Internationella domstolens rådgivande yttrande om Kosovos ensidiga

nationell rätt, 2010

3.6.5.1 Bakgrund

Konflikten mellan Kosovo och Serbien är utan tvekan ytterst betydelsefull för självbestämmanderättens utveckling. Fram till självständighetsförklaringen 2008 var Kosovo en del av Serbien och låg i landets sydöstra del. Fram till 1992 ingick både Kosovo och Serbien i den socialistiska federativa republiken Jugoslavien. På 90-talet utbröt krig till följd av att flera av de olika folkslagen inom Jugoslavien ville bryta sig loss och grunda sina egna stater. Så uppstod nya stater såsom bl.a. Kroatien och Slovenien. Serbien och Kosovo ingick i den nyskapade förbundsrepubliken Jugoslavien, som 2003 övergick i konfederationen Serbien och Montenegro. Denna stat upphörde att existera efter att Montenegro bröt sig loss 2006. Kvar stod alltså Serbien, men redan två år senare utropade Kosovo sin självständighet. Situationen i Kosovo hade bevakats under längre tid av säkerhetsrådet och FN:s generalsekreterare. 2005 tillsattes ett särskilt sändebud av generalsekreteraren (p. 65 i ICJ:s yttrande). Dennes uppgift var bland annat att agera som medlare i konflikten och att göra en bedömning av förutsättningarna för Kosovos framtida status. Medlingsförsöken mötte inte stor framgång och parterna befann sig enligt rapporter ”långt ifrån varandra på de flesta punkterna” [Översättning av författaren.] (p. 67). I mars 2007 överlämnade generalsekreteraren en rapport till säkerhetsrådet, enligt vilken ”självständighet

92 Accordance with the International Law of the Unilateral Declaration of Independence in Respect of Kosovo, Advisory Opinion, ICJ Reports 2010, p. 403

42

var det enda genomförbara alternativet för Kosovo” [Översättning av författaren.] (p. 69). Den 17 februari 2008 utropades Kosovos självständighet. Sedan dess har 116 stater erkänt Kosovo som stat, däribland Sverige och 22 av EU:s övriga medlemsstater samt USA.93 De stater som har erkänt Kosovo har

grundat sina erkännanden på slutsatsen att Serbien inte längre hade rätt att hävda sin territoriella integritet över Kosovo, eftersom de inte hade respekterat Kosovarernas rättigheter.94 Denna slutsats grundar sig i sin tur i ”Friendly

relations”-deklarationen (se ovan kap. 3.5.3) och resonemanget kan även utläsas i domen från Kanadas högsta domstol rörande Quebec (se ovan kap. 3.6.3). Serbien har inte erkänt den nya staten. Det har varken Armenien eller Azerbajdzjan heller gjort. Även Ryssland har inte avgivit något erkännande av Kosovo.

3.6.5.2 Domstolens yttrande

2010 års rådgivande yttrande behandlande frågan om huruvida Kosovos självständighetsförklaring var förenlig med internationell rätt. Frågan hade inkommit från generalförsammlingen. ICJ är tydliga med att den enbart betraktade just den frågan och inte eventuella rättsliga följder av självständighetsförklaringen (p. 51).

För att besvara frågan undersökte domstolen om självständighetsförklaringen var förenlig med internationell rätt i allmänhet (lex generalis) men även med säkerhetsrådets resolution 1244 från 1999 samt regler antagna av FN:s mission till Kosovo (UNMIK).95 De för denna uppsats mest relevanta uttalanden

återfinns i texten rörande självständighetsförklaringens förenlighet med internationell rätt, eftersom resolutionens bestämmelser och UNMIK:s regelverk i synnerhet enbart kan appliceras på Kosovos fall.

I sitt undersökande av allmän internationell rätt påpekade domstolen att självständighetsförklaringar hade förekommit i stor utsträckning under 1700-, 1800- och tidiga 1900-talet (p. 79). Dessa förklaringar hade i de flesta fall kommit att bli ineffektiva eftersom de som hade begärt självständighet hade stött på starkt motstånd från ursprungsstaterna. Under andra hälften av 1900-talet hade återigen många självständighetsförklaringar förekommit. Denna gång ledde de dock faktiskt i de flesta fallen till självständighet. Detta menade domstolen berodde på att självbestämmanderätten under denna tid hade utvecklats till att ge folk som inte åtnjöt självstyre och folk som blev underordnade och utsatta för domination och exploatering, rätt till självständighet. Kosovos ståndpunkt i det aktuella fallet var att rätt till skapanadet av en självständig stat förelåg, antingen baserat på självbestämmanderätten eller på rätten till ”uppvägande secession” [Översättning

93 Republic of Kosovo, Ministry of Foreign Affairs (utg.) International recognitions of the Republic of

Kosovo, ”http://www.mfa-ks.net/en/politika/483/njohjet-ndrkombtare-t-republiks-s-

kosovs/483”, lydelse 2019-10-16. 94 Bring, Mahmoudi & Wrange s. 73-75. 95 Se UN Doc. S/RES/1244, 1999.

