Speciellt när ambitionen är att eleverna ska lära-om finns det en tendens att marknadsestetik och vardagskultur artikuleras som synonyma med rock- och popmusik i ett historiskt perspektiv. Rockmusikens historia betas av i krono- logisk ordning med början i mitten av 1950-talet och tonvikten ligger på mu- sik med utgångspunkt i lärarens preferens. Det är fullt möjligt att problemati- sera en sådan föreställning om elevers vardagskultur, men det bör även fram- hållas att dagens pluralitet beträffande preferens och identitetsbildning gör att ett historiskt perspektiv ingalunda bör ses som irrelevant. En alltmer omfat- tande intertextualitet i musikens värld bidrar till att ge det historiska perspek- tivet legitimitet. Det empiriska materialet signalerar också att det bland ele- verna finns en hel del som har sina rötter i klassisk rockmusik. Det finns emel- lertid också många som inte har det och detta faktum ställer till problem. Den vardagskultur eleverna i föreliggande studie förutsätts lära sig om är uteslutan- de angloamerikansk rock- och popmusik i ett historiskt perspektiv.
Formen i undervisningen kan betraktas som styrande för både innehållets framträdelse och de subjektspositioner som är möjliga att inta. Utgångspunk- ten i de studerade praktikerna är att det ska handla om vardagskultur i ett hi- storiskt perspektiv. Det som först måste tas ställning till är hur elevers var- dagskultur bör definieras. Elever är ungdomar och ungdomar lyssnar på popu- lärmusik, ett begrepp som inte är speciellt rättvisande men som ändå används som ett paraply för alla de stilar och genrer som förekommer. Detta innebär att elevers vardagskultur artikuleras som synonymt med populärmusik. Stoffet ringas in och kan antingen ta sin utgångspunkt i 1950-talets rock´n roll musik eller i ännu tidigare musikstilar som blues och jazz. Det finns en tydlig ambi- tion att klargöra utvecklingen och en vilja att kategorisera. Trädmetaforen an- vänds exempelvis i flera av praktikerna. Ett sådant sätt att närma sig elevers vardagskultur kan betraktas som fullt logiskt i skolan. Ett innehållsligt tema finns och det ligger nära till hands att visualisera detta i en form som både är väl etablerad och passar in i ett skolperspektiv. Ofta uttrycks verksamheten i skolan också via begreppet undervisning, vilket signalerar att ett historiskt per- spektiv på elevers vardagskultur passar som hand i handske med begreppet. En indikator på att musikverksamheten i skolan fortfarande är djupt rotad i tradi- tionella former för undervisning är att innehållet förändras men att formen består. Populärmusik är numera ett fenomen som i princip har lika hög kultu-
rell status som västerländsk konstmusik och därför förtjänar den att inlemmas i musikhistorieundervisningen.
Denna form för behandling av vardagskultur har en del andra implikatio- ner. Det sker en objektifiering genom att den blir något eleverna lär sig om och inte något de utövar eller omsätter. Detta är helt i linje med kulturteore- tikers (Ziehe, 1980, 1986a, 1986b, 1989, 2000; Fornäs et al. 1984, 1988; Fornäs, 1996) antaganden att skolan aldrig kan eller skall försöka bli något annat än just ”skola”. Ungdomar är betjänta av att ha olika sfärer med skilda normer att förhålla sig till. Kamratgruppen är en sådan, familjen en annan och skolan ytterligare en. Genom att via en speciell form för undervisningen ob- jektifiera och därmed skapa distans till fenomenet undervisningen behandlar, är det möjligt att artikulera aspekter av populärkultur som med hänsyn till skolans fostransuppdrag skulle vara problematiskt med ett mera subjektivt förhållande till dessa. Något som kan exemplifiera denna strategi är att genomgången av punkmusiken vid två av skolorna kryddades med en bild på två Sex pistols medlemmar som till synes narkotikapåverkade har skurit sig i ansiktet med rakblad. Att behandla detta som fakta om en musikgrupp skapar en distans där ingen ställning behöver tas till om deras livsstil är att rekom- mendera. En annan sak som är intressant i sammanhanget är att det är fullt möjligt att artikulera vardagskultur som objekt tillsammans med traditionella disciplineringsmetoder. Vid en av skolorna utgjorde exempelvis Pink Floyds låt ”Another brick in the wall”, där stark kritik riktas mot skolans discipline- ringstekniker, ett underlag för musicerande. Detta samtidigt som läraren ore- flekterat utövade liknande disciplineringstekniker själv.
