Verksamhet Företeelse Kulturhistoriska kunska psbärare
Bakgrund Historia, orsak och verkan Historiker (ekon.) Arbete, minnen Människan Etnologer, beteendevetare Organisation Relation arbetsgivare–arbetsta-
gare
Historiker (ekon. o polit.) Process Ingenjörskonst, teknisk utveckling Saknas*
Produktionsutrustning Maskiner och styrsystem Saknas* Bearbetning av material Råvara, produkter Historiker (ekon.) Logistik Interna och externa transporter Saknas*
”Väderskydd” Byggnad, anläggning Bebyggelseantikvarier, konstvetare och arkitekturhistoriker
Omgivning Bostäder och liknande Etnologer, bebyggelseantikvarier
Verksamhet Litteratur Vårdkompetens hos antikvarier och allmänhet
Bakgrund Riklig Acceptabel
Arbete, minnen Riklig Acceptabel
Organisation Riklig Bristfällig
Process Saknas* Ytterst bristfällig Produktionsutrustning Saknas* Ytterst bristfällig Bearbetning av material Viss* Bristfällig Logistik Saknas* Ytterst bristfällig
”Väderskydd” Riklig Acceptabel, dock stora brister i byggnadstekniskt hänseende, särskilt statik och byggmaterial.
Omgivning Finns Acceptabel
D
antikvarier och allmänhet.2 Jag menar attdessa tabeller har lika stor, om inte stör- re, relevans idag som för sex år sedan.
* De olika näringarnas fackfolk har naturligtvis stor kunskap och det finns även en riklig facklit-
teratur för dem. Sådan kunskap och litteratur är dock i likhet med all annan fackkunskap och facklitteratur ofta så speciell att den normalt endast kan tillgodogöras av just fackfolket.
Det som framgår tydligast i tabellerna är att bristerna när det gäller litteratur, vårdkompetens och kulturhistoriska kun- skapsbärare är störst när det gäller det
tekniska kulturarvet — processer, pro-
duktionsutrustning och logistik. Det finns anledning att vara övertydlig här; jag talar alltså inte om de industrihistoriska sam- manhangen och jag talar inte om indu- strisamhällets byggda kulturarv utan om tekniken innanför industriportarna: skru- var och muttrar, lager och transmissioner, ångpannor och motorer.
Att kunskapsbristen här är stor är inte förvånande; det har inte funnits och finns ingen utbildning i Sverige för att hand- gripligen hantera teknik med stort kultur- historiskt värde. Jag vill dock nämna fyra värdefulla utbildningsinsatser som gjorts sedan 1990-talet:
Den första arrangerade Riksantikva- rieämbetet under en period i slutet av 1990-talet, i form av enveckorskurser på Forsviks bruk. Huvudlärare var Bengt Spade. Detta var tänkt som en vidare- utbildning för byggnadsantikvarier med inriktning mot tekniken i industriarvet.3
Utbildningen är nedlagd.
Den andra (och tidigare nämnda) drogs igång kort därefter under namnet Kvalificerad Yrkesutbildning i byggnads- och industriminnesvård. Utbildningen började i Sala och bedrevs senare i Väs- terås och slutligen Partille och drevs av olika aktörer genom åren, bland annat av Byggnadsvård i Västmanland åren 2004– 2008.4 Utbildningen, som jag själv gick ut
i Västerås 2006, och undervisade på i Par- tille 2009, var tvåårig. Halva utbildningen ägnades åt industrisamhällets fysiska kul- figur 1. (Över) Drängsmarks ångsåg fotograferad från pannrummet. foto: Ida Wedin.
figur 2. (Under) Bengt Spade mäter upp vattenhjul på Hallaboda kvarn och såg utanför
turarv med stor inriktning mot praktiskt arbete och inventering. Utbildningen är nedlagd.
Den tredje utbildningsinsatsen jag vill nämna är de internkurser inom järnvägs- och fartygsområdet som arbetslivsmuse- erna bedrivit för att kunna sköta och köra sina maskiner och fordon. Detta är något som varit ett säkerhetskrav från kontrol- lerande myndigheter.5 Dessa kurser före-
kommer fortfarande.
