Vad kan vi då dra för slutsatser om trasryans utbredning, tillverkning och funktion? Vad berättar bruket av trasryor om synen på textilt återbruk och hur hänger detta ihop med hanteringen av lump för pappersproduktionen? Detta kapitel innehåller sammanfattande resultat och diskussion.
Trasryan – med tradition i kustområdet
Det bevarade föremålsbeståndet och bouppteckningsmaterialet pekar på förekomsten av trasryor som täcken i Roslagen. Det ligger nära till hands att koppla detta till sjö- och
fiskenäringen och behovet av värmande och fukttåliga sängkläder till sjöss. Detta bruk är väl dokumenterat längs kusterna i Finland och Norge och detta har gällt även för Roslagskusten i Sverige. Ryatäcket som bäddtäcke är en företeelse med gammal tradition i området och från belägg i bouppteckningar kan vi se att lappryor förkommer redan på 1770-talet och under andra halvan av 1800-talet. Bouppteckningarnas lappryor motsvaras med största sannolikhet av flera av de 21 trasryor som ingår i undersökningen med textilt återbruksmaterial i form av trasor. Förmodligen skulle inte alla de undersökta trasryorna benämnas lappryor om de förkom i en bouppteckning. Gissningsvis är det ryor med en större mängd eller övervägande delen tyglappar som benämndes lappryor. Men även i bevarade slitryor som vanligtvis inte benämns trasryor förekommer ofta trasor i mindre mängd.
I studien har det har inte framkommit några belägg för att trasryan skulle ha varit särskilt lämplig eller av särskilda orsaker valts till att brukas i sjö- eller fiskenäringen. Snarare kan det handla om att kustbefolkningen hade behov av ett värmande täcke vid till exempel sälskytte eller annan kustnära jakt och inom fiske- och sjöfartsnäringen fortfarande under slutet av 1800-talet och några årtionden in på 1900-talet. Självhushållningens synsätt var i hög grad styrande under senare delen av 1800-talet. I kombination med att hemvävningen av
inredningstextilier fortfarande var stark och ett ökande överskott av material fanns att återbruka var förutsättningarna för att väva trasryor goda. Att då överföra en i området fast förankrad ryatradition i tillämpningen av ett nytt överskott på textilt restmaterial låg nära till hands.
Textil återanvändning och synen på detta
Om vi återvänder till uppsatsens övergripande frågeställning: på vilket sätt kan trasryorna berätta om bruket av återanvända textilier och synen på dessa?
80
När det gäller det huvudsakliga materialet i trasryorna visar analysen av föremålen att nocken består av återanvänt textilt material. Det är till exempel gamla hemtextilier av olika slag, gamla utslitna kläder, återanvänt garn och sönderklippta stickade tyger, kanske i form av plagg eller inredningstextilier.
Att återanvända textilt material, i form av gamla utslitna textilier och kläder, visar på ett förhållningssätt till ett värdefullt material, självklart att återanvända så långt det var möjligt.
En sparsamhet om textila material, som var arbetsamt och tungt att framställa, var självklar och nödvändig i självhushållningens tid. Att diskutera återbruk och värde för ryornas del är relevant ur flera aspekter, till exempel utifrån det återanvända textila materialet i
återbruksryorna när de tillverkades och synen på lump som ett attraktivt material för olika behov under olika perioder i historien. Kasserade textilier som mister sitt värde i sin funktion som plagg eller inredningstextil kan få nytt värde som attraktivt material vid återbruk i nya typer av föremål som vepor, trasmattor eller trasryor. De små tygbitarna i en trasrya är ytterligare ett steg mellan klippta trasor och lumpen, de små bitar som användes till trasor kunde inte användas till mycket annat än exempelvis till nocken i en rya, fyllnad i ett bolster eller en dyna, restbitar i en lapplåda, eller som lump. Undersökning bekräftar tydligt det Ingrid Bergman skriver om återbruket generellt, att bondesamhället präglades av
självhushållning och sparsamhet när det gällde slitna och nötta textilier, vi ser det i frågeslitsvar, bouppteckningar och bevarade trasryor från Uppland och Roslagen. Att återbruka plagg och textilier i största möjliga utsträckning var en självklarhet i alla
samhällsklasser. Ovanstående blir då svar på Jules Prowns tes, att ett studium av materiella ting kan avslöja värderingar, förhållningssätt, attityder och synsätt vid en viss tid och miljö i ett visst samhälle.
