Oavsett vilken värderingsmetod man använder kan vi konstatera att Ågesta kraftvärmeverk har ett stort kulturhistoriskt värde. Värdet är mång- facetterat och det är möjligt att betona olika aspek ter av det. De berättelser som kan knytas till Ågesta kraftvärmeverk handlar om Sverige under kalla kriget och de val gällande energi- försörjning och försvarsfrågor som gjordes då. Berättelserna handlar också om industrins snab- ba tillväxt under efterkrigstiden, som förutsat- te tillgång till stora mängder billig energi och spetskompetens inom olika områden. Det finns också berättelser om de lokala förhållanden som rådde vid Ågesta kraftvärmeverk — om det mot- stånd som fanns mot anläggningen och om hur det var att arbeta där.
Vår slutsats är att värderingen av Ågestverket bör utgå från en berättelsemodell. Att dela upp värderingen i olika kategorier och diskutera dem i förhållande till byggnaden lämpar sig bättre för
ett mer traditionellt kulturarv. Det kulturhistori- ska värdet av Ågestaverket är i stor utsträckning immateriellt. Även om den fysiska anläggningen kan sägas ha kulturhistoriska värden, till exem- pel teknikhistoriskt och byggnadshistoriskt, är värdet inte främst knutet till byggnadernas eller utrustningens utformning. Genom att fokusera på en berättelse är det inte det materiella som sätts i fokus utan det immateriella sammanhang som anläggningen har tillkommit i. Att enbart betrakta Ågestaverket som en teknisk anläggning och att enbart värdera den fysiska miljön är inte tillräckligt. Istället bör Ågesta kraftvärmeverk ses som representant för en intressant del av den svenska efterkrigshistorien. Anläggandet av Åge- sta kraftvärmeverk var en nationell angelägen- het som involverade regering och riksdag, flera myndigheter, forskningsinstitutioner och många såväl stora som små industriföretag. Därför är det rimligt att lyfta fram Ågestaverket som repre- sentant för den satsning som kom att kallas den svenska linjen — alltså en berättelse på nationell nivå. Detta resonemang har giltighet även för an- dra kärntekniska anläggningar och kanske även för andra miljöer där en stor del av värdet ligger i en immateriell kontext.
En värdering som utgår från berättelsen om den svenska linjen innebär att vissa delar av an- läggningen tillmäts ett större värde än andra. Det är för det första att Ågesta kraftvärmeverk är byggt för fjärrvärme och inte främst för att distribuera el. Anläggningen representerar också mycket kvalificerad ingenjörskonst av hög klass. Fjärrvärmefunktionen manifesterar sig i kon- densorn och fjärrvärmeledningen till Farsta. Även reaktorns placering i ett bergrum har sin förklaring i att det var ett fjärrvärmeverk som låg nära fjärrvärmens destination och därför krävde extra säkerhetsanordningar. Reaktorhallen med laddmaskinen är den plats som tydligast redovi- sar hur reaktorn drevs. Här förvarades bränsle- elementen i väntan på att reaktorn skulle laddas. Rummet är anpassat till de tekniska installatio- nerna och för att de olika momenten ska löpa så smidigt och säkert som möjligt. Detta medför också en estetisk utformning som understryker det rationella och som stämmer överens med tidens teknikoptimism. I än högre grad gäller
det kontrollrummet som är uppbyggt kring hur man skulle kunna övervaka och sköta reaktorn på ett effektivt sätt. Samtidigt har det en tidsty- pisk utformning vad gäller den fasta inredningen i form av mätare och reglage. En tydlig skillnad mot senare kärnkraftverk är att mätutrustningen till stor del är analog medan den senare blev digital. Detta placerar in anläggningen i ett tids- mässigt sammanhang som underlättar förstå- elsen av kontexten. Utöver reaktorbyggnaden, som är sammanfogad med turbinhallen, består anläggningen av ytterligare fem huskroppar: en administrationsbyggnad som även innehöll mat- sal, en verkstads- och laboratoriebyggnad, en vaktstuga, ett hus för avfallshantering samt på andra sidan vägen en byggnad som användes för utbildning och som bostadshus. Laborato- rie- och verkstadsbyggnaden visar att en rad tes- ter utfördes vid anläggningen. Ågesta användes delvis som en testanläggning men laboratorie- byggnader finns också vid kärnkraftverk som enbart har använts för att producera el. Interiört och till viss del även exteriört är dessa byggna- der ombyggda för annan verksamhet men de är ändå väsentliga för miljön och för förståelsen av Ågesta kraftvärmeverk.
