Supreme Court of Canada, Reference re Secession of Quebec [1998] 2 S.C.R 217

3.6.3.1 Bakgrund83

Quebec är Kanadas näst största provins till såväl yta som befolkningsmängd och till skillnad från övriga kanadensiska provinser är franska det enda officiella språket i Quebec. Detta beror på att området tidigare var en fransk koloni. Sedan 1763 har Quebec tillhört Kanada och under 1900-talet gjordes flera försök till session genom att det regionala styret höll folkomröstningar om huruvida folket ansåg om Quebec skulle bryta sig loss från Kanada. Som en reaktion på den senaste folkomröstningen 1995 efterfrågade den kanadensiska regeringen ett yttrande från Kanadas högsta domstol.

3.6.3.2 Domstolens yttrande

Tre frågor hade inkommit till domstolen:

1. Kan Quebecs styre utfärda ensidig secession i enlighet med Kanadas konstitution?

[Översättning av författaren.]

2. Följer en sådan behörighet för Quebecs styre av internationell rätt och följer i så fall denna behörighet av principen om folkens rätt till självbestämmande?

[Översättning av författaren.]

82 Cassese s. 189 83 Se ibid. s. 248–251.

37

3. Vilken skulle ha företräde vid en eventuell konflikt mellan kanadensisk konstitutionell rätt och internationell rätt i denna fråga? [Översättning av

författaren.]

Den första frågan berör kanadensisk konstitutionell rätt och har därför ingen direkt relevans till ämnet för denna uppsats, men det kan vara intressant att ändå beakta den kanadensiska högstainstansen syn på secessionsrätt och självbestämmanderätt. Här menar domstolen att en provins inte kan utfärda secession utan att ha förhandlat med övriga medlemmar av federationen, det vill säga de övriga provinserna (p. 92). Den kanadensiska konstitutionen bygger på fyra grundprinciper. Federalism, demokrati, konstitutionalism och rättsstatlighet (p. 49). Enligt domstolen skulle ett beslut om secession från en provins strida mot principerna om federalism, konstitutionalism och rättsstatlighet. Även principen om demokrati anser domstollen skulle åsidosättas om beslutet enbart grundar sig i resultatet av en folkomröstning som hållits i en provins.

Vid besvarandet av den andra frågan inledde domstolen med att uttryckligen betona att uttalandet i detta sammanhang endast skedde inom ramen för ett rådgivande yttrande (p. 109). Sedan redogjorde domstolen för skillnaden mellan intern och extern självbestämmanderätt. Domstolen menade att den interna självbestämmanderätten innebär att ”ett folk har rätt till att eftersträva sin politiska, ekonomiska, sociala och kulturella utveckling inom ramen av en existerande stat” (p. 126). Vid beskrivandet av den externa självbestämmanderätten hänvisade domstolen till definitionen i ”Friendly relations”-deklarationen (se ovan kap. 3.5.3) och hävdade att rätten till externt självbestämmande endast blir aktuell i extremfall.

Vidare gjorde domstolen gällande att det rörande folkens rätt till självbestämmande i enskilda fall behövs avgöras om den aktuella befolkningen utgör ett ”folk” i självbestämmanderättens bemärkelse. I detta fall menade domstolen att ett sådant avgörande dock inte var nödvändigt eftersom frågan enbart rörde rätten till ensidig secession. Domstolen menade att det inom internationell rätt varken fanns något explicit förbud eller någon explicit rätt till secession (p. 112). En sådan rätt blev enbart aktuell i fall där ett folk befann sig under styret av en kolonialmakt, där ett folk utsattes för underkastelse, dominans och exploatering, eller där ett folk nekades utförandet av sin självbestämmanderätt inom staten som folket tillhörde. Vidare uttryckte domstolen följande påstående:

”A state whose government represents the whole of the people or peoples resident within its territory, on a basis of equality and without discrimination, and respects the principles of self-determination in its internal arrangments, is entitled to maintain its territorial integrity under international law […]”

Domstolen sade med andra ord att det föreligger ett antal kriterier som en stat måste uppfylla för att kunna hävda sin territoriella integritet och menade även att

38

Kanada uppfyllde dessa kriterier. I övrigt uttryckte domstolen att det ”i stort sett” är upp till de existerande staterna att enligt sitt inhemska rättssystem reglera möjligheten till skapandet av en ny stat (p. 112). Detta berodde enligt domstolen på principen om territoriell integritet stora vikt inom internationell rätt.

