Inledning och bakgrundInledning och bakgrund
Inledning och bakgrundInledning och bakgrund
Bakgrund och uppdrag Bakgrund och uppdragBakgrund och uppdrag Bakgrund och uppdragBakgrund och uppdrag
Denna rapport behandlar resultaten från arbetet inom projektgrupp 2, som har haft arbetsnamnet ”Professionsspecifik färdighetsträning och personlig utveckling”. Samarbetskommittén för Sveriges socionomutbildningar hänvisar i sin ansökan om medel till Socialstyrelsens rapport (2001) där det framkommer att det finns påtagliga brister i såväl färdighetstränande som personligt utvecklande inslag inom socionomutbildningen. Man hänvisar också till Högskoleverkets utvärdering (2000) som påpekade att ”de forskningsförberedande inslagen i utbildningen är av god kvalitet, medan de yrkesförberedande delarna behöver förbättras”. Ett förslag till ny målformulering initieras i Högskoleverkets rapport, vilket även Socialstyrelsen lyfter fram i sin rapport:
Studenten skall ha förvärvat de kunskaper och färdigheter, den personliga utveckling och empatiska förmåga samt det kritiska tänkande som krävs för det sociala arbetet.
Projektgruppen har alltså fått sitt uppdrag utifrån definierade brister i socionomutbildningarna. Vi har sett som vårt syfte att fördjupa förståelsen kring hur utbildningens tillkortakommanden definieras av studenter, lärare och praktiker. Vi har också velat visa hur dessa brister kan åtgärdas inom socionomutbildningarna nationellt. Vi har med utgångspunkt från skrivningen i projektansökan valt att arbeta med de begrepp som framträder tydligast: personlig utveckling,
personlig mognad, självkännedom och professionsspecifik färdighetsträning. Vi har tolkat vårt
uppdrag som att vi skall fördjupa kunskapen kring hur dessa begrepp kan tydliggöras innehållsligt och vilka åtgärder som behöver vidtas för att socionomutbildningarna skall kunna åtgärda de konstaterade bristerna.
I Samarbetskommitténs ansökan skriver man att delprojektets primära syfte skall vara att konkretisera hur man i socionomutbildningen kan arbeta med färdighetsträning och personlig utveckling. Projektgruppen har därför valt att avsluta rapporten med att formulera olika konkreta förslag på hur dessa förbättringar kan realiseras inom socionomutbildningarna.
Synen på socionomutbildningen i rapporter och utvärderingar Synen på socionomutbildningen i rapporter och utvärderingarSynen på socionomutbildningen i rapporter och utvärderingar Synen på socionomutbildningen i rapporter och utvärderingarSynen på socionomutbildningen i rapporter och utvärderingar
Socionomutbildningen har uppmärksammats i flera offentliga rapporter och utvärderingar från mitten av 1990-talet och framåt. I den här sammanställningen vill projektgruppen ge en översiktlig bild av den offentliga diskussionen om socionomutbildningens struktur och innehåll med särskild betoning på personlig utveckling och professionsspecifik färdighetsträning.
SOU 1995:58, Kompetens och kunskapsutveckling – om yrkesroller och arbetsfält inom socialtjänsten
Denna rapport behandlar primärt socialsekreterares sammansatta och komplexa yrkesroll med särskild vikt lagd vid kompetensfrågor. I uppdraget ingick också att ”förbereda en kommande översyn av utbildningen genom att summera de krav och önskemål om en förändrad utbildning som finns hos kommunerna och de fackliga organisationerna” (s 18).
I rapporten är ett särskilt kapitel ägnat åt socionomutbildningen, där man tydligt tar ställning för att utbildningen bör kvarstå som generalistutbildning och att den därmed bör vara såväl yrkesförberedande som forskningsförberedande. Rapportskrivarna bedömer utbildnings- uppdraget som ett av de mer komplexa inom högskolan. Det framkommer också att de flesta utbildningsinstitutioner just därför förespråkar en förlängd utbildning för att kunna möta de förväntningar som utbildningen skall åstadkomma: ”fördjupade kunskaper inom olika sak- områden, tillfälle till praktik, ’färdighetsträning’ samt formell behörighet att söka till forskar- utbildning” (s 86).
