Inverkan av kommunikationspartnerträning

Föreliggande studie syftade till att studera om de generella kommunikationsfrämjande strategierna och den individuella kommunikationspartnerträningen som verksamhetspersonalen fick ta del av efter S1 hade någon inverkan på interaktionen vid S2.

Föreliggande studie visar att när inga specifika instruktioner ges tar samtalspartnerna en ledande roll initialt i samtalet samt att de samarbetar och använder sig självmant av kommunikativa strategier. Anila och Iris förmåga att anpassa sin kommunikation utgör sannolikt en stor del av samarbetet i samtalet. Att uppnå jämlik samtalsstruktur i samtal med PMD är något som enligt litteraturen beskrivs som en utmaning då demenssjukdomen påverkar PMDs förmåga att delta i samtal (Smith et al., 2011). Både Anila och Iris visar under S1 att de läser av sin samtalspartner och koordinerar sina samtalsbeteenden utifrån PMDs behov. På så sätt skapar Anila och Iris två olika samtalsklimat med två olika typer av dynamik som bidrar till att en jämlik samtalsstruktur uppstår. Anila koordinerar sitt samtalsbeteende genom att tolka in Niklas’ signaler i form av tvekfenomen och lämnar successivt mera utrymme till Niklas i samtalet. Iris koordinerar sitt samtalsbeteende genom att vänta in Ingvor, då hon har behov av utrymme för betänketid för att kunna initiera och slutföra initiativ.

Efter att verksamhetspersonalen erhållit individuell kommunikationspartnerträning samt tagit del av generella kommunikationsfrämjande strategier (bilaga 7), noterades positiva förändringar i interaktionen. Att kommunikationspartnerträning leder till ökad kunskapsnivå hos samtalspartnern, vilket får en positiv effekt på kommunikationen, har konstaterats i tidigare studier (Eggenberger, Heimerl & Bennett, 2013; Vasse, Vernooij-Dassen, Spijker, Rikkert & Koopmans, 2010). Kommunikationspartnerträningen samt de kommunikationsfrämjande strategierna bidrog till att Anila och Iris under S2 modifierade sina samtalsbeteenden ytterligare.

55

Gemensamt för båda deltagarparen under S2 är att samtalsinnehållet förändrades och kommunikationspartnerträningen samt strategierna bidrog till att PMD utvidgade sina utsagor ytterligare. Niklas utvidgade sina utsagor genom att Anila gav honom mer talutrymme samt att hon ställde frågor baserat på Niklas’ initiativ till samtalsämne. Iris lockade Ingvor till att utvidga sina utsagor genom att ställa frågor som inte var direkt relaterat till bildinnehåll. Under S2 observeras samtalsämnena således ha en mer abstrakt karaktär hos båda deltagarparen och PMD berättar ny information till bilderna som inte framkommer under S1. Föreliggande studie visar att kommunikationsfrämjande strategier och kommunikationspartnerträning således har en inverkan på interaktionen, genom att de tillsammans med den digitala levnadsberättelsen som samtalsstöd förstärker förmågan att kunna återge ny information och delta i mer abstrakta samtal för PMD. Det noterades även att båda deltagarparen stannade längre vid bilderna under S2 än under S1, vilket inte var något verksamhetspersonalen fått instruktioner om. Detta är sannolikt relaterat till de mer utvidgade utsagorna under S2, vilket resulterade i att deltagarparen självmant stannade längre på bilderna. Under S2 förstärks det faktum att PMD är kompetenta samtalspartners genom deras förmåga till att ta initiativ, upprätthålla samtal och röd tråd. Genom att förstärka de positiva och stöttande samtalsbeteenden som Iris och Anila uppvisade under S1, förstärktes den positiva stöttningen för PMD under S2. Således hade den individuella kommunikationspartnerträningen och de kommunikationsfrämjande strategierna en positiv inverkan på samtalet, vilket resulterar i att PMDs kompetens som samtalspartner synliggörs ytterligare.

Anila ombads att vänta in Niklas initiativ till samtalsämne samt att ställa frågor som bygger på hans initiativ istället för att ställa nya orelaterade frågor. Under S2 modifierade Anila sitt samtalsbeteende, vilket fick en observerbar effekt på samtalet genom en förändrad samtalsstruktur. Anila använder sig frekvent av uppbackningar under S2 och inväntar att Niklas ska ta det första initiativet. Att Anila inväntar Niklas syns i utdragen genom att fler pauser förekommer, både under och mellan turerna under S2. Samarbetet mellan Niklas och Anila förstärks även under S2 och båda bidrar gemensamt till initierandet och upprätthållandet av samtalsämnen. Niklas tar frekvent det första initiativet under S2 och Anila bygger sedan vidare på hans initiativ.

