gjorts. Sedan rapporten publicerades har be- rättelsemodellen — som den har kommit att kallas — använts av Statens fastighetsverk i
Kulturfastighetsutredningen som syftade till
en översyn av vilka fastigheter som av kultur- historiska skäl bör ägas av staten.5 Sebastian
Ulvsvärd vid Institutionen för kulturvård vid Gö- teborgs universitet har i en kandidatuppsats be- handlat hur berättelsemodellen använts. Ågesta- projektet är ett av de fall han använt i sin analys.6
Sedan vår rapport publicerades har kärnkraf- tens anläggningar också belysts i andra forsk- ningssammanhang. De svenska kärnkraftverkens arkitektur uppmärksammades exempelvis 2012 i en avhandling i konstvetenskap.7 Ett pågående
forskningsprojekt sätter fokus på nedlagda kärn- kraftsanläggningar som minnesplatser med ut- gångspunkt från exemplen Barsebäck och Igna- lina i Litauen.8
Det har hänt en del sedan vi skrev rapporten om Ågestaverket, både inom kulturarvssektorn och med de fysiska miljöer som på olika sätt representerar kärnkraften i Sverige. Syftet med
denna artikel är att mot denna bakgrund göra ett återbesök i problematiken kring kärnkraf- tens kulturmiljöer och följa upp några trådar från vår dokumentation av Ågestaverket. Vilka värden kan kärnkraftsanläggningar som Ågesta- verket anses ha och vilken betydelse har valet av värderingsmetod när det gäller att identifiera vad som bör bevaras? Kräver anläggningar som kärnkraftverk en annan form av värdering än mer traditionellt kulturarv? Artikeln bygger på dokumentationsrapporten Ågesta — kärnkraft
som kulturarv.9
Ågestaverket
Ågestaverket byggdes i en tid som präglades av kalla kriget, av strävan efter självförsörjning och teknikoptimism.10 Sverige såg tidigt möjligheter-
na med såväl civil som militär atomkraft.11 1945
tillsattes en utredning med syfte att främja forsk- ningsarbetet inom kärnfysik och kärnkemi. Två år senare bildades AB Atomenergi, ett halvstat- ligt bolag för att inom landet bedriva prospek-
figur 1. Det är inte mycket som vid första anblicken av Ågesta kraftvärmeverk signalerar att det är en anlägg-
ning med stort kulturhistoriskt värde. Längst fram syns vaktkuren. Till vänster om denna ligger verkstads- och laboratoriebyggnaden, mot berget ses turbinbyggnaden som ser ut som två byggnader intill varandra. Till höger om denna ligger den låga administrationsbyggnaden. På höjden skymtas det enda kvarvarande av två höga fristående kyltorn samt en meterologimast. Utanför bilden till höger ligger reningsbyggnaden. foto: Nisse Cronestrand, Tekniska museet.
tering och utvinning av material för utnyttjandet av kärnenergin samt för att bygga kärnreaktorer till forskningens och näringslivets tjänst.
1955 tillsattes Atomenergiutredningen, som skulle utreda möjligheterna till inhemsk atom- kraft. Utredningens resultat framhöll möjlighe- terna för Sverige att bli självförsörjande, vilket var viktigt både ur civil och ur militär synpunkt. Bland annat underströk man att Sverige inte för- fogade fritt över det plutonium som bildades vid bestrålning av utlandsköpt uran.12 Det var ett vik-
tigt skäl till att tungvattenmodererade reaktorer ansågs lämpligast. Atomenergiutredningen slog fast betydelsen av en centraliserad statlig sats- ning där AB Atomenergi skulle vara ansvarig för alla led inom atomenergiproduktionen. Det kon- kreta resultatet av utredningen blev att riksdagen 1956 antog Atomenergilagen (1956:306) — lagen om rätt att utvinna atomenergi m.m.
