Ryan är en bäddtextil som i Sverige och Finland varit föremål för forskning huvudsakligen under de första årtiondena på 1900-talet och på 1960–70-talet. Till en början var det främst ryans utbredning och visuella uttryck som forskningen inriktade sig mot. Bäddryans två huvudfunktioner, dels som ett prydnadstäcke, prydnadsryan, och dels ett vardagligt värmande täcke, slitryan, uppmärksammades under 1920-talet men någon egentlig forskning om ryans funktion var aktuell först på 1960-talet. Trasryan nämns endast i förbigående i forskningen om ryor, och veterligen har ingen heller tittat närmare på vad återbruket i trasryorna berättar om tiden och samhället där de tillverkades och brukades.
Två områden kommer att beröras i denna forsknings- och bakgrundsöversikt som tillsammans ringar in uppsatsens ämne. Först behandlas den generella forskningen om ryan och hur ryan har beforskats under 1900-talet, inklusive forskning om ryans funktion. Ryan var tidigt ett uppmärksammat folkkonstföremål under 1900-talets första årtionden och förutom forskningen var den även föremål för utställningar och ett viktigt föremål i den tidiga hemslöjdsrörelsens textilinventeringar. Rya- och hemslöjdsutställningar uppmärksammades även i samtida tidningsartiklar. Det andra området som behandlas handlar om lumphantering och återbruk.
Pionjärforskning om ryan
Sedan tidigt 1900-tal har ryan varit föremål för vetenskapliga studier, och från första början har det varit prydnadsryans flossade sida som visats mest intresse. Även hos slitryan har den flossade sidan visats störst intresse, vare sig det har varit meningen att den sidan ska ligga uppåt i bädden eller inte. Till exempel har slitryan i utställningar presenterats med nocken uppåt trots att nocksidan, alltså baksidan, är tänkt att vara nedåt i bädden och inte synas.
Under 1800-talets senare del ansågs den äldre allmogekulturen vara satt i snabb förändring.
Orsakerna var många, bland annat den växande industrialiseringen, stor inflyttning till städerna, ökad rörlighet med nya kommunikationer som utbyggd järnväg och ångbåtstrafik och näringsfriheten.50 Denna samhällsomvandling påverkade många av tidens
kulturpersonligheter och bland andra ville Arthur Hazelius, Nordiska museets och Skansens grundare, rädda vad som räddas kunde av allmogekulturen och startade år 1873 insamling av till en början främst allmogeföremål.51 Inte minst samlade han textilier och det första
50 Se till exempel Szabó, Mátyás, Hur industriprodukterna kom till byn, 1984, Jonsson, Pernilla, Bomullstygets genombrott, 2002, Schön, Lennart, En modern svensk ekonomisk historia, tillväxt och omvandling under två sekel, 2014
51 Hammarlund-Larsson, Cecilia, ”Samlingarna och samlandet”, 1998, sid 182,
22
insamlade föremålet som katalogiserades, med inventarienummer 1, var en kjol från Stora Tuna socken i Dalarna.
