Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet 13. Förberedelser inför euroområdets toppmöte den 11 mars 2011 (debatt)

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett uttalande av kommissionens ordförande om förberedelser inför euroområdets toppmöte den 11 mars 2011 (2011/2615/RSP).

José Manuel Barroso, kommissionens ordförande.– (FR) Fru talman, ärade ledamöter! Vi upplever för närvarande en av dessa otroliga ögonblick då den historiska processen verkar accelerera. Vid vår tröskel, på andra sidan Medelhavet, har en frihetsvind börjat blåsa.

Detta är en så viktig och brådskande fråga att jag först av allt vill berätta för er att kollegiet just har godkänt kommissionens bidrag till att hjälpa länderna söder om Medelhavet i deras omställningsprocess och blåsa nytt liv i våra förbindelser med våra grannar i Medelhavsområdet. Jag ska tillsammans med baronessan Ashton redogöra för detta bidrag under Europeiska rådets extra sammanträde nästa fredag.

Män och kvinnor, och framför allt ungdomar, på den södra sidan om Medelhavet demonstrerar för närvarande sitt avståndstagande till auktoritära regimer och sina förhoppningar om politisk frihet och social rättvisa.

Vi är naturligtvis medvetna om den extremt komplicerade situationen och de utmaningar och svårigheter som den medför, men EU kan inte kosta på sig några tvetydigheter. Vi måste stå sida vid sida med dem som begär politisk frihet och respekt för den mänskliga värdigheten. Vi kan inte tolerera några tvetydigheter från EU:s sida. En regim som beskjuter sin egen befolkning har inte någon plats inom nationernas samfund.

Vi erbjuder dessa människor ett ”partnerskap för demokrati och delat välstånd” som vilar på tre pelare: demokratisk omvandling, medverkan av det civila samhället och solidarisk utveckling.

Vi är medvetna om de utmaningar som väntar oss. Att säga nej till diktatur garanterar inte automatiskt rättsstatsprincipen och demokrati. Vägen till demokratisk omvandling är

aldrig lätt. Den kan ibland vara krokig och den är alltid mödosam. Europa måste dock stå sida vid sida med dem som strävar efter politisk frihet och social rättvisa.

Ärade ledamöter! Jag ska nu gå över till det andra mötet som kommer att hållas fredagen den 11 mars, det informella toppmötet mellan medlemsstaterna i euroområdet.

Krisen har visat precis hur beroende våra ekonomier är av varandra. Den har avslöjat vissa strukturella svagheter. Därför måste vi stärka vår ekonomiska styrning.

Kommissionen har sedan länge kämpat för ökad samordning av de olika ländernas nationella ekonomiska politik och starkare styrning i Europa. Vårt förslag är att vidareutveckla den ekonomiska pelaren i vår ekonomiska och monetära union. Vi framhöll denna punkt i vår rapport om de tio åren med euron, EMU@10. Sanningen att säga var dock vissa regeringar ytterst ovilliga att ansluta sig till en utveckling av detta slag.

I dag måste alla medge att det behövs en verklig europeisk styrning och dessutom påminner marknaderna oss ständigt om hur viktigt detta är. I sina slutsatser om arbetsgruppens arbete, under ledning av Europeiska rådets ordförande, kom medlemsstaterna därför fram till ett brett samförstånd om de förslag som kommissionen lagt fram om att stärka den ekonomiska styrningen – förslag som för närvarande diskuteras här i parlamentet och i rådet.

Vi uppnådde även en överenskommelse om att införa den europeiska planeringsterminen, som kommer att bidra till en ökad ekonomisk styrning genom att på ett tidigt stadium inbegripa inte bara varje medlemsstats budgetpolitik utan även dess ekonomiska politik och strukturreformer. Det var inom ramen för en förstärkt ekonomisk styrning som idén om en konkurrenskraftspakt nyligen dök upp. Syftet var att uppmana medlemsstaterna inom euroområdet att göra ytterligare insatser, i första hand enligt sin nationella behörighet, för att bli ännu mer konkurrenskraftiga.

Ekonomierna inom EU är mycket beroende av varandra och detta gäller ännu mer för ekonomierna inom euroområdet.

Bristande konkurrenskraft är ett verkligt problem för de länder som har gemensam valuta.

