Självbestämmanderätt eller territoriell
integritet?
Ett folkrättsligt perspektiv på konflikten om Nagorno-Karabach
Alexander Ahlfont
Juridiska institutionen Examensarbete 30 hp. Ämnesinriktning: Folkrätt Vårterminen 2019 Grupphandledare: Per Ahlin
Engelsk titel: Right to self-determination or territorial integrity? – An international legal perspective of the conflict in Nagorno-Karabagh
3
Abstract
The peoples’ right to self-determination as well as the principle of territorial integrity of states are two of the most fundamental principles of international law. The two principles can be seen as counterparties, but at the same time they both conclude similarities and depend on each other.
Throughout history, the world has seen a number of conflicts, in which one party claims the peoples’ right to self-determination, while the other party relies on the principle of territorial integrity. Furthermore, the parties to a conflict might have different views on what the two principles actually mean.
Both principles are included in the Charter of the United Nations. The people’s right to self-determination is expressed in Article 1 (2) and the principle of territorial integrity of states derives from Article 2 (4). However, neither the Charter of the United Nations, nor any other international convention handles the relation between the two principles or explains their precise meanings. Because of this frequently occurring conflict of interest, the United Nations have adopted resolutions on the topic at several occasions. The International Court of Justice has issued Judgements and Advisory Opinions, most lately in the case of Kosovo in 2010. Lawyers have expressed their opinions on the two principles and its relation to each other in a number of works of international legal literature. Yet still, the statuses as well as the exact significations of the principles within international law are not clear.
The Nagorno-Karabagh conflict is an ongoing international conflict involving Armenia and Azerbaijan. It comprises the conflict of interest between the people’s right to self-determination and the territorial integrity of states.
In this essay, the two principles as well as their relation to each other will be described. With the purpose of analyzing the legal arguments of the different parties to the Nagorno-Karabagh conflict, the essay will also include an application of the legal principles to the conflict.
5
Förkortningar
EEG EKMR FN ICCPR ICESCR ICJ OSS OSSE PCIJ SSR UNMIKEuropeiska ekonomiska gemenskapen
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna Förenta Nationerna
Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter
Internationell konvention om ekonomiska. Sociala och kulturella rättigheter
Internationella domstolen Oberoende staters samvälde
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa Permanenta internationella domstolen
Socialistisk sovjetrepublik
United Nations Interim Administration Mission in Kosovo
UD Utrikesdepartementet
7
Innehåll
Abstract... 3 Förkortningar ... 5 1 Introduktion ... 9 1.1 Bakgrund ... 9 1.2 Problemformulering ...101.3 Syfte och frågeställningar ...10
1.4 Avgränsning ...11
1.5 Metod och material...11
1.6 Disposition ...13
2 Nagorno-Karabach och konfliktens historiska bakgrund... 15
2.1 Den nuvarande situationen i Nagorno-Karabach ...15
2.2 Historisk bakgrund ...16
2.2.1 Under ryskt och sovjetiskt styre ...16
2.2.2 Sovjetunionens kollaps ...17
2.2.3 Intensivare strider i början av 90-talet ...18
2.2.4 Medlingsförsök ...19
3 Självbestämmanderätt ... 21
3.1 Självbestämmanderättens utveckling ...21
3.1.1 Kopplingen mellan självbestämmanderätten och behandling av minoriteter genom historien…. ...23
3.2 Självbestämmanderätt enligt traktaträtten ...24
3.3 Självbestämmanderättens innebörd - intern och extern självbestämmanderätt ...25
3.3.1 Jus cogens ...26
3.4 Vem har egentligen självbestämmanderätt? - Om folkbegreppet ...27
3.4.1 Nation...27
3.4.2 Etnicitet...28
3.4.3 Minoritetsfolk ...30
3.4.4 Ursprungsfolk...30
3.5 Resolutioner från FN:s generalförsamling ...31
3.5.1 Resolution 637A (VII) ...31
3.5.2 Resolution 1514 (XV) ...31
3.5.3 Resolution 2526 (XXV) ...32
3.6.1 Om Internationella domstolen ...33
3.6.2 Internationella domstolens rådgivande yttrande om Väst-sahara, 1975 ...34
3.6.3 Supreme Court of Canada, Reference re Secession of Quebec [1998] 2 S.C.R. 217 36 3.6.4 Internationella domstolens rådgivande yttrande om konstruerandet av en mur på de palestinska ockuperade områdena, 2004 ...39
3.6.5 Internationella domstolens rådgivande yttrande om Kosovos ensidiga självständighetsförklarings förenlighet med inter-nationell rätt, 2010 ...41
4 Territoriell integritet och suveränitet... 45
4.1 Territoriella suveränitetens historiska bakgrund ...45
4.2 Territoriell suveränitet och integritets innebörd ...46
4.2.1 Effektiv ockupation och preskription ...48
4.3 Statsbegreppet ...49
4.3.1 Erkännande ...49
4.4 Territoriell integritet enligt traktaträtten ...50
4.5 Resolutioner från FN:s generalförsamling ...51
5 Principernas förhållande till varandra ... 52
5.1 Principernas innebörd och status som rättsliga principer ...52
5.2 Erkännande – en alternativ lösning? ...53
6 Konflikten om Nagorno-Karabach ur ett folk-rättsligt perspektiv ... 55
6.1 Armeniens inställning i frågan ...55
6.2 Azerbajdzjans inställning i frågan ...57
6.3 Säkerhetsrådets inställning i frågan ...59
6.4 Något om säkerhetsrådets roll inom folkrätten ...59
7 Avslutande kommentarer ... 61
9
1 Introduktion
1.1 Bakgrund
Folkrätten styr det rättsliga förhållandet mellan stater och staters internationella åtaganden. FN-stadgan, som kan påstås vara den mest centrala rättskällan för folkrätten, utformades efter andra världskriget, i en tid där Europas återuppbyggnad och avkolonialisering stod på agendan. Världen ser idag annorlunda ut och världssamfundet ställs inför helt nya utmaningar. Exempelvis pågår i nutid väpnade konflikter med inblandande av icke-statliga aktörer. Scenarion, som inte förutsågs när den klassiska folkrätten utformades. Att regioner och folk skulle börja verka för självständighet och secession från den ursprungliga staten var i många fall inte heller förutsett, eftersom principen om självbestämmanderätt utformades med hänsyn till folken i de före detta europeiska kolonierna i till exempel Afrika och Sydostasien.
Självbestämmanderätten, även kallad folkens rätt till självbestämmande, är en av folkrättens grundpelare, men det är likaså principen om staters territoriella integritet. Dessa två principer kan anses vara motsägelsefulla och har i olika situationer behövts vägas mot varandra. I skrivande stund är frågan högaktuell i Spanien, där en stor del av det katalanska folket åberopar självbestämmanderätt i sin kamp om självständighet medan den spanska staten står fast vid sin territoriella integritet. I konflikten rörande Krimhalvön anser Ukraina och de flesta västerländska stater att Ryssland 2014 genomförde en illegal annektering med hänsyn till Ukrainas territoriella integritet medan den ryska federationen påstår att annekteringen skett till följd av att Krims befolkning utövat sin självbestämmanderätt.1 En annan konflikt där Ryssland är inblandat är den med
Georgien om regionerna Abchazien och Sydossetien, där väpnade strider utbröt 2008. Georgien hävdar att Ryssland kränkte Georgiens territoriella integritet medan Ryssland återigen åberopar folkens självbestämmanderätt och därvid syftar till abchazierna och sydosseterna, som utgör minoriteter i Georgien.2
1 Se t.ex President of Russia, Presidential Executive Office (utg.) Address by President of the Russian
Federation – March 18, 2014, “http://en.kremlin.ru/events/president/news/20603” , lydelse
2019-10-19
2 President of Russia, Presidential Executive Office (utg.) Statement by President of Russia Dmitry
10
Kosovo utropade självständighet från Serbien 2008 och fick dessutom stöd för detta av ICJ.
