Ryan har ingått i ett sammanhang i hemmet som har lång tradition bakåt i tiden, bäddens textilier. Den var ursprungligen ett värmande täcke, en flossad textil där ena sidan är slät och den andra, flossade sidan, har inknutna garnändar kallad nock, med samma funktion som en skinnfäll.118 Det finns två slag av ryor, dels den rya som i Sverige kallas slitrya, ett
bruksföremål som på grund av sin praktiska, värmande funktion använts in på 1900-talet. Och dels ett täcke med dekorativ utformning, prydnadsrya, som under 1600- och 1700-talet
användes inom de högre stånden.119 Kapitlet ger en bakgrund till hur och i vilka sammanhang ryor har använts genom historien och en jämförande översikt över ryaanvändningen i
grannländerna Finland och Norge.
Medeltiden och renässansen
Arkivaliska belägg finns från medeltiden att ryor till exempel skulle ingå i nunnornas sängutstyrsel i Vadstena kloster.120 Men arkeologiska fynd på flossade textilfragment finns redan från bronsålder, folkvandringstid och 1000-talet i Norden.121
Ryan finns nämnd i många inventarieförteckningar från slott och herrgårdar från 1500-talet och framåt. De kungliga slotten under Vasatiden hade mängder med ryor upptagna i sina fatbursräkenskaper både i Sverige och Finland.122 Till exempel hade hertig Johan med sig fem ryor på friarresan, för Eriks XIV räkning, till Drottning Elisabeth i England. Under Vasatiden i Finland organiserades ryavävning på kungsgårdarna för leverans till kronan. Stora mängder behövdes till exempel vid militärförläggningarna under ryska krigen.123
Vi vet väldigt lite om hur de ryorna såg ut, i slottsinventarieföreteckningarna från 1500-talet beskrivs de endast med lister, tärningar, ränder och tungor, troligen vävdes de med
naturfärgad ull.124 1500- och 1600-talens ryor liknade förmodligen senare tiders enkla slitryor.
118 Även dubbelnockade ryor förekommer, särskilt i Uppland, Åland och Finland, det vill säga att man knutit i nock på båda sidor av ryan, det blir då både slit och prydnadsrya i ett och samma föremål.
119 Estham, 1963, sid 13,
120 Geijer, 1994, sid 212
121 Lindström, Märta, ”Medeltida textilfynd från Lund”, 1970, sid 24. Flossade textilfragment finns från bronsåldern från exempelvis ekkistgravar i Danmark, ca 1500 f Kr, från gravfältet Valsgärde, utanför Uppsala från ca 750 e Kr och ett ryafragment från utgrävningar i Lunds domkyrka daterad till ca 1000 e. Kr.
122 Geijer, 1994, sid 213
123 Geijer, 1994, sid 213
124 Geijer, 1994, sid 214
37
Elisabeth Strömberg förmodar att det är de bevarade öländska slitryorna som närmast liknar 1500-talets högreståndsryor.125
Med flossade sidan uppåt eller nedåt
Det var ryaforskningen under 1920- och 1930-talet som delade upp ryan i de två grupperna, slitrya och prydnadsrya, utifrån den huvudsakliga funktionen inom respektive grupp. De båda grupperna har haft helt olika historia och utvecklingslinjer.126
Det som skiljer slitryan från prydnadsryan är att den flossade sidan hos slitryan ska ligga nedåt i bädden och uppåt i bädden hos prydnadsryan. Slitryan är ett, för det mesta, odekorerat eller sparsamt dekorerat täcke, i Uppland till övervägande del med en rutig eller randig bottenväv. Prydnadsryan har tvärtom en dekorativt utformad flossad sida.