En genomgång av de lagar som reglerar kärntekniska anläggningar visar att ett eventuellt bevarande är komplicerat. Lagen säger bl.a. att alla kärnkraftverk ska avvecklas och att de an- läggningar som inte längre är i drift ska rivas. Det sägs dock ingenting om när de ska rivas. En satsning på att visa Ågesta kraftvärmeverk borde därför rimligen vara möjlig att genomföra åtminstone under ett par decennier.
Det skulle vara lämpligt att en begränsad del av anläggningen visas. Till den hör kontrollrum- met, reaktorhallen och våningen under reaktor- hallen. Detta tillsammans med den omgivande miljön kan förmedla en förståelse och en upple- velse av den tidiga svenska kärnkraften. De ovan nämnda delarna av anläggningen har bedömts vara nödvändiga men också tillräckliga för att på ett meningsfullt sätt visa Ågestaverket och be- rätta om den svenska linjen.
Den svenska kärnkraften — och inte minst den del som utformades under beteckningen den svenska linjen — är en viktig del av vår ef-
terkrigshistoria. Den visar på hur utsatt Sveriges ledning uppfattade läget mellan stormakterna under det tidiga skedet av kalla kriget. Men det visar också på tilltron till den inhemska forsk- ningen och den svenska industrins förmåga. Hur berättelserna kring Ågestaverket kan beva- ras och förmedlas är angeläget.
Sedan rapporten skrevs 2008 finns två av de viktigaste anläggningarna för berättelsen om den tidiga svenska kärnkraften inte längre kvar. Uranextraktionsverket Ranstad har rivits och an- läggningen Marviken har avvecklats och bjudits ut på privata marknaden för att göras om till hotell.25 De förändringar som skett vid Ranstad
och Marviken visar att kärnkraftens kulturarv är hotat. Inte någon av de tidiga kärntekniska anläggningarna har försetts med något formellt skydd utifrån sina kulturhistoriska värden. Av den allra första reaktorn, R1:an, återstår till ex- empel endast det tömda bergrummet. Diskus- sionen om kärnkraften som kulturarv är således i hög grad aktuell och frågan är hur Ågestaver- kets kulturhistoriska värde har påverkats av att andra anläggningar har förändrats. Riksantikva- rieämbetets modell och Berättelsemodellen ger olika svar på detta.
Med Riksantikvarieämbetets värderingsmeto- dik, där unicitet tillmäts stor betydelse, innebär rivningen och avvecklingen av uranextraktions- verket och Marviksanläggningen att värdet hos det ännu bevarade Ågestaverket ökar. Det får stå som ensam representant för den svenska linjen och blir därmed ”omistligt”. Med den kontex- tuellt inriktade metoden som bygger på stora berättelser har tvärtom värdet på Ågestaverket minskat. De andra anläggningarna förstärkte berättelsen om den svenska linjen och gjorde den stora berättelse som Ågestaverket kunde förmedla än mer övertygande.
