Är en syntes möjlig?Är en syntes möjlig?
Är en syntes möjlig?Är en syntes möjlig?
Denna rapport har presenterat slutsatser från undersökningar på tre besläktade men ändå i någon mening separata områden. I ett försök att både fånga essensen hos dessa synpunkter och peka på några för de tre delprojekten gemensamma mönster, har jag valt att sammanfatta delprojektens slutsatser i följande sju punkter, som också kan ses som åtgärdsrekommendationer för en höjd kvalitet i socionomutbildningen:
1. Det behövs en mer jämlik relation mellan forskning, utbildning och utbildning inom socialt arbete och ett större utbyte mellan kunskapsfälten.
2. De personligt utvecklande och färdighetstränande momenten i utbildningen behöver utvecklas och få en starkare förankring: organisatoriskt, personellt och ekonomiskt. 3. Socionomutbildningarna behöver skapa likartade strukturer och arbetsrutiner samt en
gemensam uppsättning kriterier för att säkerställa en hög och likvärdig kvalitet i C- uppsatsarbetet.
4. Former för nationellt utbildningssamarbete behöver utvecklas. 5. Socionomutbildningen bör innehålla två handledda praktikperioder.
6. Ett gott klimat för lärande och tillika integration mellan teori och praktik måste befrämjas inom socionomutbildningens ram.
7. Satsningar behöver göras på att uppmärksamma och utveckla lärarnas pedagogiska kompetens och därmed stärka såväl utbildningens yrkesrelevans som integrationen teori– praktik.
Även om varje enskilt delprojekt har kommit till sina egna, specifika slutsatser finns det också många beröringspunkter mellan projektgruppernas rekommendationer. I nedanstående tabell presenteras de viktigaste slutsatserna från respektive delprojekt ordnade under var och en av de ovan nämnda punkterna. Texten från delrapporterna har här i någon mån redigerats om, men varje enskild slutsats återfinns i någon av de tre delrapporternas sammanfattande avsnitt.
INTEGRERING A INTEGRERING AINTEGRERING A INTEGRERING A INTEGRERING AVVVVV TEORI OCH PRAKTIK TEORI OCH PRAKTIK TEORI OCH PRAKTIK TEORI OCH PRAKTIK TEORI OCH PRAKTIK
Slutsats: Slutsats:Slutsats: Slutsats: Slutsats:
Det behövs en mer jämlik relation mellan forskning,
utbildning och yrkespraktik inom socialt
arbete och ett större utbyte mellan kunskapsfälten.
Projektgruppen argumenterar för att:
- fler lärare involveras i placering och uppföljning av studenter i handledd studie- praktik;
- professionella socionomer deltar i kursutveckling och i bedömning av examinationer som behandlar integration av teori och praktik;
- lärare ansvarar för informella diskussionsgrupper som riktas till yrkesfältet och speciellt till relativt ny- utexaminerade socionomer som ett stöd i den fortsatta professionaliseringen; - forskningscirklar, som leds
av forskare och lärare i socionomutbildningen och som riktar sig till arbets- platser, genomförs; - en mer jämlik samverkan
sker mellan socionomer och forskare/lärare i forsknings- projekt, där de båda yrkes- fältens språk och kunskaper berikar varann utan inbördes rangordning;
- pedagogisk, vetenskaplig och professionell kompetens bör värderas lika, även ur lönesynpunkt. PERSONLIG UTVECKLING PERSONLIG UTVECKLING PERSONLIG UTVECKLING PERSONLIG UTVECKLING PERSONLIG UTVECKLING OCH PROFESSIONS- OCH PROFESSIONS-OCH PROFESSIONS- OCH PROFESSIONS- OCH PROFESSIONS- SPECIFIK FÄRDIGHETS- SPECIFIK FÄRDIGHETS-SPECIFIK FÄRDIGHETS- SPECIFIK FÄRDIGHETS- SPECIFIK FÄRDIGHETS- TRÄNING TRÄNING TRÄNING TRÄNING TRÄNING Slutsats: Slutsats:Slutsats: Slutsats: Slutsats: De personligt utvecklande och färdighetstränande momenten i utbildningen behöver utvecklas och få en starkare förankring: organisatoriskt, personellt
och ekonomiskt.