Prydnadsryan – social markör
Från 1600-talet utvecklades vad vi idag benämner prydnadsrya, en dekorativt vävd rya med nocksidan vänd uppåt i bädden.127 I första hand användes den som ett överkast och framför allt som brudtäcke.128 Under 1700-talet minskade prydnadsryans betydelse hos de högre stånden för att bytas ut mot andra typer av täcken. Samtidigt under folkkonstens glansperiod på 1700- och 1800-talen ökade antalet textilier i hemmen hos allmogebefolkningen och prydnadsryan utvecklades till ett dekorativt täcke för den högt uppbäddade gästsängen, med en funktion som motsvarar ett överkast.129 Särskilt i Uppland blev, bortsett från kusttrakterna, prydnadsryan en viktig prakttextil, ett statusföremål som låg överst på sängen och en av de textilier som blev en del av hemgiften och ofta tillverkades till varje barn på gården.130
Från och med att bädden knöts till en säng har bäddens textilier varit representativa men även förändrats i takt med att bostadsvanorna utvecklats. Sängens utrustning var i bondesamhället kvinnans bidrag till boets tillgångar och det blev därför en social ambition, att verka för att den textila utstyrseln till döttrarnas hemgift skulle vara så rik som möjligt.131 Den textila utrustningen var ett sätt att visa både social och ekonomisk status och paradsängen blev en utställningspjäs som inte var avsedd att användas till vardags.
125 Strömberg, Elisabeth, ”Folkliga textilier i Norden med förhistoriska eller medeltida traditioner”, 1953, sid 102. I Nordiska museet under 125 år presenteras Elisabeth Strömberg som textilexpert, hon arbetade på Nordiska museet och senare på Röhsska museet.
126 Sylwan, 1934, sid 11
127 Till exempel, Sylwan, 1934, sid 91. Nylén, 1995, sid 77 och 172
128 Geijer, 1994, sid 215
129 Liby, Håkan, ”… denna det gamla Uplands praktväfnad”, 2009, sid 83
130 Cronlund, 1932, sid 40 och Liby, 2009, sid 83
131 Nylén, 1995, sid 77
38
Eskil Cronlund skriver också om att ryan fått tjäna som brudmatta enligt åtskilliga bevarade traditioner.132
Slitryan i Uppland
Uppland är ett av de ryatätaste landskapen i Sverige.133Prydnadsryan slog aldrig igenom i kusttrakterna i Uppland, där har istället slitryetraditionen varit levande fortfarande i slutet av 1800-talet.134
Ryor vävdes i hemmen under media (och senare) av 1800-talet. De voro mönstrade i t.ex. gåsögon och voro dels helvita eller färgade. Nocken plockades i vid vävningen.
Man talade om yllenock och annan nock. Ryan hade en söm, som förenade två längder till en. Man kallade den onockade sidan för översidan. Nocken låg nedåt vid
begagnandet av ryan. Ryan förkom i bruk in på 1900-talet. I Hagas gård, Arholma, finnes en helvit rya i gott skick. I hemgården hade vi en rya, som var i gråbrun ton. Den användes, tills den ej mer kunde begagnas. Själv har jag som barn ofta legat under den ryan. Ryor funnes ännu under 1890-talet i varje gård här.135
I citatet ovan från ett frågelistsvar nedtecknat 1940, från Björkö-Arholma socken, ges svar på flera av den tidiga forskningens frågor kring ryan som företeelse. Frågelistsvaret bekräftar och kompletterar mycket av det som tidigare forskning kommit fram till. Till exempel att vid den uppländska kusten när man pratar om ryor menar man den rya som man i dag kallar slitryan.
Att den sida som informanten anser vara mönstrad är den släta sidan och att den ligger uppåt i bädden. Att ryan fanns i varje gård på 1890-talet och fortfarande förekom in på 1900-talet.
Och att materialet i nocken kunde bestå av annat än ullgarn.