Den fjärde, slutligen, är de tvådagars- kurser som Arbetslivsmuseernas samar- betsorganisation ArbetSam har arrangerat under senare år för sina medlemsmuseer, på teman som till exempel stångjärns- hammare och ramsågning.6 Dessa kurser
förekommer fortfarande.
Det saknas idag utbildning i Sverige för att värdera, inventera, underhålla, res- taurera och konservera industrisamhällets tekniska kulturarv. Detta avspeglar sig självklart i det sätt på vilket detta kul- turarv hanteras. Bevarandet av industri- samhällets tekniska kulturarv görs idag huvudsakligen med ideella arbetsinsatser bland Sveriges över 1 400 arbetslivsmu- seer. Detta mekande på arbetslivsmu- seernas verkstäder, lok, båtar, kvarnar, ramsågar m.m., brukar nedlåtande kallas för gubbdagis. Jag menar att det istället är dags att inse att vi huvudsakligen har dessa arbetslivsmuseer att tacka för det tekniska kulturarv som finns bevarat idag. Här har gjorts en bevarandeinsats som Sverige inte anat vidden av ännu. Det är hos dessa arbetslivsmuseer industrisam- hällets immateriella kulturarv bevarats: kunskapen att renovera, underhålla och köra det tekniska kulturarvet. Det är dags
figur 3. (Över) Ångmaskin på Eskilstuna stadsmuseum. foto: Ida Wedin. figur 4. (Under) Justering av spettlucka på Vartorps kvarn. foto: Ida Wedin.
att utrota termen gubbdagis och istället ge alla dessa teknikhistoriska eldsjälar en stor eloge för deras kulturgärning!
Att helt förlita sig på ideella insatser får dock även oönskade följder. För det första finns en tendens att det urval av tekniskt kulturarv som bevaras baseras på var det ideella engagemanget är som störst. En del objekt av stort teknikhis- toriskt värde saknar helt ideellt engage- mang runt omkring sig. För det andra har det underhåll och de renoveringar som görs väldigt olika kulturhistorisk kvalitet. Ibland genomförs gedigna insatser där varje mutter eller varje rem är original, ibland görs mer eller mindre misslyckade renoveringar och ibland byggs rena re- konstruktioner av en teknisk anläggning, helt utan teknikantikvarisk medverkan och inte alltid med kulturhistoriska reso- nemang och överväganden.
Bedömningar, besiktningar, dokumen- tationer, projekteringar och restaurerings- arbeten av industrisamhällets tekniska kul- turarv görs idag ofta på en nivå som aldrig skulle godkänts för en medeltidskyrka el- ler 1700-talsherrgård. För på samma sätt som en medeltidskyrka behöver bedöm- ning av någon som kan kyrkobyggandets historia och måste restaureras av någon som kan medeltidens material och tekni- ker, så behöver en brännstålsugn bedömas av någon som kan järnframställningens historia och restaureras av någon med kunskaper om smidesjärn eller eldfast te- gel. Precis som interiören i en 1700-tals- herrgård kan behöva hantverkare som är vana vid äldre takmålningar så behöver ett överfallshjul restaureras av någon med kunskap om vilka skovelvinklar hjulet måste ha för att fungera störningsfritt el- ler vilka träslag som använts i hjulets olika delar och hur dessa fogats samman.
Industrins höga förändringstakt har lett till att industrier saneras, rivs och säljs i allt snabbare takt. Samtidigt är industri-
samhällets kulturarv som regel dyrare och mer omfattande att hantera än annat fy- siskt kulturarv. Detta leder till att urvalet görs snabbare, prioriteringarna blir hår- dare och de bevarade objekten få. Ska vi i framtiden ha ett representativt tekniskt kulturarv från industrisamhällets Sverige som kan förmedla den viktiga kopplingen mellan vardag, historia och framtid måste vi kunna göra mer kvalificerade priorite- ringar, restaureringar och vårdplaner än vad vi kan idag.
