Det finns en kluvenhet i lärarens hållning gentemot eleverna som på en och samma gång kan betraktas som intimiserande och distanserad. Varje lektion inleds med ett långt förspel som börjar innan alla elever är samlade och ibland inte slutar förrän en bit in på lektionen. Läraren brukar då sitta på en stol framför halvcirkeln av elever och föra en dialog om ämnen som han upplever kan vara av intresse för dem. Dessa kan ha en koppling till musik, men det behöver inte nödvändigtvis vara så. Ofta handlar det om relationer eller vad ungdomarna har haft för sig under helgen och ibland tar han utgångspunkt i någon problematik han upplevt som tonårsförälder. Det finns således en kun- skapsproduktion som inte kan sorteras in under musikens område utan istället har en slags maieutisk karaktär, en dialog kring elevernas vardagsliv med ett visst normativt fostrande anslag. Detta förkommer inte enbart vid lektionsför- spelen utan kan även vara ett inslag i den egentliga lektionen om något ämne kommer upp som han anser förtjänar att diskuteras. Man kan se detta som en slags intimisering där läraren visar intresse för elevernas vardag och även villigt
delar med sig av sin egen och dialogen har karaktären av ett givande och ta- gande. Läraren delger sina erfarenheter, men lyssnar också intresserat till ele- vernas framställning av sitt liv. Det råder en förtrolig stämning vid dessa dis- kussioner, vilket även förstärker intrycket att relationen mellan lärare och ele- ver är intim. Det faktum att varken sen ankomst eller frånvaro antecknas eller ens uppmärksammas signalerar också att tillmötesgående. Förståelse och em- pati är honnörsbegrepp i klassrumsdiskursen. Vid ett tillfälle, när en elev har försovit sig och ängsligt undrar om hon ska få kvarsittning, skakar läraren på huvudet och säger med ett skratt: ”På musiken har vi inte kvarsittning”. Ge- nom ett sådant uttalande grundar han för en föreställning att musikverksam- heten är en oas som tydligt avgränsar sig gentemot den gängse skoldiskursen där just den typen av kontroll- och bestraffningstekniker är frekvent före- kommande. Det skänker också en föreställning om lärarens identitet, eftersom denne har möjlighet och befogenhet att använda de disciplineringsmedel som är tillåtna men inte gör det. Detta kan betraktas som en styrning i sig som bygger på att eleverna förutsätts återgälda en tillmötesgående attityd från lära- rens sida med detsamma. I allt detta finns också en dimension av intimisering. På musiken kan man ”vara sig själv”, vara öppen och ha en förtrolig relation med läraren. Det bör emellertid också påpekas att relationen inte kan betrak- tas som kamratlig utan snarare som faderlig. I dialogen mellan lärare och ele- ver är just generationsklyftan en motor som producerar intressanta samtals- ämnen och ger dynamik. Det handlar kort sagt om ett erfarenhetsutbyte.
Praktiken är emellertid även genomsyrad av distans mellan lärare och elev. Läraren känner bara till namnen på ett fåtal elever och även om interaktionen med eleverna är förtrolig så skapas en känsla av distans genom att han inte till- talar dem via namn. Avsaknaden av kontrolltekniker som ovan diskuterats som en signifikant i intimiseringsdiskursen, kan även artikuleras i en diskurs om distans eftersom sådana sätter fokus på vissa individer och producerar ve- tande om dem. Detta skulle innebära att kontrolltekniker lika väl skulle kun- na artikuleras i en intimiseringsdiskurs som avsaknaden av dem. ”Avsaknad av kontrolltekniker” kan således betraktas som en flytande signifikant på grund av att begreppet kan artikuleras i bägge diskurserna och konsekvensen för sub- jektspositioneringen i praktiken skulle kunna bli att ”de osedda” blev ”sedda”. Det är faktiskt det bristande vetandet om eleverna som tydligast förmedlar känslan av distans. Materialet uppvisar åtskilliga exempel där eleverna framstår som anonyma på grund av att läraren inte känner till på vilken nivå beträffan-
de musikaliskt kunnande de befinner sig. Låtarna från de olika klasserna blan- das ihop och läraren vet inte vilka elever som har författat texterna eller vilka som ingår i respektive grupp. Vid ett tillfälle kommer en kollega in och frågar efter en elev. Eftersom läraren inte vet elevernas namn får kollegan själv gå runt i de olika grupprummen för att utröna om eleven är närvarande. Det mest dominanta tecknet på distanseringen är dock att de elever som inte tar initiativ till interaktion med läraren nonchaleras.
Sammanfattning
Ett av praktikens dominanta karakteristika är det ideologiska dilemmat som kretsar kring skolans fostrande uppgift, som ställs mot elevernas önskan att uttrycka sig fritt. Genom lärarens ambivalenta hållning, undervisningsinnehål- lets karaktär och allt tal om kränkningar och krav på anständighet kommer detta dilemma, som inte torde vara unikt i skolans värld, att ständigt göra sig påmint i verksamheten. Musikläraren, vars uppgift är att hantera situationen, använder en strategi där han positionerar sig som en radikal lärare med själv- distans, som dock också tar skolans fostrande uppgift på allvar. ”Alla hjärtans dag projektet” kan betraktas som ett uttryck för elevernas vardagskultur, som inte skulle vara genomförbart i ett annat sammanhang än i skolan. Det ideo- logiska dilemma som uppstår i samband med projektet är emellertid också en indikation på att det orsakar distorsion när elevers vardagskultur omsätts i skolan.
Praktiken genomsyras av en mild faderlighet, där lärarens identitet mera kan liknas vid en erfaren vuxen medmänniska än som en musiklärare som fo- kuserar på musikaliskt lärande. En hel del tid läggs på att föra en dialog med eleverna om deras vardagsliv och läraren tar också ofta upp värdegrundsfrågor och moraliska och etiska spörsmål. Dessa stunder av trivsamt småprat, där det också kan iakttas en pedagogisk ambition, kan också betraktas som en slags intimiseringsteknik. Att ta upp och diskutera vardagsproblem ger ett intryck av att musikaliskt lärande inte är den enda dimensionen i verksamheten och det pekar också mot en ideologi om att skolan borde vara något annat än en effektiv undervisningsmaskin. Samtidigt med intimiseringen verkar emellertid ett diametralt motsatt fenomen, en distansering som tar sig uttryck i ett ”icke uppmärksammande”. Detta visar sig på olika sätt och fungerar bland annat som en styrteknik eftersom ett uppmärksammande av en elevs beteende med nödvändighet måste föregå en åtgärd. Sålunda osynliggörs beteende, händelser
och aktiviteter som om de hade blivit uppmärksammade hade krävt någon form av korrigering.
De innehållsliga teman som verksamheten kretsar kring har en tydlig ka- raktär av skapande med utgångspunkt i ungdomligt uttryck. Produktionen av kunskap kan på så sätt kategoriseras som lärande i att uttrycka sig konstnär- ligt. Lärandet ligger emellertid i ett gränsland där det specifikt musikaliska lä- randet kommer lite i skymundan, på grund av att visprojektet i stort sett in- skränker sig till produktion av texten. Det existerar emellertid även ett annat slags lärande som företrädesvis äger rum vid de långa lektionsförspelen. Det kan handla om en slags medborgarkunskap där man diskuterar etik och moral samt samhällets värdegrund. Det kan röra sig om problematik i elevernas var- dag som penetreras, men det kan även fokuseras på vad olika begrepp som eleverna möter, betyder. Kort sagt en kunskapsbildning som inte har med mu- sik att göra och vars innehåll i hög grad är sprunget ur stundens ingivelse.