Bäddryor av olika material har i Uppland använts ända in på 1900-talet.Förutom citatet ovan och bevarade föremål kan det beläggas i bouppteckningar från senare delen av 1700-talet och framåt. Beskrivningen kan ibland vara att den är tillverkad av ylle, till exempel 1 yllenocksrya från 1859 eller 1 Linne Rödja från 1849.136 Den tidigaste ryan med lappar i
bouppteckningsmaterial från Åkers skeppslag är 1 Lapprya 3 rd från 1771.137 Ytterligare en benämning som förekommer i samband med ryor i bouppteckningsmaterialet är ordet nock,
132 Cronlund, 1932, sid 40. Utan vidare hänvisning till källor.
133 Sirelius, 1924, sid 6, Sylwan, 1934, sid 14, Estham, 1963, sid 20
134 Estham, 1963, sid 24
135 EU16318, Björkö-Arholma socken
136 Väddö-Häverö-Skeppslags-häradsrätt-FII:17-1859-1862-Bild-550-sid-52 Väddö-Häverö-Skeppslags-häradsrätt-FII:14-1849-1852-Bild-710-sid-65
137 Åkers-skeppslags-häradsrätt-FII-6-1807-1811-Bild-330-sid-31
39
yllenocksrya eller rya av linne nock. I och med att materialet i nocken beskrivs kan man dra slutsatsen att flera olika typer av material kunde förekomma.
Utbredningsområde av slitryan är i stort sett hela landskapet, men mest utbredd har den varit i kustområdena och närliggande härader.138 Bouppteckningsmaterialet bekräftar att ryan var vanlig bland de förtecknade bäddtextilierna i undersökningsområdet men det går inte att avgöra om det är prydnads- eller slitryor som nämns.
Dateringar och märkningar i de yngre slitryorna är sällsynta. I äldre slitryor från Uppland kunde kortsidan vara markerad på något sätt, till exempel med datering, avvikande randningar i bottenväven eller inplockat mönster på den flossade sidan. Bottenbindningen består så gott som alltid av kypert eller kypertvariationer som spetskypert, gåsöga och korndräll, vilket betyder att knutryggarna inte är synliga på rätsidan, det vill säga den släta sidan.139 Slitryor är alltid vävda i två våder och därefter hopsydda. Kategoriseringen bekräftas av de bevarade ryorna i undersökningen, alla ryor är hopsydda av två våder, ingen har märkning eller
datering, alla utom en rya har någon form av kypertbindning och därmed knutryggarna dolda och slätsidan ofta dekorativt utformad med randningar eller rutningar. Och i några ryor finns tendenser till att ena kortsidan, på nocksidan, är markerad på något sätt.
Båtmansrya – skärgårdsrya
Att ryorna använts som värmande täcken med nocken nedåt är klarlagt och att detta bruk varit särskilt vanligt i viss delar av landet som Roslagen. Men hur pass säker kan man vara på att de använts i båtar? Det verkar rimligt att en rya av ullgarn som värmer även i fuktigt tillstånd är ett bra alternativ till skinnfällen som blir stel och skör när den torkar.140 Men det finns i Roslagen också en allmänt starkare traditionell favorisering av ryan som bäddtextil.
Enligt Inger Estham var det lika självklart att använda ryan både som båttäcke och som bäddtäcke, och att det från 1400-talets slut finns skriftliga belägg för det141 Hon nämner också att det finns uppteckningar från senare delen av 1800-talet om att ryor användes i skutor, fiskebåtar, och sjöbodar på utskären och kunde i Roslagen kallas skötryor.142 I det undersökta bouppteckningsmaterialet har inte någon skötrya förekommit men däremot nämns i ett par av
138 Sylwan, 1934, sid 77
139 Sylwan, 1934, sid 77
140 Dahl, 1980, sid 15, Nylén, 1995, sid 79 och Geijer, 1994, sid 213
141 Estham, 1963, sid 15. Till exempel notis i Tänkeböcker om stulna båtar med ryor i.
142 Estham, 1963, sid 16
40
bouppteckningarna skötmatta och skötfäll.143 Om man syftar på funktion som en matta eller fäll i båtar eller om det är materialet (fiskeskötar) som syftas på är omöjligt att veta.144 Slitryan som en viktig persedel i båtsmansutrustningen i vissa delar av landet fram till
omkring 1816 reglerades i Förordning angånde Båtsmanshåll. Stockholm 23/5 1690.145 Enligt denna skulle båtsmansroten bekosta utrustningen till båtsmannen, den skulle innehålla ”[…]
tu par Strumpor, ett par Skor, twå Skiortor, och en Bulldans Klädning: Item hwart tridie år en Bullfång, en blå Mössa eller Skåtthatt, en Hänge-Matta och en Rya.”146 När båtsmannen kom hem på permission fick han ta med sig mössan och ryan men förlorade han dem fick han ersätta dem.