Projektgruppen argumenterar för att:
- varje institution upprättar ett styrdokument som tydliggör hur personligt utvecklande mål och färdighetstränande inslag i utbildningen skall förverkligas;
- en samordningsansvarig utses på varje institution med ett särskilt ansvar för att personlig utveckling och professions- specifik färdighetsträning inom utbildningen skall kännetecknas av kontinuitet, integration och progression; - moment av personlig utveck-
ling och professionsspecifik färdighetsträning synliggörs i utbildnings- och kursplaner, och studenternas lärandemål formuleras studentaktivt; - olika reflektionsarenor i
utbildningen tydliggörs och examinationsformer som uppmanar till och stödjer reflekterande processer utvecklas;
- i kursutvärderingar skall inslag av personlig utveckling och professionsspecifik färdighetsträning värderas; - återkommande inslag av
feedback till studenten från andra studenter och lärare utvecklas.
KV KV KV KV
KVALITETSSÄKRING AALITETSSÄKRING AALITETSSÄKRING AALITETSSÄKRING AALITETSSÄKRING AVVVVV SOCIONOMUTBILDNINGEN SOCIONOMUTBILDNINGENSOCIONOMUTBILDNINGEN SOCIONOMUTBILDNINGENSOCIONOMUTBILDNINGEN
––––– MED SÄRSKILDMED SÄRSKILDMED SÄRSKILDMED SÄRSKILDMED SÄRSKILD INRIKTNING MOT INRIKTNING MOTINRIKTNING MOT INRIKTNING MOT INRIKTNING MOT UPPSATSARBETET UPPSATSARBETETUPPSATSARBETET UPPSATSARBETETUPPSATSARBETET Slutsats: Slutsats: Slutsats: Slutsats: Slutsats: Socionomutbildningarna behöver skapa likartade strukturer och arbetsrutiner
samt en gemensam uppsättning kriterier för att
säkerställa en hög och likvärdig kvalitet i C- uppsatsarbetet. Projektgruppen argumenterar för att: - en kursföreståndare för alla de kurser och kursmoment som innehåller ämnet forsknings- metodik tillsätts;
- varje utbildningsinstitution tillsätter ett handledar- kollegium för dem som handleder vetenskapliga arbeten inom grundutbild- ningen;
- varje utbildningsinstitution inrättar ett etiskt gransknings- råd som i tveksamma fall bistår handledaren och granskar uppsatsarbeten ur ett etiskt perspektiv;
- examinatorns betyg och motivering nedtecknas på ett skriftligt utlåtande som efter examinationen överlämnas till både studenten och dennes handledare.
Till ett ökat utbyte mellan utbildning och yrkesfält kan socionomstudenterna särskilt bidra genom att:
- förmedla kunskaper mellan de båda kunskapsfälten;
- klargöra begrepp och skeenden som är oklara för att på så sätt främja förståelsen mellan två skilda språkliga domäner.
Projektgruppen argumenterar för att:
- ett större pedagogiskt utbyte mellan de olika socionom- utbildningarna. Slutsats: Slutsats:Slutsats: Slutsats: Slutsats: Socionomutbildningen bör innehålla två handledda praktikperioder. Projektgruppens uppfattning är att två handledda praktik- perioder kan möjliggöra följande:
- en professionell fördjupning och möjlighet [för studenten] att jämföra två olika verk- samhetsfält inom socialt arbete;
- samordningsansvariga [för personligt utvecklande och färdighetstränande moment i utbildningen] bildar ett nationellt nätverk för erfaren- hetsutbyte.
- kursföreståndarna [för kurser och kursmoment som inne- håller ämnet forsknings- metodik] ingår i ett nationellt nätverk där frågor kring metodkunskaper, metod- träning, pedagogik, vetenskap- ligt skrivarbete, handledning, examination och kvalitets- säkring diskuteras; - en nationell handledar-
utbildning inrättas; - ett periodiserat system för
extern granskning av uppsats- arbeten inom socionom- utbildningen skapas. Slutsats: Slutsats: Slutsats: Slutsats: Slutsats:
Former för nationellt utbildningssamarbete behöver utvecklas
Projektgruppen argumenterar
- en förstärkning av integra- tionen mellan teori och praktik genom fler möjligheter att använda exempel från praktiken i teoretiska studier; - en balansförskjutning från
tonvikt på utbildning till tonvikt på professionalitet genom att de båda praktik- perioderna ges olika inrikt- ning;
- en specialisering, genom att den första praktikperioden t ex fokuserar strukturellt socialt arbete och den senare fokuse- rar arbete med individer, familjer och grupper.
Slutsats: Slutsats:Slutsats: Slutsats:Slutsats:
Ett gott klimat för lärande och tillika integration mellan teori och praktik
måste befrämjas inom socionomutbildningens ram.
