“
När jag för första gången skaffade en smartphone, en Androidbaserad, hade den appen 98 Soundhound förinstallerad. Märket på telefonen är inte viktigt. De flesta tillverkare har ett standardutbud av appar, alltså inget som är unikt telefoner emellan. Appen Soundhound är ett stycke kod, helt gratis, som gör det möjligt för användaren att identifiera en låt eller ett stycke som spelas på radio, på bussen, på musikfestival eller i en TV-serie – i vilket sammanhang det än kan tänkas vara. Användaren kan också vissla eller sjunga en melodi in i telefonens mikrofon och få stycket identifierat via appens databas.Min initiala reaktion vara att visst, det här var ju spännande, men i vilket sammanhang skulle jag, om någonsin, få för mig att faktiskt använda appen? Varför är den intressant? Hur använder andra den?”
Fältdagboken, februari 2012
Identifieringsappar så som Soundhound och Shazam visar sig genom mitt material inte enbart vara en fräck uppfinning; en intressant men möjligen överflödig sådan. Flera av informanterna visar istället hur programmen är en möjliggörande kanal i de musikaliska nätverk som butiker, både medvetet och omedvetet, konstruerar och upprätthåller. Som Weekdays musikansvariga person framhåller i kapitel 3, vill kedjan att potentiella kunder alltid ska kunna hitta något nytt och intressant i musikväg. Detta kan bevisligen göras på olika sätt men också – som min informant Frida gör aktuellt – med lite olika intentioner.
I intervjun med Frida dök till min förvåning appen Soundhound upp och det på ett sätt jag inte hade kunnat förutsäga. För Frida, som ofta är verksam som DJ inom Göteborgs klubbvärld, har appen visat sig vara ett effektivt verktyg för att inte bara upptäcka, utan också identifiera och minnas, den musik hon hör i olika sammanhang. Om Frida hör en bra låt så ”Soundhoundar” hon den. För Frida har Soundhound, som exempelvis Google (att googla/to Google) 99, omvandlats till ett verb. Frida berättade för mig att hon använder appen som mest i butiksmiljöer och nämnde att statistik visar att den och liknande identifieringsappar för musik används som mest i just dessa sammanhang.
Om så är fallet är det onekligen ett spännande läge för kedjors och butikers musikansvariga personer – och för kedjan eller butiken i stort. Kanske är det aktiviteter som att Soundhounda som till exempel Weekdays musikansvarige hoppas på och att kedjans fokus på musik ska ge bränsle till det. Upptäckandet av musik kan på så sätt få
98 Efter applikationsprogram, ett begrepp som spred sig i och med smarttelefonernas utbredning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Till%C3%A4mpningsprogram, 2016-04-13, 12:20.
100
ett slags rumsbetingad habitus, det vill säga att potentiella kunder börjar använda butiksrummet för att upptäcka musik. Därigenom kan man också hålla det potentiella kundkollektivet allt närmare. Samma tanke kan man med fördel överföras till DJ-satsningarna, där man också har möjlighet att i stunden fråga vilken låt som spelas. Man kan också tänka sig att den här typen av användning av butiksrummen i förlängningen kan bli en slags statusmarkör. Om rummet associeras med ett nytt och kanske till och med coolt musikutbud, växer sannolikt – för att återkoppla till Pierre Bourdieus terminologi – kedjans anspråk på kulturellt kapital. Oavsett resultat vittnar det sätt som Frida använder Soundhound på om ytterligare nya typer av musikflöden; om överföringar genom förhållandevis nyetablerade noder.
Denna typ av bruk är också spännande ur ett mediekonsumtionshistoriskt perspektiv. Radio och TV har länge varit viktiga, kanske till och med avgörande, kanaler för människors upptäckande av ny musik (Werner 2007:91ff). Utifrån Fridas berättelse tycks dock även butiksrum vara centrala för just det – och inte enbart av vad man kan anta är fysiska konsumtionsvaror, plagg som är snyggt uppradade i hyllor eller på hängare, utan av musik som strömmar i butiksrummen. För Frida är utvecklingen i sig inte särskilt märkvärdig. Hon menar att musik har fått en naturlig plats, och att det därmed inte är konstigt att hon använder appen Soundhound, i butiksrummen. Frida säger:
Frida: Ja, alltså, musik i butiker har ju fått en sån naturlig plats. Och så har det kommit upp butikskedjor som liksom har en attityd som går hand i hand med den musik man spelar, ja, med musik över huvud taget.
