Säkerhetsrådets uppgifter och befogenheter framgår av FN-stadgan och slås framför allt fast i artikel 24. Av denna artikel följer att rådet har ”huvudansvaret för upprätthållande av internationell fred och säkerhet” i syfte att kunna garantera ”snabbt och effektivt inskridande från Förenta Nationernas sida”. Kelsen belyser svårigheten i att avgöra dels vad som utgör ”snabbt och effektivt inskridande”, men framför allt att avgöra vad som faller inom ”internationell fred och säkerhet”.164 Svanberg menar att det fortfarande inte har tydliggjorts huruvida
brott mot självbestämmanderätten utgör ett hot mot internationell fred.165
Vidare följer av artikelns andra stycke att säkerhetsrådet ska agera i överensstämmelse med FN:s grundläggande ändamål, som följer av stadgans
162 UN doc. S/RES/822, 1993.
163 UN doc. S/RES/853, 1993; UN doc. S/RES/874, 1993 och UN doc. S/RES/884, 1993. 164 Kelsen s. 282-284.
60
första kapitel. Säkerhetsrådet har även särskilda befogenheter som stipuleras i stadgans kapitel VI-VIII samt XII. Till dessa hör fredlig lösning av tvister, inskridande i händelse av hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandlingar samt främjande av fredlig lösning av lokala tvister genom regionala avtal. Tidigare spelade säkerhetsrådet även en roll inom det internationella förvaltarskapssystemet.
De beslut som fattas av säkerhetsrådet står över traktat och sedvanerätt.166
Dock är rådet bundet av jus cogens-normer inom folkrätten.167
166 Svanberg s. 137. 167 Oppenheim s. 422.
61
7 Avslutande kommentarer
Vid studerandet av självbestämmanderätten blir det snabbt tydligt att det är svårt att ge en klar och tydlig definition av principens exakta innebörd. Detta hänger med största sannolikhet ihop med att principen till en början etablerades för ett specifikt ändamål och hädanefter har behövts anpassas till nya situationer. Självbestämmanderätten kan uppfattas som en flexibel princip, som utvecklas i takt med historiska händelser i världen. Detta synsätt stärks bland annat av faktumet att såväl ICJ som Kanadas högsta domstol i sina domar rörande självbestämmanderätten har valt att inte utforma några tydliga gränser eller detaljerade definitioner av självbestämmanderättens innebörd. Inte heller i resolutionerna från generalförsamlingen har det preciserats vad självbestämmanderätten innebär i detalj. Detta kan tolkas som att världssamfundet vill lämna en viss flexibilitet till principen, för att kunna garantera att den kommer att kunna anpassas till framtida situationer.
När självbestämmanderätten togs upp i FN-stadgan i slutet av 40-talet var den i första hand avsedd att tjäna de kolonialiserade folken i deras strävan efter självständighet. Detta uttrycks även tydligt av generalförsamlingen i resolution 637A (VII) och 1514 (XV). Därav kan frågan ställas om självbestämmanderätten någonsin var avsedd att ligga till grund för någonting annat än för de kolonialiserade folkens rätt att bestämma över sin egen framtid? Som Crawford poängterar riktar sig självbestämmanderätten trots allt till alla folk enligt såväl FN-stadgan som ICCPR och ICESCR. Svårigheten med att definiera vad som utgör ett folk ger fog för uppfattningen att självbestämmanderättens ursprungliga syfte var att skydda existerande staters befolkningar från yttre inblandning. Av en liknande uppfattning var Kelsen som menade att folkbegreppet skulle likställas med statsbegreppet. På det sättet skulle såväl staternas territoriella integritet som folkens interna rätt till självbestämmande kunna garanteras. I så fall skulle självbestämmanderätten som grund för ett kolonialiserat folks secession legitimeras genom synsättet att kolonialmakterna utgjorde en yttre inflytande makt.
Vad som skulle bli problematiskt med att likställa folkbegreppet med statsbegreppet är dock situationen för minoritetsfolk och ursprungsfolk. Den interna självbestämmanderätten innebär en rätt för alla folk att bestämma över sin politiska, ekonomiska, sociala och kulturella utveckling. Om denna rätt enbart tillskrivs majoritetsbefolkningen i en stat uppstår en situation i vilken en stats minoritetsfolk diskrimineras och lämnas utan grundläggande rättigheter. Därmed skulle självbestämmanderätten även upphöra att utgöra en mänsklig rättighet.
62
Uppfattningen att självbestämmanderätten faktiskt utgör en mänsklig rättighet som även gäller för minoritetsfolk har dock stärkts under de senaste åren. Kosovos självständighet till följd av självbestämmanderätten hade annars varit omöjlig.