Projektgruppen argumenterar för följande åtgärder:
- samtliga kurser skall vara tydligt kopplade till socialt arbete som ämne och profes- sion;
- kontinuerliga överväganden skall göras kring vilka teorier eller teoretiska modeller som är relevanta på verksamhets- fältet och dessa skall införlivas i socionomutbildningen; - hänsyn skall tas till olika
lärstilar;
- en diskussion om genus och vilka pedagogiska hänsyn som måste tas med anledning av den påtagliga snedfördel- ningen mellan könen skall föras i lärosalen i både lärar- och studentgrupperna; - i möjligaste mån skall varje
student tillåtas delta aktivt i hela läroprocessen från planering till utvärdering.
Slutsats: Slutsats: Slutsats: Slutsats: Slutsats:
Satsningar behöver göras på att uppmärksamma
och utveckla lärarnas pedagogiska kompetens och därmed stärka såväl
utbildningens yrkesrelevans som integrationen teori–praktik. Projektgruppen argumenterar för att: - en fördjupad diskussion förs om vad pedagogisk kompe- tens är och hur den kan utvecklas på en professions- utbildning;
- strukturlikheten mellan socionomutbildningen och professionellt socialt arbete uppmärksammas och de parallellprocesser läro- situationen ger tillvaratas för att öka möjligheten till integration mellan teori och praktik;
- utbildningsinstitutionerna uppmuntrar lärare till samarbete med socionomer- nas verksamhetsfält och med brukarorganisationer, ett samarbete som bör vara obligatoriskt och ligga inom lärarnas pedagogiska upp- drag;
- lärarnas pedagogiska kompe- tens utvecklas även genom att studenterna engageras i kursutvecklingen.
Av ovanstående sju punkter, som syftar till att sammanfatta resultaten från de tre delrapporterna, kan egentligen samtliga sägas peka på behovet av en nationell samordning mellan socionom- utbildningarna. För att kunna bära frukt bör strävan efter större jämbördighet mellan det sociala arbetets olika kunskapsområden, efter att stärka såväl de personligt och professionellt utveck- lande momenten som integrationen teori–praktik i utbildningen, efter att befrämja lärarnas pedagogiska kompetensutveckling samt efter att skapa gemensamma kriterier för uppsatsarbetet vara något som alla socionomutbildningar står bakom, genomför samordnat och – i vissa avseen- den – i direkt samarbete. Några av slutsatserna handlar direkt om ett sådant önskat samarbete, t ex de nämnda förslagen om att nationella nätverk skapas.
För en av punkterna, där det konstateras att alla socionomutbildningar bör innehålla två handledda praktikperioder, kan argumenten nog uppfattas som mer kontroversiella, eftersom projektgruppen menar att en ordning som redan finns vid vissa av utbildningarna bör spridas till alla. Dessa rekommendationer kommer troligen att möta ifrågasättanden, därför att det som av projektgruppen har framställts som ett ideal (två handledda praktikperioder) knappast uppfattas så inom alla utbildningar och inriktningar.
Tankarna kring nationell samordning och samarbete mellan utbildningsinstitutionerna ligger i linje med själva idén om ett nationellt pedagogiskt utvecklingsprojekt och skulle om de förverkligades utgöra en vidareutveckling och ett fördjupande av detta projekts intentioner. Projektgrupperna har uppenbarligen i väsentlig grad varit nöjda med hur samarbetet har funge- rat, och ser flera framkomliga vägar för ett mer omfattande samarbete med direkt syfte att höja socionomutbildningens kvalitet på det nationella planet. Enskilda utbildningsinstitutioner kan här dra nytta av det gemensamma arbetet och de gemensamma erfarenheterna och slippa att på egen hand ”uppfinna hjulet”.
Även om dessa slutsatser får ses som mycket positiva och de tydligaste frukterna av projektgruppernas arbete har varit – inte ett grävande i svårigheter för socionomutbildning utan ett identifierande av dess möjligheter, dess potential för kvalitetshöjning – rymmer de ändå en problematik. Socionomutbildningarna är nämligen inte bara samarbetspartners i ett nationellt utvecklingsarbete utan också konkurrenter: om studenter, resurser, praktikplatser m m. Denna konkurrenssituation har som en av sina konsekvenser ett behov hos de olika socionom- utbildningarna att profilera sig, att utveckla sina särdrag. Landets socionomutbildningar är redan i utgångsläget påfallande lika varandra; flera av förslagen i denna rapport pekar på att de skulle behöva bli ännu mera lika.
