En av de stora fördelarna med intervjun (i jämförelse med bl.a. enkät) är att vi kan fortsätta att fråga tills vi åtminstone tror att vi fått ett uttömmande svar och att respondenten sagt allt den ville och kunde säga. Vi behöver förhoppningsvis inte i efterhand gissa oss till vad respondenten antagligen eller egentligen ville föra fram. Det är viktigt att utnyttja denna möjlighet och inte vara så upptagen av att ställa nya frågor att man inte lyssnar och verkligen funderar över vad den intervjuade försöker säga. Man kan säga att det verkligen handlar om en genuin nyfikenhet på och vilja att förstå hur en annan människa konstruerar sin bild av de sammanhang hon ingår i och de upplevelser hon säger sig ha i samband med dessa. Man skulle också kunna uttrycka det som att det inte handlar om att hitta en absolut sanning, istället rör det sig om att rekonstruera den andres konstruktioner.
För att göra frågornas och min egen styreffekt på svaren så liten som möj- ligt formulerade jag därför breda, allmänna och öppna frågor med stort ut- rymme för respondenterna att själva välja vad som skulle fokuseras på, det som de upplevde vara det mest angelägna. Tanken var att möjliggöra för respondenterna att tolka frågorna gentemot sin egen situation, undvika att låsa dem till mina egna tankebanor, vilket skulle bli följden om frågorna var mer slutna och precisa. Därför blev även intervjuförfarandet inriktat mot att
54
Se bl.a. Rosengren, A. (1991). Två barn och eget hus. Om kvinnors och mäns världar i småsamhället. Stockholm: Carlsson Bokförlag, s. 36-38.
ge vida ramar och möjlighet för de intervjuade att associera till för dem ak- tuella förhållanden.
Att frågor som ställs givetvis betraktas som centrala av intervjukonstruktö- ren innebär följaktligen att man förutsätter att dessa frågor även är centrala för de intervjuade. Hur kan vi veta att de frågor som de intervjuade svarar på är viktiga och relevanta även för dem? Svarar de kanhända endast av andra skäl? Bearbetning av mer hårt strukturerade intervjufrågor kan ge höga svarsfrekvenser och goda möjligheter att klassificera svaren. Följden blir att de problem som fokuseras i frågorna kommer att framstå som de intervjuades problem när svaren sedan tolkas.55 För att ta ett konkret exem- pel; frågar jag om ”flow” i mina intervjuer (eller för den delen också enkä- ter) därför att jag undersöker upplevelsekvaliteter i samband med utövande av äventyrssporter, blir med all säkerhet följden att svaren kommer att framstå som en allmän mening bland flera deltagare att det mesta handlar om flow och åsikter om flow. Jag har undvikit denna typ av hårt strukture- rade frågor. Däremot i de fall då de intervjuade explicit nämnt ordet flow eller flowliknande metaforer kan dessa svar ses mer som självvalda och ”spontana”.
Som ett led i att de intervjuade själva i största möjliga utsträckning skulle få styra innehållet och föra fram synpunkter som de själva uppfattade som de viktigaste, lät jag även de svarande i efterhand beredas tillfälle att läsa ige- nom och göra justeringar samt kompletteringar i de av mig utskrivna inter- vjuerna. På så sätt fick respondenterna verkligen möjligheten att granska innehållet och eventuellt föra det närmare den uppfattning eller framställ- ning som i deras tycke var den önskvärda eller mest lämpliga. Genom ett sådant förfarande ges utrymme att förhoppningsvis komma bortom själva intervjusituationens påverkan men även ge möjlighet till att förtydliga och korrigera. De flesta intervjuutskrifter skickades tillbaka till mig. De få som saknades kom tyvärr inte åter trots nya utskick och påminnelser. Kanske var personerna bortresta över en längre tid, vilket inte är ovanligt för denna grupp, eller så tyckte man kanske att inget ytterligare fanns att tillägga och negligerade i och med det återsändandet. Intressant nog gjordes mycket få ändringar eller tillägg. I de fall när så inträffade rörde det sig uteslutande om sakförhållanden (exempelvis tid och geografiska fakta) vilka missupp- fattats eller delgivits felaktigt. Däremot förekom inga ”justeringar” av ty- pen; förhållningssätt, åsikter, värderingar eller upplevelseskildringar. Man
55
Se Arfwedson & Lundman (1984) och Arfwedson, G. (1997). ”Om att tolka intervju- er”. I: Didactica Minima, årg. 11, nr. 40, s. 41-53.
skulle kunna uttrycka det som att en sådan ”godkänd” transkription känns mer pålitlig än enbart en intervjuutskrift.