Författarna menar att särskilt fokus bör ligga på metoder för arbete med enskilda och grupper. ”Det betyder att utbildningen bör fokusera på rollen som handläggare i vid bemärkelse, rollen som kurator/behandlare och rollen som ’fältarbetare’ med ansvar att bedriva grupp- och områdesinriktat socialt arbete” (s 87). Och man väljer att lyfta fram de utbildningsmoment som bör förstärkas och fördjupas: kunskaper om samhället och välfärdspolitiken, handläggning och dokumentation och det professionella förhållningssättet.
Ett av de områden i rapporten där man särskilt understryker vikten av fördjupning återfinns under rubriken Ökad självkännedom och ett professionellt förhållningssätt. Faktakunskap eller påståendekunskap är nödvändiga i alla yrken, ”[men] det behövs inte bara faktakunskap utan också empatisk förmåga och personlig mognad hos dem som väljer socionomyrket” (s 90). I rapporten understryks vidare vikten av mer samtalsövningar och ”laborativa moment” samt ökat utrymme för diskussioner i moraliska, etiska, tros- och livsåskådningsfrågor. Författarna hänvisar till Towle, som tar upp betydelsen av pedagogiska hänsynstaganden, liksom det faktum att
hur man lär ut i hög grad påverkar hur den studerande senare i utövandet av sin profession kommer att bete
sig. Genom den pedagogik man väljer lär man ut mönster att förhålla sig till. De kvaliteter som är viktiga i utövandet av en profession måste utvecklas i undervisningen. Detta gör man bäst genom att undervisningen utformas på ett till professionen likartat sätt. (s 90 ff)
Författarna till Socialtjänstkommitténs delbetänkande kommenterar att de moment inom utbildningen som syftar till ökad självkännedom och ett professionellt förhållningssätt grundat på empatisk förmåga bör tydliggöras genom att en ny målformulering infogas i högskoleförord- ningen. De föreslår att man skall använda ett av den ”gamla” sociala omsorgsutbildningens delmål som lyder:
För att erhålla social omsorgsexamen skall studenten ha förvärvat de kunskaper och färdigheter, den personliga utveckling och den empatiska förmåga samt det kritiska tänkande som krävs för det sociala omsorgsarbetet.
Socialdepartementet tydliggör i slutet av sin sammanfattning om grundutbildningen att
det finns dock starka skäl som talar för att socionomutbildningen bör omklassificeras i det centrala resursfördelningssystemet. Vi ser större likheter än skillnader mellan socionomutbildningen och andra utbildningar tillhörande vårdblocket, vilket gör det motiverat att mer än idag utjämna de stora skillnader som finns ifråga om resurstilldelningen. (s 94)
Socialstyrelsens rapport 2000:12,
Nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten
Denna rapports huvudfokus är kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten, men man har också behandlat utbildningsfrågor. Under rubriken Yrkesförberedande eller yrkesexamen – generalist
eller specialist tar man upp hur olikartade delar i utbildningen skall ge yrkesrelevans:
● Teoretiska kunskaper om samhället, människan och samspelet dem emellan. ● Praktiska kunskaper med teoretisk förankring – metoder i det sociala arbetet.
● Erfarenheter av verkligheten och att pröva den egna förmågan i socialt arbete – praktik. ● Reflektion och förmåga till kritiskt tänkande.
● Personlig utveckling, självkännedom, kunskap och insikt om mänskliga möten. (s 70)
Man beskriver de olika utbildningsmomenten som delvis sammanvävda och att de är varandras förutsättningar. För att stärka utbildningens möjligheter att bidra till studenters personliga mognad, ökad självkännedom och ett professionellt förhållningssätt föreslås ett uttryckligt mål i examensordningen om personlig utveckling. Här föreslår bedömargruppen att utbildningen tillförs medel så att de mer resurskrävande studiemomenten kan införas.