Riitta Pylkkänen nämner en notis från1711 att i Kemiö (Finland) fanns det flera ryor i en bod,
”1 ny ryia med en del klädes lappar till nåck i bodan, 1 do halvsliten, 1 ny ryia med hvit nåck.”147 Här har vi ett sällsynt tidigt arkivaliskt belägg för två ryor med trasor.
Förutom slitryan och prydnadsryan nämner Agnes Geijer skärgårds- eller båtsmansryan, som ända in på 1900-talet tillverkats och brukats framförallt av sjöfolk vid svenska, finska och norska kusterna. Hon skriver att, ”Dessa konstlösa vävnader, vilka man kunde bruka allt möjligt material, även tygremsor etc., är i själva verket besläktade med vad som kan ha varit den ursprungliga ryan, den ”artificiella fällen.”148
Hjördis Dahl nämner inte särskilt trasryorna när hon skriver om slitryans funktion i Finland, men hon tycks sätta likhetstecken mellan slitryan (bruksryan) och båtsmans- och
skärgårdsryan. Hon delar Agnes Geijers och Anna-Maja Nyléns uppfattning om att ryan hade en fördel gentemot skinnfällen, att den värmer även i fuktigt tillstånd och att den lättare torkar.
Vilken bruksryans primära användning var, är inte helt utrett. I primitiva förhållanden fick samma persedel tjäna flera ändamål. Dess spridningsområde tyder på att den här i Norden ursprungligen var båtrya. I bädden tjänade en fäll väl sitt ändamål, medan det
143 1872)Bild5230-sid470, Väddö-Häverö-skeppslag-FII:25(1868-1872)Bild5310-sid477, båda från Singö socken.
144 Till exempel finns en matta i Nordiska museets samlingar tillverkad av strömmingsskötar, NM.0283903.
145 Hammar, 1974, sid 151, Pylkkänen, Riitta, 1967, sid 19
146 Pylkkänen, 1967, sid 19
147 Pylkkänen, 1967, sid 19. Pylkkänens arkivreferens TMA Piikkiö 209:244, 254, 256 Kemiö tk 1711 21/3. Det är svårt att tolka arkivreferenserna rätt men TMA betyder Turun Maakunta-Arkisto (Åbo Landsbygdsarkiv)
148 Geijer, 1994, sid 215
41
betydande mått av arbete som en rya representerade var motiverat om den användes så, att den blev utsatt för fukt och saltvatten.149
Hon skriver om benämningar och att de vardagliga benämningarna ”vittnar om stor variation i såväl användning som tillverkning”.150 Benämningar utifrån funktion är båtrya, nätbåtsrya, notrya, sjörya, skyttarya, vetårya, sängrya, barnrya, vaggrya, hästrya, slädrya och reserya.
Benämningar som ullrya, linrya, lapprya och slarvrya beskriver vilket material som ryornas nock består av. Även bottenväven har gett upphov till benämningar som tjälrya, vadmalsrya, veiprya.151 Benämningarna lapprya och slarvrya ger skäl att tro det var vanligt med trasor i ryorna. Flera av benämningarna hon räknar upp har koppling till fiske och sjöfart.