Bearbetningarna av intervjumaterialet bygger därmed på uttalanden där in- tervjupersonerna själva valt vad de vill framhålla. En konsekvens som dock följer med detta är att man i viss mening får ojämförbara svar. I en traditio- nell intervjubearbetning sker ofta en frekvensräkning av olika svar på givna intervjufrågor. En sådan genomgång är inte meningsfull i detta samman- hang. Istället tolkas en viss svarsutsaga utifrån det sammanhang som den ingår i. Detta blir den grundläggande ansatsen för tolkning och klassifice- ring av de olika intervjusvaren. Det är intervjuaren och inte respondenten som står för tolkningen av det meningsbärande sammanhanget bakom ett specifikt utlåtande.
Intervjun består som bekant av tal och när människor svarar på frågor antas talet följaktligen uttrycka deras tankar om en företeelse eller händelse. Detta låter självklart och enkelt till en början, men visar sig så småningom vara mer komplicerat än så, vilket föranleder mig att fundera ytterligare ”ett varv” på detta med tanke och språk. Som jag påpekade tidigare menar Ro- ger Säljö att tänkande och språklig kommunikation inte kan jämställas med varandra, de är inte identiska. Vad en intervjuad person tänker behöver inte vara det samma som vad denne säger. Även pedagogen Gerhard Arfwedson ansluter sig till denna tes och anser att språket aldrig kan prestera någon exakt återgivning av ett tankeinnehåll. Språkliga uttalanden betraktas såsom förenklingar och till följd därav förvanskningar av de tankar, känslor och föreställningar som exempelvis en intervjuperson önskar delge. ”Språket åstadkommer faktiskt i sig en reduktion av det meddelande den talan- de/skrivande tycker sig sända. Den som talar kan visserligen komplettera sitt meddelande med tonfall, ansiktsuttryck och annat kroppsspråk – det är en viktig orsak till att en utskriven intervju verkar annorlunda än den man minns från intervjusituationen – men att förmedla hela det ’tänkta’ och ’upplevda’ meddelandet kan naturligtvis ingen människa”.56
Per-Johan Ödman för i detta sammanhang in ett delvis annat perspektiv som öppnar upp för hur vi kan förhålla oss till talet som en avspegling av vårt tänkande. Han utmanar också den ovan beskrivna ståndpunkten med formu- lerandet av några frågor: ”är tanken verkligen så exakt som vi ofta tillskri-
56
Arfwedson, G. (1996). ”Intervjuer och vetenskaplighet”. I: Didactica Minima, årg. 10, nr. 38, s. 20.
ver den? Och vad är ett språkligt yttrande en förenkling av?”57 I korthet in- nebär Ödmans resonemang, ”något omvänt”, att vi kan vara upptagna med att tänka mycket och djupsinnigt innan vi säger eller skriver något, dock är det i själva talhandlingen eller skrivprocessen som tanken dels berikas men även fullbordas och blir tanke. På samma gång förändras eller i viss mån reduceras likaledes vårt tänkande när tanken till slut blivit formulerad i tal eller skrift. Alla som har undervisat har säkert varit med om hur svårt det kan vara att utifrån något som i tankarna ter sig mycket enkelt och självklart plötsligt blir väldigt besvärligt och obegripligt när det ska förklaras för andra. Vi upptäcker kanske hur oklara begreppen i själva verket var när de blev tal och inte så entydiga som vi till en början föreställde oss i tankarna. Diffusa tankar kan ges större klarhet när de uttalas eller skrivs ned som text och därmed bidrar också språkligheten till att ge tanken uttryck. Till sist slår Ödman fast att ”Det som vi får oss till livs när vi intervjuar en person är inte i första hand ’förvanskade tankar’ utan snarare tanken som blir tänkt i utsä- gandet. Det är inte en dålig ’kopia’ av ett ’original’ vi tar del av utan fak- tiskt själva originalet.”58
Detta leder osökt vidare att närmare reflektera kring nedtecknandet av in- tervjuer vilket samtidigt för oss tillbaka till ”hur texten kommer till”. Mycket av den litteratur som behandlar intervjuteknik berör sällan proble- matiken i samband med registrering och bearbetning av intervjuer. Därför vill jag försöka redogöra för några forskningsmässiga problem med tran- skriberingen och hur jag försökt att tackla dessa.
