Individernas överlevnad i krissituationen

Respondenterna beskriver hur arbetet på akutmottagningen alltid kräver snabb anpassning eftersom de aldrig kan veta vad som kommer hända i arbetet. Samtliga respondenter lyfter att de trivs med akutvårdens snabba och flexibla sätt att arbeta vilket möjligen är en grund för att trivseln är hög. Vidare menar de att det finns en vana av snabba förändringar i situationer som dagligen uppstår på akutmottagningen

som kräver snabba beslut. Covid-19 pandemin har försatt akutmottagningen i en mer påfrestande situation. Samtliga respondenter lyfter den höga arbetsbelastningen och bristen på vårdplatser. “Alla patienter som inkommer till sjukhuset går ju via akuten, vilket nog inte många tänker på” berättar en av respondenterna. Samtliga patienter som inkommer till akuten som har någon typ av symptom måste behandlas som en misstänkt covid-19 patient. Respondenterna beskriver hur patienter med någon typ av symptom måste isoleras för att inte riskera smitta andra patienter eller sjukvårdspersonal. En av respondenterna berättar om en specifik dag på akutmottagningen där de konstant hade 44 patienter och 14 rum vilket tydligt beskriver den höga och ohållbara arbetsbelastningen som råder.

Akutmottagningens ordinarie arbetssätt kan innebära att de möjligen har en fördel för att hantera en kris. Situationen på akutmottagningen under covid-19 pandemin är möjlig att likställa med Ulmer et al., (2007) beskrivning av en kris. Den snabba anpassningen som respondenterna beskriver existerar på akutmottagningen kan minska påtagligheten av den osäkerhet som kan infinna sig till följd av en krissituation eftersom de beskriver att de är vana att arbeta på det sättet. Det kan antas att den pågående situationen är mer påtaglig än det tidigare varit på akutmottagningen och den osäkerhet som lyfts rör arbetsbelastningen och huruvida det finns rum för patienterna som är i behov av vård. Det kan i sin tur bidra till en osäkerhet som kan föranleda en krisreaktion enligt Brolin et al. (2011) beskrivning.

Den erfarenhet som beskrivs av situationer som kräver snabb anpassning kan vara en fördel för att hantera den pågående situationen trots att individens agerande i en krissituation är individuell vilket Lazarus (1999) beskriver. Däremot kan den tidigare erfarenheten bidra till att individerna handlar utifrån tidigare invanda mönster och därför inte agerar rationellt utifrån situationen vilket Brolin (2011) påtalar som en risk. I den aktuella situationen kan vi däremot tänka oss att det kan vara en fördel att agera utifrån invanda mönster. Det skulle kunna bidra till att individer får en känsla av kontroll.

Merparten av respondenterna beskriver hur det stänger av sina känslor för att orka fortsätta arbeta. En respondent fortsätter genom att beskriva sig själv som en robot.

Majoriteten av respondenterna lyfter att det underlättar situationen att de på akutmottagningen inte får ett emotionellt band till patienterna. Det är en följd av

korta möten med patienter som kännetecknar arbetssättet på akutmottagningen. Som tidigare nämnts lyfter samtliga respondenter fram viljan att ställa upp för varandra och hjälpa både patienter och kollegor. Majoriteten av respondenterna menar vidare att orken att ställa upp för varandra börjar minska och de tänker mer på att orka själva.

Majoriteten av respondenterna beskriver att de agerar i enlighet med vad Brolin et al.

(2011) beskriver om hur människor i krissituation har stängt av sina känslor. I arbetssituationen som pandemin föranlett kan ett sådant agerande göra situationen mer hanterbar. Genom att de stänger av sina känslor kan det fungera som ett skydd för individen enligt Brolin et al. (2011) teori. Det kan därmed ses som att individerna själva implementerar en skyddsmekanism för att klara av arbetet i situationen.