Deras konkurrenskraft och konvergensen av deras ekonomier är viktigt för att garantera att ett starkt och stabilt euroområde kan komma till stånd, vilket är till fördel för hela EU.

Vi måste dock erkänna att denna idé har väckt en hel del farhågor: rädsla för ett EU i två hastigheter (euroområdet och de övriga), risken att förlora vissa aspekter av den ekonomiska återhämtningen ur sikte, som är precis lika viktiga som konkurrenskraft, och eventuellt även ett ifrågasättande av gemenskapsmetoden. Samtliga är befogade frågor och vi måste besvara dem otvetydigt. Det är en fråga om ömsesidigt förtroende och trovärdighet.

Ärade ledamöter! Jag blev också en smula överraskad över att behöva påpeka vid Europeiska rådets senaste möte den 4 februari att alla särskilda initiativ för konkurrenskraft och för euroområdet självklart måste överensstämma med fördraget.

I sina slutsatser beslöt Europeiska rådet följande: ”Inspirerade av det nya ramverket för ekonomisk styrning kommer stats- och regeringscheferna att vidta ytterligare åtgärder i syfte att höja kvaliteten på samordningen av den ekonomiska politiken inom euroområdet för att förbättra konkurrenskraften, vilket ska leda till en högre grad av konvergens utan att skada den inre marknaden.”

Jag var vidare mycket glad över att se att dessa slutsatser till sist innehöll en uttrycklig hänvisning till att dessa ytterligare framsteg måste göras ”i överensstämmelse med fördraget”. Ni kanske tycker att detta är självklart, men det är bättre att det sägs.

Europeiska rådet gav därför sin ordförande i uppdrag att i nära samarbete med Europeiska kommissionens ordförande genomföra ett samråd med medlemsstaterna i euroområdet för att fastställa vilka konkreta medel som krävs för att gå vidare med detta.

Samråden visade tydligt att medlemsstaterna i allmänhet är för att gemenskapsmetoden ska tillämpas.

(FR) Nu vill jag göra mycket klart de principer som enligt kommissionens uppfattning måste följas för en sådan konkurrenskraftspakt, som kanske hellre borde kallas en

”konvergens- och konkurrenskraftspakt” eftersom den innebär åtgärder i syfte att minska skillnaderna inom euroområdet och även inom EU.

Den första principen är att denna pakt måste genomföras enligt de villkor som föreskrivs i fördraget och inom det befintliga systemet för ekonomisk styrning. Då kan vi vara säkra på en verklig gemenskapsmetod. Historien och särskilt erfarenheterna av stabilitets- och tillväxtpakten har visat att det bara är gemenskapsmetoden som kan ge resultat som är demokratiskt legitimerade på EU-nivå och som är bindande och kan kontrolleras.

Pakten måste givetvis också respektera kommissionens roll. Detta är viktigt för att garantera objektivitet och oberoende i övervakningen av medlemsstaternas insatser, den inre marknadens integritet och hela gemenskapens regelverk samt upprätta en rågång mellan initiativ som tas inom euroområdet och initiativ för hela EU.

Jag insisterar också på Europaparlamentets roll i övervakningen av konvergens- och konkurrenskraftspakten eftersom kommissionen givetvis kommer att hålla parlamentet helt informerat.

Pakten måste också hållas öppen för andra medlemsstater som kanske vill delta i den och som inte är medlemmar av euroområdet. Jag anser att det är viktigt att undvika varje form av stratifiering av vår union. En stratifiering skulle strida mot just de solidaritetsprinciper som är kärnan i vårt gemensamma projekt.

För att en pakt – som inbegriper nationella åtgärder – ska vara motiverad måste den ge ett mervärde utöver det som har fastställts i samband med de framlagda förslagen om ekonomisk styrning. Jag vill påminna er om att medlemsstaterna enligt artikel 121 i fördraget ska samordna sin nationella ekonomiska politik. För en pakt av detta slag måste man också se till att den inre marknaden inte påverkas negativt utan att pakten snarare bidrar till att förstärka den. Pakten måste också respektera den sociala dialogen och knyta åtgärderna för konkurrenskraft till våra centrala mål, som är tillväxt och sysselsättning, just så som vi har formulerat dem i Europa 2020-agendan.