Den litteratur jag tagit del av som särskilt rör registrering av intervjuer häv- dar på sätt och vis motstridiga sätt att arbeta. Exempelvis nämner vissa för- fattare att bandinspelning är oslagbart och alltid bör förekomma, antingen i kombination med stödanteckningar under själva intervjun, efteråt eller inte alls. Banden bör sedan transkriberas ”verbatim” för att inte någon informa- tion ska gå förlorad. Andra menar istället att anteckningar under pågående intervju, personligt utformade stödanteckningar, är det mest effektiva sättet att skapa förståelse för vad som framkommer i intervjun. Inte bara ”vad” som sägs utan även ”hur” det sägs; exempelvis tvekan, irritation, avslapp- nat, etc. bör också noteras. Att emellertid skriva ned allt vad respondenten säger är inte lämpligt, intervjuaren riskerar då att fästa för stor vikt vid de formuleringar respondenten råkar välja och får svårt att lyssna på innebör-
57
Ödman, P-J. (1996). ”Intervjuer: Hermeneutiska strategier”. I: Didactica Minima, årg. 10, nr. 39, s. 10.
58
den i det som sägs. Exakt ordagrannhet vid nedtecknande av intervjuer är heller inget säkert kriterium för att bedöma hur pass ”korrekt återgiven” intervjun är. Att en inspelad intervju när den sedan blir utskriven känns främmande och något konstig har säkert alla som arbetat med denna metod upplevt. Borta är alla tonfall, nyanseringar, mimik och kroppsspråk som under själva intervjun skapade mening och betydelse åt den information som förmedlades. Detta har i och med den reducerade, transkriberade inter- vjuprodukten förändrat bilden av vad som sades och menades. Ett analytiskt moment har tagit form.
När därefter den intervjuade granskar utskriften upptäcks kanhända ”felak- tiga” ordval och missvisande formuleringar som gör att korrigeringar kan göras. Kritiker till intervjun som metod menar då att sanningen förvanskas och en falsk, tillrättalagd bild målas upp. Kritiken kan bl.a. bemötas med det faktum att det är svårt att med hjälp av det registrerade språket på ett nyanserat sätt återge vad den intervjuade menade eller ville föra fram. Efter genomläsningen av den intervjuade får denne chansen att föra innehållet närmare sin egen uppfattning eller åtminstone i enlighet med en framställ- ning som ses som en önskvärd bild. På så sätt, menar Arfwedson, skapas utrymme för intervjuaren att också ”få fatt i” de sociala konstruktioner som utgör den ram inom vilken den intervjuade formar sina uppfattningar.59 Så- lunda kan man säga att denna ”godkända” transkriberade och bearbetade intervjuutskrift blir mera sann än en, direkt från ett inspelat band, ”orda- grann” transkribering, som aldrig blivit granskad av den intervjuade. Jag har i mina reflektioner över intervjumetodiken, förutom de författare som refereras till i detta avsnitt, också inspirerats av bl.a. etnologen Barbro Kleins resonemang om transkribering som en analytisk akt.60 Hon upp- märksammar dels transkribering som handling och dels den resulterande texten som blir en självständig artefakt. Den kan få ett eget liv, vilket jag berört tidigare, och blir då en skildring som ligger till grund för vidare re- flektioner och tolkningar. Det är mycket få forskare som berättar om vilken metodik de använder när de överför tal till skrift under transkriberings- arbetet, eller överhuvud taget hur överföringsprocessen går till trots att många säkert inser att transkribering är något vanskligt. I avhandlingar och publikationer återges kortare eller längre avsnitt ur intervjuer utan att man för läsaren klargör hur man transkriberat och redigerat dessa avsnitt. Ett
59
Arfwedson (1996).