3.6.3.3 Domstolens slutsats

Ensidig secession hävdade domstollen skulle strida mot kanadensisk konstitutionell rätt. Inte heller skulle ensidig secession vara förenlig med internationell rätt eftersom Quebecs befolkning inte kunde anses befinna sig i något av de ovan nämnda situationerna som skulle legitimera en rätt till externt självbestammande i form av secession (p. 136-138).

Domstolen ansåg emellertid att en de facto secession, som för visso skulle stå i strid med kanadensisk konstitutionell rätt, hade kunnat genomföras framgångsrikt genom att den nya staten erkänndes av världssamfundet (p. 155). Erkännande hade dock inte givit något retroaktivt berättigande till den utförda secessionen, varken under kanadensisk konstitutionell eller internationell rätt.

3.6.3.4 Inverkan på självbestämmanderätten

Till skillnad från övriga fall som beskrivs i denna uppsats utgör Quebecfallet inte ett rådgivande yttrande från ICJ, utan härstammar från en nationell domstol. Det kan därför argumenteras för att dess innebörd inte har lika stark inverkan på folkrätten som exempelvis det rådgivande yttrandet om Kosovo. Inom den folkrättsliga doktrinen hänvisas dock ofta till fallet, särskilt när det gäller beskrivandet av intern och extern självbestämmanderätt, secession och förhållandet mellan självbestämmanderätt och territoriell integritet.84 Redan i

”Friendly relations”-deklarationen från 1970 menade generalförsamlingen att en stat som håller sig till principerna om lika rättigheter och folkens självbestämmande har rätt till att hävda sin territoriella integritet och att denna då inte kan påverkas av något folks utövande av självbestämmanderätt. Kanadas högsta domstol instämde i detta och förtydligade dessutom under vilka konkreta förutsättningar ett folk har rätt till att utöva sin externa självbestämmanderätt och bryta sig loss från ursprungsstaten. I Quebecfallet går det tydligt att utläsa att rätten till secession genom utövande av självbestämmanderätt är ytterst begränsad. Endast i extremfall kan secession komma att bli aktuellt.

84 Se t.ex Bring, Mahmoudi & Wrange s. 74, Cassese s. 248-254, Crawford, States s. 389, Musgrave s. 103 och Waterbury s. 120.

39

3.6.4 Internationella domstolens rådgivande yttrande om

konstruerandet av en mur på de palestinska ockuperade

områdena, 2004

3.6.4.1 Bakgrund

Israel och Palestina har befunnit sig i konflikt med varandra ända sedan staten Israel utropades 1948. Konflikten har såväl en politisk som en religiös dimension, med det israeliska judiska folket på ena sidan och det palestinska muslimska folket på den andra. Konflikten har varit en av de absolut mest uppmärksammade internationella konflikterna i modern tid.86 Efter att Israel och de arabiska staterna

i regionen inte kunde enas om en uppdelning mellan territoriet som idag utgör Israel och Palestina, bröt krig ut 1949.87 Efter detta ockuperades Västbanken av

Jordanien. Den gräns som drogs mellan det ockuperade området och israeliskt territorium fick namnet ”gröna linjen” [Översättning av författaren]. 1967 ägde det så kallade sexdagarskriget rum, vilket hade till följd att Israel bland annat invaderade Västbanken och östra Jerusalem (se p. 73 i ICJ:s yttrande). Sedan dess har det gjorts ett antal medlingsförsök med syfte att försöka skapa fred i området. Dessa försök har dock till största del varit misslyckade och konflikten består än idag.

2002 beslöt Israel att en mur skulle byggas längs med den gröna linjen. Israel själva valde att inte att använda termen mur utan menade att de skulle bygga ett stängsel (p. 80). Enligt en rapport från FN:s generalsekretariat byggdes muren dock inte som avsetts längs med den gröna linjen, utan inne på det ockuperade området i Västbanken. Detta innebar att 17 % av det ockuperade territoriet befann sig mellan den gröna linjen och den nya gränsen, som bildats genom byggandet av muren. Enligt rapporten bodde drygt 400.000 Palestinier samt 320.000 Israeler i området mellan den gröna linjen och muren (p. 80).

Israels militär förklarade det ockuperade området som bildats mellan den gröna linjen och muren som ”Closed Area”. In- och utresa ur denna zon beviljades enbart genom särskilda tillstånd. Isreaeliska medborgare var dock undantagna från denna bestämelse och behövde inte söka tillstånd. Dessutom gick det enbart att resa in och ut genom så kallade ”access gates”, som enbart öppnade vid få tidpunkter under dagen (p. 85). Trots att det enligt uppgifter utfärdades många tillstånd tilll den palestninska befolkningen var de hårt träffade av den dåliga tillgängligheten vid in- och utpasseringsstationerna.