Konkurrenskraft är verkligen en viktig faktor för våra ekonomier. Det krävs konkurrenskraft för att befästa en sysselsättningsskapande tillväxt. Det är således viktigt att se till att pakten ger ett verkligt mervärde och inte leder oss bort från de väsentliga målen tillväxt och sysselsättning. Kärnpunkten för min del är tillväxt och sysselsättning. Det är därför som jag betonar tillväxt. Hållbar tillväxt för alla av det slag som står i centrum för Europa 2020-strategin.

Det är därför som jag är så angelägen om den sociala dimensionen eftersom de nödvändiga insatserna måste fördelas rättvist. På denna punkt fortsätter kommissionen att arbeta på

ett förslag om beskattning av finansiella aktiviteter. Budgetkonsolidering och strukturreformer är viktiga för konkurrenskraften, men det är lika nödvändigt att investera i sektorer av framtidsbetydelse som forskning och innovation.

Vi bör också ha i åtanke att pakten bara är en del av vårt övergripande ansvar att trygga stabiliteten inom euroområdet. Framsteg måste göras inom alla andra områden som vi ansvarar för. Det vill säga att förstärka det europeiska finansiella stabiliseringsinstrumentets effektiva finansieringskapacitet och bredda dess räckvidd som förberedelse för inrättandet av en permanent mekanism 2013 samt att under de närmaste månaderna införa striktare stresstest för banker. Allt detta kommer att bidra till ökad insyn, ökat förtroende och ökad trovärdighet.

Konvergens- och konkurrenskraftspakten kan således ge ett betydande bidrag om vi uppfattar pakten som en åtgärd bland flera inom ramen för alla insatser som har gjorts för att trygga stabiliteten inom euroområdet och som vi hoppas kommer att börja tillämpas från och med mars.

Pakten kan bli en viktig extra insats för en rättvis och hållbar tillväxt i Europa om den överensstämmer med gemenskapssystemet för styrning. Om så är fallet och om åtgärden genomförs i enlighet med gemenskapsmetoden, så som kommissionen och detta parlament önskar, då tror jag att konvergens- och konkurrenskraftspakten kommer att ge ett mervärde och kan bidra till att förstärka den ekonomiska och monetära unionens ekonomiska pelare.

Det är vad detta parlament och kommissionen önskar. Kommissionen kommer inte att spara någon möda i det avseendet. Tack för er uppmärksamhet.

Joseph Daul, för PPE-gruppen. – (FR) Fru talman, José Manuel Barroso, mina damer och herrar! Vilka lärdomar har vi dragit av finanskrisen?

Den lärdom som vi drog av andra världskriget var att våra nationer bör samarbeta med varandra och sluta att slita varandra i stycken.

Av Berlinmurens fall drog vi lärdomar om auktoritära kommunistregimer och vi kunde återförena vår kontinent kring värdena frihet, demokrati och en social marknadsekonomi.

Av terroristattacken den 11 september lärde vi oss att hitta en ny balans mellan säkerhet och frihet.

Av denna finanskris bör vi dra lärdomen att våra medlemsstater måste sluta betrakta allt samarbete på budget- och skatteområdet samt det sociala området som tabu. Jag vet exakt hur långt vi har hunnit. Inledandet av ett samarbete i år mellan de 27 länderna om deras budgetprioriteringar utgör i sig en viktig attitydförändring. De förordningar som vi har försett oss själva med för att göra finansmarknaderna mer etiska är också exemplariska men de förslår inte.

Min grupp efterlyser en överenskommelse mellan parlamentet och rådet före sommaren om att förstärka den ekonomiska styrningen. Min grupp vill också uppmana till insatser för samordning av sociala och skattemässiga frågor. Detta är huvudsyftet med konkurrenskraftspakten, vars ursprungliga version redan har reviderats för att bättre stämma överens med gemenskapens värden. Vi måste dock gå ännu längre och se till att både parlamentet och kommissionen utövar alla privilegier de har i detta avseende och där räknar vi med kommissionens ordförande.

Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) välkomnar och stöder dessa förslag, vilket även de nationella partiledarna gjorde i Helsingfors.

Mina damer och herrar! Hur kan vi förklara för våra medborgare att samtidigt som vi varje år i mitten av juli befinner oss i ett kritiskt finansiellt läge ska våra medlemsstater fortsätta att göra av med pengar som om ingenting var på tok? Hur kommer det sig att våra staters överskuldsättning är mer acceptabel, mer tolerabel och mer uthärdlig än våra hushålls eller företags? Jag har sett detta på företagsnivå. Krisen har lett till förlorade arbeten och familjetrauman. Det minsta vi kan göra är att dra lärdom av detta och kalla saker vid deras rätta namn.