Ågesta var inte den första kärnreaktorn som byggdes i Sverige. Redan år 1954 uppfördes en forskningsreaktor, RI, i ett bergrum intill KTH i centrala Stockholm.13 Projekteringen av Ågesta-
reaktorn startade dock kort därefter, 1957, och den 1 juli 1962 sattes provdriften i gång. Reak- torn använde sig av naturligt uran som bränsle och tungt vatten som moderator och kylmedel. Många svenska industriföretag var inblandade i bygget av Ågestaverket. Uranet bröts i skiffer- berg i Närke och Västergötland och det tunga vattnet importerades från Norge. Våren 1963 togs verket i drift på allvar, som Sveriges första kärnkraftverk för produktion av främst värme men också en mindre mängd el. Anläggningen levererade fjärrvärme till förorten Farsta — som byggdes samtidigt som Ågestaverket. Men den ingick också i en större plan för den svenska kärnkraften som kom att kallas ”den svenska linjen”. Framför sig såg staten ett nät av små kärnkärnkraftverk som försörjde stadsdelar och mindre städer, drivna med svenskt uran och norskt tungt vatten. Ågestaverket var i drift fram till 1974. Problem av teknisk och säkerhetsmäs- sig art, dålig lönsamhet och att man utvunnit de kunskaper man behövde samverkade till ett beslut att släcka ner reaktorn. Men dessa fak- torer var inte avgörande; även om Ågesta pro- ducerade värme och el var den också en forsk-
ningsreaktor och hade därför inte kravet att gå med vinst. I själva verket var driftstiden från början förutbestämd till tio år.14 Den svenska
kärnkraften kom därefter att i stället byggas ut med mer storskaliga lättvattenreaktorer, som drevs av importerat anrikat uran. Även om de senare, större kärnkraftverken byggdes med en delvis annan teknik var Ågestaverket ett viktigt steg på vägen mot dagens kärnkraftverk. Ågesta- verket kan förmedla dessa berättelser. Dess läge på landsbygden men nära förorten Farsta berät- tar om att verket byggdes som ett fjärrvärme- verk som försåg bostäderna i Farsta med värme. Den tekniska utrustningen berättar om svensk forskning inom kärnenergiområdet liksom om de svenska företagens kapacitet och vilja att ta fram utrustning som var tekniskt avancerad även med internationella mått mätt. Anläggningens utformning, såväl exteriört som interört, har getts ett modernt uttryck som stämmer överens med teknikoptimismen och byggandet av det moderna samhället.
Värdering
När fysiska miljöer och objekt av olika slag dis- kuteras i termer av kulturarv är kulturhistorisk värdering ett centralt begrepp. Värderingen görs dels för att kunna placera in objektet i en slags värdehierarki relativt andra objekt, dels för att komma fram till vilka värden i miljön som är spe- ciellt värdefulla att ta tillvara i olika bevarande- och förmedlingsåtgärder. Ett kärnkraftverk är inte ett typiskt objekt för kulturhistorisk värder- ing och erfarenheterna är begränsade både vad gäller värdering och bevarande. Det är därför angeläget att diskutera värderingen, utifrån vilka utgångspunkter den görs och vilka konsekven- ser det för med sig. I det följande presenteras
nästa sida:
figur 2. De viktiga kulturhistoriska värdena i Ågesta
kraftvärmeverk finns framför allt inuti bergrummet. Denna sprängskiss är ritad av ”atomkonstnären” Arvid Nilsson, som anställdes på 1950-talet av AB
Atomenergi med uppgift att utifrån ritningar skapa översiktliga perspektivbilder. I hans verkslista ingår också monumentala väggmålningar, utförda för bl.a. AB Atomenergi och ASEA Atom. bild: Tekniska museets arkiv.
vår värdering av Ågestaverket med hjälp av två olika metoder: dels Riksantikvarieämbetets me- tod för värdering av byggnader, dels en metod som bygger på en analys av anläggningen som förmedlare av stora berättelser. Utifrån resulta- ten av analyserna förs en diskussion om utfallet av värderingarna och om för- och nackdelar med respektive metod.