Den första insamlade ryan på Nordiska museet är uppländsk och förvärvades redan det första insamlingsåret.52 De flesta ryor i Nordiska museets ägo är insamlade tidigt från museets grundande 1873 och fram till slutet av 1930-talet. Av Nordiska museets drygt 190 ryor är 28 stycken insamlade efter år 1940. Under åren 1914 – 1916 förmedlade museets amanuens, textilexperten och konstnären Emelie von Walterstorff fem stycken uppländska ryor för insamling till Nordiska museet. Omfattningen hos de kulturhistoriska museernas insamling av föremål minskade på 1930-talet.53
En omfattande ryautställning hölls på Nordiska museet 1914. Utställningen anordnades av Axel Nilsson, vid tiden intendent på Nordiska museet och sedermera museichef på Röhsska konstslöjdsmuseet i Göteborg, och Emelie von Walterstorff.54 Utställningskatalogen, Utställning af flossade väfnader, mars – april 1914 är den första skrift som presenterar den inledande forskningen om ryor. Skriften sätter in ryorna i en kulturhistorisk kontext och här utvecklas en modell över hur ryorna beskrivs i forskningen framöver.55 Under rubriken Historik beskrivs hur gammal ryatraditionen är, ordet ryans etymologiska ursprung, utbredning geografiskt, flossaknutens släktskap med den orientaliska mattans knut och mönsterformernas förebilder. Rubriken Material och teknik tar upp materialet i varp och botteninslag, bottenbindningen i ryan, nockens material och varianter av flossaknutar. Den sista rubriken Utbredning och ortskaraktär, beskriver de utställda ryorna utifrån de
landskapen de härstammar ifrån. De uppländska ryorna presenteras först när ryorna beskrivs landskapsvis. Axel Nilsson anser att ”[…] Uppland är den viktigaste inkubationsorten för denna väfnadsart åtminstone beträffande de från utlandet hämtade mönstren”.56
Utställningskatalogen är informativ men också intressant som mätare på den tidens kunskaper och kunskapsluckor i ämnet.
För Axel Nilsson var ryor från Danmark och Norge helt okända, vilket till viss del stämmer, inga danska ryor finns bevarade, eventuell förekomst har försvunnit tidigare. Men för Norges del stämmer det inte. I Norge finns ryor, till största delen slitryor och många av typen trasrya,
52 NM.0003825 Rya från Alsike socken
53 Palmsköld, Annelie, ”Textil som folkkonst”, 2005, sid 96
54 Axel Nilsson var bland annat intendent vid Nordiska museet mellan åren1902 och 1914, senare museichef på Röhska museet i Göteborg. Emelie von Walterstorff, anställd vid Nordiska museet mellan 1903 och 1933, var textilexpert och konstnär.
55 Nilsson, Axel, Utställning af flossade vävnader, Mars – April 1914, 1914, sid 16
56 Nilsson, 1914, sid 17
23
från kusttrakter.57 Av 125 utställda ryor i ovan nämnda utställning var 15 stycken från Finland, nio stycken från okänd fyndort och resten, 101 stycken, från tolv svenska landskap.
Utöver ryorna innehöll utställningen flossade dynöverdrag till stol- bänk- och åkdynor och märkdukar.
Redan i denna första skrift om ryor uppmärksammas det ortstypiska, en viktig faktor inom den tidiga folkkonstforskningen. Axel Nilsson definierade också redan då flossavävnaden som ett folkkonstföremål, ”I Sverige kan sedan mer än 200 år tillbaka påvisas en verklig utbredd folkkonst på flossaväfnadens område”.58
Textilforskaren Elisabeth Thorman skriver om den ovan nämnda ryautställningen 1914 i en artikel i tidskriften Herta.59 Bland annat skriver hon om att ryorna kan delas upp i två huvudgrupper, om den ena grupper skriver hon ”Den förra gruppen är den i omfång, i prakt och förfining främsta. Det är här det främmande inflytandet starkt förnimmes.” Här handlar det om de ryor så småningom kommer att hänföras till gruppen prydnadsryor och som man anser har släktskap med den orientaliska mattan. Om den andra gruppen skriver hon, ”Till den senare och mindre gruppen ryor, de med den långa, täta och raggiga flossan, höra […] ryorna från Öland och Småland jämte de s.k. ”kavringarna” från Blekinge”60 Dessa ryor kommer så småningom att ingå i kategoriseringen slitryor som ännu vid tiden 1914 inte är utarbetad. Hon nämner också trasryan, tillsammans med slarvtjällsvävnader från Hälsingland,
[…] samt den blekingska ”kavring” med instuckna trasor i stället för garn, vilket talar sitt vältaliga språk om kvinnor, som haft att röra sig med så ytterst små medel, men af dessa förstått att åstadkomma så förvånande mycket – här ett starkt och värmande plagg.61
Om trasryor och slarvtjällstäcken förekommer på utställningen är oklart av sammanhanget i texten, men förmodligen känner hon inte till uppländska trasryor vid tiden för utställningen på Nordiska museet.