Den första lärdomen är att vi inte längre bör ta lätt på den skyldighet som åvilar staterna – oavsett deras storlek – att respektera budgetgränserna.

Den andra lärdomen är följande: den europeiska solidariteten kan fungera om och endast om våra sociala och skattemässiga bestämmelser åtminstone är jämförbara. Detta innebär inte nödvändigtvis att de ska vara identiska – bara att de är jämförbara. För närvarande är detta långtifrån fallet.

Den tredje lärdomen är att EU måste utrusta sig med en europeisk stabilitetsmekanism för att skydda vår sociala marknadsekonomi.

Den fjärde och sista lärdomen är att även under en storm står EU fast och den europeiska integrationen blir allt starkare.

Våra amerikanska och japanska partner har skuldsättningsgrader som ligger långt över våra utan att, det måste sägas, vara särskilt oroade över det. Så kommer det dock troligen inte alltid att vara. För vår del är det nu dags att konsolidera vår ekonomi och vår konkurrenskraft. Nu är tiden kommen att arbeta för att skapa arbeten för framtiden. Nu är tiden kommen att kalla saker vid deras rätta namn. Låt oss inte missa den chansen!

Martin Schulz, för S&D-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar – de få som fortfarande är kvar! I veckor har vi nu diskuterat en rapport från förbundskansler Merkel och president Sarkozy som av allt att döma aldrig har existerat. Trots att rapporten inte fanns hölls en presskonferens under Europeiska rådets toppmöte. Vi vet nu säkert att rapporten fanns och innehöll en del intressant läsning. Under tiden har dock innehållet i rapporten gått förlorad. Huvudpunkterna i rapporten kommer aldrig att uppdagas. Trots detta ska vi till sist få ett resultat, nämligen en utökning av säkerhetsnätet. En rapport som inte existerar med ett gäckande innehåll, som har presenterats vid en artificiell presskonferens har alltså lett till en utökning av säkerhetsnätet. Det är fantastiskt. Det är milt uttryckt en Kafkasituation. Det är inte rätt sätt att rädda euron.

Jag vill säga till kommissionens ordförande att jag anser att hans uttalande var bra. Det var bra eftersom han avslöjade att förslagen saknar social balans. Jag är ibland en smula förvånad: Tyskland kräver genom sin förbundskansler, tillsammans med de franska opinionsundersökningarnas guldgosse president Sarkozy, åtgärder som Tyskland självt aldrig har vidtagit i denna form. Den grekiska budgeten, och faktiskt alla budgetar var de än finns, ska skäras ned. Olli Rehn, håller du med mig om detta?

Vad gjorde Tyskland under sin djupaste kris? Tyskland uppfann en så kallad skrotningspremie, dvs. landet använde sin nationella budget till att finansiera ett system för att stabilisera bilindustrin. Subventionerade arbetstidsminskningar, som bidrog till att hålla arbetslösheten i Tyskland under kontroll, var en statlig intervention. Varför ska andra stater förhindras att införa liknande åtgärder för att klara sin speciella situation?

Kreditvärderingsinstitutet Moody’s nedgraderade nyligen Grekland till en plats under Vitryssland och Egypten. Man börjar verkligen undra om det finns några tecken på att ekonomin skjuter nya skott. Jag vet inte. Landet rankas till och med lägre än Vietnam. Ett drama av det här slaget utspelar sig alltid tre dagar innan Europeiska rådet håller ett toppmöte. Någonting liknande händer alltid tre dagar före Europeiska rådets möte. Folk lyssnar dock på vad Moody’s har att säga. Vet ni vad Moody’s säger? Moody’s säger att det kommer att nedgradera landets kreditvärdighet eftersom det inte längre klarar av att investera på grund av nedskärningarna och därför inte kan generera ekonomisk tillväxt.