Trots domstolens uttalande i Kosovos fall råder fortfarande oklarhet i frågan om vilken av de två nämnda principerna som väger tyngre. Frågans komplexitet föranleder att förmoda att svaret skiljer sig beroende på situationen och att det bör tas hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. En ytterligare internationell konflikt som innehåller en intressekonflikt mellan självbestämmanderätt och territoriell integritet, men inte fått särskilt mycket uppmärksamhet i internationell media, är konflikten om Nagorno-Karabach, eller Artsakh, som regionen kallas på armeniska. Liksom konflikterna i Ukraina och Georgien utgör konflikten om Nagorno-Karabach en konflikt mellan två före detta Sovjetrepubliker, Armenien och Azerbajdzjan, och den har intensifierats efter Sovjetunionens fall i början av 1990-talet. Området har varit omstritt i flera århundranden men har hamnat i en ny kontext sedan de två inblandade staterna har blivit självständiga och blivit medlemmar i FN.
1.2 Problemformulering
I konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach åberopar vardera part varsin central princip inom folkrätten för att hävda sin rätt till kontroll över området. Att folkens rätt till självbestämmande ställs emot staters territoriella integritet är ett återkommande fenomen i världen idag. I de flesta fallen är dessa konflikter även laddade med historiska argument och ofta med geopolitiska intressen från omvärlden. Därmed blir konflikterna lätt mycket komplexa och svårlösta. Konflikten kring Nagorno-Karabach är ett exempel på detta. Ett av de största problemen med denna sorts konflikter är att de trots deras juridiska dimension inte har gått att lösa med just juridiska verktyg. Det är svårt att inom folkrätten hitta svar på frågan hur folkens självbestämmanderätt förhåller sig till principen om staternas territoriella integritet.
1.3 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att utröna huruvida det går att dra en klar och tydlig gräns mellan de två rättsprinciperna självbestämmanderätt och territoriell integritet. Följande frågeställningar kommer att besvaras:
“https://web.archive.org/web/20080902001442/http://www.kremlin.ru/eng/speeches/2008/0 8/26/1543_type82912_205752.shtml”, lydelse 2019-10-19
11
- Vilken av de två aktuella principerna väger tyngst enligt gällande rätt? Skapar rättspraxis eller juridisk doktrin klarhet i frågan? Skiljer detta förhållande sig åt beroende på enskilda fall?
- Går det i det aktuella fallet om konflikten kring Nagorno-Karabach att avgöra vilken av de två rättsliga principerna som bör ges företräde? Finns det andra folkrättsliga princpiper eller bestämmelser som påverkar konflikten och därmed intressekonflikten mellan självbestämmanderätten och principen om territoriell integritet i viss riktning?
1.4 Avgränsning
Konflikten kring Nagorno-Karabach kan betraktas utifrån många infallsvinklar. Denna uppsats är avgränsad till att enbart betrakta de juridiska frågeställningarna som uppkommer med hänsyn till att de inblandade parterna åberopar självbestämmanderätt å ena sidan, territoriell integritet å andra sidan. Övriga folkrättsliga frågor som är aktuella inom ramen av konflikten kommer inte att beröras.
En beskrivning av konfliktens historiska bakgrund kommer att ges. För att kunna disponera större delar av uppsatsen åt de juridiska frågeställningarna kommer den historiska biten dock att vara relativt kortfattad.
1.5 Metod och material
I uppsatsen kommer en rättsdogmatisk metod att tillämpas. Rättsdogmatiken har till syfte att rekonstruera lösningen på ett rättsligt problem genom att applicera rättsregler på densamma.3 Detta görs med utgång i allmänt vedertagna,
accepterade rättskällor: lagstiftning, lagförarbeten, rättspraxis och doktrin. Därutöver ger den rättsdogmatiska metoden hjälp vid tolkningen av rättskällor, genom exempelvis motsatsslut (e-contrario), ändamålstolkning och lexikalisk tolkning.
Den rättsdogmatiska metoden kommer att användas i de deskriptiva kapitlen om självbestämmanderätt respektive territoriell integritet, för att skapa en klar och tydlig bild av rättsläget. Det ter sig lämpligt att därvid följa den hierarkin för folkrättsliga källor som framgår av artikel 38 i Internationella domstolens stadga och som i stor utsträckning hänvisas till i juridisk doktrin.4 De primära
3 Nääv & Zamboni, Juridisk metodlära, 2. Uppl., Lund, 2018 s. 29
12
rättskällorna utgörs i första hand av traktat och internationella överenskommelser och i andra hand av sedvanerätt. Domstolspraxis är också viktig inom folkrätten, men har inte en normskapande funktion. Domstolsavgöranden är enligt artikel 59 i Internationella domstolens stadga enbart rättsligt bindande för de parter som är inblandade i målet och har därmed ingen prejudicerande kraft. De kan dock liksom rättslig doktrin ge uttryck för opinio juris och kan därmed påverka rättsutvecklingen.5 När det kommer till FN:s resolutioner är det viktigt att
klargöra skillnaden mellan resolutioner från FN:s säkerhetsråd (nedan kallat säkerhetsrådet) och resolutioner från FN:s generalförsamling (nedan kallad generalförsamlingen). Säkerhetsrådet kan anta resolutioner som blir bindande för samtliga medlemsstater, medan resolutioner från generalförsamlingen inte blir bindande och därmed anses utgöra ”soft law”.6
I det aktuella fallet kring konflikten om Nagorno-Karabach kommer centrala rättskällor inom folkrätten, såsom FN-stadgan samt olika fördrag och konventioner att lyftas fram. Avgöranden och uttalanden från ICJ kommer också att omnämnas. Därutöver kommer resolutioner antagna av säkerhetsrådet och generalförsamlingen att framhävas i detta sammanhang. Här bör tilläggas att begreppet ”territoriell integritet”, som används i FN-stadgan och Helsingforskonventionen bl.a, uttrycks i litteraturen ofta synonymt med begreppet ”territoriell suveränitet”.7 Därav kommer begreppen även att användas
synonymt i denna uppsats.
För att kunna framställa konfliktens historiska bakgrund och den nuvarande situationen i Nagorno-Karabach kommer det att vara av behov att tillämpa en icke-juridisk metod. Här ter sig en kvalitativ metod vara den mest lämpliga. Den kvalitativa metoden benämns även som kvalitativ textanalys och går ut på att ta fram en texts väsentliga innehåll genom noggrann läsning av textens delar, helhet och den kontext som texten ingår i.8 De historiska händelserna kommer således
att skildras med hjälp av texter från den historiska litteraturen. Att ta upp dessa källor är nödvändigt med hänsyn till att de juridiska källorna inte i tillräcklig utsträckning redogör för de historiska händelser som ligger till grund för konflikten. Även den historiska aspekten av konflikten är omstridd och parterna har olika syn på vad som har hänt och vilka händelser som varit av stor vikt för konfliktens utveckling. Av denna anledning och i syfte att skapa en så objektiv skildring som möjligt har jag använt flera olika historiska källor. Härvid har jag tagit hjälp av böcker skrivna av historiker, journalister och statsvetare från Armenien, Storbritannien, Turkiet och Sverige.
5 Bring, Mahmoudi & Wrange. s. 32
6 Ibids., se även Brownlie s. 15, jfr. dock Kelsen s. 13-14 samt Oppenheim s. 415 om att generalförsamlingens resolutioner i undantagsfall kan vara normgivands.
7 Se Svanberg s. 227 och Musgrave s. 180-181 8 Esaisson, Gilljam, Oscarsson & Wängnerud, s. 210
13
Vid beskrivandet av konfliktens nuvarande situation har källor såsom rapporter och resolutioner från FN och OSSE använts.
1.6 Metod och material
Inledningsvis kommer den historiska bakgrunden till konflikten i Nagorno-Karabach att beskrivas i kortfattad form. Därefter kommer uppsatsen att övergå till att redogöra noggrannare för de folkrättsliga principerna som står i fokus. Först principen om självbestämmanderätt och sedan principen om territoriell integritet. Kapitlet om självbestämmanderätten kommer att innehålla redogörelser av relevanta rättsfall samt analyser av dessa.
I uppsatsens femte kapitel kommer de två principerna att sättas i kontext med konflikten i Nagorno-Karabakh för att undersöka hur väl folkrätten går att appliceras i detta fall.
Det sista kapitlet kommer att innehålla avslutande kommentarer samt slutsatser. Här kommer uppsatsens frågeställningar att diskuteras djupare och tydligare än i föregående kapitel.