Slit- och trasryan i grannländerna Finland
Uuno Taavi Sirelius tar upp sambanden mellan den finska och svenska ryan och anser att teknik, färg och ornamentik, särskilt i de ålderdomliga ryorna, talar för en gemensam härstamning.152 Tekniskt sett kan bottenbindningen fyrskaft (kypert), och sättet att knyta knutarna, vara ett par ledtrådar. De tidigaste ryaområdena i Finland med fyrskaftad botten är trakterna kring Åland, Åbotrakten och kustområdet vilket i Sverige motsvaras av
bottenbindningen i ryorna från Uppland, Öland och Bohuslän, de landskap han anser vara de områden där de ålderdomligaste ryorna har bevarats.153 I övriga delar av Finland och Sverige dominerar tuskaft i bottenbindningen.154 Enligt arkivuppgifter förekommer ryor från
kustområden i Finland från 1400 – och 1500 talet och både Uuno Taavi Sirelius och Vivi Sylwan menar att slitryan kommit till Finland från Sverige genom den svenska invandringen under tidig medeltid.155
Från de kustnära områdena i Finland, med ett kärnområde i sydvästra Finland, finns ett antal slitryor bevarade, beskrivna av Hjördis Dahl.156 Flera av de slitryor hon presenterar innehåller trasor. Hjördis Dahl benämner de finska ryorna bruksryor eller skärgårdsryor och att de har funnits längs svenskspråkiga delar av Finlands kust från trakterna av Gamlakarleby i norr till
149 Dahl, 1980, sid 15
150 Dahl, 1980, sid 15
151 Dahl, 1980, sid 15
152 Sirelius, 1925, sid 219
153 Sirelius, 1925, sid 218
154 Sirelius, 1925, sid 219
155 Sylwan, 1934, sid 54 och Sirelius, 1925, sid 220
156 Dahl, 1980
42
Pyttis i öster.157 Hon delar in dem i tre grupper utifrån bottenbindningen och hur de olika gruppernas ryor uppträder i olika delar av kusten.
Grupp I, är enligt Hjördis Dahl sannolikt den äldsta typen, enfärgad vanligen vit botten i diagonal- eller spetskypert, och varp och inslag av ullgarn. Här ingår även en del
tuskaftsryor.158
Grupp II, överensstämmer tekniskt med de i grupp I förutom att alla är vävda i spetskypert och har kraftiga ränder i färg längs långsidorna, och fanns färdigt utvecklad senast under vasatiden.
Grupp III, har enfärgad vit bottenväv, med varp av entrådigt ullgarn vävd i diagonalkypert, med kreppliknande struktur.159 Den kreppliknande effekten uppnås genom att flera varptrådar än normalt ligger i knuten. De här ryorna finns endast på Åland och i Åbolands västligaste socknar och enligt Hjördis Dahl tyder den begränsade spridningen på att de är av yngre datum än de andra grupperna, troligen 1700-tal och framåt. Trots närheten till Roslagen och Uppland finns dessa ryor, överraskande nog, inte representerade i bevarade ryor från Uppland.160
Då ibland frågan om eventuellt samband mellan åländska och uppländska slitryor uppkommer kan det vara intressant att se om man utifrån ovan nämnda grupper kan dra några slutsatser om samband. Men precis som Hjördis Dahl menar kan inte den uppländska slitryan placeras i någon av grupperna, grupp III faller bort helt då ingen av ryorna har den kreppliknande effekten på slätsidan. Vad gäller grupp I och II finns vissa överensstämmelser, till exempel bottenbindningen i form av kypert eller kypertvariationer och ibland enfärgad vit botten men oftast med lingarn i varpen till skillnad från de finska med ull i varpen. De uppländska har heller inte de kraftiga ränder som de finska har, några har däremot flera smalare ränder ofta i både varp- och inslagsriktning längs lång- och kortsidorna.
På Ålands museum finns fyra slitryor med inknutna trasor, dock ingen med enbart trasor liknande flera av de bevarade från Uppland. De åländska trasryorna, på Ålands museum, har ändå samband med de uppländska. Nocksidan på de åländska och svenska har stora likheter med samma typ av material i nocken, garn och trasor. Även bottenbindningarna är samma
157 Dahl, 1980, sid 9. Enligt Hjördis Dahl finns även liknande ryor från den finskspråkiga delen av kusten men enligt henne inte tillräckligt undersökta.