Det vi talar om här är alltså en ”hårklippning”. Om ni tittar på mig inser ni att jag är klart kvalificerad att säga er att en hårklippning inte löser varje problem. Tvärtom faktiskt. Vad blir resultatet av hårklippningen? Syftet tycks vara att förbättra ett lands kreditvärdighet genom att tala om för dem som tillhandahåller kredit att de kommer att förlora alla nedskrivningar. Vad leder detta slutligen till? Till säkerhetsnätet naturligtvis. Det är därför som det är klokt att öka säkerhetsnätet och att göra allt vi kan för att stabilisera euron. Det är därför som själva pakten är helt rimlig. Men det finns dock en obalans där. Om kommissionsledamotens idéer tas in i pakten och den ekonomiska och sociala balansen återställs så som han föreslår, då kommer pakten att vara på rätt spår igen. Det är därför som jag välkomnar det utmärkta förslag som kommissionsledamoten har lagt fram.

Jag vill inte ägna mer tid åt att prata om frågan om institutionerna. I institutionella termer kan hela konceptet vara fel från början till slut. Om det nu omstruktureras så att alla operativa beslut kommer att fattas av lämplig ansvarig myndighet, dvs. kommissionen, och om den demokratiska legitimiteten säkras genom Europaparlamentets medverkan då är allt gott och väl. Även om vi fick en dålig start och det förekommit en del varningssignaler och utvikningar på vägen, ska säkerhetsnätet utökas, vilket är underbart. Tysklands liberala parti FDP har också anslutit sig, vilket är goda nyheter. Fru talman! Jag är säker på att ditt parti i Tyskland också kommer att stödja pakten, så att vi också har vunnit terräng där.

Om vi nu kan fortsätta med att ge pakten ett passande namn, nämligen europakten, då kanske vi till sist har åstadkommit något som är mödan värd.

Guy Verhofstadt, för ALDE-gruppen. – (FR) Fru talman! Först och främst anser jag att vi efter att i åratal inte ha accepterat tanken på en ekonomisk union nu kan säga att vi till sist accepterar tanken på en ekonomisk union vid sidan om en monetär union, vilket är ett steg framåt. Det gäller naturligtvis inte för Nigel Farage, men för alla andra är det ett steg framåt.

Fru talman! Trots detta anser jag inte att termen har använts på rätt sätt. Vad betyder ordet pakt? En pakt är ett avtal mellan stater. Ett avtal mellan stater är inte vad vi behöver. Det vi behöver är en unionsakt, ett initiativ på EU-nivå, inte en pakt mellan medlemsstater, som till sin natur är en mellanstatlig pakt. Det är alltså inte rätt term att använda eftersom den är missledande.

För det andra gäller det uppläggningen. Allting behöver inte vara på mellanstatlig nivå.

Mellanstatlighet har aldrig fungerat inom EU. Lissabonstrategin var mellanstatlig och den misslyckades. När Tyskland och Frankrike underlät att respektera reglerna för stabilitetspakten under perioden 2003–2004, visade detta att den mellanstatliga uppläggningen inte var den rätta. Vi måste använda gemenskapsmetoden.

För det tredje anser jag att det som lagts fram är otillräckligt eller inriktat på mycket specifika åtgärder. Angela Merkels och Nicolas Sarkozys konkurrenspakt består av sex särskilda åtgärder. När det gäller exempelvis pensioner ligger fokus på pensionsåldern. Men

pensionssystemet är mycket mer komplicerat än så. Det är inte bara en fråga om pensionsålder. Det handlar också om antalet år med pensionsavgifter, förtidspensioneringssystem och om det ska finnas en tredje pelare eller inte.

Det som vi behöver är därför inte sex specifika åtgärder i en mellanstatlig pakt, som aldrig kommer till stånd eller som inte kommer att fungera. Det vi behöver är en bred ekonomisk styrning (pensionssystem, arbetsmarknad, lönepolitik, skattepolitik) inom EU som beslutas av kommissionen och som tillhandahålls till medlemsstaterna via en konvergenskodex – det var den term du använde – så att de kan tillämpa reglerna i den konvergenskodexen.

Det är detta som vi måste göra så snabbt som möjligt.

Jag har en blygsam begäran. Jag såg den rapport från den 25 februari som du utarbetat tillsammans med rådets ordförande. Jag anser att det nu är dags för kommissionen att utarbeta sitt eget initiativ. Det måste ske nu. Under de närmaste veckorna finns det

Jag har en blygsam begäran. Jag såg den rapport från den 25 februari som du utarbetat tillsammans med rådets ordförande. Jag anser att det nu är dags för kommissionen att utarbeta sitt eget initiativ. Det måste ske nu. Under de närmaste veckorna finns det