I termer av riktadhet är begreppet klubb signifikant i informanternas bilder och skildringar av butikerna Inom Vallgraven. Klubbkänslan karakteriseras utifrån stämningar som liknas vid den på nattklubbar, där komponenter så som färgglad inredning, ljussättning, speglar och klubborienterad musik inryms. Det är naturligtvis inte bara en sammansättning av känslor och fragment som utgör klubbkänslan, men uttrycks hos informanterna i en likartad form och med besläktat vokabulär. Klubbkänslan är således ett slags skal, eller en behållare, som informanterna fyller med olika fragment. Det som hamnar i behållaren är varandra likt, även om estetiska preferenser gör att svaren skiljer sig åt.
Anna skildrar klubbkänslan genom lika betoning på musik och visuell utformning. Därtill ger hon uttryck för ett starkt fokus på image och att utbudet presenteras på ett för henne särskilt tilltalande sätt. Klädkedjan Monki dyker upp som ett exempel, där ”färg och speglar” och karaktärsdrag så som ungt och hippt tillsammans producerar en
58
känsla av butiksrummet som nattklubbslikt. Det är också så Anna övergripande riktar sig gentemot butiker – det är vad som lockar henne. Ett besök i en butik ska helst ”vara som när man går på klubb, fast man, ehm, köper kläder” (Anna 090402:2). Musiken etiketteras därtill som elektronisk och det är, som hon säger ”också ganska hög fart och ganska hög volym” (ibid). Anna identifierar andra besökare i de butiker hon beskriver som ”människor ute i svängen” och det är tydligt att hon inte bara ser en symbolisk, utan en mycket konkret, koppling mellan butikerna och nattklubbar. De delar både ett och annat attribut med varandra. För Anna tycks nattklubbarna och butiksrummen alltså leva i ett slags symbiotiskt förhållande. Ur den aspekten kan man också säga att butiksrummen är nattklubbar, eller åtminstone en förlängning av dem. I termer av affektiva allianser upplever Anna därigenom en större delaktighet i rummet; de fragment som sammanfogas stämmer överens med hennes egen känsla av vad en nattklubb består av och de känslor hon får av att besöka en. Detta betyder också att Anna accepterar lånandet av attribut.
Under fältarbetsfasen besökte också jag Monkibutiker och la tidigt märke till såväl visuell utformning som val av musik. Musiken var framträdande och akustiken god. Väggar och hyllor gick i rosa, grönt och gult, och speglar på väggarna skapade visuella illusioner som manipulerade rumsliga storlekar och ordningar. Musiken uppfattade jag, precis som Anna, som elektronisk till sin karaktär, en musikalisk stil som jag mycket väl kunde föreställa mig i nattklubbsvärlden.
Klädkedjan Monki är emellertid endast ett av flera exempel på klubbdoftande butiksrum som Anna nämner. Handlar det inte om liknande kulörer, eller elektronisk musik, så utgörs rummen av andra komponenter som anknyter till föreställningen om nattklubbar i hennes associativa register. Det är alltså något särskilt med färgerna,
En klubbdoftande entré? Weekday på Kungsgatan i Göteborg. Foto: författaren.
59
designen, och ”musik folk kör på klubbar”, och möjligen också den typ av potentiella kunder som besöker butiksrummen. Anna menar att vissa butiker liksom ”doftar klubb”, något som är enklare att mentalt begripa än att uttrycka i ord. Mina tankar riktades därför mot begrepp så som en klubbliknande aura, eller ett skimmer, i butiksrummen. Dessa karakteristika tycks följa med Anna mellan rummen som hon berättar om och förhåller sig till. Det är således klubbkänslan som avgör hur hon riktar sig gentemot både butiksrummen och musiken som fyller dem.
Utanför klädkedjan Weekdays entré på Kungsgatan strömmar musiken dagtid klart och tydligt. Entrén till butiken påminner om en till en nattklubb; den har något dunkelt över sig och skiljer sig markant från resten av entréerna som pryder samma sida av gatan. Musikströmmen kan höras en bra bit från butiksentrén, trots sorlet från människor och musik från andra butiker. I entrén sitter det högtalare monterade och en liten halvtrappa leder besökarna upp och in i butiken.