Om jag återknyter till Karin Dannehls begrepp föremålsbiografi och livscykelmodell och diskussionen om hur prydnads- och slitryor kan studeras utifrån de olika kategorierna.
Prydnadsryan som kan studeras utifrån begreppet föremålsbiografi, ett unikt, högt värderat föremål med särskilda särdrag och slitryan med en livscykelmodell som ett vardagligt föremål med mer allmänna särdrag. Visst stämmer det, men så här i slutet av undersökningen är kategorierna inte lika enkla och självklara. Jag förstår nu att det varit det visuella och estetiska uttrycket som legat till grund för hur jag tidigare tänkt och diskuterat när jag delat upp
ryatyperna i de två modellerna, föremålsbiografi och livscykelmodell. Av helt andra skäl kan man göra en föremålsbiografi även kring trasryan. Fortfarande ett vardagligt föremål med allmänna särdrag, men just därför har det varit svårt att synliggöra dess värde i mer vid
81
bemärkelse. Likaväl som preferenserna för föremålsbiografin kan användas för prydnadsryan kan även slit- och trasryan anses vara ett högt värderat, unikt, representativt föremål med särskilda särdrag. Kanske inte högt ekonomiskt och estetiskt värde eller ett föremål med hög status. Snarare ett föremål med högt kulturhistoriskt värde som berättar något om kulturen och livsbetingelserna i den miljö som den tillverkats och brukats i.
En livscykelmodell för en textils väg från fiber till trasa eller lump kunde naturligtvis se olika ut. Men principen för processen för ett ylleplagg från fiber till trasa kan vara att fåren klipps, ullen sorteras och eventuellt tvättas, grovkardas och finkardas, ullen spinns, tråden tvinnas och när tillräcklig mängd ullgarn är spunnen och tvinnad kan ett tyg vävas. Tyget ska valkas och kanske överskäras, färgas, tillklippas och sys. Plagget ska brukas, kanske ärvas av flera generationer, kanske säljas på auktion, kanske lappas och lagas, kanske sys om till ett barn.
Kanske säljs plagget till lumpsamlaren eller så bestämmer man sig för att återanvända plagget till nytt ullgarn och något barn får i uppdrag att klippa det kasserade plagget i ca 4 x 4 cm bitar och repa upp bitarna tråd för tråd. Därefter löses garnstumparna upp i en smörkärna med vatten. Fibrerna kardas på nytt tillsammans med ny ull, och nytt garn spinns och tvinnas och används som inslag i ett nytt tyg eller används som stickgarn. Kvaliteten på garnet blir inte lika hållbar som ett garn av enbart ny ull. Det nya tyget håller inte lika länge och tyget slutar kanske som lump i närmsta pappersbruk, säljs till fabrik som tillverkar flock eller raffelstopp till bolster och madrasser, som trasor i en trasmatta eller rya eller som användbara restbitar i en lapplåda.
Den stora mängden trasor i vissa av ryorna återspeglar den ökande mängden
fabrikstillverkade köpetyger som förekommer under 1800-talet senare del. En större mängd bomulls- och halvylletyger i hemmen som skötts på ett annat sätt än under tidigare
generationer vad gäller tvätt och hygien påverkade tygernas och klädernas hållbarhet. De tunnare fabrikstillverkade bomullstygerna för kläder och inredning slets ut fortare än kläder och textilier tillverkade av hemspunna lin- och ullgarner och hemvävda linne-, ylle- och halvylletyger, vilket i förlängningen gav mer textilt material att återbruka i exempelvis ryor – liksom i trasmattor, vepor och lapptäcken. Behovet av ett värmande täcke i kombination med traditionen att väva ryor, överskott av textilt material och självhushållningens
sparsamhetsprinciper var förutsättningar för att trasryor vävdes i bondehushållen.
