Kosta Boda hytta, 2008-05-07
Christer Augustsson är arbetsledare för alla verksamma i glasbrukshyttan i Kosta. Arbetsledare, som i hyttspråk heter hyttmästare har han varit sedan två år tillbaka. Christer har varit verksam inom glasblåsning sedan början av 1970- talet och arbetat på flera platser, båda runt om i landet men också internationellt. Kärleken till Kosta lyser igenom, då han själv är från trakten och brinner för sitt yrke.
Christer anser att förvärvet, då NWG kom in var en direkt räddningsplanka. Företaget som helhet var tre månader från att nå botten och produktionen hade behövt läggas ner. Efter förvärvet påbörjades arbetet direkt med att bygga upp struktur inom företaget. Ett upplevelsetänk påbörjades, vilket i sig menar Christer inte betytt mycket för glaset där det står just nu, men mycket kommer att ske. Christer berättar att glaset såg sina glansdagar i mitten på 1980- talet, då glaset verkligen stod i centrum för regionen, och en medvetenhet fanns hos människor som direkt vallfärdade till regionen för att uppleva glaset. Faktorerna som skapade detta menar Christer var främst priset, då det var lätt att fynda andrahandssorterade konstpjäser för ett kraftigt nedsänkt pris, men också utbudet då det ofta påträffades stora kristallserviser som såldes, vilket gjorde utbudet bättre överlag i den forna butiken.
Att skapa upplevelser kring glaset skapades spontant genom att mästarna i hyttan på 1960- talet öppnade upp för allmänheten som fick komma in och titta på glasblåsningen. I mitten på 1980-talet hölls den första hyttsillen i hyttan, som senare och nu mera är ett eget företag som drivs av hotellverksamheten i Björkängen strax utanför Kosta handelsplats. Hyttsill knoppade av sig och spreds sig till hyttor som Orrefors, Bergdala och har genom året blivit en stor succé i många hyttor i glasriket.
I dagens läge, efter många år av nya chefer som kommit och gått, vill Christer se en förändring. Att glaset ska återfå sin forna glans och återigen hamna i centrum är en dröm. En viktig aspekt ser Christer är att visa det kulturarv som företaget besitter, då han till alla nya chefer som kommit under åren alltid bett dem titta upp på skylten Kosta Boda 1742, och ombett att skapa sig en uppfattning om vad det är för kulturskatt de sitter på. Genom att stärka kulturarvet skapas också upplevelser som kan tematiseras menar Christer.
Att Kosta nu står inför en omvandling, där platsen kommer förvandlar till en konkurrenskraftig destination anser Christer kommer att betyda stora påfrestningar för produktionen, om inte en förändring sker. Att skapa upplevelser i hyttan och visa hur produktionen går till, anser Christer fortfarande ska göras på traditionellt sätt och inte på liknande ”plastiga” sätt som görs i t.ex. studioglashyttor runt om i landet. Han lägger stor vikt i att komma nära glaset och mästaren som förädlar råvaran, då stor del av upplevelsen sitter i att känna lukten, värmen och den fingerfärdighet som glasblåsarna besitter. Att sitta på en läktare och se det på håll menar Christer inte ger någonting. Däremot går det inte, med ökad folkströmning som väntar, att visa detta i Kosta Bodas hytta utan att produktionen blir lidande. Därför borde den förläggas åt en extern organisation där möjligheterna för visning är bättre. Idag arbetar glasblåsarna fram till klockan 15.00 vilket innebär att visningar därefter kan anses omöjligt. Likaså finns det fortfarande inte möjlighet att visa förädlandet av glas på söndagar, då produktionen går på fullt tryck och av arbetsmiljöskäl då ej bör visas. Likaså är visning under sommaruppehållet ett problem då glasblåsarna är på semester. Då är istället glasskolan öppen, där eleverna på skolan visar delar av produktionen och också tillhandahåller upplevelsen att blåsa eget glas, som Christer påpekar borde ges i större proportion.
