Interaktion vid användning av digitala levnadsberättelser

Interaktion anses vara ett resultat av ett ömsesidigt samarbete mellan samtalspartnerna för att uppnå meningsfull kommunikation (Hutchby & Wooffitt, 2008; Hydén, 2016). Föreliggande studie exemplifierar genomgående hur meningsfull kommunikation är en produkt av kontinuerligt samarbete inom deltagarparen, men hur samarbetet ser ut skiljer sig åt. Skillnaderna som uppstår kan delvis bero på individuella faktorer så som deltagarnas skilda personligheter, vilka avspeglas i de samtalsbeteenden som noterats i föreliggande studie, både för PMD och för verksamhetspersonalen. De individuella faktorerna påverkar både samtalsstruktur och samtalsinnehåll. Samtalsbeteendet hos PMD påverkas även av den underliggande demenssjukdomens grad och typ. Olika typer av demens yttrar sig på olika sätt (Hickey & Bourgeois, 2018; Socialstyrelsen, 2017), vilket resulterar i olika typer av svårigheter hos individen. Förmågor som initiativtagande och att hålla röd tråd påverkas även av den underliggande demenssjukdomen (Smith et al., 2011). Kontaktpersonen på demensverksamheten skattade

52

demensgraden hos båda PMD till ”måttlig”, men verksamhetspersonalen misstänker att Niklas och Ingvor har olika typer av demens, även om de inte fått information om deras diagnoser. Trots att det finns individuella skillnader i samtalen förefaller båda deltagarparen uppnå en jämlik samtalsstruktur genom att Iris och Anila anpassar sina samtalsbeteenden efter kommunikationspartners behov.

I intervju med verksamhetspersonalen fick de beskriva hur ett ”typiskt” samtal kan se ut mellan de själva och PMD. Anila och Iris uppgav att samtal utan stöd karaktäriseras av att ha en mer ”vardaglig” och konkret karaktär, exempelvis vad man har gjort i helgen, samtal om vädret eller samtal om PMDs tidigare livserfarenhet. Att samtalsämnen har mer konkret karaktär är typiskt vid samtal med PMD, vilket konstaterats i tidigare studier (Samuelsson & Ekström, 2019). I litteraturen beskrivs även att ett typiskt samtal med PMD vanligtvis tenderar att bli kravfyllt och förhörsliknande genom att samtalspartnern ställer frågor som den kan svaret på (Heister Trygg, 2008). Föreliggande studie har visat att både Niklas och Ingvor har förmåga till att ta initiativ till, bidra med att upprätthålla och delta i mer abstrakta informella samtal med hjälp av digital levnadsberättelse som samtalsstöd, vilket är något som enligt litteraturen vanligen är svårt för PMD (Hickey & Bourgeois, 2018; Smith et al., 2011). Val av samtalsämne i samtal med PMD är något som konstaterats vara svårt för omgivningen (Samuelsson & Ekström, 2019). Verksamhetspersonalen i föreliggande studie upplevde att den digitala levnadsberättelsen gjorde det lättare att komma på samtalsämnen, liknande resultat har även konstaterats i andra studier gällande digitalt samtalsstöd (Alm et al., 2004; Samuelsson & Ekström, 2019). I intervjuerna med verksamhetspersonalen i föreliggande studie framkom det att den digitala levnadsberättelsen gjorde att samtalet kändes naturligt och flöt på samt att de fick reda på mer information om PMD än vad de får vanligtvis. Att digitalt stöd kan bidra till att PMD uppger ny information för omgivningen stödjs av resultatet i Samuelssons och Ekströms (2019) studie men även av Alm et al. (2004). Ämnesbyte skedde i föreliggande studie genom bildbyte eller att någon av deltagarna initierade nytt samtalsämne genom kommentar eller fråga, vilket är i enlighet med tidigare forskning (Samuelsson & Ekström, 2019). Vid användandet av digitalt stöd har tidigare studier visat att tystnad inte leder till initiering av byte av samtalsämne, utan kan istället betyda att deltagarna tar sig tiden att titta på bilderna (Alm et al., 2004; Samuelsson & Ekström, 2019). Belastningen på samtalspartnern reducerades även genom att kravet att behöva leda samtalet minskade då användandet av det digitala kommunikationsstödet bidrog till en interaktiv upplevelse (Alm et al., 2004; Samuelsson & Ekström, 2019). Detta konstaterades även i föreliggande studie, genom att deltagarparen uppnådde jämlik samtalsstruktur samt att pauserna innehöll en interaktiv