(Frida 120710) Soundhound kräver en aktiv handling från användarens sida. Man plockar upp sin smartphone ur fickan eller väskan, riktar den så gott man kan mot ljudkällan och inväntar matchningen från databasen. Spelas något som faktiskt fångar ens uppmärksamhet och som man vill minnas senare, ges svaret i telefonen inom loppet av ett par sekunder. 100 Därtill sparas historiken, så att användaren kan se samtliga av sina sökningar och matchningar. Frida fortsätter:
Frida: jag blir glad, särskilt om det är ny musik som jag inte hör innan. Bara ”åh, vad kul! Vad är det här?”… Och så Soundhoundar jag den. Ofta lyssnar jag på låtar som jag tycker är bra i nån form av DJ-tänk. ”Den här skulle kunna funka på Yaki-Da”. Lite så. Jag spelar där typ två-tre gånger i månaden vilket gör att jag nästan alltid kör samma låtar vilket jag tycker är lite jobbigt. Ja. Att jag inte alltid vill leverera samma. Då blir jag glad om jag hittar nya låtar – eller om jag har nån gammal låt som jag inte lyssnat på sen nittiotalet. Bara ”fan, det här är ju en asbra låt! [...] Så tycker jag det är jättemycket liksom.
101
Om jag far på Friskis & Svettis och tränar så kan jag höra låtar där med. Jag, ja… Jag söker indirekt efter låtar att DJ:a med.
(Frida 120710) I samtalet framgår det att Frida ofta använder Soundhound. De gånger som appen inte lyckas identifiera ett stycke musik försöker hon att åtminstone notera en textrad, eller att Googla den lite snabbt, vilket dock inte verkar hända särskilt ofta. Det verkar också föreligga en hel del spontanitet i användningen; om och när hon har fokus riktad mot DJ:ing och känner behov av att uppdatera sina spellistor. Frida känner ofta att hon, som hon säger, alltid levererar samma. Hon söker indirekt efter låtar att DJ:a med och tycks ofta hamna i sammanhang där hon kan upptäcka nytt material till listorna. Tanken på att detta också gör något med Fridas förhållningssätt till specifika butiksrum är, även om det inte är något hon specifikt ger uttryck för, är inte särskilt långsökt. Hon utesluter inte den möjligheten, utan nickar och håller med mig när jag frågar, men kan inte svara på om det är så det ligger till. Det kan alltså finnas redan befintliga, såväl medvetna som omedvetna, kopplingar mellan butiker hon besöker och var hon ofta hör bra, DJ-bar, musik. Frida nämner också, utifrån just musikutbud, ett par kedjor i intervjun. Några som nämns är Gina Tricot, Monki och Weekday. En sorts befintlig kategorisering tycks alltså redan finnas.
Att appen över huvud taget används i stadskärnor runt om i Sverige och övriga delar av världen vittnar om spännande förändringar. Dels talar det om att ljudlandskapet idag är fullt av strömmande musik, dels att stadskärnor och butiksrum också förvandlats till miljöer där människor faktiskt kan upptäcka ny musik tillika identifiera den. 101
Fridas strategi är spännande av flera anledningar. Hon använder stadskärnan och butiksrummen på ett sätt som gynnar ett slags egen vinning; det är hon som upptäcker ny och DJ-bar musik genom butikernas allt större fokus på butiksmusik och noggranna urval. Det är dock inte ofta hon faktiskt handlar något. Frida är en konsumtionskritisk människa, ett tema jag återkommer till i avhandlingens sista kapitel, men utnyttjar stadskärnan för andra ändamål än ekonomiska transaktioner. Frida gör genom sin användning av Soundhound ett slags motstrategi; en utmaning av de – för att återknyta till resonemangen i Elisabeth Högdahls avhandling – diskursiva riktningar och handlingsmönster som ofta finns ingjutna i platser och i rumsligheter. Samtidigt är begreppet utmaning svårt att definiera; för Frida utgör inget hot, och kanske finns redan tanken på denna slags aktiviteter hos butiksmarknadsförarna själva. Men utifrån Michel de Certeaus definition innebär Fridas bruk av butiksmusiken ändå ett uttryck för motstånd – och för autonomi – i som han säger kommersens alltgenomträngande
101 Se Fleischer, Rasmus 2014: Från lagringskultur till streamingkultur. Om att skriva samtidens näthistoria. Lund: Lunds universitet.
102
krafter (de Certeau 1984:98). Fridas användning av apparna placeras i första rummet; utifrån hennes egen vinning och inte någon annans.
Denna inte helt självklara utveckling, och strategier likt Fridas, hör ihop med tidigare nämnda tematik kring tillgänglighet och teknologisk utveckling. Smartphones var för bara ett par år sedan betydligt mer sällsynta jämfört med vad dem är idag. Och långt ifrån alla hade ett telefonabonnemang med någon, sett till mängden data som får överföras, Internettrafik att tala om. Att Googla ett textstycke, eller att Soundhounda ett stycke musik, var tidigare en omöjlighet.
