För gruppen som helhet visar en jämförelse mellan intervju ett och intervju två på relativt små skillnader när det gäller sociala relationer, både vad avser antalet relationer och den värdering som görs av dem. Man kan notera att det är lika många vid andra intervjun som säger sig sakna sociala relationer utan- för arbetet/utbildningen som det var vid första intervjun. Även de som har fått arbete uppger att deras sociala relationer utanför arbetet inte påverkats. Det är också samma två personer som uppger omfattande och positiva sociala relationer. Noterbart är också att det är samma person som vid både inter- vjutillfälle ett och två uppger så gott som inga sociala relationer, varken med vänner, släkt eller bekanta. Resultaten av denna studie tyder alltså inte på något samband mellan erhållandet av arbete och sociala relationer på fritiden. Det är endast Martin och Henrik som beskriver ett omfattande socialt nätverk och socialt stöd. De har goda och täta kontakter med föräldrar, syskon och vänner. Båda är idrottsintresserade och är aktiva på sin fritid. Martin är fram- för allt intresserad av fotboll och hockey. Han brukar följa med sina syskon och vänner, då de tränar fotboll, men betonar att det bästa är att titta på mat- cherna. Samtliga vänner är vana vid hans funktionshinder. De har umgåtts sedan grundskolan.
Henrik är intresserad av jakt. Han beskriver sitt umgänge med vänner så här: Jag håller på skjuter och jagar mycket, så jag har mina jaktkompisar och skyttekompisar och så har jag andra kompisar också, jobbarkom- pisar. Jaa såna man går ut med på krogen och så (Henrik).
Båda har en positiv framtidstro och deklarerar tydligt att de kommer att ar- beta så länge de orkar. Så här säger Martin:
Framtidsplaner, ja det är faktiskt att försöka ha det här jobbet så länge jag orkar och må bra (Martin).
Det karaktäristiska för de övriga är att de kan ha goda kontakter och stöd från föräldrar, men kontakten är sämre med syskon och vänner.
Sara är 22 år och ensamstående. Hon uppger kontakten med föräldrarna som jobbig och har heller inte mycket kontakt med sin bror. Umgänget med vän- nerna beskrivs så här:
Nästan aldrig. De bara flyttar ifrån mig ... Jag träffar dem inte så ofta (Sara).
Det intressanta med intervjupersonernas utsagor är som sagts ovan att deras sociala relationer på fritiden inte har förändrats sen första intervjun, varken för de som erhållit anställning eller för dem som ännu inte har fått något ar- bete. De känner ingen gemenskap efter arbetet med arbetskamraterna. Detta innebär att en sysselsättning inte automatiskt för med sig sociala kontakter utanför arbetet. De flesta känner sig lika socialt exkluderade (social exklude- ring definieras här som förlust och eller avsaknad av sociala relationer, eko- nomiska resurser och svårigheter att aktivt delta i samhällsgemenskapen på grund av en otillgänglig miljö) vare sig de har sysselsättning eller inte. Dock uppger vissa att arbetet har stimulerat dem att röra sig ute i samhället mer än vad de gjorde innan de erhåll ett arbete. De intervjuade kommenterar svårig- heterna i att upprätthålla sociala kontakter så här:
Det har inte hänt nånting nu sen sist vi var i kontakt. Det har det inte gjort. Jag har inte kontakt med några vänner, det kan jag inte påstå, det har jag inte. Nej det har jag inte alls. Det är inte många man träffar nu, det är det inte (Roger).
Ja man sitter ju liksom själv. Man har liksom inget umgänge. Man häl- sar men det är inget mer, så vi träffas bara på arbetet (Elisabeth).
Att intervjupersonernas sociala relationer på fritiden inte har påverkats av ett arbete kan bero på arbetskamraters attityder gentemot människor med funk- tionshinder. Så här uttrycker sig intervjupersonerna:
Negativt är de som är fullt friska. Ja du orkar väl inte, du kan väl inte. Jag förstår inte varför. Bara för att jag inte kan springa, vad är det som säger att huvet fungerar sämre (Johanna).
Det känner man jämnt nu, nu när man har blivit krympling (skrattar) eller vad man skall säga. Ja till exempel om man tar det här. Han (ar- betskamraten) menar nog inget illa. Han frågade: är det inte jobbigt att åka hemifrån ända hit och jobba för fyra timmars skull? Är det inte bättre att du är hemma? ... Han menar nog inget illa, men det lät inget bra ... attityden är att du kan lika gärna vara hemma. Man har den här känslan hela tiden att folk ser, först i början på en arbetsplats, de ser på
en på ett annat vis. Därför är det jobbigt att komma till en ny arbets- plats ... Många är så rädda om sina jobb i dagens läge. Vad gör du här? Skall du ta vårt jobb? Det är mycket av den attityden (Gunnel).