Genom att inte skapa emotionella band till patienterna underlättas det rationella tänkandet för individerna och de har lättare att hantera den påfrestande arbetssituationen. Det är något som går hand i hand med Falk (2005) beskrivning av att finna klarhet i situationen.

Behjälpligheten mellan kollegorna har försämrats under pandemins gång menar majoriteten av respondenterna. Vidare beskriver de att i takt med att orken blir mindre, tänker många mer på sig själv. Individerna ställer upp för varandra vilket kan ses som ett led i plikttrogenheten och solidariteten gentemot varandra som Repstads (2016) teori beskriver. När deras eget välmående däremot äventyras och orken minskar ställer de istället sig själva i första rummet eftersom det enligt vad Repstad (2016) beskriver ligger i människans agerande i en krissituation. Så länge det är till individens fördel ställer den upp för andra men så länge den inte får tillräckligt stort utbyte av det själv, minskar viljan att ställa upp för andra enligt Repstads (2016) teori. Det kan förklara individernas minskade angelägenhet att ställa upp för varandra när situationen blir mer påfrestande och orken minskar för de enskilda individerna.

Samtliga av respondenterna nämner att de finner stöd i sina kollegor genom att tala med varandra om situationen under och efter arbetet. De menar att utomstående individer har svårare att förstå deras situation och därför finner de stöd hos varandra.

Två av respondenterna beskriver en frustration gentemot allmänheten och menar att de har ett nonchalerade förhållningssätt där de bryter mot gällande restriktioner. De

uttrycker även avsaknad kring allmänhetens konsekvenstänk kring vilken tuff situation de försätter sjukvården i till följd för hur de väljer att agera. En av respondenterna menar att det däremot inte hjälper någon att gnälla. Majoriteten av respondenterna beskriver hur sjuksköterskearbetet inte är det som är mest påfrestande utan det är allt runtomkring. Covid-19 pandemin existerar både på och utanför arbetet och en av respondenterna menar att situationen kan vara påfrestande eftersom de aldrig riktigt kommer ifrån den.

Stödet sjuksköterskorna finner i sina kollegor styrks av Ortiz (2019) i resonemanget att människor finner situationen mer hanterbar om de talar om den. Thielsch et al.

(2020) menar vidare att samarbete och stöd i en grupp minskar den negativa påverkan på individen i en krissituation. Pandemins påverkan är konstant i hela samhället vilket gör det svårt att koppla bort. Sjuksköterskornas känsla kring utomstående individers bristande förståelse kan möjligen bidra till att de känner mer stöd i varandra. Negativt laddade ord kanske inte nödvändigtvis gör situationen mer hanterbar (Alvesson, 2013) vilket kan vara en anledning till att de försöker bevara den goda gemenskapen som finns på akuten och inte beklaga sig över situationen.

Thielsch et al. (2020) menar att tala om en stressfull situation kan orsaka ytterligare stress. Därför kan människor enligt Brolin et al. (2011) som befinner sig i en krissituation stänga av sina känslor som ett skydd vilket empirin styrker. Däremot menar Brolin et al. (2011) att beroende på omgivningens bemötande samt i samband med förståelse för situationen kan känslor visa sig. Det tyder på betydelsen av det sociala stödet i arbetsgruppen för konsekvenserna huruvida individerna påverkas av krissituationen.

5. Slutdiskussion

Följande avsnitt introduceras med slutsatsen som skapats utifrån problemformuleringen. Därefter följer en diskussion med de implikationer som framkommit under studien. Avsnittet avslutas med förslag till vidare forskning.