Formen kan även betraktas som styrande innehållets karaktär i ett annat avseende. En historieskrivning innebär att stoffet ovillkorligen måste kom- primeras och struktureras, vilket också innebär att prioriteringar måste göras. Resultatet blir att en kanon skapas av musik, artister och musikstilar som an- ses ha haft speciellt stor betydelse för rock- och popmusikens utveckling. Sig- nifikant i föreliggande studie är att denna kanon i mycket överensstämmer mellan skolorna, men dock med en del avvikelser beroende på lärarens prefe- rens. Det existerar också ett populistiskt drag i det stoff som väljs. Ofta har berättelserna om artisterna ett slags anekdotiskt anslag där vissa remarkabla händelser i deras liv fokuseras. Detta är naturligtvis fullt logiskt i den form undervisningen bedrivs, men sammantaget torde det ha en stereotypiserande och stigmatiserande verkan, där den kunskap som tillägnas får en spektakulär
karaktär, måhända med effekten att det eleverna tar med sig inför framtiden inskränker sig till fragmentariserade episoder av en artists liv och stereotypa bilder av olika musikstilar.
Formen för undervisningen erbjuder också speciella subjektspositioner för lärare och elev. Läraren får en position som förmedlare av kunskap, något som i Ericsson (2002) beskrivs som Guidad visning, det vill säga lärarens funktion är att exponera musik varmed eleven inte är bekant och inte har något förhål- lande till, i avsikt att väcka ett intresse. Samma sak diskuteras i Ericsson (2006) nu med utgångspunkt i begreppet Läraren som upplysare, vilket hänvi- sar till att en sådan funktion är djupt rotad i en diskurs om lärares yrkesidenti- tet. Det visar sig således att denna diskurs fortfarande är synnerligen aktiv, trots att det för länge sedan har skett ett diskursivt brott som har resulterat i att mera fria former för lärande hyllas. I detta fall, där det innehållsliga förut- sätts relatera till elevers vardagskultur, kan det förefalla speciellt märkligt att läraren anser sig veta mer om detta område än eleverna, såvida det inte rent av i högre grad är lärarens kultur än elevernas som behandlas.
Det finns även ett annat element inbyggd i en läraridentitet som upplysare. Om lektionerna bedrivs i föreläsningsform så ställer det krav på att läraren be- sitter en förmåga att vara underhållande. En sådan förmåga kan vara skillna- den mellan att lyckas eller misslyckas med denna undervisningsform. Det finns exempel i materialet där elever sover sig igenom föreläsningarna, men det finns också exempel där läraren framstår som en ”stand up komiker” eller som en rockstjärna, med resultatet att eleverna får sig en stunds underhållning till livs mitt i skoldagen. Ziehe (1986a) beskriver det sena 1900-talets skola som avauratiserad. Skolan har förlorat sin trovärdighet som utbildningsinsti- tution, vilket också har inneburit att läraren inte längre i sin yrkesutövning har draghjälp av en position som ämbetsman, utan istället genom olika indi- viduella tekniker är tvungen att skapa ett drägligt undervisningsklimat. Per- sonlig karisma och förmåga att vara underhållande både verbalt och med in- strumentet i hand kan betraktas som en sådan strategi. Att något sådant be- hövs blir extra tydligt när formen är traditionell lärarledd undervisning där eleverna har funktionen som åhörare. I de praktiker som har studerats framgår det också tydligt att relationen mellan lärare och elever styr formen för under- visningen och vad som är möjligt att åstadkomma. Denna relation är i sin tur påverkad av omständigheter som lärarens karisma, förmågor och kompetens, samt elevernas följsamhet.