Vi menar att skapa en samlad upplevelsestrategi för att positionera glaset i Kosta, där Christer anser att det bör te sig logiskt att skapa en central utgångspunkt runt hyttan, då byggnaden och arbetet som görs där inuti är ett kulturarv och borde behandlas därefter. Christer inser dock att detta har med åldern att göra, då Outleten för de yngre åldrarna givetvis kommer ses som det centrala för Kosta. Han påpekar ett missnöje att hyttan hamnat lite i skymundan för de stora, röda lådorna som byggts runt om. I de bästa av världar menar Christer, hade hyttan fått en öppning mot vägen där den största andelen människor samlas. Just nu befinner sig entrén till hyttan som på en innergård, som besökarna från Outleten behöver ta sig runt hela byggnaden för att finna. Likaså poängterar Christer den ”krassa” skyltningen, vilket i vissa fall är vilseledande speciellt för de äldre generationerna som inte ser skyltarna. Många gånger har Christer fått höra detta, av äldre som varit i Kosta tidigare, men som nu i och med förändringarna inte hittar lika lätt till hyttan.
Christer ser en tendens till att det kan bli svårt att få de yngre generationerna att verkligen få uppleva glaset vid ett besök av Outleten, då dessa förmodligen spenderar hela dagen sökandes igenom olika affärer i hopp om att fynda billiga jeans. En idé han anser passande är att sätta upp projektorer i varuhuset, där man i realtid alternativt med en trevlig förinspelad videosekvens visar produktionen i hyttan, vilket kan skapa ett intresse för att ta sig vidare upp till hyttan. Christer påpekar att man måste finna möjligheter att göra glaset roligare för de yngre generationerna. Han ser det som en rejäl chans att frambringa nytt liv i glaset och verkligen sätta det i centrum igen genom de folkströmningar som förhoppnings väntar. En viktig aspekt han lyfter fram är möjligheten att man som privatperson själv ska få möjlighet att få leka med råvaran, samtidigt som han påpekar vikten i att exponera mer delar av förädlingen än det som visas idag. Exempel är slipning av glas som är en stor del i produktionen samt ger möjligheten att se mer än bara produktionen av bruksglas, utan även större konsthantverk som sätter större avtryck hos människor.
Diskussionen om att göra glas roligare förtydligar Christer genom att inflika att fokus inte bör läggas på just det ”roliga” med det, utan istället att försöka skapa en djupare förståelse hos folk om vad som ligger bakom de olika konstpjäserna i regionen. Han menar att det som gör Kosta Bodas glasbruk känt är just deras formgivare, som han anser har en mycket låg profil i regionen. Utanför Kosta är de mycket kända för sitt artisteri, och främst utomlands där de medverkar i exempelvis tv, Att skapa en större attraktionskraft till platsen genom att exponera formgivarna mer, vore i sig ett lyft för både platsen som turistdestination, men också för
försäljningen tror Christer. Christer påpekar även att det är tunt med utställningar, för tillfället pågår en utställning för Åsa Jungnelius och Ludwig Löfgren som ska visa sina nyheter och moderna design, i utställningshallen under sommaren från april till augusti. Det skulle finnas ständigt pågående utställningar med formgivarna, där de också var på plats någon gång under veckan.
Genom samtalsämnet om utställningar visar Christer sitt missnöje mot att det inte finns ett riktigt museum knutet till platsen, då detta kulturarv från 1742 har mycket att visa. När finansiärer gick in för att anlägga ett museum valde de att förlägga det i Växjö, en stad som befinner sig utanför glasriket, menar Christer. Att flytta delar hit är en idé, tillsammans med att föra en diskussion med alla samlare som har enorma skatter förvärvat från platsen. Det finns väldigt mycket menar Christer att göras inom detta som inte görs, de resurser som finns borde utnyttjas mer. Vid frågan om vad mer som skulle kunna göras för att positionera glaset, frambringas idéer om att få platsen att andas mer glas. För tillfället finns det bara en staty i området runt hyttan, en blå glasvägg utformad av Kjell Engman, denna är dock gömd bakom en lekbod. De enda insatser för att framhäva glaset i samhället är under julen, då brukets skorsten och vissa intilliggande träd lyses upp i ett kristallsken. Christer menar att produktionskostnaderna ej är så stora, då kunskapen finns inom företaget, borde platsen andas mer glas som ett genomgående tema. Att mer glas exponeras helt enkelt. En stöldrisk menar han inte skulle vara troligt, då föremål hade producerats i det avseendet att de inte gick att användas eller flyttas för personligt bruk, samtidigt som det finns många olika glas sorter att använda för att göra det stryktåligt.
Slutligen avslutar Christer med att addera tankarna om att producera en stor informationsplats, där man tydligt kan se vart man är och hur man tar sig runt till de olika platserna. Då det nu händer mycket inom handelsplatsen och det finns mycket information för gästerna att ta till sig. Allt detta, och mycket mer, lägger grunden för en samlad upplevelsestrategi som sätter glaset i centrum menar Christer.