15
2 Nagorno-Karabach och konfliktens historiska
bakgrund
I detta kapitel kommer området Nagorno-Karabach och dess historia att beskrivas. Syftet är att läsaren ska kunna förskaffa sig en bild av hur förutsättningarna i dagsläget ser ut för en eventuell lösning på konflikten samt kunskap om de historiska händelser som har lett till konfliktens nuvarande stadium. Dessa redogörelser ter sig vara av yttersta vikt för att förstå bakgrunden och orsakerna till konflikten samt för att kunna göra jämförelser mellan denna konflikt och övriga internationella konflikter där självbestämmanderätten och principen om territoriell integritet ställs emot varandra.
2.1 Den nuvarande situationen i Nagorno-Karabach
Nagorno-Karabach är en liten region i centrala Kaukasien. Ytan uppgår till ca. 4 400 km2 och motsvarar därmed Bohusläns storlek. På grund av den pågående konflikten är det svårt att hitta exakta uppgifter på hur många människor som bor i området idag. Armeniska myndigheter hänvisar till uppgifter som styrker att 95% av Nagorno-Karabachs befolkning utgörs av armenier.9Regionen har utropat självständighet, men har inte erkänts som stat av någon FN-medlem. Både Armenien och Azerbajdzjan gör anspråk på Nagorno-Karabachs territorium och länderna befann sig i fullskaligt krig med varandra från 1991 till 1994, när ett avtal om eldupphör skrevs under. Sedan dess har konflikten ofta beskrivits som ”frusen”, men vapenvilan har i praktiken brutits vid flera tillfällen. Medlingsförsök från såväl Ryssland som från OSSE har inte heller kunnat leda till någon slutgiltig lösning av konflikten.
Enligt UNHCR befinner det sig ca. 613 000 internflyktingar i Azerbajdzjan, vars territorium till 20% är ockuperat av Armeniens militär.10 Armenien
kontrollerar de azeriska regioner som befinner sig mellan Nagorno-Karabach och
9 Avakian s. 34.
10 UN Azerbaijan (utg.) United Nations High Commissioner for Refugees (UNHCR),
”http://unazerbaijan.org/en/un_agencies/united-nations-high-commissioner-for-refugees”, lydelse 2019-10-16.
16
de södra delarna av Armenien samt delar av azeriska regioner öster och söder om Nagorno-Karabch. UNHCR uppger att det i Armenien befinner sig 1390 flyktingar från Azerbajdzjan och 573 från Nagorno-Karabach.11
Säkerhetsrådet har vid flera tillfällen uttryckt sitt stöd för Azerbajdzjans territoriella integritet i samband med konflikten, vilket talar för att opinionen inom världssamfundet lutar åt att Nagorno-Karabach bör anses tillhöra Azerbajdzjan.12 Armenien motsätter sig dock säkerhetsrådets ställningstaganden.
2.2 Historisk bakgrund
Nagorno-Karabach är positionerat i ett mycket interessant område ur geopolitiskt perspektiv. Kaukasien utgör gränsområde mellan Europa och Asien och just Armenien och Azerbajdzjan ligger inklämda mellan regionens tre stormakter; Ryssland, Iran och Turkiet. Det som idag utgör Nagorno-Karabach har genom historiens lopp i växlande takt kontrollerats av en av dessa tre stormakter, dvs. persiska riket, ottomanska riket samt ryska imperiet och senare Sovjetunionen. De två stater som idag gör anspråk på Nagorno-Karabach, Armenien och Azerbajdzjan, har i sin tur också under största delen av sina förflutna varit kontrollerade av en av dessa tre stormakter. I dess nuvarande statsskick har staterna endast existerat i 28 år. De sydkaukasiska folken har dock en historia som går så långt tillbaka och de första uppteckningarna om Armenien går tillbaka till år 900–800 f.Kr. Azerbajdzjans historia kan sägas ha börjat runt 100–200 e.Kr. Namnet Azerbajdzjan kommer från persiska språket och uppstod inte förrän mycket senare. På den tiden kallades området för kaukasiska Albanien. Enligt Patrick Donabedian var Nagorno-Karabach fram till år 428 en del av det armeniska kungariket, något som bestrids av azeriska historiker, som menar att området ingick i kaukasiska Albanien.13 Därefter erövrades regionen av perserna.
Hela södra Kaukasien delades vid den tidpunken mellan östromnerska riket i väst och persiska riket i öst. Fram till 1800-talet förekom en mängd konflikter innebärande maktskiften i regionen.
2.2.1 Under ryskt och sovjetiskt styre
På slutet av 1800-talet erövrades stora delar av södra Kaukasien av det ryska imperiet. Det finns uppteckningar om våldsamheter i Nagorno-Karabach mellan
11 UN Armenia (utg.) United Nations High Commissioner for Refugees, ”http://www.un.am/en/agency/UNHCR”, lydelse 2019-10-16.
12 Se nedan kap. 6.3 samt UN Doc. S/RES/853, 1993; UN Doc. S/RES/874, 1993 och UN Doc. S/RES/884, 1993.
17
armenier och den turkspråkiga befolkningen från så tidigt som 1905.14 Mellan
1915 och 1917 ägde det armeniska folkmordet rum. Folkmordet utgör än idag anledningen till spända relationer mellan Armenien och Turkiet, som i sin tur är en av Azerbajdzjans starkaste bundsförvanter. Ett år efter ryska revolutionen 1917 utropade både Armenien och Azerbajdzjan självständighet. Självständigheten skulle dock inte vara länge innan först Azerbajdzjan och bara några månader senare även Armenien erövrades av Bolsjevikerna 1920. Länderna skulle senare bli två av Sovjetunionens delrepubliker.
Vid tiden för den sovjetiska ockupationen var inte enbart Nagorno-Karabach ett omstritt område utan även Nankhichevan, som idag är en azerisk exklav, och Zangezur, som idag tillhör Armenien och separerar Nankhichevan från övriga Azerbajdzjan. ”Den armeniska frågan”, som dispyten kallades, torde inte ha stått särskilt högt på Sovjetrysslands dåvarande folkkommisarie för nationalitets-frågor, Josef Stalins dagårdning. I juli 1921 beslöt kommunistpartiets kaukasiska byrå att Nagorno-Karabach och Nankhichevan skulle tillhöra den azeriska sovjetrepubliken, medan Zangezur tillföll den armeniska sovjetrepubliken enligt samma beslut.15 Två år senare erhöll regionen Nagorno-Karabach autonom
status inom Azerbajdzjans sovjetrepublik. Det kan vara intressant att belysa faktumet att av de 132 ledamöterna i Nagorno-Karabachs första kongress satt 116 armenier och enbart 16 azerer.16 Enligt Claude Mutafian utgjorde armenier
ca. 94% av Nagorno-Karabachs befolkning år 1921.17 Denna andel skulle dock
minska till ca. 75% i slutet av 70-talet. Trots att armenierna var i majoritet i kongressen, så var det Azerbajdzjans SSR som tillsatte den autonoma regionens ledning och därmed kunde den armeniska avbefolkningen pådrivas genom kulturellt förtryck.18
2.2.2 Sovjetunionens kollaps
Under Sovjetunionens sista ledare, Michail Gorbatjov och dennes politik om
glasnost (öppenhet) och perestrojka (rekonstruktion) blommade nationaliströrelser
och strävan efter självständighet i många av unionens delrepubliker upp. Även i Nagorno-Karabach upplevde självständighetrörelsen ett uppsving under denna period i slutet av 80-talet. I februari 1988 begärde Nagorno-Karabachs regionala sovjet i en resolution att Armeniens SSR och Azerbajdzjans SSR skulle börja förhandla om ett skifte av den autonoma regionen från Azerbajdzjan till
14 Cornell, s. 5.
15 Chorbaijan, Donabedian & Mutafian, s. 136. 16 Ibid s. 139.
17 Ibid s. 142. 18 Ibid s. 143.
18
Armenien.19 Resolutionen togs varmt emot av styret i Jerevan, men skapade inte
någon stor entusiasm i Baku. Armeniens SSR antog i sin tur en resolution som skickades till Sovjetunionens komunistpartistyre i Moskva, där de begärde att Nagorno-Karabach skulle ”transfereras”.20 Till följd av detta utbröt
våldsamheter, demonstrationer och strejker i båda länderna. För att få bukt med spänningarna beslutade Sovjetunionens kommunistparti att den autonoma regionen Nakorno-Karabach skulle ställas under direkt styre från Moskva.21
Centralstyret ville återinföra azeriskt styre över Nagorno-Karabach men stötte på motstånd från regionens armeniska tjänstemän.22
Nationaliströrelsen i Armenien leddes av Levon Ter-Petrossian. Under våren 1990 tog hans parti över makten i Armeniens sovjet efter att ha vunnit egen majoritet i valet. I Armenien var nationaliströrelsen mycket starkare än i grannlandet Azerbajdzjan, där det kommunistpartiet var kvar vid makten under en längre tid. I oro för en statskupp gick röda armén dock in i Baku i början av 1990.23 I samband med detta tillfångatogs ett flertal oppositionspolitker.
