Med socionomutbildningen mot framtidenMed socionomutbildningen mot framtiden
Med socionomutbildningen mot framtidenMed socionomutbildningen mot framtiden
Under de närmaste åren lär betydande förändringar komma att påverka situationen för svensk socionomutbildning. Även om det inte finns utrymme för att i denna rapport gå in i detalj på de viktiga utmaningar som socionomutbildningen står inför till följd av både social- och utbildnings- politiska processer, kan det ändå vara värt att antydningsvis peka på några. Till utmaningarna för socionomutbildningen hör bl a:
● Den snabba tillväxten som utbildningarna har genomgått, både som en följd av ett ökat
antal utbildningsinstitutioner med socionomexamensrättigheter och ett större antal antagna och utexaminerade studenter från respektive institution. Det är ännu för tidigt att avgöra vilka de långsiktiga konsekvenserna av denna expansion kommer att bli, och de beräkningar som har gjorts av antalet utexaminerande socionomer sett i relation till framtidens arbets- marknad (med hänsyn taget till bl a pensionsavgångar) innehåller många osäkra faktorer. Flera av institutionerna har uttryckt farhågor för att man är på väg mot en situation där
socionomutbildningen utbildar för arbetslöshet. Ett område där expansionens nackdelar dock redan kan märkas tydligt är de växande svårigheter som utbildningsinstitutionerna har med att finna bra praktikplatser för sina socionomstudenter.
● Det förslag om inrättandet av en ny socionomexamen, innefattande såväl dagens socionom-
examen som den nuvarande sociala omsorgsexamen, som nyligen har presenterats (Hög- skoleverket 2003b). Förslaget kommer, om det blir verklighet, att få konsekvenser för socionomutbildningens innehåll, men det kommer också med all sannolikhet att medföra att flera av de utbildningsinstitutioner som idag innehar examensrättigheter för social omsorgsexamen kommer att prövas och – i ett antal fall – godkännas som utfärdare av socionomexamen. Konsekvenserna av den ytterligare expansion av antalet socionomutbild- ningar som detta skulle medföra är idag inte möjliga att förutse, men Samarbetskommittén för Sveriges socionomutbildningar har i ovan nämnda yttrande uttryckt sina farhågor i denna fråga.
● Bolognaprocessen (se Utbildningsdepartmentet 2004), vars uttalade syfte är att till år 2010
”skapa ett gemensamt europeiskt område för högre utbildning, The European Higher Education Area (EHEA)” (a a s 10). Konkret innebär detta att Sverige är delaktigt i den process som skall åstadkomma jämförbarhet mellan alla högre utbildningar i Europa. Bolognaprocessen kommer att få påtagliga konsekvenser för svensk universitets- och hög- skoleutbildning, socionomutbildningen inräknad. Några av dessa konsekvenser har bedömts vara 1) att den högre utbildningens examina delas in i tre olika nivåer: grundnivå, avancerad nivå och forskarnivå, 2) att den grundläggande högskoleutbildningen delas in i grundnivå och avancerad nivå och att en nivåbestämning av samtliga kurser genomförs, 3) att en ny masterexamen, som kan omfatta 40 eller 80 poäng, införs och att den nuvarande magister- examen samtidigt avskaffas samt 4) att det europeiska s k ECTS-systemet (som innehåller både studiepoäng och betygsskala) införs i Sverige, både i grundläggande högskoleutbild- ning och forskarutbildning, och att den sjugradiga ECTS-betygsskalan införs som huvud- alternativ i högskoleförordningen. För socionomexamen i sig har dock inte föreslagits någon specifik förändring som en följd av Bolognaprocessen (däremot, som redan har nämnts, i Högskoleverkets förslag om en integrering av social omsorgsexamen i en ny socionom- examen). Socionomexamen förblir en yrkesexamen och utbildningen bibehåller sin om- fattning av 140 poäng. Det är dock uppenbart att Bolognaprocessen på de nyss nämnda punkterna kommer att få betydande konsekvenser för socionomutbildningens utformning och hur utbildningen på olika nivåer organiseras vid de olika utbildningsinstitutionerna. Inför ovan nämnda utmaningar står ingen av landets socionomutbildningar oberörd, men när det gäller den kanske viktigaste av dem – Bolognaprocessen – är man ännu bara i begynnelsen av arbetet med att dra slutsatser och försöka tolka dess konsekvenser. Sett ur perspektivet av förväntad omvandling, styrd av politiska beslut och andra yttre faktorer, kan tidpunkten tyckas vara illa vald att börja implementera de många förslag som det nationella pedagogiska utveck- lingsprojektet har mynnat ut i. Samtidigt är det emellertid nödvändigt att komma ihåg syftet med detta projekt, d v s dess kvalitetshöjande intentioner. För författarna till denna rapport råder det inte någon tvekan om att de socionomutbildningar som verkligen tar sig an de ut- maningar som rapporten har pekat på – och arbetar aktivt utifrån dess olika förslag – också kommer att stå bättre rustade att möta andra utmaningar.
2. Det kan här också finnas skäl att citera vad Högskoleverkets bedömargrupp skrev om resursfrågan i den senaste utvärderingen av socionomutbildningen, Högskoleverket 2003a, s 388: ”Även om resursläget förbättrats något sedan den förra utvärderingen anser vi, i likhet med den förra bedömargruppen, att en ökning av socionomprogrammets resurser fortfarande är befogad. Flera av de brister som påpekas i denna utvärdering kräver resurser för att åtgärdas. Vissa utbildningsbetingelser har dessutom tillkommit eller accentuerats sedan den förra utvärderingen gjordes. Ambitionsnivån skall exempelvis höjas beträffande utbildningsmålen vad gäller personlig utveckling, empatisk förmåga och samtalsmetodik.”
Slutligen skall sägas något om de ekonomiska resurserna för socionomutbildningen. Behovet av ett resurstillskott har redan nämnts som en viktig förutsättning för ett framgångsrikt pedagogiskt utvecklingsarbete.2 Här är vi visserligen återigen inne på de ”yttre faktorernas”
område, och projektets syfte var inte att analysera dessa utan att peka på vilka förändringar som socionomutbildningarna inom och mellan sig själva och av egen kraft kan åstadkomma. Samtidigt har inte minst detta sista avsnitt visat det problematiska med en sådan förutsättning, eftersom omvärldens krav på socionomutbildningen hela tiden förändras och ett ”inre” arbete hela tiden måste relatera sig till en rad yttre förändringsprocesser. Inför mötet med framtidens krav behöver Sveriges socionomutbildningar både rannsaka sig själva och utveckla incitamenten och formerna för ett nödvändigt kvalitetsutvecklingsarbete men, vilket förtjänar att framhållas, också med större tydlighet och samstämmighet betona vad utbildningen själv kommer att kräva för att lyckas i detta arbete.