5.1 Slutsats

Studien avsåg att besvara vad som får sjuksköterskor att fortsätta arbeta under covid-19 pandemin. Flera faktorer har framkommit som kan vara avgörande för sjuksköterskorna att fortsätta arbeta under rådande omständigheter till följd av pandemin. Faktorerna kan även vara ett bidrag till arbetsgivares förståelse i vad som får arbetstagare att fortsätta arbeta i en pressad arbetssituation vilket varit ett syfte med studien. Under studien har det blivit tydligt att sjuksköterskornas arbetsmiljö har påverkats i negativ riktning. Till följd av den höga arbetsbelastningen har deras ork att arbeta även påverkats men det finns faktorer som bidragit till att sjuksköterskorna trots det fortsätter arbeta. En framstående drivkraft för sjuksköterskornas fortsatta arbete är hur de identifierar sig i professionen som sjuksköterska. De har genom professionen tillskrivits värderingar och egenskaper som påtalar en strävan efter att finnas där för andra. Strävan att finnas där för andra skapar meningsfullhet för sjuksköterskorna vilket bidrar till att de fortsätter arbeta. Plikttrogenheten är central i hur sjuksköterskorna väljer att agera. I pandemin har yrkesrollens betydelse belysts vilket resulterat i meningsfullhet och ökat engagemanget och viljan att fortsätta arbeta. Yrkesgruppens betydelse för allmänheten har kommit att bli påtaglig under covid-19 pandemin. Allmänhetens bekräftelse för sjukvården har skapat en uppfattning att sjuksköterskorna måste fortsätta orka arbeta eftersom deras kompetens är avgörande. För att kunna göra det stänger de av sina känslor som en form av skyddsmekanism för att orka fortsätta arbeta och göra arbetssituationen hanterbar. Gemenskapen i arbetsgruppen har även varit central i studien.

Samhörigheten bidrar till att en känsla av att individerna inte är ensamma infinner sig och de kan få stöd och trygghet i varandra. Arbetssättet där det finns en förväntan på att ställa upp för varandra i arbetsgruppen har positiva effekter på drivkraften.

Däremot kan det ha nått sin kulmen eftersom energin att ställa upp för varandra börjat minska.

5.2 Slutdiskussion

Teoretisk implikation

I den oförutsägbara situationen som uppkommit till följd av covid-19 pandemin som sjuksköterskorna försatts i, har gemenskapen bidragit med trygghet i en annars otrygg situation. Enligt Maslows teori som diskuterats i studiens problemdiskussion är trygghet en förutsättning för att motiveras fortsätta arbeta (Moody & Pesut, 2006) vilket vi har sett vikten av under studiens gång. Vi kan därmed ifrågasätta Almans et al. (2001) påstående i samma kapitel som rör det minskade behovet av känslomässig kontroll i en oförutsägbar situation eftersom gemenskap har framkommit vara en viktig faktor för att fortsätta arbeta. Det är däremot möjligt att anta att behovet av gemenskap grundar sig i behovet av kontroll över situationen och tryggheten i arbetsgruppen skapar en känsla av kontroll. Sjuksköterskorna är vana att arbeta i en situation där kontroll över situationen kan saknas och gemenskapen som sedan tidigare funnits i arbetsgruppen kan vara en faktor som föranletts av det. När oförutsägbarheten blir mer påtaglig till följd av covid-19 pandemin kan möjligen behovet av gemenskap bli mer påtaglig.

Vår bild är att traditionella motivationsteorier ofta utgår från en stabil omgivning vilket i rådande situation inte varit fallet. Aspekter som Moody och Pesut (2006) i studiens problemdiskussion knyter till motivation berör exempelvis feedback från chef, självbestämmande, möjlighet till självutveckling och befordran. Dessa aspekter blir möjligtvis inte lika prioriterat för arbetsgivare och inte lika angeläget för arbetstagare i en instabil situation. Whitfield et al. (2021) menar att motivationen att fortsätta arbeta förstärks om individen själv har kontroll över arbetssituationen samt möjlighet att påverka den. I den oförutsedda situation som har uppkommit har bristande kontroll varit påtaglig för alla i samhället, inte minst för sjukvården som har blivit en slags frontlinje för viruset. Till följd av samhällets bristande kontroll i hur den oförutsedda situationen ska hanteras har sjukvården och sjuksköterskornas meningsfullhet ökat. Sjuksköterskornas kompetens och yrkesrollens betydelse har till följd av covid-19 pandemin belysts och har ur ett samhällsperspektiv fått en påtaglig meningsfullhet.