Bara ett år efter ryautställningen på Nordiska museet, 1915, förvärvar museet de fem trasryorna från Riala socken i Uppland som ingår i denna undersökning.
57 Se till exempel Engelstad, ”Norske Ryer”, 1942, eller www.digitaltmuseum.no, sökord rye eller båtrye
58 Nilsson, 1914, sid 11
59 Thorman, Elisabeth, 1914, Herta – tidskrift för den svenska kvinnorörelsen, sid 168
60 Thorman, 1914, sid 168, 169
61 Thorman, 1914, sid 167
24
1917 publicerade Röhsska konstslöjdsmuseet i Göteborg en skrift av samme Axel Nilsson, Vägledning 1, Ryor. Huvudsakligen är texten densamma som ovan nämnda
utställningskatalog. I vägledningen har dock avsnittet Nopporna utökats något och meningen
”Någon gång utgöras nopporna af tygremsor.” har tillkommit, sannolikt med beaktande av de nyförvärvade trasryorna till Nordiska museet.62 I dessa två texter av Axel Nilsson har ännu inte prydnads- och slitryans olika historiska utveckling uppmärksammats.63
Inom folkkonsten, liksom i utforskningen av annan allmogekultur under tidigt 1900-tal, var det de geografiska landskapen som bildade grund för indelning och en princip att arbeta efter, i utställningar och inom forskning, till exempel på Nordiska museet.64 Att hitta geografiska variationer, spridning och spridningsvägar och kulturgränser enligt kulturgeografins och arkeologins s.k. diffusionsteori blev eftersträvansvärt inom folkkonstforskningen.65 Det här förhållningssättet präglade även den tidiga forskningen kring ryor.
Eskil Cronlund har skrivit en artikel i Kulturtidskriften Rig 1932 om Upplands ryor, där artikeln presenteras som någon form av avhandling.66 Trots att han hänvisar till äldre arkivaliska källor saknas källhänvisningar och litteraturförteckning i artikeln. Han är den första att publicera forskning om den uppländska ryan. Artikeln publiceras ett par år innan Vivi Sylwans Svenska ryor, den svenska ryaforskningens viktigaste verk publiceras, se nedan.
Han inleder med att skriva om utbredningen i Uppland och de kulturgeografiska gränserna för ryan. Något han tar upp i artikeln är den nordiska ryans förhållande till den orientaliska mattan och anser att det framförallt är i de geometriska och träd- och tulpanmotiven man kan se en överensstämmelse. Eskil Cronlund berör också slit- och prydnadsryan där prydnadsryan sammanfaller med märkduksryorna hos vilka man hittar träd, tulpaner, människor m.fl. motiv.
Han uppehåller sig närmast till ryornas dekorativa utformning och utvecklar inte begreppen slit- och prydnadsryan närmare. Dock nämner han de viktigaste skillnaderna mellan de två typerna, att slitryan ska ligga med nocken nedåt och att slätsidan, som låg uppåt i bädden, därför blev föremål för mönstring, sömmarna som ligger mot nocken i en slitrya, och den dekorativa slätsidan i vävtekniken och utformningen med rutor och ränder. Eskil Cronlund uppmärksammade även trasryan och är den som till omfång skrivit mest om den, han skriver:
62 Nilsson, Axel, Vägledning 1 RYOR af Axel Nilsson, 1917, sid 12
63 Nilsson, 1914 och 1917
64 Se t.ex. Bringeus, Nils-Arvid, “Folkkonst och forskning – en tillbakablick”, 2005, sid 22
65 Se t.ex. Bringeus, 2005, sid 22
66 Cronlund, E, Upplands ryor, 1932
25
Den primitivaste uppländska ryan och den samtidigt mest uppländska av dem alla, är den s.k. ”fällryan” som mer eller mindre imiterar en djurhud. Denna rya, som framförallt förekommer i de uppländska kusttrakterna är även känd från Småland.