Frågan om likhet respektive profilering kan synas rymma ett motsatsförhållande, men jag menar att det i så fall är ett dialektiskt sådant. Den ”syntes” som efterlyses i det här avsnittets rubrik kan, tror jag, rymma såväl lokal profilering som nationell samordning. Det pedagogiska utvecklingsprojektet har bl a åstadkommit ett identifierande av ett antal centrala punkter i utbildningen, punkter där ett kvalitetsutvecklande arbete har allt att vinna på en ökad samsyn och samordning mellan utbildningarna. Det kan här handla både om innehållet i konkreta kurser och kursmoment och om hur institutionernas arbete med en viss typ av kurser organiseras. Samordning i dessa fall handlar inte bara – eller ens främst – om att ”göra likadant” utan om att vinna styrka av varandra. Behovet av samsyn och samordning avser emellertid också mer övergripande frågor och frågor som mer handlar om kulturen inom socionomutbildningen än om konkreta inslag i den. En samsyn behöver växa fram beträffande hur ett antal relationer betraktas, såsom relationerna mellan teori och praktik, mellan forskningen och det praktiska sociala arbetet samt mellan utbildningens yrkesförberedande och forskningsförberedande/ akademiskt meriterande delar. Jag har i detta slutkapitel försökt argumentera för att de motsättningar som dessa relationer fortfarande anses rymma kan och bör övervinnas inom socionomutbildningen. I rapporten har också talats om behovet av en ny kultur inom socionom- utbildningen, där forskningen, utbildningen och yrkespraktiken jämställs och där kunskaper från de olika fälten värderas mer lika. Projektgrupperna har därmed också i en väsentlig mening tagit ställning till innehållet i den efterlysta samsynen: för att socionomutbildningens studenter
skall kunna integrera teoretiska och praktiska kunskaper – och för att deras utveckling i personligt, professionellt och akademiskt hänseende verkligen skall kunna bilda en stabil plattform för deras framtida yrkesutövning – behöver hela utbildningen genomsyras av en integrerande syn på dessa kunskapsområden.
1. Se t ex Samarbetskommitténs yttrande över utredningen Social omsorgsutbildning och socionomutbildning – en översyn (Högskoleverket 2003b) på http://www.socionomutbildning.se/skfsis/yttranden.htm.
Samtidigt rymmer rapporten en rad exempel på områden där man inom de olika utbild- ningarna gör och tänker på olika sätt. Detta bör inte betraktas som ett problem utan kan snarare utgöra en styrka. Ett pedagogiskt utvecklingsarbete måste bygga på stort mått av innovativt tänkande, att man vågar pröva något nytt. Först därefter är det möjligt för andra att lära av ens erfarenheter. Genom att göra exempel och erfarenheter från olika socionomutbildningar synliga kan denna projektrapport bidra till att möjliggöra ett jämförande av erfarenheter, vilket måste vara grunden för ett gemensamt lärande.
Socionomutbildningarna kommer därtill även fortsättningsvis att behöva ”odla sin särart”. Det som behövs idag är inte likriktning eller en detaljstyrning av vilka moment utbildningarna skall innehålla. Både av konkurrens- och kvalitetsskäl behövs mångfalden och de olika profile- ringarna inom detta utbildningsområde. Det som dock bör betonas är att mångfald och profilering har sina roller inom en ram, en ram som detta projekt har försökt beskriva men som också kan uttryckas i termer av högskoleförordningens målbeskrivningar eller studenternas och arbetsmarknadens behov av en utbildning vars innebörd är tydlig. De kunskaper och erfaren- heter studenterna förvärvar under utbildningen måste vara möjliga att översätta till yrkes- praktikens språk, arbetsuppgifter och behov; och omvänt: socionomyrkets varierande roller måste finna sin motsvarighet, både (i en övergripande mening) i varje enskild utbildning men också (mer specifikt) genom att de olika utbildningarna tillåter sig lyfta fram sina egna profiler och teman.
Här har talats om behovet av en gemensam ram för socionomutbildningarna. Som Samarbetskommittén för Sveriges socionomutbildningar så tydligt har framhållit bör all socionomutbildning också byggas runt en gemensam kärna, nämligen ämnet socialt arbete.1
Detta ämne är i sig mångfacetterat och med ytor mot en rad olika kunskapsområden. Liksom det professionella sociala arbetet rymmer en rad olika roller och praktiker rymmer även det akademiska ämnet socialt arbete en mångfald. Utbildningen får inte dölja denna mångfald, men måste ständigt arbeta med frågan om hur den kan syntetiseras och göras begriplig. Samarbetskommitténs pedagogiska utvecklingsprojekt bör kunna utgöra ett viktigt bidrag till en sådan utveckling.