Att avgöra vad som utgör ett folk med rätt till självbestämmande är dock fortsättningsvis komplicerat och den avgörande faktorn, det subjektiva kravet om självmedvetenhet, är ytterst oförutsägbart. Möjligtvis kan självbestämmanderättens flexibilitet ha till syfte att kunna tillämpas på sikt och oavsett hur världen utvecklas. Sättet på vilket folk lever och associerar sig med varandra har genom historien sett annorlunda ut. Att fastslå en definition av folkbegreppet idag skulle kunna medföra problem i framtiden.
Vad som också är intressant att betrakta i samband med etablerandet av självbestämmanderätten är stormakternas olika intressen i frågan. Sovjetunionen var mycket pådrivande i etablerandet av principen medan gamla kolonialmakter som Storbritannien och Frankrike höll sig mer skeptiska. När Sovjetunionen senare löstes upp gjordes detta i självbestämmanderättens namn och än idag menar Moskva att självbestämmanderätten behövs värnas med hänsyn till Rysslands konflikter med Ukraina och Georgien. Dock har Ryssland inte erkänt Kosovo som självständig stat och vill därmed inte tillskriva Kosovos folk den självbestämmanderätten som Ryssland menar bör gälla för den rysktalande befolkningen på Krim och östra Ukraina samt för sydossetierna och abchazierna i Georgien.168
Rysslands agerande idag, men även kolonialmakternas initiala inställning till etablerandet av självbestämmanderätten föranleder konstaterandet att principens utveckling är starkt präglad av geopolitiska och maktstärkande intressen.
I jämförelse med självbestämmanderätten är principen om territoriell integritet eller territoriell suveränitet definierad på ett klarare sätt. Dels är det enklare att definiera stater, som utgör principens subjekt, dels är suveränitetens innebörd tydligare definierad än självbestämmanderättens innebörd, trots att det även råder oklarheter runt suveränitetens exakta betydelse. Därutöver påverkas inte suveräniteten över en stats territorium av vare sig statsskicket eller statens aktuella styre och har således inte förändrats eller behövts anpassas till nya situationer genom historien. Territoriell suveränitet som rättslig princip kommer att existera så länge som världssamfundet består av stater och eftersom en av statens viktigaste uppgifter är att bevara sin egen existens, kommer stater alltid att värna om sin egen territoriella integritet och suveränitet. Världssamfundet kan för visso ha övriga intressen, såsom etablerandet av folkens rätt till självbestämmande eller mänskliga rättigheter, men så fort de krockar med staternas suveränitet eller territoriella integritet uppstår uppenbarligen svårigheter. Att staten dessutom i de flesta fallen har tillgång till mycket fler
168 Republic of Kosovo, Ministry of Foreign Affairs (utg.) International recognitions of the Republic of
Kosovo, ”http://www.mfa-ks.net/en/politika/483/njohjet-ndrkombtare-t-republiks-s-
63
resurser än ett minoritetsfolk, blir utövandet av exempelvis secession i praktiken oftast omöjlig. När en stat värnar om sitt territorium med militära medel, är situation för ett minoritetsfolk ofta den att det enbart kan mäta sig med staten genom stöd från främmande makt. Den främmande makten begår i det fallet dock ett brott mot ursprungsstatens territoriella integritet genom att blanda sig i dennes interna angelägenheter och därmed finns det för minoritetsfolk i de flesta fall praktiskt sett ingen rättsenlig väg att utöva sin externa självbestämmanderätt. Ensidig secession är inte förenlig med internationell rätt. I enlighet med Kanadas högsta domstols uttalande i Quebecfallet kan en secession inte heller berättigas av att världssamfundets erkännande, men erkännanden kan å andra sidan vara en bidragande faktor till ett praktiskt möjliggörande av secessionen.
Utöver de ovan nämnda resolutioner som antogs av generalförsamlingen gällande självbestämmanderätten (se ovan kap. 3.5) kan principen om uti possidetis sägas ha varit ett försök från världssamfundet att tillåta folkens utövande av den externa självbestämmanderätten i reglerade former. I själva verket var principen dock inte alls anpassad till situationen för de folken som levde i länderna vid tillfället för dess självständighet. Bevarandet av de gamla koloniernas gränser innebar samtidigt bevarandet av gränser som dragits under en tid där makthavarna inte tog hänsyn till någon form av självbestämmanderätt för ursprungsfolken. Principen öppnade dock till en viss grad för utövandet av extern självbestämmande och kan därför sägas ha varit bidragande till ett stärkande av självbestämmanderättens ställning inom folkrätten. Å andra sidan vore detta enbart fallet om folkbegreppet likställs med nationsbegreppet, vilken enligt vad som nämnts ovan (se kap. 3.4.1) på senare år har blivit ett allt mindre vedertaget likställande. Därtill kommer frågan om befolkningen i de stater som blev självständiga till följd av avkolonialiseringen verkligen kände någon anknytning till den nygrundade staten och dess nation.