Flera av frågelistsvaren ger en bekräftelse på att tidigare generationers nödvändiga sparsamhet kring textilier fortsätter att göra sig gällande när lumpen inte behövs för papperstillverkningen och fabrikstillverkade tyger finns i ett större överflöd än tidigare. Lump och trasor fortsätter
82
att vara ett viktigt och användbart material. Några vittnar till och med om en brist på lump och många köper lump från lumphandlare och använder det som går till kläder och resten går till tillverkning av trasmattor och bolster och i vissa områden i Roslagen kanske som nock i en rya. Under 1900-talets tidiga årtionden fanns även en industri kring lumpen i tillverkningen av flock och raffelstopp.
Återbruksryan och lumphanteringen – finns det ett samband?
Jag håller med Ingrid Frankow, det finns inget enkelt svar på frågan om man kan se att återbruksryor och trasmattor börjar vävas då insamlingen av lumpor till pappersbruken upphör. Jag har heller inte hittat arkivaliska belägg för något samband. Traditionen att väva med trasor till bädden har funnits parallellt med att lumpen samlats in till pappersbruken, det kan vi se i till exempel vepor och underbredor och som nock i varierande grad även i äldre ryor.
Ingrid Bergman har skrivit om att återbruk och sparsamhet var väl inarbetade principer i självförsörjningens och allmogekulturens tid. Trasryorna visar hur denna attityd fortsatte utöva makt över handlandet i den brytningstid mellan gammalt och nytt som
industrialiseringen innebar. Den nya pappersindustrin som inte längre byggde på
lumpinsamlingen skapade nya möjligheter för allmogen att själva ta vara på sina överblivna trasor. Men inte enbart, även den nya tiden med ökande grad av industrialisering i
textilframställningen gav ett överskott av textilt material som i kombination med den gamla tidens sparsamhetsdygd – där både praktiska och ekonomiska skäl och kyrkans makt spelade roll – såg till att det kom till användning i ett sammanhang för vilken det var väl ägnat.
Vävningen med trasor har en obruten tradition från 1800-talets slut till idag. Fortfarande väver vi med trasor men idag väver vi inte ryor, idag är trasmattan ett av de mest vävda alstren i de hem där en vävstol fortfarande finns uppställd. I närkontakten med återbruksryorna, och som vävare, kan jag inte låta bli att reflektera över skillnaden i hur vi idag hanterar och värderar materialet, det vill säga de textilier och plagg som vi klipper trasor av. I regel klipper vi trasor av hela, helst större stycken tyg, till exempel av gamla lakan, gardiner och dukar. Plagg undviker vi helst eller så klipper vi bort sömmar, linningar och fickor etc. Även om vi tar hand om ett överskottsmaterial och återbrukar det, blir det rester kvar som vi kastar, till skillnad från självhushållningens tid då i större utsträckning allt togs tillvara. Trots en obruten tradition av vävning med trasor är det skillnad på hur vi värderar materialet – då och idag.
83
Spekulation
Vid studier av en annan tids, eller annan kulturs uttryck är det angeläget att vara medveten om sin egen tids förförståelse. Ord som lump har i vår tids språkbruk en annan och nedvärderande innebörd än då samma uttryck användes i bouppteckningar och andra samtida arkivmaterial.
Oviljan att lämna ifrån sig det som vi idag skulle kalla trasor till insamling för pappersbruken visar att man trots allt värderade lumpen.
Samma fenomen kan vi också relatera till idag då vi har svårt att slänga och sortera bort textilier och plagg ur den egna garderoben, vilket Anneli Palmskölds forskning om textilt återbruk idag visar. Idag kanske vi inte ser återbruket som ett värdefullt kapital snarare kan det vara svårt att skiljas från tyger och plagg som vi av olika anledningar har tyckt om.
Kanske har vi också minnen kopplade till plagg och textilier eller så är det någon kär
anförvant som har ägt textilierna. Idag har vi också tillgång till obegränsad mängd textilier i all världens mönster och färger. Ska vi till exempel väva en trasmatta eller sy ett lapptäcke och vi inte har just den färgen på en trasa eller tygbit som vi tycker att vi behöver kan vi gå till närmaste tygaffär eller leta på internet och komplettera med det vi vill ha. Eller leta på
närmaste loppis. För oss idag är det knappast en ekonomisk fråga.