Den uppmärksamma, potentiella kunden, noterar också tidningsstället till vänster i entrén. I tidningsstället ligger vanligtvis tidningsbuntar, däribland åtskilliga exemplar utav en av Sveriges största musiktidningar, Gaffa. Kedjans fokus på musik är tydlig och uttrycks vid sidan av den egna verksamheten också genom andra musikorienterade plattformar. Tidningsstället signalerar ett medvetet förhållningssätt till musik. Gaffa är ingen undergroundtidning, men sträcker sig långt utöver vad som exempelvis spelas i Sveriges Radio P3, där listmusiken dominerar etern.
“
Weekday på Kungsgatan är dagens första stopp. Utanför butiken kan jag som vanligt höra musiken klart och tydligt. Musiken hörs en bra bit från själva entrén, trots sorlet från alla människor och andra butiker runt omkring. Jag vet sedan tidigare att det sitter högtalare i utrymmet vid halvtrappan som leder in i butiken. Jag går runt i butiken och försöker läsa av, eller kanske snarare insupa, atmosfären. Jag hör på en gång en hel del bekant musik och fångas snart av stämningen. Först kommer ’Midnight Hour’ – originalet av Wilson Pickett. Den varvas sedan med Traffics ’Dear Mr. Fantasy’, Nicos ’These Days’ och Velvet Undergrounds ’Pale Blue Eyes’. Samtliga låtar kan sägas tillhöra ett slags standardiserad sextiotalskanon – en best of. Tempot i låtarna är varierande, likaså soundet, men följer ändå varandra bra. Det känns enhetligt, men ändå inte. Vem är discjockey, undrar jag. Antagligen är det någon av de anställda som kör sin spellista, eller så slumpar de fram låtar genom till exempel Spotify. När jag går ut från butiken känns det lite som att jag bläddrat i min egen skivsamling.Fältdagboken, april 2012.
Fältdagboksanteckningen ovan skildrar det tillfälle då jag som allra tydligast förstod vad Anna menade och som hon också jagade efter; klubbkänslan. Denna kanon av sextiotalsmusik, ett slags best-of innehållande artister så som Wilson Pickett, Traffic,
60
Velvet Underground och Nico, cementerade klubbkänslan i mig. Det kändes som att jag bläddrat i min egen skivsamling och låtarna förflyttade mig dessutom tio år bakåt i tiden till någon av de sextiotalsorienterade klubbar jag ofta gick på. Men nu var jag alltså på Weekday på Kungsgatan, i en klädbutik, mitt på ljusa dagen.
Richard är deltidsanställd på Weekday och är i butiksrummet ingen potentiell kund. Richard står, åtminstone under arbetsdagen och i förhållande till de övriga informanterna, på den motsatta sidan. Richard är butiksbiträde, alltså den som frågar om de potentiella kunderna behöver hjälp, rättar till plagg i hyllorna, eller står och tar betalt i kassan. På Weekday är han också den som tillsammans med de andra butiksbiträdena väljer ut ett album eller en playlist och strömmar den ut i butikens PA-system. Med olika medel skapar han och hans kollegor olika stämningar i butiksrummet, både genom musiken och hur de bemöter potentiella kunder.
Intervjun med Richard var avslappnad. Vi satt på ett fik och drack varsin dubbel espresso. Vi kände inte varandra sedan tidigare, men hade ett par gemensamma bekanta, vilket på sätt och vis kan förklara den avslappnade stämningen mellan oss. Richard pratar vitt och brett om butiksmusik och det märks tydligt att butiksmusik, till skillnad från de andra informanterna, hör till vardagen och dessutom är lätt att peka ut. Rickard är ju oftast mitt i den.
I intervjun lyfter Richard tidigt flera aspekter som ytterligare riktar sökarljuset mot vad de andra informanterna beskriver som nattklubbslikt. Han bekräftar på så vis tematiken, och lägger till fragment som ytterligare för tankarna till nattklubbar. Ibland är dygnet omvänt, som en konsekvens av en natt på nattklubben. Richard berättar om bakfylla bland personalen och hur man då lyckas skapa en särskilt avslappnad, lättsam eller ”skön” stämning i butiksrummet. Det Richard säger bekräftar än mer Annas antagande om att butiksrum och nattklubbar står i ett symbiosförhållande; rum som avlöser varandra och som uppenbart har mycket (men inte allt) gemensamt. Hos Richard finns också en mening om det hippa, eller som Anna säger att vara inne och att vara ung. För mig som intervjuare väcktes därigenom frågan om ålderkategoriseringar. Jag frågar därför Richard om äldre människor, vad det i sammanhanget än syftar till, över huvud taget kommer in och tittar och/eller handlar i butiken.