Det blir tydligt att den största problematiken inom självbestämmanderätten ligger i gränsdragningen mellan vad som utgör ett folk och vad som inte gör det. Därutöver tillkommer svårigheten att avgöra om det önskade utövandet av självbestämmanderätten kan anses vara förenligt med internationell rätt. Här verkar svaret vara att ett folk alltid har rätt till intern självbestämmanderätt, men att den externa rätten är betingad och inte följer per automatik.
I konflikten om Nagorno-Karabach står principen om uti possidetis i konflikt med principen om folkens rätt till självbestämmande. Efter Sovjetunionens fall bildades nya stater som bibehöll de gränser som de i egenskap av delrepubliker inom Sovjetunionen hade innehaft tidigare. Därmed kan Azerbajdzjan sägas försvara principen om uti possidetis i detta fall eftersom de internationellt erkända gränserna för staten Azerbajdzjan är dragna enligt samma sätt som på Sovjetunionens tid. Å andra sidan skulle Nagorno-Karabach och Armenien kunna hävda att Azerbajdzjan efter sin självständighet inte hade rätt till anspråk på Nagorno-Karabach, eftersom regionen var autonom inom Sovjetunionen och därmed bör övergå till att utgöra en egen stat med sina egna gränser i enlighet med gränserna för den dåvarande autonoma regionen. En liknande situation
64
uppstod i Kosovo, som inom Jugoslavien utgjorde en autonom region. Det tog Kosovo över ett årtionde efter Jugoslaviens upplösning att bli självständigt. Som nämnts tidigare har principen om uti possidetis snarare skapat ytterligare problem än att ge lösningar på ett redan existerande problem, men det bör ändå påpekas att principens tillämpande till största del skedde rättsenligt under avkolonialiseringen. Majoriteten av de afrikanska, sydamerikanska och sydostasiatiska länderna innehar fortfarande till största del de gränser som de hade under kolonialismen. När det dock som i Sovjetunionens och Jugoslaviens fall har förekommit autonoma regioner inom delrepubliker, blir tillämpandet av
uti possidetis betydligt mycket svårare. Folkrätten ger i dagsläget inga svar på frågan
huruvida principen bör tillämpas på före detta autonoma regioner eller inte. I avsaknad av noggrann reglering blir rättsläget oklart och öppet för olika tolkningar.
Det utan tvekan mest gynnande omständigheten för Azerbajdzjan är dock faktumet att säkerhetsrådet vid flera tillfällen har antagit resolutioner som slår fast Azerbajdzjans territoriella integritet. Att säkerhetsrådet inte tar ställning för den parten som hävdar folkens rätt till självbestämmande kan anses vara märkvärdigt, men det är i detta fall snarare frågan om ett ställningstagande mot våldsanvändning. Armenien ses som aggressorn i konflikten och pekas därmed av säkerhetsrådet ut som den parten som bryter mot våldsförbudet i FN-stadgan. Dock bör det kunna argumenteras för att säkerhetsrådet, som är bunden av jus
cogens och erga omnes-normer, alltid bör ge företräde åt självbestämmanderätten.
För att detta ska utgöra en tvingande regel krävs dock att det inte råder några som helst tvivel om vad som faktiskt utgör jus cogens och vad som inte gör det.
Slutsats
Att bestrida att folket i Nagorno-Karabach utgör ett folk som har rätt till självbestämmande är enligt min mening felaktigt. Folket kan inte identifiera sig med resten av den azeriska befolkningen av såväl etniska, historiska, traditionella som religiösa skäl. Rätten till självbestämmande innebär dock inte automatiskt rätt till secession, eller rätt till grundandet av en egen stat.
Med stöd i Quebecfallet och i statspraxis som tillämpats efter att Kosovo utropade sin självständighet skulle folket i Nagorno-Karabach kunna hävda sin externa självbestämmanderätt och bryta sig loss från Azerbajdzjan om de kunde peka på att de faktiskt blivit förtryckta av Azerbajdzjans regering och fråntagits sin rätt till internt självbestämmande. Dock har Nagorno-Karabachs befolkning sedan Azerbajdzjan existerar aldrig de facto befunnit sig under azeriskt styre, eftersom regionen hela tiden varit ockuperad av Armenien. Folket kan därmed inte peka på något förtryck som ger dem rätt att utöva sin externa självbestämmanderätt.