Högskoleverkets rapportserie 2000:6 R, Utvärdering av Socionomutbildningar
I denna bedömargrupps sammanfattning konstateras att ”det finns brister i socionom- utbildningens professionsförberedande delar”. Framförallt handlar detta om att utbildningen inte i tillräckligt hög grad ger utrymme för moment som kan stödja personlighetsutveckling exempelvis vad gäller förhållningssätt och attityder (s 20).
De två första punkterna i bedömargruppens sammanfattande rekommendationer handlar om hur personlig utveckling och självkännedom skall ges utrymme i utbildningarna.
[Bedömargruppen] rekommenderar att statsmakterna initierar en översyn av högskoleförordningens mål för socionomexamen med syftet att komplettera dessa med målformuleringar om personlig utveckling. Bedömargruppen rekommenderar att statsmakterna vidtar en omklassificering i det centrala resurs- fördelningssystemet för socionomprogrammens räkning för att ge möjligheter för utbildningen att utveckla pedagogiska modeller för att stödja studenternas personliga utveckling och självkännedom och kunna ge utrymme för etiska och filosofiska reflektioner. (s 20ff)
Yrkesrelevansen i utbildningen berörs också här och efter diskussioner med utbildningens företrädare sammanfattar bedömargruppen några områden som de ser som oroande:
● yrkesförberedande moment har fått stå tillbaka till förmån för akademiseringen;
● studenter beskriver att stora delar av utbildningen endast förbereder för socialsekreteraryrket; ● arbetslivets representanter tycks förvänta sig att nyutexaminerade studenter direkt skall kunna ta sig an
självständiga och komplicerade arbetsuppgifter;
● studenter beskriver att förmedlingen av stolthet och engagemang för det kommande arbetslivet brister
i utbildningen. (s 77)
Under rubriken Allmänt omdöme konstaterar bedömargruppen dock att det inom socionom- utbildningen finns ”en inbyggd respekt för ’den Andre’, en beredskap att lyssna och att tolka
andra människors avsikter” (s 89). Detta ses som en viktig kvalitet och som ett positivt bidrag till socialisationen in i det sociala arbetets profession.
Bedömargruppen framhåller dock att socionomutbildningarna idag inte kan motsvara de anspråk man måste ställa på en professionsinriktad utbildning med de berättigade krav på förståelse och inlevelse i klienternas ofta svåra livssituationer som de kommande yrkesutövarna behöver ha. Utbildningarna brister också i förmågan att metodiskt bidra till studenternas – de blivande socialarbetarnas – självförståelse, vilket är en nödvändig professionell kompetens i klientarbetet. Som bedömargruppen uttrycker det: ”Det är professionsaspekten som är akilleshälen
hos programmen och principerna för resurstilldelning har en avgörande betydelse i detta sam-
manhang” (s 91).
Man skriver att ökade resurser inte är en tillräcklig förutsättning för att lyckas i intentionen att få till stånd de angelägna förändringar och det utvecklingsarbete som krävs för socionom- programmen, men att det är en nödvändig förutsättning.
Högskoleverkets rapportserie 2003:16, Högskoleverkets rapportserie 2003:16, Högskoleverkets rapportserie 2003:16, Högskoleverkets rapportserie 2003:16, Högskoleverkets rapportserie 2003:16,
Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet
Denna rapport är en uppföljning av Högskoleverkets tidigare rapport (se ovan) men därtill också en utvärdering av såväl forskning som forskarutbildning inom socialt arbete.
I sina sammanfattande slutsatser och bedömningar menar bedömargruppen att socialt arbete är ett väl etablerat ämne trots att det ur ett akademiskt perspektiv är relativt ungt. Man uttrycker att det från samhället finns högt ställda förväntningar på att forskning och utbildning skall formas av aktuella problem inom det sociala arbetets praktik och vara till nytta i det praktiska sociala arbetet (s 9).