Trots att det finns begränsningar i exempelvis arbetsmiljölagen och arbetstidslagen som ska kontrollera arbetssituationen är det uppenbart att den inte varit optimal och vi kan därmed ifrågasätta kraften i begränsningarna. Enligt Herzbergs (1993) teori är grundläggande faktorer som påverkar arbetsmiljön och arbetssituationen förutsättningar för att individer ska arbeta. Förutsättningar som exempelvis tid för återhämtning och rast har saknats vilket kan ha föranlett minskad drivkraft att fortsätta arbeta. Herzberg menar inte att grundläggande förutsättningar har en motiverande kraft men avsaknaden av förutsättningarna kan innebära att motivationen att arbeta minskar. Trots att det finns begränsningar för att arbetsmiljön ska kontrolleras har den varit bristfällig och drivkraften för att fortsätta arbeta har påverkats. Det är möjligt att påstå att arbetsmiljön har haft en inverkan på individernas incitament att fortsätta arbeta i den rådande situationen. Trots att det är en instabil omgivning ser vi att det är möjligt att applicera Hertzbergs traditionella teori och kan därför inte styrka vårt påstående att traditionella motivationsteorier främst är applicerbara i en stabil kontext.

Sjuksköterskorna har till följd av pandemin fått en bekräftelse för betydelsen av deras arbete. En sjuksköterskas val av yrke grundar sig enligt vår studie inte i hygienfaktorer som har med lön och pengar att göra. Däremot har det blivit tydligt att det finns ett missnöje kring lönen och en ojämställdhet kring hur resurser fördelas.

Belöning i form av lön kan vara ett sätt för arbetsgivaren att visa sin uppskattning gentemot arbetstagaren. Det kan därför i den aktuella situationen vara av vikt att vara vaksam för hur arbetsgivaren fördelar och prioriterar resurser för att minska missnöje eftersom fördelning av resurser kan skapa en uppfattning av hur arbetsprestationer värderas. Vi ser att det i framtiden kan vara en avgörande faktor för att sjuksköterskorna ska fortsätta arbeta.

I den pressade arbetssituationen som pågått under en längre tid kan vi utifrån vår empiri se tendenser i hur orken börjar ta slut och drivkraften blir mindre. Vi kan konstatera att belöning i form av bekräftelse har varit en avgörande faktor för att sjuksköterskorna ska fortsätta arbeta. Trots att lön i sig kanske inte behöver vara en motiverande faktor att arbeta kan avsaknaden av bekräftelse i form av lön minska drivkraften. När annan form av bekräftelse inte längre får samma betydelse och inverkan på arbetsmotivationen kan andra faktorer vara avgörande. Om arbetstagare

får bekräftelse av arbetsgivare och allmänhet kanske lönen inte är lika viktig. När den bekräftelsen däremot minskar kan andra belöningar bli viktigare och lönen få en större roll. Samhörighet och bekräftelse kanske är motiverande under en begränsad tid men de faktorerna kanske inte enskilt har samma motiverande kraft på fortsatt arbete efter en längre period. Därmed kan vi instämma i Ryan och Deci (2000) påstående att samhörighet och belöning är faktorer som bör kombineras för att ha en motiverande kraft.

Praktisk implikation

Oförutsägbarheten i att det inte finns något tydligt slut eller vetskap om hur viruset kommer att utveckla sig kan vara faktorer som påverkar motivationen och hur sjuksköterskorna ska fortsätta orka arbeta. I relation till allmänhetens ständiga förändringar kan det vara fördelaktigt att inom en organisation ha verktyg för att finna kontroll. Ovisshet kan leda till otrygghet som kan innebära svårigheter att se ett sammanhang. Det kan därför underlätta att genom gemenskap och samhörighet skapa en uppfattning av kontroll i situationen. Vikten av en god samhörighet i en arbetsgrupp har under studien belysts. En arbetsgrupp där yrkesgruppskulturen grundar sig i att ställa upp för varandra har framkommit som en avgörande faktor för att arbetstagare ska fortsätta arbeta trots en osäker och tuff arbetssituation.