3.6.4.2 Domstolens yttrande

Den fråga som hade inkommit till domstolen löd, något förenklat som följande:

85 Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory, Advisory Opinion, ICJ Reports 2004, s. 136.

86 Se även Cassese s. 230 87 Ibid. s. 234

40

Vilka är de juridiska konsekvenserna som följer av Israels byggande av muren på det ockuperade palestinska området, såsom beskrivits i generalsekreterarens rapport?

[Översättning av författaren.]

Frågan var väldigt allmänt ställd och därför blev även de för fallet aktuella principer och bestämmelser många. Bland annat betraktade domstolen våldsförbudet i FN-stadgans artikel 2(4) och ”Friendly relations”-deklarationen när det kom till frågan om territoriella förvärv. Dessutom tog domstolen bestämmelser i ICCPR och ICESCR i beaktan, i synnerhet portalparagraferna som uttrycker folkens rätt till självbestämmande, när det diskuterades huruvida mänskliga rättigheter skulle gälla i militära konflikter och om Israel hade brutit mot dessa. Fjärde Genèvekonventionen togs upp för att avgöra om Israel hade brutit mot internationell humanitär rätt.

Domstolen betonade att självbestämmanderätten utgjorde en mänsklig rättighet som följer av FN-stadgan, av ICCPR och ICESCR och som har bekräftats av generalförsamlingen i ”Friendly relations”-deklarationen (p. 88). Israel menade dock att mänskliga rättigheter enbart gäller för medborgare gentemot sina regeringar under tider av fred. Under krig och ockupation skulle enligt Israel enbart den internationella humanitära rätten gälla (p. 102). Detta resonemang avslogs dock av domstolen, som hävdade att mänskliga rättigheter mycket väl gällde under krig och ockupation (p. 105 och 112). Domstolen hänvisade härvid till ett av sina rådgivande yttrande från 1996.88 Att Palestinierna

utgör ett folk menade domstolen var att anse som ostridigt, eftersom detta faktum till och med hade erkänts av Israel och bekräftats i Osloavtalet från 1993 mellan Israel och den palestinska befrielserörelsen, PLO.89 Desutom hade

generalförsamlingen slagit fast detta i ett flertal resolutioner (p. 118).90

3.6.4.3 Domstolens slutsats

Domstolen ansåg att byggandet av muren stred mot internationell rätt i flera hänseenden. De facto annekteringen av Västbanken i sig menade domstolen stred mot FN-stadgans förbud mot våldsanvändning, samt kränkte Palestinas territoriella integritet och Palestiniernas rätt till självbestämmande (p. 115). Att Israel bröt mot respekten för självbestämmanderätten berodde enligt domstolen på att byggandet av muren kunde bidra till att det palestinska folket tvingades lämna vissa delar av det ockuperade territoriet (p. 122). Detta brott var enligt domstolen även ett brott mot en erga omnes-skyldighet. Erga omnes innebär en skyldighet som i sin natur är så viktig att den bör ligga i alla staters intresse och gäller för alla (p. 155).91

88 Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons, Advisory Opinion, ICJ Reports 1996, p. 226. 89 Se Israel-Palestine Liberation Organization Agreement : 1993.

90 Se t.ex Question on Palestine, UN Doc. A/RES/3236(XXIX), 1974 och The right of the Palestinian people to self-determination, UN Doc. A/RES/73/158, 2018.

41

3.6.4.4 Inverkan på självbestämmanderätten

Det centrala i betydelsen av ICJ:s rådgivande yttrande för folkens rätt till självbestämmande som juridisk princip torde vara att det belyser en konkret situation i vilken självbestämmanderätten i egenskap av mänsklig rättighet kränks. Det var i detta fall inte fråga om att Israel i ett konkret fall hade vägrat Palestinierna att utöva sin rätt till självbestämmande, men genom byggandet av muren och behandlandet av det palestinska folket som bodde mellan muren och den gröna linjen inskränktes folkets förutsätttningar till att utöva sin själbestämmanderätt. Det palestinska folket som bodde i områden mellan den gröna linjen och muren separerades från Västbankens palestinska befolkning och hade endast begränsade möjligheter att resa in och ut ur området. ICJ:s yttrande har därmed påverkat rättsläget på det sättet att självbestämmanderätten inte enbart ska respekteras genom att exempelvis tillåta att det vid ett specifikt tillfälle hålls folkomröstningar, såsom det kan uttolkas ur resolution 1514 (XV). Folkens rätt till självbestämmande ska ständigt föreligga och det får därför inte göras inskränkningar i folkens förutsättningar till att utöva denna.

3.6.5 Internationella domstolens rådgivande yttrande om Kosovos