Oppositionen lyckades i Azerbajdzjans heller aldrig ta över makten likt Ter-Petrossians parti i Armenien. När det dock i Moskva genomfördes en statskupp mot Gorbatjov i augusti 1991 ställde sig den azeriska ledningen bakom kuppmakarna. När Gorbatjev senare lyckades återta makten blev misstroendet för kommunistpartiet i Azerbajdzjan stort.24
Sovjetunionens instabilitet och de rådande nationaliströrelserna ledde sedermera till att flera av unionens delrepubliker utropade självständighet i början av 90-talet. Azerbajdzjan blev självständigt den 30 augusti 1991. Två dagar senare utropades den ”Armeniska Republiken Nagorno-Karabach” av det omstridda områdets ledning, som efter en folkomröstning förklarade sin självständighet från Sovjetunionen. Som nämnts tidigare är denna stat till idag inte erkänd av någon av FN:s medlemsstater och därmed en de facto-republik. Några veckor efter det hölls en folkomröstning i Armenien, där 93% av väljarna röstade för självständighet, som sedan utropades den 23 september 1991.25
2.2.3 Intensivare strider i början av 90-talet
Konflikten om Nagorno-Karabach påverkades knappast i någon riktning av de olika ländernas självständighetsförklaringar gentemot Sovjetunionen. Striderna
19 Ibid. s. 149. 20 Bolukbasi, s. 99. 21 Ibid. s. 113. 22 Ibid. s. 141. 23 Ibid s. 135. 24 de Waal, s. 160. 25 Bolukbasi s. 173.
19
trappades dock upp i november 1991 när en helikopter med azeriska statstjänstemän ombord skjöts ner över Nagorno-Karabach.26 I detta skede
försökte Rysslands och Kazakhstans dåvarande presidenter att agera som medlare i konflikten, dock utan större framgångar. Striderna blev snarare mer och mer blodiga under början av 1992, när både Armeniens och Azerbajdzjans statliga armeer bildades. Dessförinnan hade frivilliga soldater och gerillatrupper strider för vardera sida.27 I februari 1992 dödades 600 civila azerier i staden
Kodjali i Nagorno-Karabach.28 Denna stora förlust ledde till oroligheter och
inrikespolitiska spänningar i Azerbajdzjan, som vid den tidpunkten var den klart svagare parten i konflikten. Armenien lyckades ockupera stora delar av Azerbajdzjan, framför allt väster och söder om Nagorno-Karabach. Enligt Svante Cornell åtnjöt Armenien inledningsvis starka sympatier från omvärlden, något som dock försvagades när det blev tydligt att de bedrev etniska rensningar.29
2.2.4 Medlingsförsök
Europeiska säkerhetskonferensen, sedan 1994 OSSE, grundade i februari 1992 den så kallade Minsk-gruppen, som genom medling skulle arbeta för en lösning till konflikten. Minsk-gruppen leds av Frankrike, Ryssland och USA men även Finland, Italien, Nederländerna, Portugal, Sverige, Turkiet, Tyskland, och Vitryssland är medlemmar. Armenien och Azerbajdzjan är också delar av Minsk-gruppen, dock inte de facto republiken Nagorno-Karabach. Enligt Bolukbasi ska medlingsförsöken från OSSE ha varit mer givande eftersom det från azeriskt håll inte fanns något förtroende för att Ryssland i de unilaterala medlingsförhandlingarna inte förde en pro-armenisk agenda.30 Den 16 maj 1994
signerades till slut ett avtal om eldupphör av utrikesministrarna från Armenien, Azerbajdzjan och även från de facto republiken Nagorno-Karabach. Konflikten var dock långt ifrån löst.
1997 föreslog Minsk-gruppens ordförandeskap en konkret lösning som innebar att armeniska trupper skulle lämna allt ockuperat azeriskt territorium utanför Nagorno-Karabach i utbyte mot icke-specifierade eftergifter från Azerbajdzjans håll. Denna lösning ansågs fullkomligt oacceptabel för det armeniska folket. Levon Ter-Petrossian, som hade varit vid makten enda sedan Armeniens självständighet, tvingades avgå efter att ha gett tecken på att vilja gå
26 de Waal s. 162. 27 Ibid.
28 Cornell s. 8. 29 Ibid. s. 9. 30 Bolukbasi s. 210.
20
med på OSSE:s förslag.31 Sedan dess har samtliga medlingsförsök misslyckats och
parterna har vid flera tillfällen brutit mot avtalet om eldupphör.
21
3 Självbestämmanderätt
Efter att ha skapat sig en bild av händelseförloppet och den historiska bakgrunden till konflikten om Nagorno-Karabach blir det uppenbart att det argument som den armeniska sidan använder för att styrka sin rätt till kontroll över området är folkets rätt till självbestämmande. Självbestämmanderätten är idag en av de mest centrala principerna inom den internationella rätten, men har inte alltid varit det. Principen har framför allt under 1900-talet utvecklats drastiskt och än idag uppkommer i ett flertal situationer olika frågor och oklarheter kring självbestämmanderättens innebörd. Denna innebörd kommer att beskrivas nogrannare i detta kapitel, efter en redogörelse av principens historiska utveckling. Därutöver kommer fyra rättsfall tas upp, i vilka självebstämmanderätten är aktuella på olika sätt.
3.1 Självbestämmanderättens utveckling
Startskottet för självbestämmanderätten som rättslig princip kan sägas ha avlossats vid fredskonferensen i Versailles efter första världskriget.32 Anledningen
till att självbestämmanderätt togs upp i Versaillesfördraget var framför allt att det österrikisk-ungerska riket, som stod på förlorarsidan efter kriget höll på att splittras och att olika folkslag i Öst- och Centraleuropa samt på Balkanhalvön ville grunda sina egna nationer. På så vis grundades bland annat staterna Tjeckoslovakien och Kungariket Jugoslavien. En ytterligare viktig fråga av stor betydelse vid den tiden var huruvida Åland skulle tillhöra Sverige eller Finland.
Efter andra världskriget uppstod en ny världsordning med FN i centrum. Självbestämmanderätten togs upp i FN-stadgan från 1945 och ges uttryck för i artiklarna 1(2) och 76. Den stora skillnaden i synen på självbestämmanderätten innan och efter andra världskriget var enligt Ian Brownlie att västerländska jurister innan 1945 inte ansåg självbestämmanderätten utgöra en rättslig princip, utan snarare ett moraliskt koncept.33 Detta framgår bland annat av Hjalmar
32 Bring, Mahmoudi & Wrange s. 72. 33 Brownlie s. 580.
22
Brantings uttalande i Nationernas förbunds juristkommittés rapport om Ålandfrågan från 1921.34 Branting uttryckte däri följande:
”Sveriges regering hade hoppats att en institution, som grundades för att bistå med att
förverkliga den internationella rätten, skulle ha föredragit en lösning på Ålandsfrågan som står i samklang med den princip om självbestämmanderätt som, ehuru icke erkänd som del av internationell rätt, har funnit en så vidsträckt tillämpning vid skapandet av det nya Europa.”
Det blir tydligt att principen ännu inte ansågs ha särskilt stor betydelse eftersom Sverige praktiskt tagit erkände att Nationernas förbund hade gjort rätt i att erkänna Åland som del av Finland. Den svenska befolkningens självbestämmanderätt var ett av Sveriges starkaste argument i frågan, men var vid den tiden inte tillräcklig för att hävda sin rätt till ett territorium. Efter 1945 skulle självbestämmanderätten dock få en mycket starkare ställning inom folkrätten och definitvt betraktas som en rättslig princip. Inte minst faktumet att principen förekommer i FN-stadgans första artikel talar för detta.