Richard: Ja, det är det, absolut. Sen är det många som kommer in och ”eh, jag är lite för gammal för den här affären”. Men det är ju lite klubbkänslan, på fredagar och lördagar är det mycket folk och det är relativt hög musik, så blir det ju nästan lite mingelkänsla på det liksom och då kan man ju glida runt bland folket på ett mer avslappnat sätt.
(Richard 120712) Från begrepp som klubb och mingel tolkar jag det som att Richard, i rollen som butiksbiträde, samtidigt agerar utifrån andra roller än de som tillskrivs honom genom anställningen. I ena stunden hjälper Richard till att välja ut ett par jeans, medan han i
61
den andra stunden minglar runt som en värd på en nattklubb. Kanske ingår det i kedjans koncept? Jag frågar honom vilka slags roller ett butiksbiträde, i just det här butiksrummet, förväntas spela.
Olle: Känner du dig lite som en klubbvärd ibland? Jag får det intrycket, av ditt sätt att beskriva rummet, av stämningen liksom.
Richard: Ja! Men på nåt sätt, lite så ändå. Det är ju en väldigt lättsam butik, vi tar rätt lättsamt på grejer så, det gör ingenting om man jobbar bakfull (skratt) (Richard 120712) Den lättsamma, men ändå omsorgsfulla, attityden beskrivs som ett signum för den Weekdaybutik som Richard arbetar i. Man kan, för att återknyta till frågan om det tillhör kedjans koncept, också anta att attityden bland personalen inte kommit till av en slump, utan är ett medvetet drag, en del av kedjans image. Kanske är det dessa dynamiska butiksbiträden man prioriterar i fråga om anställning. Det är dock inget som Richard varken bekräftar eller dementerar. Richard menar dessutom att butiken på Kungsgatan går väldigt bra, varpå man kan utgå från att attityden bland personalen blir en eftersträvansvärd del av imagen. Man håller på den, så som det tagit form, och ser det som en resurs.
I anslutning till min fråga om ålder, nämner Richard artisten tillika vigda Göteborgssonen Håkan Hellström, eller ”Håkan” som han kort och gott kallas. Håkan är ett säkert dragplåster och lockar människor i de flesta åldrar.
Richard: Dom flesta i affären gillar Håkan. Dom flesta kunderna gör verkligen det. Han är ett säkert kort på nåt sätt. Det bidrar nog lite till att det blir nån slags klubbkänsla också. Det tror jag är medvetet att det ska vara, det är ju en ungdomlig butik i den bemärkelsen, även om det är många äldre som kommer in och handlar sina grejer också.
(Richard 120712) Håkan Hellström tycks som regel gå hem hos potentiella kunder och detta gäller samtliga åldrar. Som artist är han, som Richard säger, ett säkert kort men ändå helt rätt i stämningsskapande bemärkelse. Ungdomligt, klubblikt, lättsamt och bakfullt summerar hur Richard inledningsvis beskriver det butiksrum han arbetar i. Och på samma gång bekräftar han de andra informanternas känsla av vissa butiksrum som klubblika. De andra informanternas erfarenheter och bilder av butiksrum är således något man, åtminstone i fallet Weekday, också aktivt söker återskapa.
Intervjun med Richard vidgade de initiala antaganden jag gjort om strikta relationer mellan potentiella kunder och butiksbiträden. Richard svar förde mig i riktning mot fest och kollektiv samvaro - mot lättsamma sociala möten. Klubbkänslan krockade uppenbart med den känsla jag själv bar under fältarbetsfasen, då jag gick runt och
62
funderade på vad som var möjligt att göra i butiksrummen jag besökte, vilka roller jag kunde inta, och vilka stämningar jag skulle möta.