Vår studie har bidragit till en förståelse för vad som får individer i en pressad och oviss situation att fortsätta arbeta. Trots omständigheterna finner sjuksköterskorna i studien meningsfullhet i sin yrkesroll vilket bidrar med drivkrafter att fortsätta arbeta. En stark profession som sjuksköterskeyrket kan ha en fördel för att finna meningsfullhet i arbetet om de identifierar sig med professionen i sig. Det kan däremot vara en större utmaning att finna meningsfullhet för organisationer som saknar en stark profession. Det kan då vara svårare att identifiera sig med yrkesrollen i sig om den inte tillskrivs tydliga värderingar. Meningsfullheten kanske inte utgår från identiteten i yrkesrollen och måste istället skapas på andra sätt. Det kan ställa högre krav på arbetsgivare och arbetstagare att bidra till skapandet av meningsfullhet. I en pressad arbetssituation kan det vara problematiskt att lägga det ansvaret på arbetstagare och det bör möjligen vara arbetsgivarens ansvar att skapa mening i arbetssituationen. För att arbetsgivaren ska kunna skapa mening i situationen krävs det att uppfattningen av arbetssituationen stämmer överens med

verkligheten. Det framgick i studien att en distans mellan arbetsgivarens och arbetstagarnas uppfattning av situationen skapat missnöje. Därför kan det vara en fördel att arbetsgivaren har en förståelse och upplevelse för situationen som stämmer överens med arbetstagarnas upplevelse.

Studien har bidragit med en förståelse för vikten av ömsesidig respekt mellan en yrkesroll och omgivningen. Genom att hjälpa andra kan det finnas en viss form av förväntan på att få ett respektfullt bemötande tillbaka. Avsaknaden av respekt kan innebära att frustration väcks och drivkraften att, som i sjuksköterskornas fall hjälpa allmänheten, kan minska. Syftet för yrkesrollen i fråga är att hjälpa andra och implikationen att tjäna det syftet kan minska om dem de tjänar inte har ett respektfullt agerande exempelvis genom att inte ta hänsyn till de restriktioner som finns. Vi frågar oss hur allmänhetens sätt att agera är etiskt rätt i förhållande till hur konsekvenserna av agerandet försätter sjuksköterskorna i en extremt påfrestande situation. Hur sjuksköterskorna och sjukvården går på knäna och satsar all sin energi för att vårda människor oavsett deras val av agerande.

Människor är fria att göra egna val och det är inte möjligt att styra över hur människor agerar. På samma sätt är det frivilligt att välja en yrkesroll som sjuksköterska och det finns en acceptans av de arbetsförhållanden som yrket kan innebära. Däremot är inte arbetssituationen som covid-19 pandemin försatt sjukvården i frivillig och sjuksköterskorna kan inte på egen hand kontrollera situationen. För att kunna kontrollera situationen har restriktioner skapats som en åtgärd för att minska smittspridningen och i förhoppning att kunna kontrollera sjukvårdens arbetsbelastning. Det är därför av vikt att alla i samhället hjälps åt för att kontrollera situationen. Vi frågar oss om det är etiskt rätt att sjuksköterskorna ska försättas i en ohållbar arbetssituation till följd av att allmänheten tar fria val att ta hänsyn till restriktioner eller inte. Om människor är solidariska i sitt handlade bör det vara ett gemensamt ansvar att hantera covid-19 pandemin och till följd av det bör arbetssituationen för sjuksköterskorna kunna kontrolleras på ett bättre sätt.

Allmänhetens sätt att agera kan ha en positiv inverkan på känslan av att sjuksköterskorna inte är ensamma i kampen mot viruset och drivkraften att fortsätta arbeta kan öka.