I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som antogs 1948, förekommer inga hänvisningar till självbestämmanderätten.35 Sovjetunionens
förslag om att inkludera självbestämmanderätten i deklarationen fick inte gehör.36
Nästa steg i självbestämmanderättens utveckling kom att bli avkolonialiseringen som pågick under 50- och 60-talet, i framför allt Afrika. Generalförsamlingen fattade 1960 den för självbestämmanderätten mycket betydelsefulla resolutionen 1514 (XV) (se nedan kap. 3.5.2). I resolutionen slogs fast att de kololniserade folken hade rätt till att bilda stater inom de gränser som dragits av kolonialmakterna, genom tillämpandet av principen om uti possidetis (beskrivs utförligare nedan i kap. 4.2). Detta utpekar Bring, Mahmoudi och Wrange som den stora skillnaden i synen på självbestämmanderätten innan andra världskriget jämfört med efterkrigstidens tolkning av principen.37 Innan hade det
varit folken som fick bestämma var staternas gränser skulle gå medan folken enligt resolution 1514 (XV) skulle behöva hålla sig till redan fastslagna gränser. En ytterligare viktig milstolpe för självbestämmanderätten var utan tvekan året 1966, när FN:s kommision för mänskliga rättigheter överlämnade två utkast till konventioner till generalförsamlingen. Resultatet blev Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) Internationella konventionen och om ekonomiska, sociala och kulturella
34 Decision of the Council of the League of Nations on the Åland Islands including Sweden’s protest, 1921.
35 Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna, 10 december 1948. 36 Musgrave s. 67.
23
rättigheter (ICESCR). Återigen hade Sovjetunionen varit påtrivande för att få med självbestämmanderätten i förhandlingarna om skapandet av konventionerna, som redan började under tidigt 50-tal. Initiativet stötte på motstånd från dåvarande kolonialmakter såsom Storbritannien, Frankrike och Belgien, men Sovjetunionens förslag vann stöd från många afrikanska, asiatiska och sydamerikanska länder.38 1970 antog generalförsamlingen resolution 2625,
som har blivit känd som ”Friendly relations”-deklarationen (se nedan 3.5.3). I såväl ICCPR och ICESCR som i ”Friendly relations”-deklarationen uttrycks att ’alla folk har rätt till självbestämmande’.
När Sovjetunionen löstes upp 1991 blev självbestämmanderätten återigen en aktuell fråga. Många av de olika folkslagen som levt inom centralstaten som styrdes utifrån Moskva gavs rätten att bilda egna stater. Till följd av detta blommade dock ett flertal konflikter upp i de nya staterna. Nagorno-Karabach är ett exempel på detta. Senare händelser såsom kriget i Georgien 2008 och Rysslands illegala annektering av Krim 2014 har också skett som en följd av Sovjetunionens upplösning och innefattar frågor om folkens rätt till självbestämmande.
Första gången en afrikansk stat bröt sig loss från en oberoende stat var när Eritrea utropade självständighet från Etiopien 1993. Detta skedde då inte i samband med avkolonialiseringen. Fenomenet upprepades 2011 genom att Sydsudan blev självständigt och bröt sig loss från Sudan, som i sin tur hade blivit självständigt till följd av avkolonialiseringen under 50-talet.
En av de viktigaste händelserna inom självbestämmanderätten under de senaste åren är utan tvekan Kosovos självständighet från Serbien 2008 (se nedan kap. 3.6.5). ICJ förklarade i ett rådgivande yttrande från 2010 att Kosovos självstighetsförklaring var förenlig med internationell rätt och ett flertal stater världen över har sedan dess erkänt Kosovo som stat, trots Serbiens motsättningar.39
3.1.1 Kopplingen mellan självbestämmanderätten och behandling
av minoriteter genom historien
Thomas D. Musgrave menar i sitt verk Self Determination and National Minorities att självbestämmanderätten redan har sitt ursprung på 1700- och 1800-talet. Totalitära härskares försök att assimilera minoritetsbefolkningar till majoriteten visade sig för det mesta vara misslyckande och snarare leda till uppror och separatiströrelser. Därför började integration i större utsträckning användas som
38 Musgrave s. 67.
39 Accordance with the International Law of the Unilateral Declaration of Independence in Respect of Kosovo, Advisory Opinion, ICJ Reports 2010, p. 403.
24
ansats i hanteringen av minoriteter.40 Patrick Thornberry hänvisar i sitt verk
International Law and the Rights of Minorities till ett fredsfördrag mellan Sverige och
Polen från så tidigt som 1660, enligt vilket Sverige förpliktade sig till att garantera religiösa rättigheter för invånarna i de städer som Sverige lyckats erövra från Polen.41
Musgrave menar även att det fanns en grundläggande skillnad mellan västeuropeiska länders och de yngre central- och östeuropeiska ländernas syn på självbestämmanderättens innebörd.42 Enligt de västeuropeiska länderna skulle
staters territoriella suveränitet inte påverkas av självbestämmanderätten. Den skulle snarare uppfylla syftet att garantera minoriteters rättigheter genom ökat självstyre och en representativ regering. Den central- och östeuropeiska synen på självbestämmanderätten har å andra sidan sitt ursprung i nationalismen. Enligt denna definieras en nation av att den utgörs av ett folk med samma etniska, språkliga och religiösa egenskaper. Självbestämmanderätten kunde enbart utövas av ett sådant folk med syftet att bilda en ny stat.
Denna distinktion av synen på självbestämmanderättens innebörd har blivit tydlig vid olika tillfällen under principens utveckling. Många av de västeuropeiska staterna mottsatte sig till en början inkluderandet av självbestämmanderätten i ICCPR och ICESCR, eftersom den skulle innebära rätten för kolonialiserade länder att grunda nya stater.43 De gick sedermera med på att ta med
självbestämmanderätten i konventionerna under förutsättningen att den skulle gälla för såväl folk i koloniala länder som för folk inom redan självständiga och suveräna stater.44
3.2 Självbestämmanderätt enligt traktaträtten
Självbestämmanderätten tas upp i FN-stadgans artiklar 1(2) och 76 samt i konventionerna ICCPR och ICESCR. Av FN-stadgans artikel 1(2) framgår att organisationens syfte är att främja vänliga relationer mellan nationer och att dessa ska baseras på respekt för folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt. Enligt artikel 76 ska självbestämmanderätten värnas inom ramen för FN:s internationella förvaltarskapssystem.
ICCPR:s och ICESCR:s portalparagafer är identiska och uttrycker följande:
”Alla folk har rätt till självbestämmande. Med stöd av denna rätt får de fritt bestämma sin politiska ställning och fritt fullfölja sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.”
40 Musgrave s. 10 ff. 41 Thornberry s. 25 42 Musgrave. s. 13. 43 Cassese s. 49 f. 44 Musgrave s. 68.
25
Genom att den förekommer i ICCPR och ICESCR, som togs fram av FN:s kommission för mänskliga rättigheter, kan självbestämmanderätten i större mån även betraktas som en mänsklig rättighet, trots att den inte finns med i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Badinterkommissionen, som tillsattes av EEG för att medla i konflikten efter Jugoslaviens upplösning på 90-talet och bestod av justitieråd från fem konstitutionsdomstolar i Europa, uttryckte även i ett av sina rådgivande yttranden att självbestämmanderätten ”is a matter of human rights”.45 Vad som är viktigt att nämna i detta sammanhang är att
självbestämmanderätten utgör en kollektiv mänsklig rättighet.46 James Crawford
poängterar i sitt verk The Rights of Peoples att principen i huvudsak har stått i fokus när diskussioner förts kring avkolonialiseringen, men att självbestämmanderätten i FN-stadgan samt i ICCPR och ICESCR uttrycks för alla folk.47
Självbestämmanderätten framgår även av Helsingforskonventionen.48
Konventionen, som idag är ett grundläggande dokument för OSSE, tecknades 1975 av ett flertal europeiska stater samt av USA och Kanada. Både Armenien och Azerbajdzjan är medlemmar av OSSE och därmed skyldiga till att följa Helsingforskonventionens bestämmelser. I konventionens artikel 1(a) bekräftas folkens rätt till självbestämmande, såsom den framgår av FN-stadgan.
När det handlar om mänskliga rättigheter och europeiska länder är det oundvikligt att inte nämna Europarådet och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR).49 Både Armenien och Azerbajdzjan är
medlemmar i Europarådet. EKMR ger dock inget uttryck för folkens rätt till självbestämmande.