Även om nog de flesta inom kulturarvssek- torn — och kanske även allmänt — idag är över- ens om att kärnkraften är en angelägen uppgift saknas resurser och kanske även metoder för att hantera denna typ av anläggningar. En nationell satsning kring dessa frågor som samlar forsk- ning, kulturarvsaktörer, institutioner och indu- strin är därför angelägen.
eva dahlström rittsél, antikvarie vid Länssty- relsen i Stockholms län.
eva.dahlstrom.rittsel@lansstyrelsen.se Enheten för kulturmiljö och bostadsstöd Länsstyrelsen i Stockholms län
Box 22067 104 22 Stockholm
magdalena tafvelin heldner, intendent och pro jektledare, Tekniska museet.
magdalena.tafvelin.heldner@tekniskamuseet.se Samling, dokumentation, forskning
Tekniska museet Box 27842 115 93 Stockholm
per lundgren, avdelningschef kulturmiljö, Upp- landsmuseet (tidigare Stockholms läns museum).
per.lundgren@upplandsmuseet.se Fyristorg 2
753 10 Uppsala
Noter
1 Maja Fjæstad har beskrivit det aldrig startade kärnkraft- verket vid Kalkar som nu omvandlats till nöjespark. Fjæstad 2012, s. 26–37.
2 Aronsson 2004, s. 179 ff.
3 Horgby och Lindström 2002, s. 315. 4 Borg & Sannerstedt 2006, s. 81ff.
5 Kulturfastighetsutredningen del 1 och 2. 2009, redogö- relse för metoden, s. 21ff.
6 Ulvsgärd 2012. 7 Krohn Andersson 2012. 8 Storm 2010 och 2012.
9 Tafvelin Heldner, Dahlström Rittsél & Lundgren 2008. 10 Denna redogörelse bygger på Tafvelin Heldner, Dahl-
ström Rittsel & Lundgren 2008, s. 27–58. 11 Lindström 1991, s. 11ff. 12 Atomenergien, SOU 1956:11. 13 Fjæstad 2001. 14 Östman 2002, s. 21. 15 Unnerbäck 2002. 16 Unnerbäck 2002. 17 Unnerbäck 2002, s. 27ff.
18 Remissvar på ”Tillståndsprövning enligt miljöbalken av Ågestaverket, från Huddinge Hembygdsförening date- rad 060426 och från Magelungens vänner daterat sep- tember 2006; Anteckningar vid avstämning angående utkast till teknisk beskrivning och miljökonsekvensbe- skrivning; tillståndsprövning enligt miljöbalken, SSI:s lokaler, Solna 2006-10-27, Vattenfall och SSI, Ågesta kraftvärmeverk, Vattenfalls arkiv, Riksarkivet.
19 Program: Det moderna samhällets kulturarv, Riksantik- varieämbetet, Kulturmiljöavdelningen (2006) http:// www.raa.se/cms/showdocument/documents/extern_ webbplats/2006/november/program_det_moderna_ samhallets.pdf, citerad 2007-04-03, s. 8f.
20 Tafvelin Heldner, Dahlström Rittsél, Lundgren 2008, s. 61–98.
21 Jonter 2001, s. 52ff; Jonter 2002, s. 41ff; Östman 2002, s. 45.
22 Inom ramen för vår dokumentation fann vi inget tyd- ligt direkt samband mellan driften av Ågesta och svensk kärnvapenproduktion. Senare forskning har dock lyft fram Ågestas roll i samband med en svensk atombomb. Se t.ex. Fjæstad och Jonter 2012 och Wallerius 2012. 23 http://www.o.lst.se/o/amnen/Miljoskydd, hämtat 2007-
05-25.
24 Glete 1983, s. 308; Forsgren 1993, s. 123ff.; http://www. vattenfall.se/downloads/produktion/plants_europa.pdf hämtat 2007-05-25.
25 ”Marviken ska säljas - blir hotell?”, Norrköpings tidning- ar 2012-09-14, http://www.nt.se/norrkoping/artikel. aspx?articleid=7938156, hämtat 2013-06-01.
Käll- och litteraturförteckning
Arkiv
Riksarkivet
Vattenfalls arkiv, Ågesta kraftvärmeverk
Otryckta källor
Ulvsgärd, Sebastian, Berättelsen — ett verktyg för kultur-
miljövården. Fokus på kulturhistoriska berättelser i värderings- och urvalsarbete, Inst. för kulturvård, Göte-
borgs universitet otryckt 2012.
