under första hälften av 1700-talet.
1.3.3 Arkivalierna
A. Sandberg har gjort en arkivhistorisk undersökning av Linköpings stifts kyr-koarkivalier.56 De allra äldsta arkivalierna var en följd av kyrkans medelsför-valtning och är sålunda av ekonomisk natur.
Under 1600-talet bestod sockenkyrkornas inkomster bl.a. av vinsäden. I en stadga som sannolikt utfärdades 1596 föreskrevs att kyrkoherden skulle skriva upp alla inkomster och utgifter och att kyrkvärdarna skulle hålla tillförlitliga no-teringar. Troligen har dock räkenskaper förts sedan lång tid tillbaka och stadgan kodifierat en praxis. Om inte kyrkvärdarna kunde skriva utfördes noteringarna av kyrkoherden, komministern eller klockaren och med tiden blev det vanligt att den senare utförde skrivgöromålen. De lösa annoteringarna har i regel inte
51 Gullstrand 1923, s. 73
52 Johansson 1937, s. 316-319. I Skällvik kallades en avgift för lysnings- och vigselpenning, RA, SVAR, Skällvik, C: 1
53 Avsnittet bygger på Johansson 1937 (s. 44, 132, 239, 242) om inte annat anges
54 I övrigt om domkyrkan i Linköpings stift, Hansson 2000, s. 76 ff.
55 Hassler 1935, s. 61-62, 330
56 Framställningen bygger på, om annat inte anges, Sandberg 1948
rats. De egentliga räkenskaperna hade kyrkoherden ansvaret för och vissa av dem är uppgjorda efter den tidens kamerala räkenskaper som förebild. Räken-skaperna skrevs i allmänhet in i de nya kyrkliga huvudböckerna från 1596. De aktuella räkenskaperna är av enklaste slag, där man i uppställningen skiljer mel-lan uppbörd (vingäld) och utgift. Ibmel-land är räkenskaperna sammanförda med sockenstämmoprotokollen. Det finns tre olika slags huvudräkenskaper under den aktuella perioden: 1) Specificerade både på inkomst- och utgiftssidan; 2) Sum-marisk inkomstsida och specificerad utgiftssida; 3) SumSum-marisk inkomst- och utgiftssida. Underlaget för de nämnda tre olika slagen hade i den samtida bokfö-ringen skilda benämningar såsom specialer, specialräkningar, specialförteck-ningar, journaler, kladdar. Inte sällan återfinns benämningen specialräkningar i de undersökta räkenskaperna. Från ungefär 1650-talet blir det vanligare att börja med inkomst (eller debet) och avsluta med utgift (eller kredit). Från 1690-talet är det mycket vanligt att vänstersidan i räkenskaperna är en debetsida och höger-sidan en kreditsida. Ungefär samtidigt ivrade biskop Rhyzelius i Linköpings stift för att summariska räkenskaper skulle upprättas; dessa blev vanliga i början av 1700-talet.57 Det innebär att möjligheten att excerpera priser på annat än säd be-skurits kraftigt.
Inkomsterna utöver vin- och byggnadssäden bestod av frivilliga gåvor, all-männa sammanskott och vissa avgifter t.ex. vid bröllop och begravningar.
Sammanskotten kunde ibland vara betydande och innefatta både pengar, arbete och naturaprodukter. Andra inte ovanliga inkomster var klockringningspenning-ar. Vidare förekom under 1500-talet och i början av 1600-talet gåvor in natura, t.ex. som korn och vin. Vin kunde förbrukas direkt inom kyrkan vid de olika högtiderna medan kornet måste försäljas. Under den tidiga delen av undersök-ningsperioden namngavs givarna, men under senare delen av 1600-talet och i början av 1700-talet insamlades gåvor mer anonymt. Ibland kan det vara svårt att skilja mellan olika poster beroende på räkenskapernas utformning.