3.3 Självbestämmanderättens innebörd - intern och
extern självbestämmanderätt
Det ter sig svårt att ge en exakt definition av sjävlbestämmanderätten. Kort formulerat kan den sägas innebära att ett folk har rätt till att bestämma över sin egen framtid.50 Ian Brownlie definierar den som folkens rätt till att själv välja en
form av politisk organisation och deras förhållande till andra grupper.51
Självbestämmanderätten har emellertid visats inneha två sidor med olika innebörd, den externa och den interna självbestämmanderätten. När det talas om extern självbestämmanderätt menas att ett folk har rätt till att välja huruvida de
45 Falk s. 52.
46 Crawford, Peoples s. 59. 47 Ibid. s. 58 f.
48 Conference on Security and Co-Operation in Europe, Final Act, Helsinki, 1975.
49 Europeiska konvention d. 4 nov. 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheter.
50 Ibid. s. 72. 51 Brownlie s. 580.
26
vill grunda en självständig stat, associera sig med andra grupper inom en federal stat, åtnjuta autonomi eller assimilera sig inom en icke-federal stat.52 Som konkret
exempel kan Katalonien nämnas. Där kämpar en stor del av det katalanska folket för att bli självständiga från Spanien och grunda en egen stat. Katalanerna vill i den situationen utöva sin externa självbestämmanderätt.
Den interna självbestämmanderätten innebär ett folks rättighet att bestämma över dess politiska, ekonomiska, sociala och kulturella utveckling. Här kan det samiska folket nämnas som exempel. I Sverige strävade de länge efter att samiskan skulle antas som nationellt minoritetsspråk. Till följd av samernas interna självbestämmanderätt antogs lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar och 2009 togs samiskan upp som ett av Sveriges nationella minoritetsspråk i språklagen (2009:600).
Kanadas högsta domstol har i ett mål rörande Quebecs strävan efter självständighet (se nedan 3.6.3) uttalat att extern självbestämmanderätt enbart blir aktuellt i extremfall och under ”noggrant definierade förutsättningar”.53 Enligt
domstolen kunde en stat genom att tillgodose ett folks interna självbestämmanderätt säkerställa att detta folk inte hade rätt till secession. Den externa självbestämmanderätten menade domstolen kunde i bästa fall bli aktuell i en situation likt den för koloniala folk som förtryckts och undanhållits möjligheterna att utöva sin interna självbestämmanderätt.
Av FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheters artikel 3 framgår att ursprungsfolken har rätt till självbestämmande. I artikel 4 preciseras dock att ”[u]rsprungsfolken, i deras utövande av rätten till självbestämmande, har rätt till autonomi eller till självstyre i frågor rörande deras interna och lokala angelägenheter […]”. Vidare framgår av artikel 5 att ursprungsfolken har ”rätt till att delta till fullo, om de så väljer, vid statens politiska, ekonomiska, sociala och ekonomiska liv.” Samtidigt som den interna självbestämmanderätten förklaras grundligt och fastslås i deklarationen framgår ingen rätt till secession, dvs. extern självbestämmanderätt för ursprungsfolken.
3.3.1 Jus cogens
Inom folkrätten existerar en rad bestämmelser och principer som enligt den juridiska doktrinen och uttalanden från domstolar anses vara fundamentala och tvingande.54 Dessa bestämmelser och principer är en del av sedvanerätten och
utgör vad som kallas för jus cogens. Det finns ett brett stöd inom den folkrättsliga
52 Bring, Mahmoudi & Wrange s. 74, se även Brownlie s. 580, resolution 1514 (XV) samt resolution 2526 (XXV).
53 Oppenheim s. 7, se även Supreme Court of Canada, Reference re Secession of Quebec [1998] 2 S.C.R. 217.
27
doktrinen för att principen om folkens rätt till självbestämmande bör anses utgöra jus cogens.55
3.4 Vem har egentligen självbestämmanderätt? - Om
folkbegreppet
Den grundläggande bestämmelsen i FN-stadgans artikel 1(2) lyder:
”Förenta nationernas ändamål äro att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser, grundade påaktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt […]”
För att självbestämmanderätt ska föreligga krävs alltså att det finns ett folk som utgör själva juridiska personen som kan åtnjuta rättigheten. När det kommer till att defniera vad som utgör ett folk uppkommer svårigheter och åsikterna går skilda vägar. Problematiken i att klargöra om en grupp människor utgör ett folk enligt FN-stadgans eller övriga internationella rättskällors betydelse utgör i sig ett problem i fastställandet av huruvida självbestämmanderätten kan bli aktuell i en viss situation. Bring, Mahmoudi och Wrange menar att begreppet kan definieras utifrån ett samhällsvetenskapligt eller utifrån ett politiskt-juridiskt perspektiv.56
Nedan framgår att begreppet ”folk” i olika sammanhang har likställts med antingen ”nation” eller med ”etnicitet”. Båda dessa likställanden har dock medfört dilemman och gränsdragningsproblem. Därutöver behöver redogöras för huruvida minoriteter och ursprungsfolk utgör egna folk.
3.4.1 Nation
I Sverige och folkrätten påstås den samhällsvetenskapliga defnitionen av folkbegreppet vara ”en grupp individer som skiljer sig åt från omkringboende befolkningsgrupper på ett för dem avgörande sätt. Det som skiljer kan vara språk, religion, kultur, social organisation, historia eller något annat.”57 Enligt Svensk
ordbok utgiven av Svenska Akademien har begreppet tre definitioner.58 Den första
står till till viss del i samklang med Bring, Mahmoudi och Wranges förklaring av den samhällsvetenskapliga definitionen. Denna lyder ”större mängd människor som har gemensam kultur och gemensamma (ekonomiska) intressen och som ofta utgör eller önskar utgöra en nation”. Att likställa ”folk” med ”nation” är
55 Oppenheim s. 8, se även Brownlie s. 511, jfr. med Thornberry s. 14 som menar att självbestämmanderätten ”possibly” utgör jus cogens.
56 Bring, Mahmoudi & Wrange s. 73. 57 Ibid.
58 Svenska Akademiens Ordböcker, Svensk ordbok (utg.) folk, ”https://svenska.se/so/?id=13638&pz=7”, lydelse 2019-10-20
28
dock problematiskt eftersom ”nation” även har likställts med ”stat” i olika sammanhang. I sitt verk The Law of the United Nations – A Critical Analysis of Its
Fundemental Functions, menar den österrikiske juristen och rättsfilosofen Hans
Kelsen dock att begreppet ”folk” som framgår av FN-stadgans artikel 1(2) skulle tolkas som att det var likställt med ”stat”.59 Detta kan tolkas som att Kelsen
menar att ett folk endast kan utgöras av den grupp av människor som levde inom gränserna för en stat som existerade vid antagandet av FN-stadgan. En befolkning utgör trots allt ett av kriterierna för en stats existens.60 Dock
förekommer inom de flesta stater i världen en mängd av olika grupper som urskiljer sig på de sätt som nämns i den samhällsvetenskapliga definitionen som nämns ovan.
Generalförsamlingen gav resolution 637A (VII) från 1952 namnet The right of
peoples and nations to self-determination och gjorde därmed en tydlig gränsdragning
mellan de två begreppen. Musgrave belyser särskilt att den subjektiva aspekten om självmedvetenhet är nödvändig för att en grupp människor ska utgöra en nation.61 Foklksbegreppets koppling till begreppen ”nation” eller ”stat” blir
därför svår att göra när en större grupp människor inom en stat inte kan identifiera sig med majoritetsbefolkningen och därmed inte heller med vad som utåt kan anses utgöra den statens ”nation”. Av denna anledning har det blivit aktuellt att försöka definiera folkbegreppet på andra sätt.
3.4.2 Etnicitet
I Nationalencyklopedin beskrivs begreppet ”folk” på följande sätt:
”Sin entydigaste innebörd har det när det avser en nation, t.ex. svenska folket, men det kan även avse en del av befolkningen inom nationen, t.ex. en etnisk eller religiöst särpräglad grupp […]”62
Återigen görs en koppling till nationsbegreppet, men samtidigt framhävs att även en övrig grupp inom nationens befolkning kan utgöra ett folk. Att folkbegreppet har givits en bredare dimension beror till viss del på att även begreppet ”nation” har varit svårt att definiera. FN:s generalsekretariat har i ett försök att skapa klarhet i tolkningen av FN-stadgan framfört att en nation kan innefatta ”kolonier, mandater, protektorat och quasi-stater samt stater” [Översättning av författaren] medan folk påstås vara ”grupper av människor som kan, men inte behöver inbegripa stater eller nationer” [Översättning av författaren].63 Som nämnts ovan 59 Kelsen s. 52.