Det kan också vara vanskligt att ha en rättvisande uppfattning om skillnaden mellan
statusobjekt och ett praktiskt vardagsföremål. Det som vi i ljuset av vår egen tids värderingar ser som enbart bruksföremål, som en trasrya, kan mycket väl ha haft en statusfunktion som vi inte ser idag, förvillade av hur vi idag uppfattar ord som trasa, lapp och lump och av
föremålens tecken på slitage. En av trasor vävd rya krävde en stor mängd material – som knappast fanns i de fattigaste hemmen. Kanske är ovanstående svar på en fråga som funnits i bakhuvudet under åren med trasryan och svår att entydigt besvara: varför har man ägnat så mycket tid och möda åt något som troligen inte, jämfört med prydnadsryan, varit ett statusföremål? Men även forskningens förhållningssätt till trasryan, dels behandlad i förbigående och dels fastställandet, att en rya av lappar är en sämre rya, som Vivi Sylwan skriver, har bidragit till att det varit lätt att nedvärdera trasryan. För att återknyta till Jules Prown, och forskarens egna kulturella bakgrund, är det i detta sammanhang det har varit svårt att se bortom egna förutfattade meningar, till exempel trasors värde då – i kontrast till trasors värde idag. Trots att jag själv i perioder väver med trasor, och alltid har trasögonen på och planerar färgställningar och randningar när jag sorterar och rensar bland tyger och plagg, har jag haft svårt att se värdet av trasorna i trasryorna. I mitt arbete med Nordiska museets textila föremålssamlingar har jag under årens lopp då och då hållit visningar/föreläsningar om
84
återbruk inom det textila fältet och då kunnat plocka fram och exemplifiera otaliga textila föremål tillverkade av återbruksmaterial eller textilier med tillförda restbitar i dekorativt syfte.
Det kan röra sig om föremål som till exempel en broderad bruddyna från 1600-talet från en adlig miljö där hela tyget i dynan är hopsytt av mindre klädesbitar. I många vävda eller broderade dynor från Skåne förekommer det små smala tygbitar, till exempel av kläde, sidentyger, sidenband, kattunstyger, knypplade spetsar i hörnen i dekorativt syfte.
Slarvtjällstäcken från Hälsingland innehåller, förutom trasorna som de är vävda med, små tygbitar som utifrån dekorativt syfte plockas in över vävytan. Ett gammalt trasigt vävt täcke kan klippas sönder och uppstå som en baksida i en broderad dyna, eller ett mindre barntäcke.
Textilier kan också omformas från en funktion till en annat, till exempel en bänk- eller åkdyna som klipps av mitt i ett broderi och blir en mindre stolsdyna. Förstås också alla trasmattor och lapptäcken. Trots den samlade erfarenheten om textilt återbruk i oräkneliga föremål i
Nordiska museets textila samlingar, undersökningens bouppteckningar och frågelistsvar och underökningens analyserade trasryor har det varit svårt att se det Billy Ehn och Orvar Löfgren skriver om, hur studier av det vardagliga och triviala kan ge större förståelse hur det verkligen var. Och hur det vardagliga och triviala i hantering och återbruk av gamla plagg och textilier kan kopplas till värde i både vid och snäv mening.
Förutom att det har varit svårt att fastställa om trasryan har en särskild funktion har det varit svårt att dra gränsen för kategoriseringen av en trasrya, och egentligen är det inte intressant.
Snarare handlar det om att återanvända textilt material, garn och/eller tygtrasor, och jag skulle vilja kalla ryor som innehåller återanvänt material för återbruksryor istället. Det finns flera ryor som innehåller så gott som uteslutande återanvända garner i nocken och fenomenet är detsamma som i trasryor, återbrukat textilt material. Enligt mig är de undersökta ryorna slitryor i kategorin återbruksryor. I varierande grad innehåller de återanvänt textilt material i form av garner och tyger från kasserade plagg och textilier. Några ryor innehåller enstaka tygtrasor eller enstaka återbruksgarner och andra har en nock av uteslutande tygertrasor eller uteslutande rest- och återbrukade garner. På något sätt borde återbruket uppmärksammas bättre i museernas katalogiseringar.