Iris ombads att inte byta bild under pågående samtalstur då Ingvor inte kunde upprätthålla röd tråd utan bildstöd. Iris ombads även att utvidga Ingvors yttranden genom att ställa frågor relaterade till Ingvors kommentarer samt att försöka generera samtalsinnehåll som inte handlade om bildinnehåll. Under S2 leder Iris’ förändrade samtalsbeteende till att samarbetet i samtalet blir annorlunda. Samtalsämnena under S2 får en mer abstrakt karaktär och Iris’ förändrade samtalsbeteende leder

56

till att samtalsämnet riktas om till att handla om annat än enbart bildinnehåll samt stimulerar Ingvor till nya initiativ som inte består av utpekning och som innehåller ny information. Iris väntar även med att byta bild under S2 tills att Ingvor upprepar sig eller efter förekomst av längre pauser. Detta tolkas som att det är Iris sätt att koordinera samtalet, då upprepning eller långa pauser kan tolkas som att det inte tillkommer ny information.

Föreliggande studie visar att kommunikationspartnerträningen och de kommunikationsfrämjande strategierna har en positiv inverkan på samtalet, vilket även bekräftas genom deltagarnas upplevelser. Både Anila och Iris uppgav under intervjun att även om strategierna inte innehöll ny information för dem så var det bra att bli uppmärksammad på sin egen kommunikation genom att få observera sig själv. Utifrån de förändringar som noterades under S2 kan det konstateras att kommunikationspartnerträningen resulterar i att individen blir medveten om sina samtalsbeteenden, vilket genererar i förstärkning av positiva beteenden och modifiering av mindre gynnsamma samtalsbeteenden. Deltagarna kommenterade även själva att de blev mer uppmärksammade på sina samtalsbeteenden och att de upplevde kommunikationspartnerträningen som givande. I intervjun efter S2 kunde deltagarna själva uppge hur de modifierade sitt beteende under samtalet. Detta tyder på att kommunikationspartnerträningen även leder till att samtalspartnerns förmåga till att koordinera sitt samtalsbeteende under det pågående samtalet möjliggörs ytterligare, då de blir mer lyhörda på samtalspartnerns behov.

6.2 Metoddiskussion

I föreliggande studie har ingen kvantifiering av data gjorts, utan uttalanden är enbart baserade på en kvalitativ analys där utdragen som var representativa för hur samtliga samtal såg ut jämfördes med varandra i sin helhet. Att föreliggande studie inte har tillämpat kvantifiering av samtalsfenomen baserades på ett flertal anledningar. Då föreliggande studie syftade till att analysera samtalsfenomen relaterade till ett mer övergripande plan s.k. makroperspektiv, anses det i föreliggande studie att kvantifiering inte var nödvändigt för att kunna uttala sig om utmärkande drag och hur samtalsstrukturen förändras. Således är alla antaganden baserade på en kvalitativ analys av utdrag och videomaterialet i sin helhet. Att kvantifiera samtalsfenomen är problematiskt då det finns utmaningar relaterat till att räkna samtalsfenomen. Samtalsfenomen uppstår mellan samtalsdeltagarna och måste beskrivas utifrån den kontext de uppstår i, vilket innebär att det är svårt att definiera och avgränsa samtalsfenomen från varandra. Exempelvis är det mycket svårt att definiera om en paus mellan två turer ”ägs” av någon samtalsdeltagare eller om detta är en ”tom”

57

paus. Siffror vid kvantifiering av samtalsfenomen kan således vara missvisande då kvantifiering av samtalsfenomen är en komplicerad process. Då föreliggande studie observerade interaktionen som uppstod i samarbetet mellan deltagarna ansågs inte kvantifiering av ett samtalsfenomen tillföra något mer än enbart en siffra. Siffor kan även anses missvisande då samtalen var högst individuella och måttet på samtalsfenomen kan inte rättvist visa på om det förekom lika möjligheter till delaktighet i samtalet, utan detta anses enbart kunna bedömas kvalitativt. Exempelvis kan varken hög respektive låg förekomst av pauser bevisa om det var ett bra samtal enligt föreliggande studies definition. Siffror kring pausförekomst kan exempelvis inte bevisa om det rådde någorlunda maktbalans gällande möjlighet till talutrymme, då detta koordineras genom samarbete mellan samtalsdeltagarna.

Verksamhetspersonalen samt PMD hade vana sedan tidigare gällande användning av surfplatta, vilket skulle kunna påverka upplevelsen och användningen av digitala levnadsberättelsen som samtalsstöd. I en studie av Alm et al., (2004) kunde man konstatera att PMD hade förmågan att snabbt vänja sig vid digitala kommunikationsstöd, varför det är rimligt att anta att i föreliggande studie har inte vanan hos varken PMD eller verksamhetspersonalen haft en större påverkan på resultatet. Däremot kan den positiva upplevelsen ha förstärkts då surfplattor är en del av demensverksamhetens vardag. I föreliggande studie skapade inte det digitala stödet eller surfplattan någon oro hos PMD, vilket observerades i Magnusson och Zaréns studie (2019).