60 Bring, Mahmoudi & Wrange s. 68, se även nedan kap. 4.3. 61 Musgrave s. 154.
62 Nationalencyklopedin (utg.) folk, ”https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/folk”, lydelse 2019-10-14.
63 Musgrave s. 155, se även Documents of the United Nations Conference on International Organiza-tion, Vol. 6, Commission 1, General Provisions, San Francisco, 1945 s. 300
29
(se kap. 3.4.1) vore det problematiskt att bortse från de stora skillnader som ofta finns mellan olika grupper inom en stats befolkning. Därför har folkbegreppet ofta försökts ställas i samband med etnicitet, snarare än med nationalitet. I exempelvis Nationernas förbunds juristkommittés rapport om Ålandfrågan från 1921 refereras i stor utsträckning till begreppet ”folk” inom kontexten för etniska grupper.64 Även generalförsamlingen har gjort denna koppling, till exempel i
frågor rörande Cypern, Kamerun, Palestina, Ruanda och Tibet.65 Den
internationella juristkommittén som sammanställdes 1972 för att utreda situationen i Östpakistan (nuvarande Bangladesh), använde sig också av begreppet ”folk” i samband med etnicitet.66
Att begreppet ”folk” skulle likställas med ”etnisk folkgrupp” skulle innebära att flera tusentals grupper av människor skulle vara berättigade till att åtnjuta självbestämmanderätt enligt folkrättens mening. Det kan argumenteras för att detta vore något positivt, eftersom det skulle kunna leda till mindre förtryck och förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna. Det finns dock även inom själva etnicitetsbegreppet gränsdragningsproblem. Framför allt om religion vägs in som en särskiljande egenskap. Musgrave menar att även för etnicitet gäller det subjektiva kriteriet om självmedvetenhet, vilket i sin tur medför ytterligare komplikationer i urskiljandet av olika etniska grupper.67 Han menar även att
självbestämmanderätten i sig skulle bli diskriminerande om den skulle ställas i samband med etniska gruppers rättigheter och att detta onekligen kan ha varit FN:s avsikt.68 Då självbestämmanderätten utgör en mänsklig rättighet får den
enligt FN-stadgans artikel 1(3) inte främjas genom diskriminerande metoder. Detta resonemang pekar på att folkbegreppet i FN-stadgans artikel 1(2) om självbestämmanderätt inte bör tolkas i ljuset av etniska grupper.
Antonio Cassese menar att självbestämmanderätten medför rättigheter och skyldigheter för organiserade enheter och därmed enbart bör kunna tas i anspråk av sådana enheter.69 Cassese går inte in på vad som bör anses utgöra ett folk eller
inte. Han menar dock att när det kommer till utövandet av extern självbestämmanderätt, behövs det en organiserad självständighetsrörelse eller något annat organ som representerar hela folket.70 Därutöver anser Cassese att
även ”rasgrupper” [Översättning av författaren] bör kunna hävda sin självbetstämmanderätt, återigen under förutsättningen att de representeras av en organisation.71
64 Ibid. s. 154. 65 Ibid. s. 155.
66 Ibid. s. 161, se även East Pakistan Staff Study, International Commission of Jurists, 1972, Review no. 8 s. 49. 67 Musgrave s. 165. 68 Ibid s. 167 och 179. 69 Cassese s. 146 70 Ibid. s. 147 71 Ibid.
30
3.4.3 Minoritetsfolk
Det har rådit oklarhet i frågan huruvida minoritetsfolk utgör folk och därmed kan åtnjuta samma rättigheter och det finns olika syn och teorier om huruvida det går att sätta ett likhetstecken mellan termerna. I ICCPR artikel 1 garanteras rätten till självbestämmande för alla folk. I konventionens artikel 27 slås dock fast att inom stater där etniska, religiösa och språkliga minoriteter lever, ska dessa ha rätt till att utöva sin egen kultur, religion och till att använda sitt eget språk. Någon rätt till självbestämmande uttrycks inte explicit för minoriteter, som häri alltså inte ställs lika med folk.72 James Crawford menar även att en betydande
skillnad mellan ”minoritet” och ”folk” är att en minoritet alltid måste ställas i relation till en majoritet, medan uppfattningen om vad som utgör ett folk är oberoende ifrån övriga folk som bor i samma område.73
Begreppet ”minoritetsfolk” har definierats på olika sätt genom historien. Vad som kan sägas vara ostridigt är att det finns ett subjektivt krav på självmedvetenhet och objektiva krav i form av språk och kultur. Musgrave hävdar att definitionen av ”minoritetsfolk” därför är i princip samma som för ”nation”.74
Därmed skulle diskussionen kring begreppet ”minoritet” hamna inom samma forum som begreppet ”nation” (se ovan kap. 3.4.1).
Vad som är speciellt för minoritetsfolk och som har framhävts i olika sammanhang är ”rätten till återgång” [Översättning av författaren.]. Denna innebär en slags mekanism som träder i kraft när en stat inte tillförsäkrar ett minoritsfolk dess grundläggande rättigheter och utövar förtryck mot minoriteten. I det fallet erhåller minoriteten status som folk och får därmed även rätt till självbestämmande.75 Många jurister hävdar även att det är just i detta fall som
extern självbestämmanderätt blir aktuellt, såsom i Kosovos fall (se nedan kap. 3.6.5.1). Rätten till återgång tas även upp i ”Friendly Relations”-deklarationen och behandlas i Kanadas högsta domstols fall rörande Quebec (se nedan kap. 3.6.3).
3.4.4 Ursprungsfolk
Ursprungsfolks rättigheter framgår av FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter, som antogs av generalförsamlingen 2007. Enligt deklarationens artikel 2 är ursprungsfolk jämställda med alla övriga folk. Någon detaljerad definition av eller kriterier för att utgöra ursprungsfolk återfinns inte i deklarationen. Dock framhålls ursprungsfolkens rätt till självbestämmande i deklarationens artiklar 3 och 4 (för ytterligare redogörelse om dessa artiklar, se kap. 3.3).
72 Se Thornberry s. 214-218. 73 Crawford, Peoples, s. 61. 74 Musgrave. s. 169.
31
3.5 Resolutioner från FN:s generalförsamling
Ett flertal resolutioner som behandlar självbestämmanderätten har antagits av generalförsamlingen genom åren. Vissa av dem har varit vägvisande för tolkningen av principens innebörd och har därmed haft stort inflytande på självbestammanderättens utformande, trots att generalförsamlingens resolutioner inte utgör bindande rätt.76 I detta kapitel kommer tre av de viktigaste
resolutionerna beskrivas för att lyfta fram deras betydelse för utvecklingen av självbestämmanderätten inom folkrätten.
3.5.1 Resolution 637A (VII)
Denna resolution antogs vid FN:s sjunde generalförsamling år 1952 och benämns ”The right of peoples and nations to self-determination”. Resolutionen var framför allt betydande för avkolonialiseringen som pågick under 50-talet och 60-talet.
I inledningen av resolutionen uttrycker generalförsamlingen att folkens och nationernas rätt till självbestämmande är en förutsättning för åtnjutandet av alla grundläggande mänskliga rättigheter.
Generalförsamlingen riktar sig i resolutionen till stater som vid tillfället för antagandet av resolutionen hade suveränitet eller förvaltarskap över territorier utan självstyre. I resolutionen rekommenderas att staterna ska värna om självbestämmanderätten som följer av FN-stadgan genom ”folkomröstningar eller andra demokratiska medel, helst under bevakning av FN”. Dessutom ska ursprungsfolk garanteras direkt deltagande i lagstiftande och verkställande myndigheter samt förberedas på komplett självbestämmande och självständighet. Resolutionen kan sägas ha viss betydelse eftersom många länder, framför allt i Afrika, blev självständiga inom kort tid efter antagandet av resolutionen. Som exempel kan Ghana (1956), Marocko (1957) och Nigeria (1960) nämnas, som förklarade sin självständighet från europeiska kollonialmakter.