Förutom den naturfärgade, svarta eller vita ullen, har man här, liksom i de blekingska kafringarna, till nocken använt tyglappar, stundom kallade ”skräddarspint”.67
Han nämner att man, i likhet med trasmattor, fått användning av tygrester av alla slag och till och med effsingar. Han anser ryorna vara enkla men samtidigt kan de ”äga ofta en
utomordentlig skönhet”, att kompositionen ofta är osystematisk och beroende av tillfälligheter men ibland ser man större avsiktlighet i den dekorativa utformningen. Eskil Cronlund tar upp två exempel på trasryor och skriver också om att trasryan är närstående den helvita slitryan som är karaktäristisk för Olands härad.68
Inventeringar och den tidiga hemslöjdsrörelsen
Som redan nämnts var ryan en föremålskategori som även intresserade den under tidigt 1900-tal nybildade hemslöjdsrörelsen. Många hemslöjdsföreningar bildades och föreningarna var särskilt intresserade av den äldre textila hemslöjden. Hemslöjdspionjären och textilkonstnären Lilli Zickerman gjorde, som en del i en större dokumentationsresa i Sverige, en
inventeringsresa i Uppland då hon dokumenterade och fotograferade textil slöjd. Från 1910 började hon resa runt och systematiskt fotografera, mäta upp och dokumentera textil slöjd.69 Ett inventeringsarbete som skulle pågå ända fram till 1931, med 24 000 fotografier av främst textil slöjd, från olika härader i landet.70 Som andra vid tiden var hon bland annat intresserad av ortskaraktären i slöjden.71 Till exempel benämns en av rubrikerna i Axel Nilsson
Vägledning 1, Ryor, ”Utbredning och ortskaraktärer”.72
Avsikten var att Lilli Zickermans insamlade material skulle bearbetas och ges ut i bokform men endast en del publicerades.73 Manuskript finns till flera delar, bland annat tre delar om flossa.74 I en av dem finns ett kapitel om Upplands ryor, vilka Lilly Zickerman delar in i tre
67 Cronlund, 1932, sid 43
68 Cronlund, 1932, sid 43. De två ryor han tar upp som exempel, en från Lagnö i Ljusterö sn och den andra från Vargsättra i Riala sn, varav den från Lagnö finns på bild i artikeln, är inte representerade bland de 21 ryor som ingår i undersökningen. Det vore intressant att veta var de befinner sig idag.
69 Stavenow-Hidemark, Lilli Zickerman och hennes verk, 1999, sid 27
70 Stavenow- Hidemark, 1999, sid 27
71 Zickerman, Opublicerat manuskript till Sveriges folkliga textilkonst, Flossa II, avsnitt Uppland, inga sidhänvisningar finns i manuskriptet.
72 Nilsson, 1917, sid 14
73 Del 1 Rölakan, gavs ut 1937
74 Flossa är ett samlingsnamn för olika flossade vävnader, alltså vävnader med nock.
26
områden, östra, mellersta och västra området.75 Gränserna är lika med dåvarande länsgränserna, Stockholms län är det östra området, Uppsala län det mellersta och
Västmanlands län det västra området.76 Lilly Zickerman inriktar sig, som många forskare vid tiden, på typområden och anser att ”[…]länsgränserna drager även ganska skarpa gränser mellan landskapets typområden.”77 Med typområden menar hon troligen det som senare kom att kallas ortskaraktär. Lilli Zickermans dokumentationsresa sammanfaller med den
slöjdinventeringsresa i delar av Uppland, som omfattas av Uppsala län, som textilforskaren Elisabeth Thorman gjorde1914, där en av de prioriterade föremålskategorierna hon
intresserade sig för var just ryor.78
I Uppsala bildades Uppsala läns Hemslöjdsföreningen 1915, vilken föregicks av den ovan nämnda slöjdinventeringen av Elisabeth Thorman och en stor hemslöjdsutställning 1915 i Uppsala, där den uppländska ryan hade en framträdande plats.