Azerbajdzjan har den stora fördelen i att ha säkerhetsrådet på sin sida. Därutöver ockuperar Armenien delar av Azerbajdzjan som inte tillhör Nagorno- Karabach och kränker därmed ännu tydligare Azerbajdzjans territoriella integritet och bryter mot förbudet mot våldsanvändning. Att erhålla erkännanden från
65
världssamfundet blir en svår utmaning när dess medlemmar anser att staten ifråga begår ett flertal brott mot internationell rätt. Därmed bör Armenien anses ha dåliga möjligheter att vinna stöd för sina argument i konflikten.
Förhållandet mellan principen om territoriell integritet och självbestämmanderätten kan betraktas från två sidor. Dels tjänar de varandra, dels kan de hamna i konflikt med varandra. Självbestämmanderätten skyddar folket och staten ifrån främmande makts yttre inblandande och befäster därmed statens suveränitet. Samtidigt uppstår en intressekonflikt mellan principerna när ett minoritetsfolk vill bryta sig loss från ursprungsstaten. Huruvida utövandet av extern självbestämmanderätt kan ske på ett rättsenligt sätt beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Det är därför inte möjligt att avgöra vilken av principerna som väger tyngst inom rättsordningen. Det kan dock konstateras att självbestämmanderätten har fått en alltmer starkare ställning under det förra århundrandet samt under början av 2000-talet. Om denna trend kommer att fortsätta återstår att se. I avsaknad av en tydlig definition av självbestämmanderättens innebörd, som kan tolkas på olika sätt, är principens framtida tillämpande och framtida inverkan på folkrätten och omvärlden, svår att förutse.
66
Källförteckning
Offentligt tryck
Internationella konventionerAllmän förklaring om de mänskliga rättigheterna, 10 december 1948
Conference on Security and Co-Operation in Europe, Final Act, Helsinki, 1975 Europeiska konvention d. 4 nov. 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheter
Förenta nationernas stadga, 26 juni 1945
Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, 16 december 1966
Internationell konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, 16 december 1966
Montevideokonventionen om staternas rättigheter och skyldigheter, 26 december 1933 Resolutioner från FN:s säkerhetsråd UN Doc. S/RES/822, 1993 UN Doc. S/RES/853, 1993 UN Doc. S/RES/874, 1993 UN Doc. S/RES/884, 1993 UN Doc. S/RES/1244, 1999
67
Resolutioner från FN:s generalförsamling
The right of peoples and nations to self-determination, UN Doc. A/RES/637A(VII), 1952
Declaration on the granting of independence to colonial countries and peoples, UN Doc. A/RES/1514(XV), 1960
Declaration on Principles of International Law concerning Friendly Relations and Co-operation among States in accordance with the Charter of the United Nations, UN Doc. A/RES/2526(XXV), 1970
Question of Palestine, UN Doc. A/RES/3236(XXIX), 1974
The right of the Palestinian people to self-determination, UN Doc. A/RES/73/158, 2018
Övriga dokument från FN
Documents of the United Nations Conference on International Organization, Vol. 6, Commission 1, General Provisions, San Francisco, 1945
Letter dated 2008/12/26 from the Permanent Representative of Azerbaijan to the United Nations addressed to the Secretary-General, UN Doc. A/63/664, 2008
Dokument från Nationernas förbund
Decision of the Council of the League of Nations on the Åland Islands including Sweden’s protest, 1921
Övriga dokument från Internationella organisationer
East Pakistan Staff Study, International Commission of Jurists, 1972, Review no. 8
Svensk lagstiftning
Lag (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar
68
Språklag (2009:600)
Utländsk lagstiftning
Constitutional Act of State Independence of the Republic of Azerbaijan, 1991
Bilaterala avtal
Israel-Palestine Liberation Organization Agreement : 1993
Multilaterala avtal och deklarationer
The Alma-Ata Declaration, 21 December 1991
The General Framework Agreement for Peace in Bosnia and Herzegovina, 14 december 1995
Rättspraxis
Avgöranden och rådgivande yttranden från internationella domstolen i Haag