Både Johanna och Gunnel bekräftar här rådande negativa och nedvärderande attityder ute i samhället gentemot människor med funktionshinder. Gunnel upplever en negativ attityd från sin arbetskamrat, att det vore bättre om hon vore hemma. Denna negativa attityd beror enligt henne, främst på att folk fo- kuserar på själva funktionshindret och inte på individen. Det kan också bero på en rädsla, dvs. en rädsla att förlora sin egen anställning. Vi kan konstatera att det för gruppen verkar som om den sociala isoleringen är stark och svår att påverka. Resultaten tyder på att de som har fått arbete fortfarande beskri- ver ett exkluderat socialt liv, dvs. dåligt socialt umgänge med vänner efter arbetet och dåliga ekonomiska förhållanden. Enligt intervjupersonernas utsa- gor har de flesta fått en försvagad ställning gällande arbete, ekonomi och fri- tidsaktiviteter efter erhållandet av funktionshindret i förhållande till icke funktionshindrade människor.
Trots att ett arbete inte medför sociala relationer utanför arbetet, betonar samtliga värdet av att ha ett arbete. Som tidigare påpekats är arbetets bety- delse för människan bekräftat genom många studier (se s. 7). En person som förvärvar ett funktionshinder och som innan hade ett arbete, förlorar sin yr- kesidentitet, status, pengar och sociala kontakter. Många funktionshindrade kan uppleva att deras kompetens ifrågasätts och att de inte duger till någon- ting.
På en direkt fråga till de intervjuade om vilken betydelse de upplever att sys- selsättningen (arbete eller utbildning) har för dem, svarar samtliga utan att tveka, att sysselsättning har stor betydelse:
Det är viktigt med ett arbete, då får man någonting gjort, man känner att man duger till någonting (Kalle).
Man är mer ute. Man träffar mer folk, man blir gladare och får bättre själförtroende. Man träffar folk och pratar. Det är bra. Om jag skulle varit arbetslös, kanske jag hade legat i sängen nu (Martin).
Nu har jag i alla fall någonting att göra om dagarna. Innan fick man sitta hemma och titta på TV hela dagarna ... Innan satt man hemma hela dagarna utan att gå ut. Nu försöker jag ändra på det. Jag är mer aktiv utåt och jag har även fått vänner här. De träffar jag ju (Johan).
Det är skönt att ha nånting. Och veta vad man skall göra på dagarna, att man känner att man har en mening, lite mer än att bara vara hem- ma (Hanna).
Det framgår tydligt att ett arbete är betydelsefullt för och värderas högt av intervjupersonerna. Genom arbetet känner de tillfredsställelse och en mening med tillvaron. Eftersom intervjupersonerna har få sociala relationer med vänner och bekanta på fritiden betonar samtliga värdet av kontakten med ar- betskamrater på arbetsplatsen.
Sammanfattning
Intervjupersonernas situation avseende arbete hade vid intervjutillfälle två genomgått förändringar. Några hade fått anställning, några andra hade fort- farande praktik/utbildning och en hade blivit arbetslös. Det bör dock påpe- kas att samtliga hoppas på anställning.
Vad gäller arbetets påverkan på intervjupersonernas sociala relationer, upp- ger de flesta att ett arbete inte medför sociala relationer på fritiden, vilket stämmer väl med Chaibs (1988:2) studie. Däremot säger flera att ett arbete le- der till sociala kontakter på arbetsplatsen. Denna kontakt värderas högt av intervjupersonerna och samtliga betonar värdet av ett arbete.
Man kan säga att undersökningsgruppen uppger en känsla av social isole- ring. Denna känsla kan användas för att ange den sociala och ekonomiska nackdel som den funktionshindrade gruppen har. Som framkom tidigare sker isolering av funktionshindrade genom en otillgänglig fysisk miljö, genom ett inskränkt socialt nätverk och socialt stöd och genom dåliga ekonomiska re- surser.
Att vara socialt isolerad är ingen absolut händelse, utan en process. De som är socialt isolerade kan till exempel med hjälp av ett arbete eller nya vänner bryta isoleringen och bygga upp nya relationer. Det bör dock påpekas att denna studie inte kan presentera en uttömmande analys av problemet. Det är endast genom en longitudinell uppföljning som processen av social isolering, de faktorer som orsakar den och vilka som kan bryta den, kan studeras. Ut- ifrån tidigare studier kan man dra slutsatsen att funktionshindrade genom ti- derna har blivit isolerade från samhället och många har isolerats till sin egen grupp. De funktionshindrade har alltid varit i en avvikande position i sam- hället gällande utbildning, arbete och inkomst. Isolering bör därför definieras genom att undersöka den i relation till faktorer eller förhållanden som kan
isolera, till exempel ekonomi eller relationer. Noga övervägd på detta sätt, kan isolering betraktas som multidimensionell.
Min egen studie visar att de rörelsehindrades levnadsförhållanden avseende arbete och social position är ganska avvikande jämfört med tiden innan ska- dan. Till exempel att de har sämre ekonomiska förhållande och att de har förlorat vänner på grund av funktionshindret. Det är dock inte bara färre so- ciala relationer eller färre kontakt med tidigare vänner nu jämför med innan funktionshindret, utan en form av isolering. Vid kontakt är det alltid de funktionshindrade själva som är initiativtagare.