Så kallade Wi-Fi Hotspots 102 har därutöver blivit allt vanligare på offentliga platser. I de flesta stadskärnor finns någon form av publika nätverk som kan erbjuda vidareslussning ut på nätet. Många större kedjor och butiker erbjuder också ett gratis, trådlöst nätverk. Identifieringsapparna kräver en Internetuppkoppling, vilka dessa publika nätverk alltså erbjuder. Med andra ord ger också de publika nätverkens utbredning, potentiellt sett, ytterligare bränsle åt bruket av Soundhound och dylika program.
Varför appar så som Soundhound och Shazaam blivit populära är däremot svårare att svara på. Hur och varför nappar människor på idén? Hur hittar man ens apparna och varför blir dem intressanta? En anledning kan vara att, som med mycket annan programvara, den marknadsförts genom smarttelefonerna och dessutom kommit förinstallerad i åtskilliga modeller av olika tillverkare. Ytterligare bränsle till bruket av denna slags appar kan kopplas till hur de paras ihop med nätverksstrukturer likt de i appen Instagram och sociala forumet Facebook, där platstjänster länge varit populära. Ett exempel på detta är Soundhounds integrerande av en ”Interactive Mapping Feature” 103, som innebär att användarna kan se vilka låtar som upptäcks var: när och på vilka gatuadresser vilka låtar har spelats och matchats.
Butiks-DJ:s
Bland informanterna finns två personer som har erfarenhet av DJ: ing i butikssammanhang. Dels är det Frida, som vid sidan av klubbspelningar då och då hoppar in som DJ i butiksrum, dels Lars, som är en desto mer frekvent butiksspelare. I intervjun med Lars framträder en jämförelse med hur det är att spela på en nattklubb och i en butik, något han inte ser förenliga världar. Det är, som han säger, ”natt och dag” på grund av att de han spelar för i butiksrummen är spiknyktra. Lars fortsätter:
Lars: Det öppnar upp en hel värld av skillnader bara där. Sen är det inte alls lika viktigt att på sekunden tajma övergångarna mellan låtar. Mindre stress
102 En Hotspot är ett trådlöst, publikt/öppet nätverk med uppkoppling mot Internet, vilket gör det möjligt att surfa utan datauppkoppling mot den egna mobiloperatören.
103 http://www.businesswire.com/news/home/20121213005786/en/SoundHound-Launches-Interactive-Mapping-Feature-Partnering-Rdio, 2016-01-11, 16:06.
103
över lag. Dels kan jag [i butiker] ta ut svängarna och behöver inte hålla mig på mattan och tänka på att folk måste kunna dansa till det. Dessutom är ju inte kunderna där för att lyssna på musiken, om det nu inte är vänner som tittar förbi.
(Lars 130112) Att kunderna inte är där för att lyssna på musiken, om de nu inte råkar känna DJ:n i fråga, är en hållning som går emot hur Richard tolkar Weekdays DJ-koncept. Där Richard menar att potentiella kunder lockas tack vare DJ:n som person, menar Lars att han har en sekundär position i butiksrummet. Och de potentiella kundernas främsta uppgift är fortfarande att handla. Jag frågade Lars, mycket med tanke på de andra informanternas mening om tidigare nämnda klubbkänslan, vad han – om ett DJ-set i en butik inte liknar det på en nattklubb – spelar för slags musik, och hur han tänker med sitt framträdande.
Lars menar att han främst spelar musik som han själv skulle vilja höra när han handlar kläder. Det tycks kunna vara lite vad som helst. Lars resonerar kring bredd och variation, men att musiken ändå måste passa in i det sammanhang han befinner sig i. Han säger också att de potentiella kunderna förmodligen inte tänker så mycket på vad som spelas:
Lars: Det direkta intrycket är att de flesta inte medvetet tänker så mycket på vad som spelas, men så iakttar jag att folk försiktigt nickar med eller diskret stampar takten. Och sen brukar det inte dröja läng förrän någon kommer fram och frågar vad det är jag spelar eller berömmer mitt val av musik.
(Lars 130112)
Citatet visar ett slags dubbelhet – och en form av arrogans. Jag får uppfattningen att Lars inte bryr sig särskilt mycket om besökarna. I vissa stunder vänder det dock, och det särskilt när besökare kommer fram till honom och frågar vad det är han spelar eller, som han säger, berömmer hans val av musik. Ljudnivån verkar komma i närheten av den på en nattklubb. Lars menar att han vid flera tillfällen blivit uppmanad att höja, och att han själv måste ha ”gått lite väl in i en muzak-roll vid de tillfällena” (Lars 130112) han spelade lägre.