I det följande kommer det tredje delsyftet att belysas, nämligen hur intervju- personerna upplever att deras sociala relationer påverkas med ett arbete. Jag börjar med en presentation av intervjupersonernas faktiska förhållanden på arbetsmarknaden vid uppföljningsintervjun som genomfördes våren 1999 jämfört med första intervjutillfället som skedde våren 1998.
Kalle läste in gymnasiekompetens vid det första intervjutillfället. Detta fort-
satte han med även vid det andra intervjutillfället. Sara gick en datautbild-
ning via AMI vid intervju 1 och vid intervju 2 hade hon en praktikplats som hon hade ordnat på egen hand. Johan gick en datakurs anordnad av AMI vid
första intervjutillfället. Detta fortsatta han med även vid det andra intervju- tillfället. Martin hade en provanställning vid intervjutillfälle 1 och vid intervju
2 hade han fått tillsvidareanställning med lönebidrag. Hanna hade från prak-
tik vid intervju 1 gått till tillsvidareanställning med lönebidrag vid intervju 2.
Gustav gick en datautbildning vid intervjutillfälle 1. Denna utbildning höll
Gustav på att avsluta vid det andra intervjutillfället. Henrik hade vid det för-
sta intervjutillfället en visstidsanställning och vid det andra intervjutillfället var han arbetslös. Maria har gått från arbetslöshet till anställning med lönebi-
drag vid det andra intervjutillfället. Elisabeth genomgick en datautbildning
vid det första intervjutillfället och vid det andra intervjutillfället hade hon an- ställning med lönebidrag. Roger höll på med datautbildning vid båda inter-
vjutillfällena. Johanna var arbetslös vid intervju 1 och hade vid intervju 2 en
visstidsanställning. Gunnel hade vid intervju 1 ett vikariat som skulle vara i
ett år och vid intervju 2 hade hennes vikariat gått ut och hon hade fått en praktikplats via AMI.
Förändringarna när det gäller hela gruppen är ganska stora. En något ökad andel kan betraktas som i viss mån förankrade på arbetsmarknaden, i den betydelsen att de har fått anställning med lönebidrag. Det framkommer även att någon är arbetslös och några är fortfarande under arbetsmarknadsåtgär- der. Det är några som har gått från praktik och utbildning till anställning, andra har efter genomförd praktik/utbildning erhållit en annan prak- tik/utbildningsplats. Trots dynamiken kan vi observera att flera – fem styck- en - fortfarande saknar anställning. Samtliga av de som inte är yrkesverk- samma vid intervju 2 önskar och hoppas på anställning.
En viktig teoretisk fråga med anledning av arbetets centrala roll i vårt sam- hälle samt dess betydelse för olika aspekter av vårt liv är om man utifrån in-
tervjupersonernas utsagor kan finna någon relation mellan anställning och deltagande i andra aktiviteter i samhället, till exempel mellan förankring på arbetsmarknaden och intervjupersonernas sociala relationer på fritiden? Vi har tidigare konstaterat arbetets betydelse för den enskilde individen. Av oli- ka studier framgick att arbete ger möjlighet till sociala relationer (se sid. 7). Syftet med det här avsnittet är att klargöra de intervjuades upplevda relatio- ner till andra och sätta det i relation till deras positioner på arbetsmarknaden. Intervjupersonerna har fått berätta om sina sociala relationer, vilka de umgås med, hur ofta, initiativtagare till umgänget och upplevelse av umgängets be- tydelse och ensamhet. Eftersom det finns många olika typer av ensamhets- känslor, är det viktigt att skilja på dem. Weis (1973) skiljer mellan ”emotionell ensamhet” (att sakna en nära vän) och ”social ensamhet” (brist på social till- hörighetsgrupp). Mitt fokus kommer att ligga på emotionell ensamhet, dvs. att sakna en nära vän. Detta med utgångspunkt i intervjupersonernas utsagor om att deras vänner tog avstånd ifrån dem vid uppkomsten av skadan (se sid. 101ff). Därför kan det vara av intresse att se om ett arbete medför nya so- ciala relationer för människor med funktionshinder.
Chaib (1988:2) går emot olika studiers resultat om att arbete eller skola auto- matiskt medför sociala relationer. Författaren skriver att ett arbete inte behö- ver innebära sociala relationer för individer med funktionshinder. Chaib hänvisar till den s.k. Jönköpingundersökningen, där man utvärderade indi- vidualintegreringen av hörselskadade/döva och gravt rörelsehindrade ung- domar. Resultaten tyder på att integrering i fysisk och pedagogisk mening lyckats mycket bra. De funktionshindrade visar en god skolprestation, ac- cepteras och får hjälp i sina fysiska och sociala begränsningar. Men resultaten visar även att ungdomarna har en begränsad social och kulturell delaktighet utanför skolan. Begränsningen tilltar ju äldre ungdomarna blir, vilket visas tydligt i fritidsaktiviteterna. De funktionshindrade har väldigt små chanser att påverka sin sociala tillvaro med jämnåriga kompisar. Dessa resultat över- ensstämmer med Gustavssons (1996) tes om att den fysiska närheten till van- liga människor genom integreringen i skolan, boendet eller arbetsplatsen inte nödvändigtvis leder till sociala relationer. Gustavsson citerar Daun (1980) som menar:
Att bo nära andra människor, att möta dem i trapphus, affärer och bussköer, men ej känna dem, snarare känna distans, ointresse eller an- svarlös nyfikenhet, kanske förakt - detta har som förutsättning det geografiskt spridda livsmönstret. Distans till omvärlden har efter hand integrerats i svensk kultur, inte bara storstadskultur. Distans till män- niskor från främmande länder, distans även till andra socknar och landsdelar, finner vi visserligen genomgående i människosläktets hi-
storia. Det nya är att distansen bibehålls när man kommer varandra fysiskt nära, att det är möjligt att bo vägg i vägg år efter år utan att bryta främlingskapet (a.a. s. 245).