Vad har då denna undersökning bidragit med? De flesta textilhistoriker och forskare som forskat om ryor har uppmärksammat trasryan, men ytterst begränsat. Trasryan nämns i regel endast i förbigående. De som ändå behandlar den något mer är Eskil Cronlund och Inger Estham. Men då utifrån det visuella och något om vilken typ av trasor ryorna innehåller. Båda anser att det är en variant av slitrya. Forskarna Eskil Cronlund, Helen Englestad, Astrid Bugge
85
och skribenten Alma Velander-Philip är de som anser att trasryorna ibland har en skönhet i kompositionen. Även om Hjördis Dahl tar upp flera exempel på ryor innehållande trasor skriver hon inte om dem i någon särskild egen kategori. Kort och gott ingår de i gruppen bruksryor. Genomgående i äldre forskning och litteratur är att de aldrig problematiseras.
Sammantaget kan sägas att äldre forskning och litteratur, de undersökta bouppteckningarna från Väddö och Häverö skeppslag, frågelistsvar gällande från Uppland och de 21 fysiska trasryorna tillsammans synliggjort och gett svar på frågor kring i första hand återbruk och förhållningssätt till återbruk generellt. Jules Prowns metod innehållande de tre analysnivåerna, beskrivning, deduktion och spekulation, Billy Ehns och Orvar Löfgrens tankar om svårigheten att studera det oansenliga, självklara och vardagliga och Karin Dannehls analysmodeller kring föremålsbiografi och livscykelmodell har varit till stor hjälp för att bena ut och få syn på värde i flera bemärkelser. Till exempel värdet i materialet och tygtrasorna då ryan tillverkades och brukades, lumpens värde i samhället, trasryans estetiska värde och det kulturhistoriska värdet av trasryan som ett museiföremål.
Trasryorna är också en bra representant för hur en allmän utveckling i samhället mot ökande konsumtion av kläder och textilier, lokala förutsättningar och behov av ett värmande täcke i vissa miljöer tillsammans med kvardröjande självhushållningsprinciper och sparsamhet med resurser kan manifestera sig en lokal och begränsad företeelse som trasryan.
86
Reflektion och nya forskningsfrågor
Varje forskningsuppgift föder nya frågor. Så har det varit även i mitt fall. Några frågor att arbeta vidare med kan vara:
Att titta närmare sambanden mellan de norska, svenska och finska slitryorna är angeläget. Några tekniska detaljer som denna undersökning inte hittat svar på vore intressant att fortsätta forska om. Till exempel skillnaderna i bottenbindningarna i ryorna, kypert eller tuskaft. Ryatätaste landskapet Uppland har i regel kypert eller kypertvariationer i bottenbindningen, även i sena prydnadsryor från vissa områden i Uppland. Alla, av de i denna studie, bevarade trasryor från Uppland har kypert eller kypertvariation i bottenbindningen, utom i ett fall. Även i Finland och Norge
dominerar bindningar som gömmer knutarna. Gäller detta för slitryor generellt? Även frågan om de två vådernas riktning när ryan sys ihop, av vilka skäl väljer man det ena eller det andra?
Sent upptäckte jag att det i några ryor finns en frans på ena våden i fållen, förmodligen från varpen, varför har den lämnats kvar? Och hur utbredd är den företeelsen?
En fördjupad studie i bouppteckningsmaterialets tyger i klädinnehavet skulle kunna ge mer detaljerade svar på sambanden mellan textilkonsumtionen i området och
trasryorna.
Hur vanligt har egentligen bruket av återbruksryor som täcke i båten varit? Är det en förmodan som forskare haft bara för att typen är vanlig bland sjöfarare? Hur ser
Hur vanligt har egentligen bruket av återbruksryor som täcke i båten varit? Är det en förmodan som forskare haft bara för att typen är vanlig bland sjöfarare? Hur ser