Gällande PMDs upplevelse användes visuellt stöd i form av samtalsmatte-liknande material för att tydliggöra intervjufrågorna. Trots detta kan inte författarna garantera att PMD med säkerhet förstår vad de svarar på även om det visuella stödet möjliggör att minnessvårigheterna kan stöttas under intervjun. Exempelvis skattade Niklas alla kategorier positivt under intervjun efter S2, men efter att författarna observerat inspelningen i efterhand framkom det att de enbart hade samtalat om ”vänner-och familj”. Detta tydliggör att även om visuellt stöd används måste man vara aktsam med att dra slutsatser utifrån enbart intervjun. Därför kompletterades PMDs upplevelser genom observationer från utdragen gällande skratt och om PMD föreföll uppleva ett gott samtalsklimat under samtalssessionerna.

Hur de digitala levnadsberättelserna utformades kan även ha påverkat resultatet i föreliggande studie. Niklas har betydligt fler bilder än Ingvor i sin levnadsberättelse. Att ha begränsat antal bilder kan påverka möjligheten till varierande samtalsämnen då det finns mindre bilder att samtala om. Att samtalen kring den digitala levnadsberättelsen inte blir så varierade kan resultera i att

58

verksamhetspersonalen i längden blir negativt inställda till materialet, då interaktionen inte blir stimulerande eller meningsfull för dem.

Insamlingen av material till levnadsberättelsen kan även ha påverkat deltagarnas individuella upplevelser. Till Niklas’ levnadsberättelse fotade författarna av bilder från hans medtagna fysiska fotoalbum. Niklas hade även visat flertalet bilder för kontaktpersonen på verksamheten innan levnadsberättelsen utformats för studien. Kontaktpersonen informerade sedan författarna gällande vilka bilder Niklas föreföll mest intresserad av att samtala om med henne. Detta innebär att Niklas’ levnadsberättelse med större sannolikhet innehöll bilder som han prefererade. Gällande utformning av Ingvors digitala levnadsberättelse fick författarna bilder direkt av anhöriga. Detta innebär att Ingvor således inte hade något inflytande gällande bildinnehåll i sin digitala levnadsberättelse, vilket också kan vara anledningen till att Niklas föreföll uppskatta sin levnadsberättelse mer än Ingvor.

6. 3 Slutsats

Föreliggande studie visar att digitala levnadsberättelser har stor potential för användning inom personcentrerad demensvård. Digitala levnadsberättelser är i enlighet med personcentrerad demensvård (Socialstyrelsen, 2017), då de bygger på individuell utformning, bidrar till att personen står i fokus och inte demenssjukdomen samt att det bidrar till PMDs förmåga till delaktighet, vilket enligt författarna kan anses livskvalitetshöjande. Föreliggande studie visar även att digitala levnadsberättelser har en positiv inverkan på samtal mellan PMD och verksamhetspersonal gällande att uppnå en jämlik samtalsstruktur, hjälper till att stötta de svårigheter som PMD brukar uppvisa i samtal samt att det underlättar val av samtalsämne. Att uppnå jämn samtalsstruktur kan vara svårt i samtal med PMD (Smith et al., 2011). Föreliggande studie visar att det går att uppnå ett jämlikt samarbete i samtal vid användning av digitala levnadsberättelser som samtalsstöd samt att kommunikationsfrämjande strategier och kommunikationspartnerträningen bidrar till att förstärka redan etablerade positiva samtalsbeteenden hos samtalsdeltagarna. Kommunikationspartnerträningen har även en inverkan på samtalet genom att samtalspartnerna blir mer lyhörda och uppmärksammade på sina samtalsbeteenden under pågående samtal. Föreliggande studie bekräftar därmed resultatet från tidigare studier som konstaterat att kommunikationspartnerträning har en positiv inverkan på kommunikationen (Eggenberger, Heimerl & Bennett, 2013; Vasse, Vernooij-Dassen, Spijker, Rikkert & Koopmans, 2010).

59

Föreliggande studie tillämpar ett kompetensbaserat synsätt på demens genom att genomgående fokusera på hur PMD faktiskt kommunicerar samt att de bevarade förmågorna har stått i centrum. I studien har utgångspunkten varit att PMD är kompetenta samtalspartners och de kommunikativa strategierna samt kommunikationspartnerträningen har haft sin utgångspunkt i hur omgivningen kan anpassa sig för att uppnå ett gott samarbete i samtal med PMD. Föreliggande studie bekräftar att PMD är kompetenta samtalspartners och att omgivningens anpassningar kan göra att PMDs samtalskompetens skiner igenom ytterligare. Således bidrar digitala levnadsberättelser som samtalsstöd, generella kommunikationsfrämjande strategier och individuell kommunikationspartnerträning till de förutsättningar som krävs för att uppnå ett bra samtal mellan verksamhetpersonal och PMD.