Bedömargruppen hänvisar till föregående rapport och tycker sig se en förnyad initiativkraft som bland annat avspeglar sig i gemensamt arbete med olika utvecklingsprojekt inom ramen för Samarbetskommittén, där denna rapport ingår som en del. Till stor del avstår bedömargruppen från att i rapporten belysa vad som finns av personligt utvecklande och professionsförberedande inslag i utbildningen och hänvisar till de pågående pedagogiska utvecklingsprojekten och den kommande rapporteringen från dem som skall presenteras våren 2004.
Samma bedömargrupp skriver dock under rubriken Integrationen mellan teori och praktik:
I förra utvärderingen påtalades att de utbildningsmoment som syftar till personlig utveckling och utveckling av empatisk förmåga samt moment som innehåller samtalsmetodik var underdimensionerade i de flesta socionomutbildningar. Detta förhållande har, enligt vår bedömning, inte väsentligen förändrats vilket också påtalades av studenterna i samband med platsbesöken. (s 381)
Då flera utbildningar följt rekommendationen att skriva mål om personlig utveckling och utveckling av empatisk förmåga i de lokala utbildningsplanerna blir det extra problematiskt när dessa inte uppfylls. I utbildningsanordnarnas självvärderingar anges de professionsspecifika utbildningsmomenten som få, och skälet som anförs är den låga medelstilldelningen i förhållande till andra professionsutbildningar (s 382).
Bedömargruppen tar under en särskild rubrik upp Socionomutbildningarnas medels-
tilldelning, man noterar här att den ekonomiska situationen förbättrats vid flera lärosäten. Under-
visningstätheten varierar mellan 6,5 och 12 timmar per vecka och bedömargruppen menar att ett framtida utbildningsmål bör ligga på den övre nivån i intervallet. Detta betyder att man anser att en ytterligare ökad resurstilldelning fortfarande är befogad. Man skriver: ”T.ex. skall
ambitionsnivån höjas beträffande utbildningsmålen vad gäller personlig utveckling, empatisk förmåga och samtalsmetodik”(aa s 382).
Bedömargruppen vill i anslutning till resursfrågan göra vad man kallar en randanmärkning:
[Företrädare] för de olika socionomprogrammen har med rätta uttryckt oro för det begränsade resursutrymmet beträffande de professionsspecifika utbildningsmomenten. Dessa kräver mindre grupper, ett nära samspel mellan lärare och studenter och kvalificerad bedömning av studenternas prestationer. (s 38)
Sammanfattande kommentarer
Vi kan se att de aktörer som varit engagerade i socionomernas grundutbildningsfrågor sedan mitten av 1990-talet är Högskoleverket, Socialdepartementet (Socialtjänstkommittén) och Social- styrelsen. Trots att aktörerna sinsemellan har olika myndighetsuppdrag så finns det en otvetydig samstämmighet i fråga om vikten och betydelsen av professionsspecifik färdighetsträning och personlig utveckling i socionomutbildningarna. Rapporterna visar på en mycket tydlig bild av återkommande kritik, att kritiken har framförts under lång tid samt att åtgärder från utbild- ningsinstitutionerna i stor utsträckning har uteblivit.
Att åtgärder uteblivit kan inte bara tolkas som ointresse eller okunskap om vikten av dessa inslag i utbildningssammanhang. Det framträder också en tydlig bild av hur en bristande resurstilldelning omöjliggör införandet och utvecklandet av professionsförberedande, personligt utvecklande inslag samt inslag som gynnar självkännedom och personlig mognad. I samtliga rapporter uttalas explicit en förståelse för att det krävs ökade resurser för att kunna upprätta och uppnå mål avseende personligt utvecklande och färdighetstränande inslag.
Tydlighet finns i de återkommande anmärkningarna om att resurstilldelningssystemet i hög grad missgynnar socionomutbildningarna jämfört med andra yrkesrelaterade grundutbild- ningar på universitets- och högskolenivå.