75 Zickerman, Opublicerat manuskript till Sveriges folkliga textilkonst, Flossa II, avsnitt Uppland, inga
sidhänvisningar finns i manuskriptet. Då hon i texten refererar till Vivi Sylwans Svenska ryor (utgiven 1934) har hon sannolikt skrivit texten till manuskriptet efter 1934.
76 Zickerman, Opublicerat manuskript till Sveriges folkliga textilkonst, Flossa II, avsnitt Uppland, inga sidhänvisningar finns i manuskriptet.
77 Zickerman, Ibid
78 Thorman, Dagboksanteckningar. Slöjdinventering i Uppland 1915 opublicerad Bild 1, Hemslöjdsutställning 1915, Uppsala. Foto, Upplandsmuseet.
27
Förutom vetenskapliga texter av forskare uppmärksammades utställningarna av samtida press till exempel skrevs det en artikel om hemslöjdsutställningen i Uppsala i Tidskrift för hemmet 1916. De var en möjlighet för en bredare allmänhet att ta del av forskningsrön i tiden om den svenska ryan. Tidens värderingar, om en hemslöjd på förfall, kommer tydligt till tals när skribenten Alma Velander-Philip skriver:
De första frågor, man gör sig sedan man låtit utställningens omfång imponera på sig, äro naturligtvis: hurudant är dess värde, står kvaliteten i nivå med kvantiteten? Och vad ha den för betydelse, dels som ett kulturdokument, dels som räntebärande
framtidskapital, som sporre till återupptagande och utveckling, som konstnärlig och praktisk ledfyr, då det gäller attfå länets hemslöjd åter på rätt köl eller förd vidare i goda gamla strömfåror?79
Hon nämner även det sena 1800-talets ryor som flera vid tiden anser har en sämre kvalitet än de äldre ryorna, särskilt vad gäller garnkvaliteten och färgerna.
Ju mer man i tiden närmar sig 1800-talets slut, dess längre avlägsnar man sig från det goda materialet, de självständigt varierande mönstren och de vackra hållbara
växtfärgerna, som därtill fått årens patina. I klok skymundan i ett hörn ligger en väldig stapel av 1890-tals ryor. Bred ut en av dem, och det svider – både i ögon och hjärta. Så djupt hade vi alltså sjunkit! Från lurvigt grovt Hamburger-garn skriker det ilsket gräsgrönt och anilinrött och rullgardinsblått och flanellskärt om vartannat! Låtom oss dock rättvisligen och trösterikt konstatera, att det begynnande 1900-talet visar en avgjord förbättring. Och förtröstom för övrigt på alla de goda krafter, som nu – inte minst genom denna utställning – äro satta igång till att åvägabringa en renässans.80 Garnkvalitén i ryorna uppmärksammades även av forskare vid tiden, till exempel Axel Nilsson, som nämner att några ryor har högre glans i nockornas ullgarn även om han inte skriver något om att det är de äldre ryorna som har nock med högre glans. Särskilt nämner han uppländska och finska ryor.81 Vivi Sylwan skriver i Svenska ryor om hur Axel Nilsson sommaren 1915 ”[…] gav sig ut på spaning efter det svenska pälsfåret” för att hitta ett får med en högglansig ull.82 Får som till stor del avlats bort till förmån för får anpassade för
79 Velander-Philip, Alma, Uppsala läns hemslöjdsutställning 1-6 dec 1915. Några intryck och iakttagelser, 1916, sid 17
80 Velander-Philip, 1916, sid 23
81 Nilsson, 1914, sid 15 och 17,
82 Sylwan, 1934, sid 57
28
Bild 2, UM31484 exempel på fotografi ur Lilli Zickermans samling, Upplandsmuseet.
köttproduktion.83 Vivi Sylwan skriver också om att glansen på 1700-talsryorna beror på fårras, skötsel och ullens beredning och spinning.84
Alma Velander-Philip var, förmodligen utan att förstå det själv, på rätt spår när hon skrev om den omsorg man lagt på slätsidans dekorativa utformning i den uppländska ryan då den i kombination med de typiska bottnarna i olika kypertvariationer ”Ofta så vacker och prydlig, att man har rätt att misstänka, att den åtminstone på de enfärgade ryorna fick hedern att tjäna som rätsida, medan själva den värmande ”fällen” vändes neråt.”85 Hon är veterligen den första personen som fäster avseende vid att slätsidans hos slitryan ofta har en dekorativ utformning.