Jag menar att vi för att säkra ett fram- tida fysiskt teknikhistoriskt kulturarv be- höver:
1. Kartlägga och säkra den vård- och skötselkompetens som finns.
2. Bygga upp ytterligare kompetens där behovet är som störst.
3. Ge lagligt skydd även till det fysiska teknikhistoriska kulturarvet.
4. Se över urvalet av skyddsvärda objekt. 5. Ställa krav på de vård- och bevarande-
insatser som görs.
Slutligen vill jag tillägga att även kultur- historiska maskiner, motorer eller an- läggningar är byggda för att köras, och förstås allra bäst om de kan visas i drift. I Holland delar man ut en enkel mekanisk räknare till landets kulturhistoriska väder- kvarnar vars föreningar sedan får bidrag efter hur många varv vingarnas axel snur- rat per år. På så vis uppmuntrar man att kvarnen hålls i driftsdugligt skick och att det alltid finns kunskap att både köra och visa den. Låt oss inspireras av detta när vi drar upp riktlinjerna för framtida hante- ring och förvaltning av industrisamhällets tekniska kulturarv! ida wedin Industriantikvarie, frilans www.industriantikvarie.wordpress.com twitter.com/industriantik idawedin@hotmail.com
Noter
1 SOU 1999:18.2 För båda tabellerna gäller © Bengt Spade 2006-03-23. Dokument till Kvalificerad Yr- kesutbildning i byggnads- och industrimin- nesvård, Västerås. Rev. 2012-09-26. 3 Delar av kursmaterialet till denna kurs pu-
blicerades senare i kompendiet Tag hand
om tekniken. Inventering av kulturhisto- riska industrimiljöer, Spade & Törnblom
1997.
4 Se Byggnadsvård Västmanlands och Bygg- expos hemsidor.
5 Se exempelvis Museiebanornas Riksorga- nisations och Järnvägshistoriska riksför- bundets hemsidor.
6 Se ArbetSams hemsida.
Litteratur
Spade, Bengt & Törnblom, Mille, 1997, Tag
hand om tekniken. Inventering av kultur- historiska industrimiljöer
SOU 1999:18, Frågor till det industriella sam-
hället. Slutbetänkande för utredningen om
en statlig satsning på det industrihistoriska arvet.
Hemsidor
ArbetSams hemsida www.arbetsam.com/kunskap/rapporter/rap porter.htm (2012-11-27). Byggexpo www.byggexpo.se/recycle.htm (2012-11-27).Byggnadsvård Västmanlands hemsida
www.byggnadsvardvastmanland.se/utbild ning.html 2012-11-27 Järnvägshistoriska riksförbundet www.jhrf.se/ (2012-11-27). Museiebanornas Riksorganisation www.museibanorna.se/mro_biblotek/biblo tek_mro.html (2012-11-27).
tt utveckla vårt industriarv — genom att skapa nytt innehåll, ta tillvara och göra tillägg — är att använda det som en resurs och vär- deskapare i samhällsbyggandet. Omvand- lingar handlar inte i första hand om att hitta funktioner till överloppsbyggnader utan om att bygga ett samhälle, en stad, där kulturarvet i stort är en ryggrad från vilken vi utgår, där det är till för oss med- borgare.
I denna debattartikel vill jag driva två teser. Den första är att en kommersiellt baserad utveckling och förvaltning av in- dustrifastigheter under omvandling ger en stabil ekonomisk bas för att långsiktigt ta tillvara dessa industrimiljöers kultur- historiska värde. Den andra tesen är att användandet av industriarvet som en re- surs och värdeskapare i stadsutvecklingen är att bygga ett mer differentierat sam-bygga ett mer differentierat sam- hälle, förankrat i människors relation till platsen och till staden. På så sätt kan de rymma ett rikare innehåll, fler uttryck och förhoppningsvis bidra till att människor ges möjlighet att söka existentiell mening.