3.5.2 Resolution 1514 (XV)
Resolution 1514 antogs vid den femtonde generalförsamlingen år 1960 och går under titeln ”Declaration on the granting of independence to colonial countries and peoples”. Precis som resolution 637A (VII) var denna resolution mycket betydelsefull under avkolonialiseringens tid.
I resolution 1514 (XV) framhävs att självbestämmanderätten innebär att
folken har rätt till att bestämma över sin politiska status och till att eftersträva sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling. Generalförsamlingen förklarar att alla repressiva åtgärder mot icke-självständiga folk ska upphöra och att omedelbara åtgärder ska vidtas för att överföra all makt till folken i territorier
32
utan självstyre och under förvaltarskap. Detta ska utföras i enlighet med folkens vilja och utan diskriminering av ras, religion eller hudfärg.
De icke-självständiga folken har enligt resolution 1514 (XV) tre olika möjligheter att bestämma över sin politiska status. För det första kan de bryta sig loss från en existerande stat och grunda en egen suverän och självständig stat. För det andra har de möjligheten att fritt associera sig med en befintlig självständig stat. Den tredje och sista möjligheten som framgår av resolutionen är integration med en befintlig självständig stat.
Till skillnad från resolution 637A (VII) betonas även den interna självbestämmanderätten i resolution 1514 (XV). Dessutom är generalförsamlingen tydligare med att överlämningen av all makt ska ske till de nämnda folken, inte enbart lagstiftande och verkställande makt. Att det explicit lyfts fram att repressiva åtgärder ska upphöra bör vara en följd av de svårigheter som följde implementeringen av resolution 637A (VII). Resolution 1514 (XV) kan även anses ha haft större betydelse eftersom den utgör en deklaration, en ”auktoritativ tolkning” enligt Brownlie, till skillnad från resolution 637A (VII), som endast utgör en rekommendation.77
3.5.3 Resolution 2526 (XXV)
Denna resolution, som går under namnet ”Declaration on Principles of International
Law concerning Friendly Relations and Co-operation among States in accordance with the Charter of the United Nations” och ofta förkortas till “Friendly
Relations”-deklarationen, antogs av generalförsamlingen år 1970, under dess 25:e församling. Av denna följer att utövandet av självbestämmanderätt inte får innebära en åtgärd som kränker den territoriella integriteten av en stat som håller sig till principerna om lika rättigheter och folkens självbestämmande. Det preciseras vidare att detta innebär att staten måste ha en regering som representerar hela befolkningen inom dess territorium, utan att det görs skillnad mellan ras, tro eller hudfärg.
”Friendly Relations”-deklarationen anses därför ställa upp ett slags krav för stater att garantera mänskliga rättigheter samt en viss grad av självbestämmanderätt till hela befolkningen, för att i sin tur kunna ha rätt till att hävda sin territoriella integritet.78
Därutöver utgör resolution 2526 (XXV) ett utvidgande av de tre möjligheter att utöva sin externa självbestämmanderätt som ges till folken i resolution 1514 (XV). I ”Friendly-Relations”-deklarationen slås nämligen fast att folken har rätt till att anta ”vilken som helst övrig politisk status som bestämts fritt av folket”. Någon konkret förklaring av vad som avses med ”övrig politisk status” ges inte av generalförsamlingen.
77 Brownlie s. 581. 78 Se t. ex Thornberry s. 19.
33
I resolutionen uttrycks även en uppmaning till medlemsstaterna att främja förverkligandet av självbestämmanderätten samt att stödja FN i organisationens arbete med att implementera principen.
3.6 Domstolspraxis
I följande delkapitel beskrivs fyra rättsfall som har haft betydande innebörd för principen om folkens rätt till självbestämmande. Tre av dem utgör rådgivande yttranden från Internationella domstolen i Haag (ICJ) och det fjärde härstammar från Kanadas högsta domstol, som 1998 gav ett rådgivande yttrande gällande Quebecs befolknings självbestämmanderätt och en eventuell secessions förenlighet med internationell rätt. Anledningen till att jag har valt just dessa fyra rättsfall är att de enligt min mening är relevanta för konflikten om Nagorno-Karabach och även betydelsefulla för utformandet av självbestämmanderätten som rättslig princip. Då fallen till viss grad belyser andra folkrättsliga frågor än självbestämmanderätt, kommer jag i beskrivandet av domstolens yttranden och slutsatser främst att fokusera på dess uttalanden om just självbestämmanderätten. Fallen behandlar i stor utsträckning även principen om territoriell integritet och självbestämmanderätttens förhållande till denna princip. Delkapitlet kunde därför även ha placerats under ett annat av uppsatsens kapitel, men eftersom de framför allt har varit betydelsefulla för utvecklingen av principen om folkens rätt till självbestämmande anser jag att dess placering under det nuvarande kapitlet vara mest lämplig.
3.6.1 Om Internationella domstolen
Internationella domstolen (ICJ) är ett av FN:s sex huvudorgan och de 193 medlemsländerna är därmed bundna till ICJ:s stadga. Domstolen spelar en viktig roll inom folkrättens utveckling, trots att dess avgöranden inte blir bindande för någon annan än de berörda parterna i det aktuella fallet, vilket följer av artikel 59 i domstolens stadga. ICJ har befogenhet att utfärda domstolsavgöranden och rådgivande yttranden. Domstolen har sedan grundandet 1945 avgjort ett flertal uppmärksammade mål och är enligt allmän uppfattning primus inter pares bland de olika internationella domstolarna som finns i världen.79
Bland de yttranden från ICJ som åtnjutit stor uppmärksamhet i media världen över finns flera som har berört frågan om folkens självbestämmanderätt. De tre fallen som beskrivs nedan har varit särskilt betydelsefulla och bidragande till principens utveckling.
34
3.6.2 Internationella domstolens rådgivande yttrande om
Väst-sahara, 1975
803.6.2.1 Bakgrund81
Västsahara ligger som namnet avslöjar i Saharaöknens västra del och gränsar i norr till Marocko. Området utgjorde fram till 1975 spanskt territorium och invaderades därefter av Marocko. Västsaharierna hade redan 1973 inlett väpnade strider mot den spanska kolonialmakten. År 1976, ett år efter att Marocko invaderat området, utropade västsaharierna självständighet, men den marockanska ockupationen består än idag.
3.6.2.2 Domstolens yttrande
Domstolen hade erhållit två frågor från generalförsamlingen. Dessa löd enligt följande:
1. Var Västsahara vid tidpunkten för Spaniens kollonialisering av området att anses som ”terra nullius”? [Översättning av författaren.]
2. Om första frågan besvaras nekande, vilka rättsliga kopplingar hade territoriet då till Konungariket Marocko och till den Mauritaniska Entiteten? [Översättning av
författaren.]
Som i de flesta yttranden från ICJ gjorde domstolen inledningsvis en avvägning för att komma fram till huruvida den över huvud taget hade jurisdiktion i frågan och huruvida den ansåg det lämpligt att ta upp frågorna och lämna ett rådgivande yttrande. Domstolen kan nämligen av olika skäl bestämma sig för att inte yttra sig i en fråga, trots att den i det enskilda fallet faktiskt har kompetens att yttra sig. Detta framgår av artikel 65 i domstolens stadga (se p. 23 i det rådgivande yttrandet). Spanien invände bland annat att domstolens behandlande av frågorna inte skulle ha någon praktisk betydelse för omständigheterna, eftersom FN i resolution 1514 (XV) hade klargjort hur avkolonialiseringen av Västsahara skulle ske, nämligen genom en folkomröstning som utförts i Spaniens regi under bevakning av FN (p. 48). Algeriet, Marocko och Mauretanien hävdade dock att domstolens yttrande var nödvändigt, eftersom det i resolution 1514 (XV) hade givits en rad olika lösningar på processen för avkolonialiseringen. Domstolen skulle enligt deras mening genom sitt yttrande ge råd om hur denna resolution, och enligt Mauretanien även ”Friendly relations”-deklarationen, bör tolkas (p. 49–51).
Domstolen betonade att de frågor som inkommit från generalförsamlingen inte hade direkt med avkolonialisering att göra, men att ett förtydligande i frågan var nödvändig eftersom just avkolonialiseringen använts som invändning mot domstolens eventuella val att svara på de inkomna frågorna (p. 52).
80 Western Sahara, Advisory Opinion, ICJ Reports 1975, s. 12. 81 Se Cassese s. 214–217.