Även Uppsala läns Hemslöjdsförening samlade föremål och de första insamlade föremålen till föreningen var kopior av de fotografier, samt garnprover, av den del av Lilli Zickermans inventering av textila slöjd som berörde Uppsala län. Av de fotografier som föreningen köpte in var övervägande delen fotografier av ryor, ca 200 stycken.86 Bland fotografierna
förekommer någon enstaka rya med små mängder trasor men ingen trasrya med övervägande del trasor liknande de ryor som ingår i denna undersökning.
83Larsson, Annika, ”Fåret och ryaullen”, 2001, sid 40
84 Sylwan, 1934, sid 57
85 Velander-Philip, 1916, sid 23
86 Uppsala läns hemslöjdsförening köpte kopiorna 1916 för 1 kr och 15 öre per styck. Uppsala läns Hemslöjdsförenings samlingar finns idag på Upplandsmuseet.
29
Resultaten av ovan nämnda slöjdinventering är inte publicerade men Elisabeth Thormans anteckningar finns renskrivna i den opublicerade Dagboksanteckningar för den nybildade Uppsala läns Hemslöjdsföreningen.87 Hon besökte flera gårdar i varje socken och tycks av rapporten att döma ha varit särskilt intresserad av förekomsten av ryor. Hennes inventering visar hur ryaförekomsten i länet såg ut vid tiden, år 1914. Hennes huvudsakliga intresse var den textila slöjden men även hårdslöjd förekommer. Hon förmedlar både tankar och samtal i gårdarna om textilt arbete och hur man har förhållit sig till tidens förändringar. I flera gårdar kommer man ihåg hur saker var från 1850-talet och framåt i tiden. Ofta kommer hennes egna värderingar fram när hon skriver om förhållandena i de olika gårdarna, i en gård finns till exempel ”En ung slarvig hustru utan vidare intresse”88, en annan gård är ”ett utmärkt präktigt hem och präktigt folk.”89 Inventeringen berör inte de delar av Uppland som denna
undersökning fokuserar på, Väddö och Häverö skeppslag, men i en gård i Olands härad finns 5 stycken trasryor.90 Inventeringen innehåller ingen analys eller några slutsatser kring
resultatet.
Däremot publicerades en artikel 1915, Uppländska ryor, av Elisabeth Thorman där en del av resultaten från inventeringen presenterades.
Uppland äger ensamt en art: de med de egenartade orientaliska mattorna närmast besläktade vävnaderna, praktiskt taget de kostbaraste av alla, konstnärligt sett, i ornamentikens rikedom, färgens skönhet och själva materialets glans överlägsna de allra flesta av allmogens konstvävnader: ryorna,91
Citatet visar tydligt att egenskaperna man framförallt värdesatte hos ryorna var den visuella utformningen och färgens och materialets kvalitet. Redan då, år 1915, har den uppländska ryans olika områden utkristalliserats, Trögden, Bälinge – Norunda och Olands – Rasbo härad.92 Som tidigare nämnts har vid denna tid inte begreppen slitrya och prydnadsrya ännu etablerats i forskningen. Elisabeth Thorman nämner Olands härads vita ryor men hon tycks inte vara medvetenheten om att den omönstrade enkla ryan ska ligga med nocken nedåt i bädden, då hon felaktigt benämner den släta sidan som ”baksida”.
87 Thorman, 1915, Dagboksanteckningar, opublicerad
88 Thorman, 1915, opublicerad, sid 46
89 Thorman, 1915, opublicerad, sid 47
90 Beskrivs närmare på sidan 58.
90 Beskrivs närmare på sidan 58.