43

av författaren.]. Domstolen hävdade dock att frågan om huruvida självbestämmanderätt och uppvägande secession kunde skapa en rätt till att bilda en egen stat inte var föremål för just detta fall och att det dessutom rådde oklarhet i den frågan (p. 82). Att självbestämmanderätten i sig skulle ligga till grund för självständighetsförklaringens legitimitet uteslöts alltså av domstolen.

Principen om territoriell integritet tas upp i yttrandet, eftersom det från serbiskt håll hade påståtts att självständighetsförklaringen stred mot denna princip (p. 80). Domstolen besvarar dock inte detta påstående explicit. Den gör dock en generell redogörelse för principen om territoriell integritet och menar att den medför skyldigheter i mellanstatliga relationer. Hänvisningar görs i detta sammanhang till FN-stadgan, ”Friendly relations”-deklarationen och till Nicaraguamålet.96

3.6.5.3 Domstolens slutsats

Det centrala i besvarandet av den för det rådgivande yttrandet relevanta frågan var enligt domstolen att det inom den allmänna internationella rätten inte fanns något som pekade på ett förbud mot ensidiga självständighetsförklaringar. Dels fanns något sådant förbud inte explicit utryckt i den allmänna internationella rätten, dels hade självständighetsförklaringar tidigare endast underkänts av säkerhetsrådet om de var förknippade med otillåten våldsanvändning (p. 81). Detta var dock inte aktuellt i Kosovos fall. Från säkerhetsrådets håll fanns inget som pekade på att ett sådant samband förelåg. Därmed kunde självständighetsförklaringen inte anses strida mot internationell rätt i allmänhet (p. 84). Vidare fann domstolen att självständighetsförklaringen varken stred mot säkerhetsrådets resolution 1244 från 1999 eller mot UNMIK:s regelverk. Det är även interessant att belysa hänvisningen som domstolen gör till till generalsekreterarens rapport till säkerhetsrådet från mars 2007 (p. 69). I rapporten görs bedömningen att den enda genomförbara lösningen för Kosovo skulle vara självständighet.

3.6.5.4 Inverkan på självbestämmanderätten

Domstolen var tydlig med att den enbart besvarade frågan om huruvida självständighetsförklaringen kunde anses vara förenlig med internationell rätt. Den tog inte ställning till huruvida Kosovos befolkning hade haft rätt till självständighet med stöd av självbestämmanderätt och det gavs inte heller något svar på frågan om Serbiens territoriella integritet hade kränkts.

De två principerna togs dock upp i yttrandet (p. 80 och 82) och domstolen beskrev deras historiska utveckling. Dessutom menade domstolen att det finns ett sammanhang mellan självbestämmanderättens starkare ställning under andra hälften av 1900-talet och det ökade antalet självständighetsförklaringar i världen. Därmed kan domstolens yttrande kunna anses ge uttryck för ett visst stärkande

96 Military and Paramilitary Activities in and against Nicaragua (Nicaragua v. United States of America), Merits, Judgment, I.C.J. Reports 1986.

44

av självbestämmanderätten som princip i jämförelse med territoriell integritet under de senaste åren. Dessutom gav domstolens uttryck för att självständighetsförklaringen var förenlig med internationell rätt viss anledning till att anta att uttalandet har bidragit till att stärka självbestämmanderätten som rättslig princip, eftersom en självständighetsförklaring är ett nödvändigt steg i utförandet av en secession.

45

4 Territoriell integritet och suveränitet

Medan den armeniska sidan i konflikten om Nagorno-Karabach hävdar lokalbefolkningens rätt till självbestämmande, menar Azerbajdzjan att utropandet av självständighet år 1991 och den pågående armeniska ockupationen av Nagorno-Karabach och närliggande områden utgör en kränkning av Azerbajdzjans territoriella integritet. Territoriell integritet och suveränitet kan sägas vara en princip som innebär att ingen annan stat får blanda sig in i en stats egna angelägenheter. Den innebär även att enbart den suveräna staten har rätt till att utöva makt över sitt territorium.

Vad som utgör ett territorium är klart definierat, dock råder oklarheter kring vad suveränitetsbegreppet innebär. Ian Brownlie menar att begreppet ”suveränitet” analogt kan tolkas som ”ägarskap”.97 Vad ägarskap innebär för

civilrätten med dess fysiska och juridiska personer som subjekt innebär alltså suveräniteten för folkrättens subjekt, i detta fall stater.