Digitala källor
http://www.o.lst.se/o/amnen/Miljoskydd, hämtad 2007- 05-25. http://www.raa.se/cms/showdocument/documents/ex tern_webbplats/2006/november/program_det_moder na_samhallets.pdf, hämtad 2007-04-03. http://www.nt.se/norrkoping/artikel.aspx?articleid= 7938156, hämtad 2013-06 01. http://www.vattenfall.se/downloads/produktion/plants_ europa.pdf, hämtad 2007-05-25. http://www.nyteknik.se/nyheter/energi_miljo/article 3208223.ece, hämtad 2013-05-21.Tryckta källor och litteratur
Aronsson, Peter, 2004, Historiebruk. Att använda det för-
flutna.
Atomenergien: Betänkande med förslag avgivet av 1955 års atomenergiutredning, 1956, SOU 1956:11.
kärnkraftverk. Dokumentation, Regionmuseet Kristi-
anstad/Landsantikvarien i Skåne, Rapport 2006:57. Fjæstad, Maja, 2001, Sveriges första kärnreaktor. Från tek-
nisk prototyp till vetenskapligt instrument, SKI Rapport 01:1.
Fjæstad, Maja & Thomas Jonter, 2010, “Between welfare and warfare. The rise and fall of the ‘Swedish line’ in nuclear engineering”, i Per Lundin, Niklas Stenlås & Johan Gribbe (red.), Science for welfare and warfare.
Technology and state initiative in cold war Sweden.
Fjæstad, Maja, 2012, ”Ett kärnkraftverk återuppstår. Från
SNR200 till Wunderland Kalkar”, Bebyggelsehistorisk
tidskrift, nr 63.
Forsgren, Nils, 1993, På Norrbys tid. Vattenfallhistoria med
kraft, spänning och motstånd.
Glete, Jan, 1983, Asea under 100 år, 1883–1982. En studie i ett storföretags organisatoriska, tekniska och ekonomiska utveckling.
Horgby, Björn och Dag Lindström, 2002, ”Begreppet kul- turarv — något för historievetenskapen?”, Historisk tid-
skrift nr 2, 2002.
Jonter, Thomas, 2001, Sweden and the Bomb. The Swedish
plans to acquire Nuclear Weapons, 1945–1971, SKI Re- port 01:33.
Jonter, Thomas, 2002, Kärnvapenforskning i Sverige. Sam-
arbetet mellan civil och militär forskning 1947–1972, SKI
Rapport 02:19.
Krohn Andersson, Fredrik, 2012, Kärnkraftverkets poetik.
Begreppsliggöranden av svenska kärnkraftverk 1965– 1973, Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms uni- versitet.
Kulturfastighetsutredningen del 1 och 2, 2009, Statens fastig-
hetsverk.
Lindström, Stefan, 1991, Hela nationens tacksamhet. Svensk
forskningspolitik på atomenergiområdet 1945–56. Storm, Anna, 2010, “Nuclear power plants as memory sites”,
Baltic Worlds 2010, volym 3, nr 4.
Storm, Anna, 2012, “Landscapes of waste. Malmberget and Ignalina as cultural tools in heritage processes”, i David Nye & Sarah Elklind (red.), Anti-landscapes (s. 159–174). Tafvelin Heldner, Magdalena, Eva Dahlström Rittsél & Per
Lundgren, 2008, Ågesta — kärnkraft som kulturarv. Unnerbäck, Axel, 2002, Kulturhistorisk värdering av bebyg-
gelse, Riksantikvarieämbetet.
Östman, Alvar, 2002, Erfarenheter av den svenska linjen,
tungt vatten och naturligt uran i Ågesta kraftvärme- verk. SKI rapport 02:64.
Summary
The Ågestaverket power plant, located south of Stockholm and operational between 1963 and 1974, was Sweden’s first commercial nuclear power plant and was built to supply the new suburb of Farsta with district heating and elec- tric power. It was also part of the realisation of the atomic energy strategy referred to as “the Swedish line”. Using heavy water and Swedish uranium, government would extricate Sweden from the dependence on coal and oil which, in the 1950s, constituted a menacing prospect.