53

upplevelse i form av icke-verbal interaktion genom delad uppmärksamhet gentemot surfplattan. Att kravet minskade bekräftas även genom verksamhetspersonalens upplevelser av att den digitala levnadsberättelsen leder till att man lättare kan följa med i samtalet och förstå hur PMD tänker. Samtal med en PMD karaktäriseras vanligtvis av ökad repetition av idéer, irrelevant information utifrån samtalskontexten, bristande koherens, minskad yttrandelängd samt att PMD uppvisar svårigheter gällande att hålla den röda tråden i samtalet (Smith et al., 2011). PMD kan dock med rätt stöd från omgivningen och tillsammans med ledtrådar, delta bättre i informella samtal och ge relevanta svar på frågor inom samtalsämnet (Hickey & Bourgeois, 2018), vilket bekräftas i föreliggande studie. Föreliggande studie visar att PMD genom användandet av digital levnadsberättelse som samtalsstöd kan delta aktivt i ett informellt samtal. PMD i föreliggande studie ger kontinuerligt relevanta svar på frågor och tar egna initiativ till samtal i förhållande till samtalskontexten. Niklas uppvisar även under S1 förmåga till att försvara sin pågående tur genom användandet av tvekfenomen (utdrag 2) samt att han kan be om och själv ge förtydliganden (utdrag

4 och 5) . Föreliggande studie visar att PMD har god förmåga till att upprätthålla röd tråd med

digital levnadsberättelse som samtalsstöd och att förmågan till röd tråd i samtal är beroende av att bilden finns kvar som stöd under samtalet. Detta bekräftas genom att både Niklas och Ingvor tappar den röda tråden under samtalet och tar nya initiativ till samtal när bildbyte inträffar, vilket är särskilt framträdande hos Ingvor. Föreliggande studie visar att PMD kan upprätthålla längre utsagor genom att fritt prata utifrån bilderna. Föreliggande studie visar även att PMD har förmåga till koherens vid användandet av digitala levnadsberättelser som samtalsstöd. Sammanfattningsvis uppvisar både Niklas och Ingvor flertalet förmågor som visar att de båda är kompetenta samtalspartners.

Upprepande av information och idéer förekom hos deltagarna i föreliggande studie. Båda deltagarna Ingvor och Niklas får liknande associationer till samma bilder under S1 och S2, dock syns Ingvors repetitioner tydligare än Niklas då hon uttrycker sig mer repetitivt och upprepar ibland information under samma samtal. Att PMD gör liknande responser tyder på att bilderna framkallar samma typer av associationer varje gång som PMD ser dem. I föreliggande studie observerades negativa känsloreaktioner hos PMD vid vissa bilder, vilket innebär att negativa associationer troligen kommer att genereras varje gång bilden presenteras för PMD. Författarna tror att associationerna är relaterade till de minnessvårigheter som demens ger upphov till (Hickey & Bourgeois, 2018). Bilder som ger starka eller påtagligt negativa reaktioner, exempelvis i form av nedstämdhet, bör därför tas bort från den digitala levnadsberättelsen för att minska risken att negativa känslor uppstår hos PMD.

54

Liknande resultat fanns i Magnussons och Zaréns (2019) studie. Samtliga deltagare i föreliggande studie upplevde användningen av digitala levnadsberättelser som positiv, vilket även har konstaterats i tidigare studier (Hashim, Ismail, Rias, & Mohamed, 2015), och uttryckte en önskan om att fortsätta använda sig av digitala levnadsberättelser inom demensverksamheten. PMD skattningar i föreliggande studie indikerar och stödjer att deras upplevelse gällande användning av digitala levnadsberättelser var förhållandevis positiv, då ingen av deltagarna svarade negativt på frågorna.