Case Concerning Military and Paramilitary Activities in and against Nicaragua (Nicaragua v. United States of America): Merits, Judgment, ICJ. Reports, 1986, s. 14
Western Sahara, Advisory Opinion, ICJ Reports 1975, s. 12
Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons, Advisory Opinion, ICJ Reports 1996, p. 226
Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory, Advisory Opinion, ICJ Reports 2004, s. 136
Accordance with the International Law of the Unilateral Declaration of Independence in Respect of Kosovo, Advisory Opinion, ICJ Reports 2010, p. 403
69
Övriga internationella rättsfall
Legal Status of Eastern Greenland (Denmark v. Norway), PCIJ Series A/B, No. 53, 1933
Island of Palmas (or Miangas) (The Netherlands vs. The United States of Amer ica), Permanent Court of Arbitration, No. 1925-01, 1925
Reference by the Governor in Council concerning Certain Questions relating to the
Secession of Quebec from Canada ([1998] 2 Supreme Court Reporter (SCR) 217;
161 Dominion Law Reports (DLR) (4th) 385; 115 International Law Reports (ILR) 536)
Litteratur
Avakian, Shahen, Nagorno Karabagh – Legal Aspects, 4.u., “Tigran Mets” Publishing House, Jerevan 2013 [cit. Avakian]
Blum, Yehuda, Historic Titles in International Law, 1 u., Martinus Nijhoff, Den Haag, 1965 [cit. Blum]
Bolukbasi, Suha, Azerbaijan – A Political History, I.B. Tauris, London, 2011 [cit. Bolukbasi]
Bring, Ove, Mahmoudi, Said, Wrange, Pål, Sverige och Folkrätten, 5 u., Norstedts Juridik, Stockholm, 2014 [cit. Bring, Mahmoudi & Wrange]
Brownlie, Ian, Principles of Public Law, 7 u., Oxford University Press, Oxford, 2008 [cit. Brownlie]
Cassese, Antonio, Self-determination of peoples – A legal reappraisal, 1 u., Cambridge University Press, Cambridge, 1994 [cit. Cassese]
Chorbaijan, Levon, Donabedian, Patrick & Mutafian, Claude, The Caucasian Knot
– The History and Geo-Politics of Nagorno-Karabagh, Zed Books Ltd, London &
New Jersey, 1994 [cit. Chorbaijan, Donabedian & Mutafian]
Cornell, Svante E., The International Politics of the Armenian-Azerbaijani Conflict – The
Original “Frozen Conflict” & European Security, Palgrave Macmillan US, New
York, 2017 [cit. Cornell]
Crawford, James, The Creation of States in International Law, 2 u., Clarendon Press, Oxford, 2006 [cit. Crawford, States]
Crawford, James, The Rights of Peoples, 1 u., Clarendon Press, Oxford, 1992 [cit. Crawford, Peoples]
70
de Waal, Thomas, Black Garden – Armenia and Azerbaijan through Peace and War, New York University Press, New York & London, 2003 [cit. de Waal] Doyle, Michael W., UN Intervention and National Sovreignty, Danspeckgruber,
Wolfgang (red.), The Self-Determination of People – Community, Nation, and State in an Interdependent World, Lynne Rienner Publishers, Inc., Boulder & London, 2002 [cit. Doyle]
Esaisson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik, Wängnerud, Lena,
Metodpraktikan – Konsten att studera samhälle, individ och marknad, 4 u., Norstedts
Juridik, Stockholm, 2012, [cit. Esaisson, Gilljam, Oscarsson & Wängnerud] Falk, Richard, Self-Determination Under International Law: The Coherence of Doctrine
Versus the Incoherence of Experience, Danspeckgruber, Wolfgang (red.), The Self- Determination of People – Community, Nation, and State in an Interdependent World,
Lynne Rienner Publishers, Inc., Boulder & London, 2002 [cit. Falk]
Kelsen, Hans, The Law of the United Nations – A Critical Analysis of Its Fundamental
Problems, 1 u., Stevens & Sons Limited, London, 1950 [cit. Kelsen]
Musgrave, Thomas D., Self-Determination and National Minorities, Clarendon Press, Oxford, 1977 [cit. Musgrave]
Nääv, Maria, Zamboni, Mauro, Juridisk metodlära, 2. Uppl., Studentlitteratur, Lund, 2018 [cit. Nääv & Zamboni]
Oppenheim Lassa, Oppenheim’s International Law, Jennings, Robert, Watts Arthur (eds.), 9 u., Oxford Scholarly Authorities on International Law, Oxford, 2008 [cit. Oppenheim]
Svanberg, Katinka, FN:s säkerhetsråd i rättens tjänst: en studie av säkerhetsrådets
ingripan- de under kap. VII i FN-stadgan för rätten till demokrati, 1 u., Jure,