Syfte och frågeställningar Syfte och frågeställningarSyfte och frågeställningar Syfte och frågeställningarSyfte och frågeställningar
Som framgår i inledningen har projektgruppen fått sitt uppdrag mot bakgrund av definierade brister i socionomutbildningarna. Vårt övergripande syfte är att fördjupa förståelsen av hur dessa brister kan åtgärdas i socionomutbildningarna nationellt. I vårt arbete kommer vi att utgå från begreppen personlig utveckling, personlig mognad, självkännedom och professionsspecifik färdighetsträning. Projektgruppen har formulerat två konkreta frågeställningar:
● Hur kan begreppen innehållsligt tydliggöras?
● Vad krävs för att socionomutbildningarna skall kunna åtgärda konstaterade brister?
I rapportens avslutning formulerar projektgruppen olika konkreta förslag till pedagogiska förbättringar inom socionomutbildningarna.
Några av projektgruppens utgångspunkter Några av projektgruppens utgångspunkterNågra av projektgruppens utgångspunkter Några av projektgruppens utgångspunkterNågra av projektgruppens utgångspunkter
Många socionomstudenter är i en vad vi skulle kunna kalla livsformationsfas när de kommer till utbildningen, där ”blicken” till stor del är riktad mot dem själva, det egna livsprojektet och utbildningsprojektet. Stora delar av utbildningens organisering och innehåll syftar till att flytta blicken bort från studenten själv, bort från de egna ”projekten”. Personlig professionell utveck- ling bör, som vi ser det, naturligt integreras i de flesta av utbildningens olika moment.
Personlig utveckling kan ses som ett övergripande begrepp där personlig mognad och självkännedom ingår, och professionsspecifika färdigheter kan ses som en ”klass” för sig. Vi har inte för avsikt att göra en kort definition av vad personlig utveckling med dess underrubriker en gång för alla är i socionomutbildningssammanhang, utan vill snarare försöka problematisera det med utgångspunkt från två grundantaganden:
Det första antagandet kan formuleras som nödvändigheten av att studentens bild av sig själv och av världen ifrågasätts, vilket i sig innebär ofrånkomliga gränsöverskridanden. Mer konkret innebär överskridande en möjlig förändring av de personliga förståelseramarna och skall beröra/provocera såväl tanke som känsla. Förändringen kan även innebära befästande av tidigare bilder/förståelseramar. För att kunna tillskansa sig ny kunskap behöver man göra sig av med gammal, vilket kan vara en smärtsam process.
Det andra antagandet är att utbildningen är starkt kopplad till studenternas identifika- tionsprocess, deras identifikation med sig själva och med den Andre. Studenterna kommer med nödvändighet att genomgå en eller flera identifikationsprocesser i utbildningen. Den kommande yrkesidentiteten kan ses som såväl ett individuellt projekt som ett socialisationsprojekt, som innebär en utveckling av såväl yrkesidentitet som professionell handlingsberedskap.
Begreppet professionsspecifika färdigheter hör intimt samman med personlig utveckling och bör grundas på det kunskapsstoff och den faktabas som utbildningen tillhandahåller och kopplas till ”förändringen av bilder” och ”identifikationsprocessen”. Målet är att det hos stu- denten skall resultera i ett reflekterat professionellt förhållningssätt och handlingskompetens. Utbildningen har ett ansvar, att i det pedagogiska sammanhang som socionomutbildningen utgör, skapa tränande/prövande inslag för studenterna med åtföljande reflektionsutrymme.
Vad är då skillnaden gentemot andra människovårdande och/eller behandlande professioner? Som vi ser det har socionomen en unik roll; kompetensen skall sträcka sig mellan mycket vida områden, från ett samhälleligt helhetsperspektiv på sociala problem till nära pro- cesser på individ- och gruppnivå; utbildningen måste hjälpa studenten att förvärva en handlings- beredskap för arbetet på dessa olika nivåer.