60
Klein, B. (1990). ”Transkribering är en analytisk akt”. I: RIG, Föreningen för svensk kulturhistoria, Nordiska museet, årg. 73, s. 41-66.
intryck av tystnad kvarstår på detta område menar Klein. Jag har vid uppre- pade tillfällen under läsandet av olika rapporttexter där just mer eller mind- re omfattande intervjucitat (endast respondentens utsagor och/eller hellre både intervjuarens frågor och respondentens svar) förekommit, frågat mig själv hur dessa kommit till i bearbetningens olika steg och på vilka grunder de faktiskt finns återgivna i den text jag som läsare får ta del av. Det kan säkert vara frestande att som författare försöka skapa en sorts ”objektivitet” genom att återge en rad citat. Att på detta sätt redovisa intervjuresultat krä- ver i lika hög grad, som vid andra redovisningar, tolkning. Att välja ut citat innebär alltid ett subjektivt val, kanske ett val som styr läsarens föreställ- ningar i den riktning som rapportskrivaren avsiktligen vill.
Att skriva ut intervjuer är inte ”bara en teknisk procedur eller färdighet” som kan överlåtas till någon annan person, istället är transkribering ett kun- skapsteoretiskt problem där tolkningsproblematiken blir central. Forskande intervjuare arbetar mitt i komplicerade transformations- eller översättnings- kedjor när de förvandlar intervjuerfarenheter till texter menar Klein. Hon efterlyser en ökad metodisk medvetenhet på detta område, inte större nog- grannhet i transkribering av bandinspelningar. ”Att transkribera analytiskt innebär inte att till varje pris försöka vara exakt – detta är omöjligt. Att transkribera analytiskt innebär istället att åstadkomma genomtänkta texter, avpassade för specifika forskningsändamål. […] Det viktiga är inte att få med allt. Det viktiga är att arbeta metodiskt och därmed bygga upp en grund för vidare insikter.”61 Metoder ska inte beslöja eller dölja den muntli-
ga kommunikationen utan bidra till förståelsen av den. Avgörande är då att forskaren själv utför transkriberingsarbetet då detta i all väsentlig mening blir just en analytisk akt. ”Att intervjua är ju också ett sätt att producera tex- ter, som sedan kan granskas som andra texter”.62 Den text som kommer
fram som resultat av det analytiska transkriberingsarbetet ska givetvis inte uppfattas som själva ursprunget eller de ”rena fakta” ifrån vilken sedan all tolkning emanerar. Självfallet är den av respondenten i tal framställda upp- levelsen redan i sig en följd av en rad tolkningsförlopp som sedan återigen tolkas av mig som forskare i arbetet att få fram en förståelig text som för- hoppningsvis motsvarar det som en gång var respondentens egen avsikt att föra fram. Således kommer vi så småningom fram till en möjlig text som utgångspunkt för nya och än fler tolkningar.
61 Ibid., s. 62. 62 Ödman (1996), s. 11.
Under själva intervjun är dock intervjuaren alltför ofta inbegripen i sin upp- levelse för att kunna ha distans till det som sker. Vid den systematiska tran- skriberingen däremot kan man se på sitt empiriska material över axeln, spe- la det fram och tillbaka och frysa ned vissa moment. Transkriberingen har en distanserande effekt, det välbekanta görs främmande. Denna gräns- överskridande kvalitet innebär helt enkelt en förmåga att som forskare se på välkända problem med nya ögon.63 Texten blir en särskilt analyserbar etno- grafisk artefakt. Under arbetet med transkriberandet bör man också vara uppmärksam på ett ”alternerande” mellan analyserande och berättande par- tier, mellan utvärderingar och dramatiseringar. Andra viktiga aspekter som klargörs genom en systematisk transkribering är ”upprepningarnas” centrala strukturerande funktioner i samtal. Upprepningar – vare sig i form av korta ord eller långa pauser – håller ofta samman långa samtalssekvenser. De kan också vara ett sätt att etablera kontroll över det som sägs. Genom inveckla- de system av upprepningar markerar en respondent ofta att något är mycket viktigt skriver Klein.