158 Dahl, 1980, sid 25
159 Dahl, 1980, sid 35 och 39
160 Dahl, 1980, sid 35
43
som i de uppländska, kypert och spetskypert. Men materialet i både varp och inslag är ullgarn i de fyra åländska ryorna till skillnad från de svenska som oftast har lingarn i varpen.
Nationalmuseet i Helsingfors har en trasrya, från Kustavi socken. Den har stora likheter med de uppländska trasryorna.161 Till största delen består nocken av tygtrasor men även yllegarner har använts. Den har även samma bottenbindning som många av de uppländska, gåsöga.
Trasryor i Norge
Går man utanför Sverige och Finland kan man hitta trasryor i Norge. Norska trasryor finns beskrivna i två norska artiklar, dels av konsthistorikern och konservatorn Helen Engelstad och dels förste konservator vid Norsk Folkemuseum, konsthistoriker och fil.mag. Astrid Bugge.
Även i Norge har ryan lång tradition och nämns i arkivaliska källor från 1400-talet. 162 Ryorna var högt skattade och har brukats längst i områdena utefter norska kusten men även i
dalgångar, som av gammalt hade förbindelse över fjället till havet. Längre inåt landet har skinnfällen varit vanligare, fram till dess den så småningom konkurrerades ut av andra täcken.163
Även de norska slitryorna är i stor utsträckning vävda så att knytryggarna göms i vävtekniken, enligt Helen Engelstad blir dels knutryggarna inte utsatta för slitage och dels stör knutarna inte slätsidans mönster. Till inslag användes oftare ull av sämre kvalitet och i 3- och
4-skaftade vävtekniker gömdes inslaget helt. De två4-skaftade ryorna har knutryggarna synliga på slätsidan och i regel har den flossade sidan ett rutmönster, varav hon drar slutsatser att det i de tvåskaftade ryorna är den flossade sidan som ska vara rätsidan. Hon presenterar även trasryor och konstaterar också att förutom bomullstrasor och vissa andra trasor kan man utgå ifrån att materialet är framställt i de bygder ryorna är vävda i.164 Slätsidans rutor och ränder påminner starkt om randningar och rutningar i bolster, dynor och i sängomhängen. Om trasryor skriver hon:
Til simplere ryer brukte man gjerne töibeter i stedet for eller sammen med ullnokkene.
Det er naturligvis den ekonomiske trang til å utnytte alle rester, som her gjör sig gjeldende, men ofte er fillerne anbragt med virkelig artistisk sans for material- och farvevirkning. Slike ryer er ikke minst intressante, fordi de små töibeter gir oss et godt
161 9201:1, Nationalmuseum i Helsingfors, troligen tvåtrådigt lingarn i varpen.
162 Engelstad, sid 15, Bugge, Astrid, Ryene på Kjerringöy handelssted i Nordland, 1966, sid 69
163 Engelstad, 1942, sid 18
164 Engelstad, 1942, sid 19
44
bilde av tidligere tiders nyttevev. Ofte kan også fillene danne grunnlag for en forholdsvis nöjaktig datering av ryen.165
Norska klude- och filleryer är främst bevarade från Mörekusten men enligt skriftliga källor har de varit vanliga i hela landet och denna form av rya är den som man sist slutade väva i
hemmen.166 Prydnadsryor i den form som vi ser i Sverige och Finland finns inte motsvarighet till i Norge, medan däremot bruksryor (motsvarande det vi kallar slitryor) varit vanliga ända in på 1900-talet.167
Längs hela den norska kusten har ryorna först och främst använts i öppna båtar och Helen Engelstad menar att de allra största ryorna, med en bredd på nästan två meter, inte varit avsedda för ordinära sängar. Däremot var de lämplig att rulla in sig i när man låg i en öppen
Längs hela den norska kusten har ryorna först och främst använts i öppna båtar och Helen Engelstad menar att de allra största ryorna, med en bredd på nästan två meter, inte varit avsedda för ordinära sängar. Däremot var de lämplig att rulla in sig i när man låg i en öppen