De första sockenstämmoprotokollen i Linköpings stift och i Kalmar superin-tendentur härrör från sekelskiftet 1600.58 Efterhand kom de ekonomiska angelä-genheterna att ta överhanden vid stämmorna.59 De äldre sockenstämmoprotokol-len börjar ofta med datum för sockenstämman, att någon namneligen redogjorde för räkenskaperna och ibland hur stor behållningen var i reda pengar och andra tillgångar, därefter följer själva räkenskaperna.60 Tidvis är protokollen omfattan-de och omfattan-det anges ofta vilka beslut som fattats. Inte endast böter kunomfattan-de utdömas
57 Johansson 1937, s. 314
58 Dessa kommer från Risinge 1595, Vinnerstad 1597, Kristberg och Väversunda 1606, V. Tollstad 1610, Ö. Stenby 1611, Vadstena 1612 och Strå 1615, alla inom Linköpings stift RA, SVAR, Östergötlands län. Tillhöriga Kalmar superintendentur fr.o.m. år 1602 uppträder de första räkenskaperna i: Åby 1584, Hossmo 1596, Ålem 1597, Glömminge 1598 och Kal-mar 1613, RA, SVAR, KalKal-mar län
59 Johansson 1937, s. 96
60 Johansson ser det som att protokollen är en verifikation för att räkenskapshållaren befrias från sitt förvaltningsansvar, Johansson 1937, s. 22
för s.k. kronobrott utan också för försummelser med att utföra överenskommet arbete.61 Härvid anges naturligtvis namnet på den skyldige. Vanligen förde pas-torn protokollen vid stämmorna.62
Sockenstämman i Linköpings stift synes ha haft en stark ställning, starkare än t.ex. stämman i Växjö stift. Förmågan och viljan att driva in resterade medel var stor hos präster och sockenmän i stiftet. För att slippa från försummelser och besvär har man så småningom övergått från naturasammanskott och dagsverken till att bilda kassor och fonder för olika ändamål.63
Kyrkoböckerna är de enda arkivalierna, som kan ge tillförlitliga upplysningar om befolkningsförhållandena under den förra delen av 1600-talet.64 De äldsta uppgifterna återfinns i de s.k. ministerialböckerna, som avser födelse-, vigsel- och dödböckerna.65 Husförhörslängderna började i allmänhet föras betydligt se-nare åtminstone i Linköpings stift. Dessa längder, även kallade katekisations-längder och kommunionskatekisations-längder, innehåller endast uppgifter om församlings-bornas kristendomskunskap.66 Senare kom de dock att vara fullständiga folk-längder och omfatta alla församlingsbor. Det finns inga husförhörsfolk-längder förrän tidigast under 1690-talet.67 Från 1693 föreskrevs att mantalsförteckningarna skulle avstämmas mot kyrkoböckerna.68 Även flyttningslängder förekommer endast sporadiskt från slutet av 1600-talet; de tycks ha blivit vanliga, i varje fall i Östergötland, från 1800-talet.69
61 I Vinnerstad beslutades år 1602 att den som inte fullgjort sitt arbete på kyrkogårdsmuren skulle böta 3 mark år efter år tills arbetet var fullgjort, jfr Johansson 1937, s. 27
62 Johansson 1937, s. 90
63 Johansson 1937, s. 152, 154
64 Friberg 1954, s. 4, 25. Den officiella folkräkningen började med Tabellverket år 1749
65 Egentligen dop-, vigsel- och begravningslängder, Friberg 1954, s. 36
66 Sandberg 1948, s. 172
67 Enligt RA:s förteckning över kyrkoarkiven för Östergötlands län
68 Lext 1984, s. 310
69 Se även Hannerberg 1941
Kap. 2. Pris- och lönematerialet i Östergötland
I föreliggande studie används räkenskaper från fyra hospital och från ca femtio kyrkliga församlingar i Östergötland.1 Det finns enstaka noteringar på priser i kyrkoräkenskaper från Östergötland så tidigt som från 1569, men priser först mellan 1690-talet och 1735 kommer att användas. Från hospitalen i Östergöt-land finns det några räkenskaper från 1630- och 1640-talen, mer frekventa blir de först från 1650-talet; dessa kommer att nyttjas till och med 1735.
Ett av de viktigaste problemen i excerperingsarbetet har varit att söka faststäl-la vilka uppgifter på priser som är uttryck för utbud och efterfrågan vid transak-tionstillfället. Endast undantagsvis har det dock förekommit att priser i kyrkorä-kenskaperna inte har kunnat användas genom misstanke om fleråriga prisöver-enskommelser. Priserna har dokumenterats i tabeller, se tabellbilagan.