En framställningsform är exempelvis ”berättelser” om specifika händelser. Detta är vanligt när en respondent ombeds att blicka tillbaka och rekapitu- lera. Forskare förvandlar ofta berättelser om unika händelser till generella uttalanden, trots att berättelser ofta uttrycker sådant som en respondent an- ser vara särskilt viktigt. Andra fenomen som en systematisk transkribering kan klargöra, är det som Klein kallar för ”sekvenser”. Detta kan bli uppen- bart under det analytiska arbetet om man koncentrerar sig på hur ett ämne kommer på tal och hur det avslutas under själva intervjun. Sekvenserna kan sedan bli viktiga analytiska enheter och genom att arbeta med dem upp- märksammas pendlingen mellan berättande och utvärderande. Detta synlig- gör också ett förhållande som flera forskare känner till, nämligen att inter- vjufrågor inte alltid leder till omedelbara svar. Transkriberingen kan visa på att frågor kan få ”ligga och gro” och respondenten kommer tillbaka till dem senare i intervjun.
Ambitionen med mina intervjuer var att försöka nedteckna så systematiskt och uppriktigt som möjligt varje respondents uppfattning och inställning.64 I mitt arbete använde jag bandspelare, vilket för mig var ett sätt att registrera samtalen under intervjuerna. Samtidigt möjliggjorde detta en ökad upp-
63
Se Ehn, B. & Löfgren, O. (1982). Kulturanalys. Malmö: Gleerups Förlag.
64
Patton, M. Q. (2001). Qualitative Research & Evaluation Methods. (3:e uppl.). Thou- sand Oaks, Ca.: SAGE Publications.
märksamhet på den intervjuade. Särskilt i ett avseende måste bandspelaren ses som överlägsen de flesta andra metoder för registrering. Den gav mig nämligen möjligheten att i lugn och ro granska hur jag själv gått tillväga vid intervjuandet. Användandet av bandspelare uteslöt inte behovet av att föra anteckningar. Dels var det till hjälp att formulera nya frågor under själva intervjun och då särskilt när jag behövde återkomma till något som hade sagts tidigare, och dels förenklades transkriberingen senare genom att jag hade antecknat ”nyckelfraser” eller bärande punkter som respondenten för- de fram och som då lättare kunde identifieras på det inspelade bandet. Tiden direkt efter varje intervju kändes som mycket viktig för tillförlitlig- heten och giltigheten i mina tolkningar. Därför påbörjades omgående bear- betningarna genom att jag lyssnade igenom bandinspelningen och arbetade med anteckningarna. Jag ville förvissa mig om uppfattningarna från anteck- ningarna stämde överens med det som sades på det inspelade bandet och om det fanns några områden som var motsägande eller oklara. Jag önskade också i ett tidigt skede få klarhet i om intervjuerna verkligen ”kom åt” det problemområde som var i fokus och om inte, i så fall varför. Jag skrev där- för ned iakttagelser i samband med intervjuerna; min egen roll, hur respon- denterna reagerade på intervjun och all ytterligare information som kunde hjälpa till att skapa en kontext för tolkning och förståelse av intervjun. Jag eftersträvade hela tiden att kalibrera instrumentet, ifrågasätta intervjuplane- ringen och den öppna samtalsformen, utifrån mina teoretiska metodövervä- ganden. Hur gick det nu i ”praktiken” med allt detta? Vilka frågor kom upp? Hur formulerades dessa? Var det kanske ”fel” frågor? Vems var frå- gorna? Visade jag på bristande uppmärksamhet och/eller förståelse under intervjuerna? Genomgången medförde ytterligare anteckningar där förutom nödvändiga förändringar även korrekta namn och okända ord eller uttryck uppmärksammades samt eventuell irrelevant diskussion noterades inför transkriberingen. Vissa korrigeringar och klarlägganden kan eventuellt gö- ras genom att exempelvis kontakta respondenterna på telefon. Jag behövde endast göra så i några få fall. Till följd av tidigare erfarenheter var jag med- veten om att det är i denna fas som kvalitén på det insamlade materialet ga- ranteras. Att skjuta upp detta reflekterande och fördjupande arbete eller för- summa det helt och hållet skulle allvarligen underminera tillförlitligheten i den kvalitativa metoden.
Efter att jag lyssnat igenom de bandade intervjuerna vidtog arbetet med transkriberingen. Inledningsvis fick jag faktiskt hjälp med att skriva ut dem då arbetet framstod som ytterst betungande och tidskrävande. Detta var ett
misstag då jag ganska omgående upptäckte att utskrifterna från de ”utlejda intervjuerna” var bristfälliga och att jag dessutom gick miste om den ytterst